#metoo gör mig galen

#metoo är hashtaggen som trendar. Kvinnor som ärligt och modigt berättar om de sexuella trakasserier de utsatts för. Det är såklart väldigt viktigt – och jag har skrivit om temat förut. Men jag blir också så jävla arg på att man pratar om alla kvinnor som utsätts för övergrepp istället för att fokusera på hur många män som begår övergrepp. Vi fokuserar på att uppfostra tuffa tjejer som kan säga ifrån istället för att uppfostra empatiska mjuka killar som inte skulle drömma om att tafsa på någon.

Tänk om alla vi kvinnor som skriver #metoo skulle ta och tagga alla snubbar som utsatt dem för sånt här. För dessa snubbar finns ju bland ens bekanta på Facebook, de har konton på instagram och de har namn som kan kännas igen av många. Då skulle vi ju verkligen belysa hur stort och utbrett problemet är!

Jag tänker på de kvinnliga svenska profiler som under veckan (med anledning av avslöjandet kring Harvey Weinstein) gått ut och nämnt namn på män som utsatt dem för övergrepp. Kända manliga teveprogramledare och journalister som missbrukar sin makt, sextrakasserar och till och med våldtar.

Det finns svin överallt. Men det farligaste är inte svinen – utan alla som står runtomkring och täcker upp för dem. Dessa män är anledningen till att vi kvinnor inte vågar prata om det. Vi får inte backning från männen som ser på. Svinens chefer och kollegor gör ingenting. Vi blir inte trodda.

Det finns gott om män som är så ”viktiga” på sina arbetsplatser att man tystar ner uppgifter om att de begår sexuella trakasserier och övergrepp. Jo, det händer hela tiden att folk har överseende. Ben Affleck hävdade ju att han ingenting visste om Harvey Weinstein – trots att han uppenbarligen hade koll. Alla som borde vetat något om detta as skyller ifrån sig.

Alla som borde vetat något skyller alltid ifrån sig. Hur kommer vi runt det? Jo, kanske är det dags att sluta försöka skamma grisarna som utför dåden och istället flytta skammen till de män som tysta ser på? Kanske är det sättet att få ett stopp på detta? Att normala män skäms nog mycket för att öppna ögonen och välja att säga ifrån. Som jag skrivit förut  – don’t congratulate yourselt on not being Donald Trump. Be sure you’re not Billy Bush.

Manhaftiga Clara

Är det inte sorgligt hur en skev kroppsuppfattning kan grundläggas tidigt och sedan hänga kvar hela ens liv? Som att jag alltid känt mig så otroligt okvinnlig. I förskoleklassen var jag mallig över att jag var längst av alla och dessutom hade störst fötter. Minns att vi mätte oss och jag stolt kom hem och berättade detta otroligt märkvärdiga för min pappa.

Men efter bara något år förstod jag att lång inte var bra. Inte när man är tjej i alla fall. Alla killar var i brösthöjd när man dansade tryckare och på en bild från en skolföreställning stack jag upp ett helt huvud ovanför alla andra. Det såg inte klokt ut. Vi hade dessutom en gungbräda i skolan. Jag satt på ena sidan och på andra sidan satt det två kompisar för jämnvikten skull. Vilket fick mig att förstå att jag måste vara något slags monstrum. Jag hade dessutom en jättesmal syster och bredvid henne såg jag ju knubbig ut (i efterhand kan jag se att jag faktiskt var spinkig). Men min längd och min storlek var löjeväckande. Tanken slog mig aldrig att jag hade kunnat fnissa åt att alla andra var fånigt korta. Nej det var självklart att det var jag som var missfostret.

Den känslan har dröjt sig kvar hos mig. Jag är för lång. Jag skrattar för högt. Jag rör mig hastigt och klumpigt. Jag går rakt på sak och skräder inte orden. Och jag är tung. När folk skämtar och säger typ ”Herregud jag var så tjock jag vägde 70 kilo” –  då ska ni veta att det är en drömvikt för mig. Väger jag 70 kilo har jag verkligen legat i och bantat. Som kvinna ska man vara liten och nätt och inte ta plats. Helst ska killarna kunna plocka upp en och sätta en i fickan. Om jag nu försöker sätta mig i någon mans knä är risken stor att lårbenet går av på honom. I hemlighet har jag alltid tänkt att jag skulle kunna förväxlas med en man – jag som är så manhaftig.

Undermedvetet har det kanske bidragit till att jag dragits till allting feminint kodat. Långt hår, yppiga bröst, runda höfter, klänningar som smiter åt i midjan och förstärker kurvorna. Jag älskar målade naglar, smink och lenrakade ben. Och så älskar jag allt som har med matlagning och bak att göra, och att pynta med blommor och rå om min familj.

Är det inte jävligt sorgligt när man tänker efter? Jag är född till kvinna men det räcker liksom inte. För man föds inte till kvinna – man blir det. Genom socialisering och träning. Och genom att passa in i vad andra bestämt är kvinnligt. Men inte ens när man bockat av varenda jävla grej på den listan är det säkert att man är kvinna nog.

Skäringer-Löwengrip gate

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om det som utspelat sig på instagram senaste dagarna mellan Blondinbella och Mia Skäringer (där Skäringer  parodierat Blondinbella som blev upprörd). Men jag känner ändå att jag måste ge mina five cents i frågan.

”Det är osysterligt att driva med andra tjejer” säger kritikerna, inklusive Blondinbella.

Herregud. Mia Skäringer är komiker. Är det inte minst lika osysterligt att ta ifrån en annan kvinna sin försörjningsmöjlighet när man förbjuder henne att driva med ena halvan av mänskligheten? Får kvinnor inte driva med kvinnor bör det ju verkligen vara helt förbjudet för män att driva med kvinnor? Vem får då driva med kvinnor? Ingen?

Jag har också blivit parodierad och folk har drivit med mig. Bland annat Alex Schulman, Tankesmedjan i P3 och HejSonja i en episk film som blev viral (men som jag tyvärr inte hittar igen att länka till). Jag blev inte ledsen av filmen. Däremot öppnade den ju upp för en hel del anonyma kommentarer av typen ”Fy fan va skönt att någon trycker åt den präktiga tönten. Hatar henne”.  Och det är ju värdelöst. För att:

  1. Ska du kritisera någon kan du ge fan i att vara anonym. Stå för vad du tycker. Är jag en präktig tönt som du hatar kan du väl i alla fall själv låta bli att vara så töntig att du kommenterar anonymt.
  2. Ska du driva med någon ska det väl i alla fall försöka vara kul och ha en poäng? Inte bara ett påhopp (som också följde bland en del kommentarer hos Blondinbella och Skäringer).

Måste man som ”offer” för en parodi tycka att det är roligt? Nej. Måste man bli smickrad av att bli parodierad? Nej. Är det osysterligt att driva med andra tjejer? Nej. Är man skyldig att rensa upp lite sitt kommentarsfält om folk skriver ren dynga om den man parodierar? Ja. Inte för att man är kvinna utan för att det är att vara en hygglig människa.

Med det sagt. Kvinnor är inga ömtåliga blommor. Driv på bara!

Jag är en stolt Influencer of Sweden

Frånkopplad från det mesta njuter jag av en veckas semester och tänker inte på mycket jobb annat än att uppdatera bloggen. Dock satte jag kaffet i halsen när jag i Breakit läste en debattartikel från några av de stora influencernätverken som angriper organisationen Influencers of Sweden (INoS) där jag är ordförande. Fast vad de egentligen angriper är lite svårt att förstå eftersom de verkar ha missuppfattat INoS  uppdrag. Det här är en relativt ny bransch där de flesta stora profilerna är kvinnor  – medan de som tjänar de största pengarna på dessa kvinnor är män. Män äger och driver nästan alla de stora annonsnätverken, äger säljbolagen och bloggportalerna där profilerna är aktiva.

På förekommen anledning känner jag mig nödd att berätta vad vi arbetar med i organisationen: Vårt uppdrag är att företräda de influencers som utgör våra medlemmar. Vi försöker hjälpa dem att proffessionalisera sin verksamhet.  Vi vill att de ska lära sig att ta betalt för sitt arbete, nätverka med varandra och förstå sitt värde. Inte gå med på vilka villkor som helst – varken från annonsköpare eller bloggportaler. Vi vill också att de ska lära sig annonsmärka inlägg korrekt och göra rätt i relation till så väl läsare som Skatteverket och Konsumentverkets regler. Influencers of Sweden är inte ett privat företag utan en ekonomisk förening som ägs av medlemmarna. Och vårt uppdrag är att företräda dem.

Själv jobbar jag ideellt för föreningen sedan ett år tillbaka – och om ni bara visste hur många fler som gör det! Som lägger ner en massa fritid på att få den här nystartade organisationen att snurra. Vilket engagemang som finns bland våra medlemmar att dra sitt strå till stacken. Det är ett utmanande arbete att driva organisationen och vi har små marginaler för att få det att funka. Men vad gör då några av våra medlemmars arbetsgivare? Jo – de attackerar organisationen! För att vi inte i nog hög utsträckning företräder dem.

Jag känner mig alldeles trött av tanken på det.  Att ännu en gång kommer ett gäng chefer (som själva inte producerar innehåll utan bara profiterar på det) och berättar vad influencers ska göra. Kritiserar en  organisation som kämpar för influencers men som samtidigt motarbetas av de företag som omsätter mångmiljonbelopp på att knyta dessa till sig.

Just idag känner jag mig väldigt trött på branschen…

Jag ser rött!

Min blick dras till rött just nu. Kanske är det ett tecken på att jag mår bra och har tillgång till mina starkaste känslor. För mig symboliserar rött styrka, dramatik, fara, passion och kärlek. Sen är färgen rackarns snygg också. Så snygg och spännande att jag den vecka som nu kommer tänker låta bloggen gå i olika nyanser av rött dag för dag. Lika bra att vifta med röd varningsflagg för nu ska jag berätta vad som får igång mitt adrenalin….

Mest störande ljud: Folk som andas genom näsan så att det visslar. Vänligen pilla bort snorkråkan eller andas genom munnen tills vidare.

Most punchable face: Förutom Pete Cambell i Mad Men så Oscar Bergman i Beck. Visst vill man bara slå honom i ansiktet?

Får humöret att svänga från glatt till argt: Radiosporten. Det går på mindre än en sekund när jag skriker ”HELVETE” och slår av radion med en smäll. Hatar radiosport. Samt tevesport. Och sportdelen i tidningen. Men framförallt hatar jag alltså den sport man inte kan värja sig mot utan som kommer farande ur en radioapparat när man trodde man skulle ha en skön stund med Sveriges radio och en kopp te.

Senaste publika utbrottet: Utbrott och utbrott. Men jag fick en sådan snedtändning på banken när jag följde med Erica för att växla in ogiltiga mynt. Pgav idiotiskt bemötande, noll servicekänsla och en kassörska som måste varit Dwight Schrutes okända lillasyster.  Ilskan klingade dock av när Erica fick fnitterattack och vi försökte kväva våra gapskratt inne på banken.

Mest ilskeframkallande doft: Den av äckliga syntetiska doftljus. Typ IKEAS ljusavdelning. Blir arg och får huvudvärk på en gång.

Personlighetstypen som får mig att se rött: Spontant vill jag säga besswewissern men den gör mig sällan arg – snarare lite road och fnissig. Däremot gör korkade personer mig arg. Folk som säger sig driva viktiga frågor men istället bara är en del av problematiken hen säger sig vara mot. Som Joakim Lamotte när han försöker tänka. Till honom vill jag säga -Tänk inte! Du är inte bra på det. 

Bloggkommentarstypen som gör att jag snedtänder:  Hen som ba ”Asså ingen kritik eller så men…”  För det som följer är ALLTID kritik. Och det är okej att komma med kritik men då får man fan stå för det och inte försöka låtsas som att det är något annat.

Mest rant-framkallande händelse: All form av dålig service försätter mig i ett argt rant-mode. Jag vill ha god service när jag är någons kund. För jag försöker alltid ge god service till mina kunder. Allt annat är oacceptabelt.

Här kan du läsa vad jag skulle göra om jag var en listig röd rävhona.

Män, män, män

Veckans Expressenkrönika handlar om män. Om rädslan för män. Om hur man inte får prata om den (för att man i så fall generaliserar och är dum mot de stackars männen) men man måste agera efter den (inte gå hem själv sent, inte dricka en drink som stått obevakad, inte lifta med en man).

Ja. Och redan har ju män (!) svarat på min krönika med hatiska, arga ord. Vilket bara bevisar min tes.

Ska barn verkligen leka krig?

Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. Men barn ska vara de moraliska föredömen som vi själva inte förmår vara. Inte vara avundsjuk. Inte vara missunnsam. Glad för andras skull ska du vara!

Eller denna märkliga fixering kring barn som leker krig. Man ska inte ge leksakspistoler eller svärd till barn. Inga låtsasvapen. Det är dåligt att uppmuntra krigslekar. Men varför skulle inte barn leka krig? När folk krigar över hela världen och krigat i alla tider. Barn processar allt som de ser vuxna göra. Och självklart ska pojkar uppmuntras att leka med annat än stereotypiska pojkleksaker och detsamma gäller flickor. Men i slutändan handlar det inte om pistoler eller svärd. Det handlar om att lära sina barn empati. Och att barn skjuter med pistoler betyder inte nödvändigtvis att de leker att de skjuter ihjäl någon. Eller ens fattar vad det innebär. Mina barn leker med vattenpistoler och varvar mellan att sikta på varandra, vattna blommorna och tvätta mina fötter när jag dricker kaffe i trädgården.

För de allra flesta barn är vapen inte avgörande för våldsamhet. Man kan lika gärna slå hårt med en pinne, kasta en barbiedocka i huvudet på någon eller puttas hårt.  Jag klöste och slogs med min syster ända upp i tonåren. Vi klarade av att göra det alldeles utmärkt utan vapen – naglarna räckte långt. Oftast bråkade vi om att jag tagit hennes saker. När vi hade våra pistoler var det däremot aldrig aggressivt. Då var det lek. Då var jag en spion som kröp bland syrenerna eller en cowboy som sköt en tågrånare.

Jag lär mina söner att krama och klappa snällt om de gör illa varandra. Råkar de göra illa mig får de säga förlåt och trösta. De måste visa hänsyn när de leker. Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när han säger nej. Nu försöker han berätta något för dig – nu får du höra på. Ge honom en kram och säg förlåt. Nu behöver lillebror din hjälp. Nu behöver storerbror din hjälp. Om du inte lyssnar kan du inte vara med och leka. Märker du att han blir ledsen när du skrattar åt honom? Det är vanliga fraser hemma hos oss. Att hela tiden hjälpa dem att bli uppmärksamma på andras känslor och reaktioner och agera därefter.

Det viktigaste är att man empatitränar sina söner. Hjälper dem att förstå sina egna känslor och tolka andras. Inte att man plockar bort dolken från leksakslådan och tror att man gör något radikalt. För den som på allvar tror att det löser problem – den har inte fattat någonting.

Höjden av narcissism

Min nya Expressenkrönika handlar om någonting som gnagt i mig sedan terrorattacken. Någonting jag blivit väldigt illa berörd av. Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.

Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.

Ja. Det handlar min nya krönika om. Läs den här. 

Don’t congratulate yourself on not being Trump. Be sure you’re not Bush.

Jag äcklades som alla normalt funtade människor av inspelningen med Donald Trump där han pratade om att våldföra sig på kvinnor och komma undan med det som känd, framgångsrik man. Men jag äcklades ännu mer av Billy Bush som satt bredvid och flabbade sitt äckliga killflabb. Det där äckliga, bröliga killflabbet som jag har hört tusen gånger förut. Från killar som lyssnar på sviniga kommentarer om kvinnor. Och istället för att säga ifrån skrattar med.

De flesta av oss behöver tack och lov inte träffa så många Trumps i vårt liv. Däremot – snubbar som Bush. Hur många har man inte stött på?

Killar som när man är själv med dem är snälla och varma – men så fort det ansluter en Trumptyp – förvandlas till mesiga medhållare. Killar som inte säger ifrån när de hör sina kompisar säga något sexistiskt. Killarna som visserligen inte själva kallar sin kvinnliga lärare för en klimakteriekärring – men ändå fnissar högljutt när Trumptypen gör precis det.

När jag tänker tillbaka på de gånger jag råkat ut för en riktigt rövig Trumptyp i mitt liv så är det inte så mycket den idiotens beteende som kränkt mig. Som när andra män stått passiva bredvid och inte ingripit. Män jag trodde mer om. Män jag trodde skulle stå på min sida. Så mycket av jämställdhetsarbetet (typ allt) läggs på kvinnor. Men männen har ett enormt ansvar för att rensa upp dåliga beteenden hos andra snubbar.

Till dig som är man: var inte så djävla nöjd över att du inte är en Trump. Försäkra dig om att du inte är en Bush.

Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred

Jag minns den monumentala kritik som mötte mig för några år sedan när jag på instagram stolt berättade att jag nått mitt uppsatta mål och gått ner ett antal kilo i vikt. Alla som försökt gå ner i vikt någon gång vet vilken utmaning det är. Men shitstormen blev enorm: Jag var en dålig förebild, vikthetsade, spred osunda skönhetsideal.

Okejrå. I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

För kvinnor? Not so much. Kroppen är politik. Mat är politik. Vare sig du är tjock och nöjd – eller bantar – så är du problematisk. Och ställs till svars för det. Fatshaming är ett enormt stort problem i samhället. Men tyvärr ser jag nu kvinnor som med någon slags feministisk agenda deltar i annan typ av shaming med glädje. Man driver med de tjejer som lägger upp träningsselfies på instagram. Tycker att det är larviga och patetiska. Och menar att träningsbilder är sååå fukking ointressant. Fast det ju kan vara precis lika ointressant att behöva se hundra bilder på någons barn, nybakade bullar eller krogrundor. Förstår faktiskt inte skillnaden?

Är det något jag har lärt mig här i livet är det att helt olika spelregler gäller för mig och min man. Han har ett konto på instagram där han lägger ut träningstips och bilder. Han motionerar 2-3 timmar per dag och är noga med vad han stoppar i sig. Ingen har någonsin kallat honom för en dålig förebild. Inga snubbar har lagt ansvaret för sin självbild på honom. Han har tillåtelse att göra precis vad han vill och komma undan med det. Samma privilegium gäller inte mig.

Jag tänker att det snällaste och mest feministiska vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred lite mer. För är det en sak som vi kvinnor inte får så är det att vara ifred från kritik och granskning.