Ska barn verkligen leka krig?

Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. Men barn ska vara de moraliska föredömen som vi själva inte förmår vara. Inte vara avundsjuk. Inte vara missunnsam. Glad för andras skull ska du vara!

Eller denna märkliga fixering kring barn som leker krig. Man ska inte ge leksakspistoler eller svärd till barn. Inga låtsasvapen. Det är dåligt att uppmuntra krigslekar. Men varför skulle inte barn leka krig? När folk krigar över hela världen och krigat i alla tider. Barn processar allt som de ser vuxna göra. Och självklart ska pojkar uppmuntras att leka med annat än stereotypiska pojkleksaker och detsamma gäller flickor. Men i slutändan handlar det inte om pistoler eller svärd. Det handlar om att lära sina barn empati. Och att barn skjuter med pistoler betyder inte nödvändigtvis att de leker att de skjuter ihjäl någon. Eller ens fattar vad det innebär. Mina barn leker med vattenpistoler och varvar mellan att sikta på varandra, vattna blommorna och tvätta mina fötter när jag dricker kaffe i trädgården.

För de allra flesta barn är vapen inte avgörande för våldsamhet. Man kan lika gärna slå hårt med en pinne, kasta en barbiedocka i huvudet på någon eller puttas hårt.  Jag klöste och slogs med min syster ända upp i tonåren. Vi klarade av att göra det alldeles utmärkt utan vapen – naglarna räckte långt. Oftast bråkade vi om att jag tagit hennes saker. När vi hade våra pistoler var det däremot aldrig aggressivt. Då var det lek. Då var jag en spion som kröp bland syrenerna eller en cowboy som sköt en tågrånare.

Jag lär mina söner att krama och klappa snällt om de gör illa varandra. Råkar de göra illa mig får de säga förlåt och trösta. De måste visa hänsyn när de leker. Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när han säger nej. Nu försöker han berätta något för dig – nu får du höra på. Ge honom en kram och säg förlåt. Nu behöver lillebror din hjälp. Nu behöver storerbror din hjälp. Om du inte lyssnar kan du inte vara med och leka. Märker du att han blir ledsen när du skrattar åt honom? Det är vanliga fraser hemma hos oss. Att hela tiden hjälpa dem att bli uppmärksamma på andras känslor och reaktioner och agera därefter.

Det viktigaste är att man empatitränar sina söner. Hjälper dem att förstå sina egna känslor och tolka andras. Inte att man plockar bort dolken från leksakslådan och tror att man gör något radikalt. För den som på allvar tror att det löser problem – den har inte fattat någonting.

Höjden av narcissism

Min nya Expressenkrönika handlar om någonting som gnagt i mig sedan terrorattacken. Någonting jag blivit väldigt illa berörd av. Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.

Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.

Ja. Det handlar min nya krönika om. Läs den här. 

Don’t congratulate yourself on not being Trump. Be sure you’re not Bush.

Jag äcklades som alla normalt funtade människor av inspelningen med Donald Trump där han pratade om att våldföra sig på kvinnor och komma undan med det som känd, framgångsrik man. Men jag äcklades ännu mer av Billy Bush som satt bredvid och flabbade sitt äckliga killflabb. Det där äckliga, bröliga killflabbet som jag har hört tusen gånger förut. Från killar som lyssnar på sviniga kommentarer om kvinnor. Och istället för att säga ifrån skrattar med.

De flesta av oss behöver tack och lov inte träffa så många Trumps i vårt liv. Däremot – snubbar som Bush. Hur många har man inte stött på?

Killar som när man är själv med dem är snälla och varma – men så fort det ansluter en Trumptyp – förvandlas till mesiga medhållare. Killar som inte säger ifrån när de hör sina kompisar säga något sexistiskt. Killarna som visserligen inte själva kallar sin kvinnliga lärare för en klimakteriekärring – men ändå fnissar högljutt när Trumptypen gör precis det.

När jag tänker tillbaka på de gånger jag råkat ut för en riktigt rövig Trumptyp i mitt liv så är det inte så mycket den idiotens beteende som kränkt mig. Som när andra män stått passiva bredvid och inte ingripit. Män jag trodde mer om. Män jag trodde skulle stå på min sida. Så mycket av jämställdhetsarbetet (typ allt) läggs på kvinnor. Men männen har ett enormt ansvar för att rensa upp dåliga beteenden hos andra snubbar.

Till dig som är man: var inte så djävla nöjd över att du inte är en Trump. Försäkra dig om att du inte är en Bush.

Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred

Jag minns den monumentala kritik som mötte mig för några år sedan när jag på instagram stolt berättade att jag nått mitt uppsatta mål och gått ner ett antal kilo i vikt. Alla som försökt gå ner i vikt någon gång vet vilken utmaning det är. Men shitstormen blev enorm: Jag var en dålig förebild, vikthetsade, spred osunda skönhetsideal.

Okejrå. I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

För kvinnor? Not so much. Kroppen är politik. Mat är politik. Vare sig du är tjock och nöjd – eller bantar – så är du problematisk. Och ställs till svars för det. Fatshaming är ett enormt stort problem i samhället. Men tyvärr ser jag nu kvinnor som med någon slags feministisk agenda deltar i annan typ av shaming med glädje. Man driver med de tjejer som lägger upp träningsselfies på instagram. Tycker att det är larviga och patetiska. Och menar att träningsbilder är sååå fukking ointressant. Fast det ju kan vara precis lika ointressant att behöva se hundra bilder på någons barn, nybakade bullar eller krogrundor. Förstår faktiskt inte skillnaden?

Är det något jag har lärt mig här i livet är det att helt olika spelregler gäller för mig och min man. Han har ett konto på instagram där han lägger ut träningstips och bilder. Han motionerar 2-3 timmar per dag och är noga med vad han stoppar i sig. Ingen har någonsin kallat honom för en dålig förebild. Inga snubbar har lagt ansvaret för sin självbild på honom. Han har tillåtelse att göra precis vad han vill och komma undan med det. Samma privilegium gäller inte mig.

Jag tänker att det snällaste och mest feministiska vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred lite mer. För är det en sak som vi kvinnor inte får så är det att vara ifred från kritik och granskning.

Klass och klimat

Skärmavbild 2016-10-22 kl. 19.47.39

Veckans Expressenkrönika handlar om någonting jag länge stört mig på. Den nya ”miljömedvetenheten”. Där ytterrockar i ullkashmir och laminofåtöljer i naturgarvat Tärnsjöläder för 23 400 kronor styck framhålls som sättet att rädda planeten på. Om klass och klimat handlar krönikan. Och en fullständigt havererad miljöpolitik. Trevlig läsning! Eller kanske otrevlig.

Ja, jag vill köra kvinnobil

För någon vecka sedan släppte Seat ihop med Cosmopolitan en så kallad kvinnobil – Seat Mii. Och det blev ett jäkla hallå. Inte minst i bloggvärlden. Seats kvinnobil är lila på utsidan, har eylinerformade strålkastare och är lätt att parkera. Men man kör väl inte med snippan, undrade Blondinbella? Och varför behövs speciella kvinnobilar egentligen?  Vi är ju faktiskt säkrare bilförare än män och orsakar färre bilolyckor. Män kör fortare, släpper inte gärna fram andra trafikanter och håller kortare avstånd till bilen framför. Trots att män i allmänhet kör mer och därmed borde ha större rutin på sitt körande märks det inte i olycksstatistiken. (Källa NTF)

Fast jag blir inte upprörd över att det kommit en kvinnobil. Jag är arg över att den inte kommit tidigare!  Alla andra bilar är ju gjorda för män. Ta det enkla faktum att det fortfarande inte finns dockor för krocktest utformade som kvinnor, vilket innebär att vi har en ökad risk att drabbas av whiplashskador. Eller att många bilar forfarande inte har ISO-fix, vilket gör det till ett litet helvete att montera bilbarnstolen. Eller att de flesta bilar saknar tvättbar klädsel som verkligen är guld värt om man har småbarn. Eller att det ännu inte är standard med en baklucka som fäller upp sig själv med ett enkelt knapptryck på nyckeln. Så att man inte behöver ställa ner matkassarna på marken och öppna luckan när man har storhandlat. Kvinnor skjutsar ofta barn och handlar ofta mat så självklart borde tekniken anpassas efter det. (Även om det suger att arbetsfördelningen  i hemmet ska se ut så här). Men som vanligt är män normen och tekniken anpassad efter dem. Och därmed blir teknik anpassad efter kvinnors behov någonting larvigt och förnedrande. Eftersom det är larvigt och förnedrande att vara kvinna?

För drygt tio år sedan tog Volvo fram en konceptbil för kvinnor av kvinnor. Den blev mycket uppmärksammad men också ganska förlöjligad. En bil för kvinnor? Vilket trams! I konceptbilen (som aldrig togs i produktion) fanns funktioner som säten med en integrerad bilbarnstol. Ett hål i nackstödet för hästsvansen och ett fack i framsätet för handväskan. Utmärkta funktioner som jag verkligen saknar i min nuvarande bil.

Men där fanns också många funktioner som sedan faktiskt tagits i bruk. Som stolar som automatiskt skjuts bak när man stannat bilen, för att göra det smidigare att kliva ur. Nycklar som inte behöver sättas i låset utan kan behållas i handväskan. Bakluckan med automatisk öppning. Ergonomiska säten med möjlighet att spara sittpositionen i nyckeln.  Kylfack i handskfacket.  Samtliga dessa funktioner fanns i den hånade ”kvinnobilen” och samtliga finns tolv år senare i min helt vanliga bil. För att man insett att det faktiskt var smarta funktioner som alla kan har glädje av. Trots att en kvinna tänkt ut dem.

Seat Mii är jag inte särskilt intresserad av. Den är för liten för mina behov. Men jag vill gärna  ha en kvinnobil för mamman som ska köra säkert med tre barn och en hund i bilen. Lasta den full med matkassar och sedan sladda runt på isiga vintervägar till och från jobbet. Gärna med plats för handväska och hål i nackstödet för hästsvansen så frisyren inte sabbas. Självklart krocktestad på en docka utformad som en kvinna.  Och ja tack till inbyggd parkeringshjälp. För när jag kör bil är det ju inte som i bilreklamen: en ensam man som sitter och kör bil i folktomma städer och på tomma vägar. För mig är det fullt ös och hundra störningsmoment. Och det är skitjobbigt att koncentrera sig på att parkera när man har barn som gastar i baksätet samtidigt som man försöker memorera inköpslistan till ICA och tänka ut present till svärfars kalas. Fast det där med eylinerformade lyktor – det kan jag nog hoppa över.

Problemet är inte att det görs teknik för kvinnor. Utan att alla teknik görs för män, fast vi inbillar oss att den görs för alla.

Stadsbor som liknar vita kränkta män

Har läst kommentarerna till lördagens Expressenkrönika om att lantisar har mer koll på omvärlden. Och från min förra Expressenkrönika som handlar om att Sveriges koloni heter norrland. Och så har jag läst bortemot 300 mail som jag fått från läsare. Det har aldrig hänt mig någonsin förut. Att människor varit så engagerade och blivit så berörda av något jag skrivit att de överöst mig med sådan respons. Mailen jag fått har till 98 procent varit lyckliga utrop över att någon äntligen pratar om och lyfter snedfördelningen i resurser mellan landsbygd och stad.

Men när jag läser  vissa kommentarer tänker jag att en del stadsbor blir litegrann som vita kränkta män när man pratar feminism. Inte alla stadsbor heter det. Dra inte alla stadsbor över en kam! Tänk på alla problem som vi stadsbor har då med bostadsbrist etc. Eller så tycker man att jag tjatar om detta ämne. Att bli beskylld för tjat är någonting jag är väldigt van vid från alla feministiska debatter jag tagit under åren.

Och precis som jag säger till vita kränkta män som gastar inte alla män så fort vi pratar mäns förtryck av kvinnor säger jag till de som nu gastar och är kränkta: man måste kunna prata om strukturer. Och generalisera. För att belysa problem. Men den som tillhör normen inte är van att bli generaliserad kring, så den blir extra förbannad när så sker. Och precis som jag blir irriterad på män som  använder vartenda samtal om våld mot kvinnor för att tala om att män blir minsann också misshandlade säger jag. Fine. Det är sant. Men starta en debatt om det då. Kapa inte den här debatten genom att försöka dribbla bort bollen och byta ämne.

Ifall du använder en krönika om utmaningarna kring att bo på landet för att istället skifta fokus och belysa utmaningarna med att bo i en stad. Då kör du bara över lantisarna. Lyssna på den oerhörda ilska många lantisar känner över att betala samma skatt som alla andra medborgare men bara få en bråkdel av all samhällsservice. Lyssna på ilskan från de som bor i kommuner som idag är Sveriges fattigaste men som skulle vara Sveriges rikaste kommuner ifall vi utformat vårt skattesystem lite mer som i Norge eller Kanada. Där skatter  på vattenkraft, vindkraft, mineralutvinning och skog i större utsträckning går till berörda bygder istället för som idag – till staten. Lyssna på ilskan från de människor som ofta beskrivs som bekväma och lata i samhällsdebatten såväl som populärkulturen – när de i själva verket sliter som djur för att de aktivt motarbetas från en allt mer centraliserad stat.

True story: Det hände under lördagen på Bokmässan i Göteborg att andra lantisar kom fram och kramade om mig (och några till och med grät!) för att någon för en gångs skull belyste denna fråga. För att de som lantisar blev framlyfta som någonting bra istället för ett stort besvär. Jag är själv förvånad över att texterna fått ett sådant gensvar men det bevisar väl bara att det behövs hundra sådana här krönikor till och en smärre folkrörelse. Så kanske det blir någon ändring någon gång.

Expressenkrönikan – lantisar har mer koll på omvärlden

Skärmavbild 2016-09-24 kl. 10.17.03

I veckans Expressenkrönika gör jag upp med bilden av den inskränkte och oambitiöse lantisen. Är så trött på denna nidbild, speciellt i den tid vi lever i – när ett liv på landet kräver att man måste kämpa, vara uppfinningsrik och ambitiös för att få samma samhällsservice som stadsborna får. Och som man faktiskt betalar skatt för. Läser gör ni här!