Klass och klimat

Skärmavbild 2016-10-22 kl. 19.47.39

Veckans Expressenkrönika handlar om någonting jag länge stört mig på. Den nya ”miljömedvetenheten”. Där ytterrockar i ullkashmir och laminofåtöljer i naturgarvat Tärnsjöläder för 23 400 kronor styck framhålls som sättet att rädda planeten på. Om klass och klimat handlar krönikan. Och en fullständigt havererad miljöpolitik. Trevlig läsning! Eller kanske otrevlig.

Ja, jag vill köra kvinnobil

För någon vecka sedan släppte Seat ihop med Cosmopolitan en så kallad kvinnobil – Seat Mii. Och det blev ett jäkla hallå. Inte minst i bloggvärlden. Seats kvinnobil är lila på utsidan, har eylinerformade strålkastare och är lätt att parkera. Men man kör väl inte med snippan, undrade Blondinbella? Och varför behövs speciella kvinnobilar egentligen?  Vi är ju faktiskt säkrare bilförare än män och orsakar färre bilolyckor. Män kör fortare, släpper inte gärna fram andra trafikanter och håller kortare avstånd till bilen framför. Trots att män i allmänhet kör mer och därmed borde ha större rutin på sitt körande märks det inte i olycksstatistiken. (Källa NTF)

Fast jag blir inte upprörd över att det kommit en kvinnobil. Jag är arg över att den inte kommit tidigare!  Alla andra bilar är ju gjorda för män. Ta det enkla faktum att det fortfarande inte finns dockor för krocktest utformade som kvinnor, vilket innebär att vi har en ökad risk att drabbas av whiplashskador. Eller att många bilar forfarande inte har ISO-fix, vilket gör det till ett litet helvete att montera bilbarnstolen. Eller att de flesta bilar saknar tvättbar klädsel som verkligen är guld värt om man har småbarn. Eller att det ännu inte är standard med en baklucka som fäller upp sig själv med ett enkelt knapptryck på nyckeln. Så att man inte behöver ställa ner matkassarna på marken och öppna luckan när man har storhandlat. Kvinnor skjutsar ofta barn och handlar ofta mat så självklart borde tekniken anpassas efter det. (Även om det suger att arbetsfördelningen  i hemmet ska se ut så här). Men som vanligt är män normen och tekniken anpassad efter dem. Och därmed blir teknik anpassad efter kvinnors behov någonting larvigt och förnedrande. Eftersom det är larvigt och förnedrande att vara kvinna?

För drygt tio år sedan tog Volvo fram en konceptbil för kvinnor av kvinnor. Den blev mycket uppmärksammad men också ganska förlöjligad. En bil för kvinnor? Vilket trams! I konceptbilen (som aldrig togs i produktion) fanns funktioner som säten med en integrerad bilbarnstol. Ett hål i nackstödet för hästsvansen och ett fack i framsätet för handväskan. Utmärkta funktioner som jag verkligen saknar i min nuvarande bil.

Men där fanns också många funktioner som sedan faktiskt tagits i bruk. Som stolar som automatiskt skjuts bak när man stannat bilen, för att göra det smidigare att kliva ur. Nycklar som inte behöver sättas i låset utan kan behållas i handväskan. Bakluckan med automatisk öppning. Ergonomiska säten med möjlighet att spara sittpositionen i nyckeln.  Kylfack i handskfacket.  Samtliga dessa funktioner fanns i den hånade ”kvinnobilen” och samtliga finns tolv år senare i min helt vanliga bil. För att man insett att det faktiskt var smarta funktioner som alla kan har glädje av. Trots att en kvinna tänkt ut dem.

Seat Mii är jag inte särskilt intresserad av. Den är för liten för mina behov. Men jag vill gärna  ha en kvinnobil för mamman som ska köra säkert med tre barn och en hund i bilen. Lasta den full med matkassar och sedan sladda runt på isiga vintervägar till och från jobbet. Gärna med plats för handväska och hål i nackstödet för hästsvansen så frisyren inte sabbas. Självklart krocktestad på en docka utformad som en kvinna.  Och ja tack till inbyggd parkeringshjälp. För när jag kör bil är det ju inte som i bilreklamen: en ensam man som sitter och kör bil i folktomma städer och på tomma vägar. För mig är det fullt ös och hundra störningsmoment. Och det är skitjobbigt att koncentrera sig på att parkera när man har barn som gastar i baksätet samtidigt som man försöker memorera inköpslistan till ICA och tänka ut present till svärfars kalas. Fast det där med eylinerformade lyktor – det kan jag nog hoppa över.

Problemet är inte att det görs teknik för kvinnor. Utan att alla teknik görs för män, fast vi inbillar oss att den görs för alla.

Stadsbor som liknar vita kränkta män

Har läst kommentarerna till lördagens Expressenkrönika om att lantisar har mer koll på omvärlden. Och från min förra Expressenkrönika som handlar om att Sveriges koloni heter norrland. Och så har jag läst bortemot 300 mail som jag fått från läsare. Det har aldrig hänt mig någonsin förut. Att människor varit så engagerade och blivit så berörda av något jag skrivit att de överöst mig med sådan respons. Mailen jag fått har till 98 procent varit lyckliga utrop över att någon äntligen pratar om och lyfter snedfördelningen i resurser mellan landsbygd och stad.

Men när jag läser  vissa kommentarer tänker jag att en del stadsbor blir litegrann som vita kränkta män när man pratar feminism. Inte alla stadsbor heter det. Dra inte alla stadsbor över en kam! Tänk på alla problem som vi stadsbor har då med bostadsbrist etc. Eller så tycker man att jag tjatar om detta ämne. Att bli beskylld för tjat är någonting jag är väldigt van vid från alla feministiska debatter jag tagit under åren.

Och precis som jag säger till vita kränkta män som gastar inte alla män så fort vi pratar mäns förtryck av kvinnor säger jag till de som nu gastar och är kränkta: man måste kunna prata om strukturer. Och generalisera. För att belysa problem. Men den som tillhör normen inte är van att bli generaliserad kring, så den blir extra förbannad när så sker. Och precis som jag blir irriterad på män som  använder vartenda samtal om våld mot kvinnor för att tala om att män blir minsann också misshandlade säger jag. Fine. Det är sant. Men starta en debatt om det då. Kapa inte den här debatten genom att försöka dribbla bort bollen och byta ämne.

Ifall du använder en krönika om utmaningarna kring att bo på landet för att istället skifta fokus och belysa utmaningarna med att bo i en stad. Då kör du bara över lantisarna. Lyssna på den oerhörda ilska många lantisar känner över att betala samma skatt som alla andra medborgare men bara få en bråkdel av all samhällsservice. Lyssna på ilskan från de som bor i kommuner som idag är Sveriges fattigaste men som skulle vara Sveriges rikaste kommuner ifall vi utformat vårt skattesystem lite mer som i Norge eller Kanada. Där skatter  på vattenkraft, vindkraft, mineralutvinning och skog i större utsträckning går till berörda bygder istället för som idag – till staten. Lyssna på ilskan från de människor som ofta beskrivs som bekväma och lata i samhällsdebatten såväl som populärkulturen – när de i själva verket sliter som djur för att de aktivt motarbetas från en allt mer centraliserad stat.

True story: Det hände under lördagen på Bokmässan i Göteborg att andra lantisar kom fram och kramade om mig (och några till och med grät!) för att någon för en gångs skull belyste denna fråga. För att de som lantisar blev framlyfta som någonting bra istället för ett stort besvär. Jag är själv förvånad över att texterna fått ett sådant gensvar men det bevisar väl bara att det behövs hundra sådana här krönikor till och en smärre folkrörelse. Så kanske det blir någon ändring någon gång.

Expressenkrönikan – lantisar har mer koll på omvärlden

Skärmavbild 2016-09-24 kl. 10.17.03

I veckans Expressenkrönika gör jag upp med bilden av den inskränkte och oambitiöse lantisen. Är så trött på denna nidbild, speciellt i den tid vi lever i – när ett liv på landet kräver att man måste kämpa, vara uppfinningsrik och ambitiös för att få samma samhällsservice som stadsborna får. Och som man faktiskt betalar skatt för. Läser gör ni här! 

Feminism är inte att leva som man lär.

Nu måste jag skriva om ett fenomen som gör mig riktigt förbannad.  Nämligen den växande privatfeminismen. Med privatfeminism menar jag den typ av feminism som fokuserar på individens val. Den typ av feminism som menar att rika karriärkvinnor per definition är bra feminister. Och därmed att kvinnor som tar majoriteten av barnledigheten och jobbar för kass lön är dåliga feminister. Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Privatfeminismens bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt förtrycks av en man. En mycket märklig hållning då feminismen kom till just genom analysen att kvinnor är förtryckta. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Tänk om man resonerade på samma sätt med rasism? Då skulle ingen mörkhyad få uttala sig om förtrycket eftersom hen ändå inte lyckas leva som hen lär. Man kan ju inte vara mot rasism om man samtidigt förtrycks för sin hudfärg eller sitt ursprung. Eller?

Den här privatfeminismen har gått så långt att jag upplever att kvinnor mörkar hur ojämställda deras relationer är. Jämställda relationer har hög status – men eftersom de flesta av oss inte lever upp till detta ideal blir bristen på jämställdhet något vi försöker dölja. Det gäller att ge sken av att man har det jämställt. För annars skuldbeläggs man.

Ett exempel på denna privatfeminism är när Britta Svensson i en krönika kom till slutsatsen att Ebba Witt-Brattström är en dålig feminist därför att hon levde i en ojämställd relation. Det här är ju tyvärr inte första gången Britta driver liknande teser. För något år sedan bemötte jag henne i blogginlägget ”Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis” när hon på samma sätt la ansvaret för bristen på jämställdhet på enskilda kvinnor.

Hela grejen med feminismen är att påvisa att det finns strukturer som är starkare och kraftfullare än oss individer. Som påverkar oss hur mycket vi än försöker motarbeta dem.  Så låt oss nu en gång för alla reda ut detta:

Feminism är inte att lyckas leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jävligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.

Inte alla män?! Nä men alla kvinnor.

La  upp den här bilden på min instagram Underbaraclaras idag. Genast kom reaktionerna Inte alla män! Alla män begår inte hemska brott mot kvinnor. Nej alla män begår inte dessa brott. Men i princip alla som begår brott mot kvinnor är män. Det hashtaggen #yesallwomen syftar på är att det visserligen inte är alla män som våldtar och misshandlar kvinnor. Men att definitivt alla kvinnor måste förhålla sig till detta våld. ALLA kvinnor påverkas.

I kommentarsfältet skrevs saker som ”Oerhört tråkig text att läsa på internationella kvinnodagen. Nästan så man ska beklaga att du födde två söner istället för döttrar” ”Menar underbaraclara att man ska undvika män?” ”Ogillar skarpt. Tycker att det är oacceptabelt att smutskasta människor på grund av biologisk tillhörighet. Det brukar kallas rasism” ”Hylla kvinnor genom att såga männen? Måste finnas bättre sätt” ”Den här dagen som är till för att uppmuntra oss själv och andra och lyfta upp exempel på starka kvinnor och så fokuserar man ändå på männen.” ”Tråkig och osmakligt.”

Varför la jag upp denna bild? Jo för att den är en utmärkt  illustration över kvinnors utsatthet. Om vi påtalar problemet med mäns våld mot kvinnor är vi manshatare, aggressiva, ultrafeministiska galningar. Då skuldbeläggs vi. Men kvinnor som tror gott om alla män, som följer en främmande man hem från krogen, som blir berusad och klär sig för utmanande. Hon skuldbeläggs när hon blir antastad och våldtagen – för att hon var naiv och trodde gott om alla män. Samhället förväntar sig att kvinnor ska vara misstänksamma och på sin vakt mot män. Men gud nåde om de säger det högt! För då kan ju männen bli ledsna.

Katarina Wennstam har skrivit så bra på det här temat. Apropå det som hände i veckan när Östersundspolisen gick ut och varnade kvinnor för att röra sig ute efter de många överfallsvåldtäkter som skett.

 

Det Östersundspolisen uppmanar till är att kvinnor ska vara vaksamma mot män. Men gud nåde den som kallar en spade för en spade! Då är hon en manshatare.

Någon undrade förresten vad min man Jakob tycker om att jag skriver så här? Ja, eftersom han inte har huvudet i röven utan kan läsa statistik kring mäns våld mot kvinnor lika bra som jag kan – så har han alldeles på egen hand gjort samma analys som mig. Någon sa att vi skrämmer bort män med bilder som dessa. Jag kan känna att män som gör anspråk på att vara feminister men inte klarar av en sådan här bild inte är lönt att ha med i kampen överhuvudtaget.

Vi måste sluta leva i nuet

Vi pratar så mycket om vikten av att leva i nuet, fånga dagen, cape diem. Förmodligen är det den mest använda klyschan (och väggordet!) i Sverige. Ändå tycker jag att vi lever för mycket i nuet och för lite i framtiden. När mamma var sjuk så längtade jag mer än något annat efter att kunna planera framåt. Att våga tänka på framtiden. När hälsan skiftar från dag till dag så tvingas man nämligen kvar i nuet, för att framtiden är så osäker. Idag tycker jag att det är en njutning att våga göra planer får kommande år.

Vad gäller klimatproblemen så lever vi definitivt för mycket i nuet. Vi funderar på vad vi vill ha nu (omedelbar behovstillfredsställelse) istället för hur framtiden kommer se ut baserat på de val vi gör idag. När vi tänker på vår hälsa, våra relationer och yrkesval är vi alldeles för fastkörda i nuet för att kunna se klart. Vi är upptagna av det dagliga dramat och orosmomenten, vi fokuserar på konflikter och tjafs som påverkar oss just nu. Men vad spelar det för roll om hundra år – eller ens om tio dagar?

Mitt bästa sätt att mäta och bestämma värdet av saker som händer i mitt liv just nu – är att fundera på vem jag vill vara när jag är åttio år. Vad vill jag göra? Vad vill jag ha uppnått? Hur ska världen se ut då? Med framtiden i åtanke fattar vi bättre beslut idag. Inte genom att fokusera på nuet.

Om nu könsroller är så naturliga – varför behöver de så mycket propaganda?

De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här?

Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.

Många verkar tycka att det är ”extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar  eller bära kläder som är otypiska för deras kön.  Så lät vissa reaktioner när jag skrev det här blogginlägget:

Man behöver inte vara argsint och lacka sina söners tånaglar bara för att vissa kvinnor tror att det kommer att göra skillnad. Strunt! Låt naturen ha sin gång. Pojkar och flickor ÄR olika oavsett antal klänningar i garderoben. Män och kvinnor ÄR olika biologiskt och kommer att vara det oavsett vad samhället beslutar.

Slutsatsen hos många som tycker så här är att det är förkastligt att utmana de traditionella könsrollerna. Men jag tycker att det är förkastligt att låta bli. Det stora uppdrag jag har som förälder är att låta mina barn utforska fler möjligheter än som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vill inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtida föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.

När folk högljutt propagerar för hur olika män och kvinnor är och hur onaturligt det därför är att pojkar leker med dockor och att karlar går i kjol är min tanke:  Om nu könsroller är så naturliga, oföränderliga och givna – varför behöver de så mycket propaganda för att upprätthållas?

Män som älskar att hata

Bild Emanu

Jag har likt de flesta av mina tjejkompisar blivit både trakasserad och antastad av män. Det har varit fina vita medelklasspojkar eller högt uppsatta vita manliga chefer. När jag vittnat om detta har jag fått höra att jag överreagerat eller varit överkänslig. Om jag pratat om män i grupp som ett problem har jag betraktats som manshatare. Ofta av män som inte tycker att man ska generalisera på det sättet. Fast för de män som nu gormar om vad som hänt i Köln eller på svenska festivaler går det tydligen fint att generalisera om män – så länge de har en annan hudfärg.

Jag  är så in i själen trött dessa dagar. På alla vansinnigheter jag möter så fort jag öppnar en tidning eller slår på en dator. Jag upprörs av det som hänt i Köln – men förvånas gör jag inte, för problematiken är välbekant, även om tillvägagångssätten skiftar. Det som också gör mig förbannad är de män som rasar mot sexövergreppen  – bara för att plocka rasistiska poäng. Män som aldrig annars engagerar sig för kvinnors rätt. Dessa arga män som i sin tur hatar och hotar kvinnor som inte köper deras rasistiska analys av varför övergreppen skedde – som när Ida Östensson, grundare av Fatta och Crossing Boarders framträdde i media och kritiserade deras förenklade analyser. Genast möttes hon av trakasserier och hot från män. Alltså förstå hur sjukt detta är: Samma män som upprörs över det kvinnohat som Köln och We are Sthlm vittnar om – hatar och trakasserar själva de kvinnor som inte delar deras samhällsanalys.

Den här problematiken sitter som vi kvinnor vet inte i hudfärgen – utan könsrollen. Det är män som är den gemensamma nämnaren i denna brottslighet. För inte är det kvinnor som tafsat, blottat sig, eller kallat mig hora under åren. Inte var det en kvinnlig chef som satt bredvid mig på en fest och stoppade handen under min kjol i skydd av bordsskivan. Och inte var det Hagakvinnan som satte skräck i Umeå.

Jag betackar mig för den här typen av ”engagemang”. Från män som aldrig bryr sig om våld och övergrepp mot kvinnor, annat än när det passar deras rasistiska agenda. Tänk vad mycket som kunnat uträttas om samma män som nu rasar över utländska mäns kvinnosyn, istället tog ansvar och började diskutera och rannsaka alla mäns kvinnosyn – i synnerhet sin egen.

Ingen jävla lust att vara den större människan

Ibland när jag känner mig trött på att vara aktiv i sociala medier och utsättas för alla möjliga märkliga människor. Då vill jag bara ge igen.  Men det är en dålig idé. Dels är det ju i allmänhet inget vidare att ge igen. Men i mitt fall blir det än värre i sociala medier. För hur påhoppad jag än må känna mig är jag i regel större än den som angriper mig (sett till den följarskara jag har). Jag kan jag ju fullkomligt mosa någon ifall jag har lust med det. Men jag vill inte mosa någon. Jag vill bara, likt en retlig unge, svara tillbaka på exakt samma sätt som jag får ta emot. För jag må ha en stor plattform jämfört med den som hoppar på mig – ändå är vi två helt vanliga, jämbördiga människor. Varav den ena kan raljera, vara roligt elak och hånfull. Medan den andre omöjligt kan svara på samma sätt för då sparkar den nedåt. Och det är inte okej. Ändå kliar det i fingrarna ibland.

Jag har fått en del skit den här våren – dels sånt som märkts i min blogg och mitt instaflöde. Men också sådant som hänt på andra kontaktytor. Folk jag respekterat har betett sig som idioter. Och inuti kan jag känna mig precis lika bitter, ogin och elak som de som håller på och ”beter” sig mot mig. Att agera storsint betyder inte att man inte samtidigt – inombords – vill ge någon en smäll på käften. Säkert finns det upplysta, varmhjärtade personer som aldrig känner så. Men för majoriteten föregås denna storsinthet av en enorm inre kamp. Som lika ofta slutar med att ens goda föresatser misslyckas. Och då blir man fördömd. I egenskap av att vara offentlig och ”förebild”.

Det där som mamma lärde mig som liten; att inte sänka mig till andras nivå, att inte ge igen. Det ger till skillnad från hämnd ingen omedelbar behovtillfredsställelse. Ingen kick. Och istället för att vända andra kinden till har jag god lust att hänga ut de som håller på och ”beter” sig. Vare sig de går på i det offentliga eller bakom min rygg. För jag kan ju vara precis lika rolig och jävlig om jag sätter den sidan till.

Skillnaden mellan vad vi människor känner är ju inte så stor. Skillnaden är väl främst hur vi agerar på våra känslor. Vad vi väljer att göra med vår ilska och irritation. Vårt småaktiga behov av att trycka till andra.

Så vi kan väl sammanfatta det lite kort: Just nu har jag inte den minsta lust att vara ”den större människan”. Men jag knyter näven i fickan och skriker lite i kudden och gör det bästa för att vara storsint. Inte för att det känns bra. Men för att alternativet är sämre. Jag önskar bara att de som drar runt i sociala medier och gödslar dynga hos andra kunde idka samma självbehärskning.