Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred

Jag minns den monumentala kritik som mötte mig för några år sedan när jag på instagram stolt berättade att jag nått mitt uppsatta mål och gått ner ett antal kilo i vikt. Alla som försökt gå ner i vikt någon gång vet vilken utmaning det är. Men shitstormen blev enorm: Jag var en dålig förebild, vikthetsade, spred osunda skönhetsideal.

Okejrå. I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

För kvinnor? Not so much. Kroppen är politik. Mat är politik. Vare sig du är tjock och nöjd – eller bantar – så är du problematisk. Och ställs till svars för det. Fatshaming är ett enormt stort problem i samhället. Men tyvärr ser jag nu kvinnor som med någon slags feministisk agenda deltar i annan typ av shaming med glädje. Man driver med de tjejer som lägger upp träningsselfies på instagram. Tycker att det är larviga och patetiska. Och menar att träningsbilder är sååå fukking ointressant. Fast det ju kan vara precis lika ointressant att behöva se hundra bilder på någons barn, nybakade bullar eller krogrundor. Förstår faktiskt inte skillnaden?

Är det något jag har lärt mig här i livet är det att helt olika spelregler gäller för mig och min man. Han har ett konto på instagram där han lägger ut träningstips och bilder. Han motionerar 2-3 timmar per dag och är noga med vad han stoppar i sig. Ingen har någonsin kallat honom för en dålig förebild. Inga snubbar har lagt ansvaret för sin självbild på honom. Han har tillåtelse att göra precis vad han vill och komma undan med det. Samma privilegium gäller inte mig.

Jag tänker att det snällaste och mest feministiska vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred lite mer. För är det en sak som vi kvinnor inte får så är det att vara ifred från kritik och granskning.

Män som inte lyssnar på kvinnor

Jag är ett par år över tjugo och har lyckats bra i mitt korta arbetsliv. Jag har klättrat och det är dags för en löneförhandling. När jag kommer till mötet är det av någon anledning sex gubbar närvarande. Sex gubbar och så jag då. Jag sätter mig på kortsidan av bordet och vill prata. Berätta om min vision. Men får bara lyssna på deras. En timme senare går jag därifrån, tio centimeter kortare. Någon löneförhandling var det inte tal om. Gubbarna hade höhöat och hähäat och slutligen sagt: ”Clara, jag tror vi sköter det här utan löneförhandling. Du behöver ingen höjd lön – den lön du har nu räcker nog till att bekosta ditt lilla hemman.”

Jag säger upp mig några månader senare och startar eget. Ganska ofta föreläser jag. Besöker under två års tid varenda håla, stad och universitet i hela Sverige för att prata digitalt entreprenörskap och den nya bloggvärlden. En gång gästar jag en konferens för en mansdominerad koncern. De få kvinnliga anställda på företaget kommer fram och är exalterade för att vi är de första kvinnliga talare som deras arbetsgivare någonsin bokat. När jag och min kollega Annakarin äntrar scenen säger den manlige presentatören ”Jaha, nu händer det något nytt. Detta kan ju bli bra – men det kan också bli precis hur tokigt som helst.” Det blir inte alls tokigt – föreläsningen är bra. Fast när vi går av scenen konstaterar han i micken  ”Ja, det där var ju skapligt. Det var ju ingen i publiken som gick i alla fall”.  Kanske ville han ursäkta sig inför sina anställda? Att han utsatt dem för något så omskakande som att behöva lyssna på två kvinnor i hela sextio minuter?

När jag är runt och föreläser blir jag fotograferad till tidningsartiklar i lokalpressen. Kanske du kan titta fram bakom en krukväxt för att signalera växtkraft? Kanske jag kan fota dig i fågelperspektiv? Kanske kan du hålla upp den här rutiga bordsduken framför ansiktet – du som byggt ditt företag på att skriva en blogg som handlar om mys och hemmaliv? Det finns ingen hejd på dumheterna jag går med på i början. Manliga fotografer. Manlig blick på mitt kunnande. Jag skäms när jag ser tillbaka på det.

Under alla år jag föreläst har jag valt att lyfta kvinnliga exempel. Inte för att föreläsningarna vänder sig speciellt till kvinnor – för det gör de inte. Utan för att det finns så många bra exempel på kvinnliga digitala entreprenörer. Men så få som lyfter dem. Då och då händer det att en man räcker upp handen och undrar om han kommit fel. ”Förlåt skulle inte den här föreläsningen handla om digitala entreprenörer? Du pratar ju bara om kvinnor?” Vid ett extra minnesvärt tillfälle blir en man så upprörd att han med rösten darrande av ilska säger ”Jag är faktiskt inte van att inte vara norm!”. Publiken tystnar i förundran över analysen han nästan lyckas göra. Spänningen bryts först när en kvinna i publiken vänder sig emot honom och fräser ”Nä precis! Det är ju det som är problemet!”

Och det är sant. Det är det som är problemet. Vanan att vara norm och oförmågan att inse att man är just det.  Det är ett manligt privilegium att enbart läsa manliga författare, se på serier med manliga huvudrollsinnehavare och lyssna på manliga musiker. Män är fortfarande så dominerande i det offentliga rummet att det är fullt möjligt att inte behöva lyssna på kvinnor alls. Jag ser det hela tiden. Mäns ointresse av vad kvinnor kan och skapar. Men som kvinna är jag så tränad i att förhålla mig till män. Lyssna på män. Leva mig in i hur män tänker och känner. Jag ser film med bara manliga skådisar. Läser böcker av manliga författare och lyssnar på manliga musiker och poddare. Och jag har genomlidit otaliga föreläsningar om entreprenörskap där alla talare och goda exempel som lyfts upp har varit män.

Men män gör inte det. De reagerar direkt på sammanhang med enbart kvinnor.  Väljer bort det. Väljer bort fåniga tjejband, töntig chiclit, kvinnliga komiker med mensiga tjejskämt. Kvinnliga poddare som pratar tjejgrejer. Kvinnliga erfarenheter är just kvinnliga – aldrig allmänmänskliga. Tror du mig inte? Ta som man och rannsaka dig själv. Ta en titt i din netflixhistorik, dina spellistor på Spotify, artiklarna du delar på FB och titlarna i din bokhylla. Där får du kvittot på vem du egentligen väljer att lyssna på. Och om du är man och har orkat läsa mig i drygt 3400 tecken är det närmast att betrakta det som en feministisk gärning. Särskilt om du låter bli din impuls att maila mig efteråt och mansplaina varför jag har fel i min krönika och det i själva verket är du som har rätt.

Kunskap är fult

Faktaresistens. Ordet togs upp av språkrådet så sent som 2015, men fenomenet är gammalt som gatan. Faktaresistens innebär att man är oemottaglig för fakta som motsäger ens egen världsbild och att man istället lutar sig mot hemmasnickrade förklaringar eller konspirationsteorier.

Ett sammanhang där faktaresistensen verkar ha ett urstarkt fäste är jämställdhetsdebatten. Här finns många konspirationsteoretiker och faktaskeptiker. Det spelar liksom ingen roll att SCB har statistik på att kvinnor ägnar 28 timmar mer åt arbete i hemmet än män gör varje månad. Påpekar man detta kan man veta säkert att en snubbe kommer med invändningar om att faktan är felaktig.  Varför? Jo för att han själv minsann alltid hjälper sin fru med tvätten och för att hans farbror Göran är jätteduktig på att laga mat.

Någons privata exempel ur det egna livet väger alltså tyngre än SCBs samlade statistik i frågan. Ja, man kan fnysa åt detta sätt att argumentera –  men det är skrämmande effektivt.  Jag vet inte hur många debatter jag varit med i som helt kommit av sig när den här typen av argument används.  Det spelar ingen roll hur många bevis jag lägger fram, hur många studier och hur mycket statistik jag har på fötterna. Det går inte att debattera med någon som envisas med att rikta förstoringsglaset mot sin egen navel.

– Jaså forskning visar att rökning ökar risken för lungcancer? Men min gamla onkel rökte trettio cigariller om dagen och ändå var det hans granne som fick lungcancer!

–  Jaha, studier visar att svenska män är allt mer stillasittande? Ja, men kolla på Zlatan då, han springer ju runt hur mycket som helst!

– Vadå, global uppvärmning? Missade du förra veckans snösmocka i Stockholm!

-Vadå kvinnor tjänar mindre än män? Du tjänar ju betydlig bättre än mig trots att du är kvinna!

I jämställdhetsdebatten har det länge varit helt okej att vara faktaresistent. Man vet inte ens om att man är det. Men resistensen mot fakta sprider ut sig. Vare sig det gäller invandring, kolkraft eller fetma kan idag anekdotisk bevisföring och tyckeri smälla högre än statistiska undersökningar. Folk vill inte läsa statistiska undersökningar.

Jag ryser när jag tänker på ett samhälle där större delen av befolkningen utvecklat resistens mot siffror och fakta. Ingenting skrämmer mig mer. För att demokrati och fria val ska fungera krävs att medborgare är utbildade, pålästa och mottagliga för fakta. Men istället har kunskap, ja riktig kunskap, blivit något fult. Någonting alldeles för tråkigt för att orka lyssna på. Bara att hävda att det finns något som är riktigt kunskap känns nästan förbjudet. Alla har rätt till sin sanning. Påpekar du att det inte är sant så kränker du personen i fråga!

Idag är det bättre att vädja till folks känslor än förnuft. Ja, det premieras till och med. Det amerikanska presidentvalet är väl det mest slående exemplet på det. Ju mer faktafel, tyckeri och hittepå – desto större blir stödet. Medan  erfarenhet, kompetens och seriositet betraktas med skepsis. Det har gått så långt att det är poänglöst att ens faktagranska de mest populistiska politikerna. För det är ändå ingen som bryr sig om vad de kommer fram till. Fakta är stendött.

Själv har jag helt slutat debattera med människor som besvarar statistik med irrelevanta exempel från sin egen vardag. Det var av Gudrun Schyman som jag lärde mig hur man ska göra för att bemöta folk bäst. Beställ hem SCBs fickbok ”På tal om kvinnor och män” – med statistik över jämställdheten i Sverige. Och nästa gång någon säger att det minsann visst är jämställt i Sverige och att hens farbror i alla fall är jätteduktig på att bädda rent i sängen. Ja då ger du dig inte in i någon diskussion utan tar fram den och håller högläsning. ”Jaha, tack för berättelsen om din farbror. Nu ska du få höra berättelsen om tusentals svenska farbröder”

Klass och klimat

Klimatfrågan är död. Politikerna har svikit oss. De två block som styrt Sverige senaste åren har inte lyckats göra några avgörande förändringar i Sveriges klimatavtryck i världen. Så idag går miljöarbete ut på att enskilda individer ska fatta de kloka beslut som politiker inte förmår. Vi förväntas tänka på grön el, miljövänligt bränsle, klimatsmart mat och kemikaliebantade hem. Eftersom politiker inte tar sitt ansvar måste vi göra det. Det har skapat en kultur där miljömedvetenhet blivit status. Gott så. Det är bra att människor engagerar sig.

Men som vanligt är den övre medelklassen normerande. Och eftersom ingen som har pengar vill förneka sig konsumtion av något slag – så handlar miljöarbete idag om att konsumera rätt saker. Köp en ny snygg elbil. Inreda med designklassiker som håller över tid. Klä sig i tidlösa, dyra plagg av god kvalitet. På så sätt kan man fortsätta konsumera med glädje men ändå tänka att man gör en insats för miljön.  Inte minskad konsumtion – utan ökad. Man slänger pengar på problemet.

Det nya är dock att det idag betraktas som miljömedvetet att köpa designklassiker. Shoppingkulturen motiveras med att dyra saker är bättre för miljön. Man köper färre och vårdar bättre.  I resonemanget finns också ett stråk av förakt för kreti och pleti som man anser konsumerar utan urskiljning. Billigt, massproducerat och ogenomtänkt.  Istället predikar man att välja dyrare märkesprodukter. Se sina köp som långsiktiga investeringar. Att tänka långsiktigt är själva definitionen av god stil.

Men vad spelar det för roll om man köper en dyr skjorta som håller för 25 år när man ändå inte planerat att bära den så länge? När garderoben hemma nästan sprängs av alla fantastiska skjortor man redan har, med kvalitet för 25 års användande. Skjortor som sammanlagt gör att man måste leva i femhundra år för att hinna nöta ut dem. All statistik visar att ju mer pengar någon har desto sämre är den personen för miljön. Pengar gör klimatavtryck.

Idag är det hög status att vara klimatsmart. Och därmed låg status att inte vara det. Men normen för vad som är klimatsmart kräver en ansenlig mängd konsumtion för att leva upp till. Och en ansenlig mängd pengar. Eftersom Sverige har en så undermålig miljöpolitik kommer landets utsläppsminskning an på dess befolkning.  Istället för att Sveriges politiker tar steg för att avveckla brunkolsverksamheten i Tyskland  – ska nu svenskarna köpa ytterrockar i ullkashmir och laminofåtöljer i naturgarvat tärnsjöläder för 23 400 kronor styck. Sådan är vår radikala privata miljöpolitik. Ju mer vi shoppar desto mer räddar vi!

Jag tycker att det är dags att tala om de riktiga miljöhjältarna. För det finns tack och lov många sådana ute i landet. Som farbrorn som fortfarande kör samma gamla Volvo 240 som han köpte på 70-talet. Som mekar och fixar och verkligen förlänger bilens livslängd. Ensamstående småbarnsmamman som visserligen aldrig köper ekologiskt eller närproducerat men åtminstone inte slänger några matrester utan tar rätt på varje smula.  Mormorn som lagar och vårdar kläderna som hon köpt på billiga kedjan. Som bär det andra stämplar som slit och släng. Men utan att slänga – för vem har råd att slänga kläder hur som helst? Alla människor som aldrig renoverar köket i onödan eftersom de inte ens äger sin bostad. Alla de som struntar i att köpa utsläppsrätter – eftersom de ändå aldrig har råd att flyga. Det är dags att vända på perspektiven. Ruska verklighet i denna orimliga, egotrippade samtid: Man är ingen miljöhjälte för att man kör elbil, köper åtta par kvalitetsskor och inreder med Svenskt Tenn. Man är bara rik. Och när en rik köper svidande dyra skor på Schuterman är det precis lika svidande dyrt för en fattig att handla på Skopunkten. De får bara mindre kvalitet för pengarna. Och noll status.

Ja, jag vill köra kvinnobil

För någon vecka sedan släppte Seat ihop med Cosmopolitan en så kallad kvinnobil – Seat Mii. Och det blev ett jäkla hallå. Inte minst i bloggvärlden. Seats kvinnobil är lila på utsidan, har eylinerformade strålkastare och är lätt att parkera. Men man kör väl inte med snippan, undrade Blondinbella? Och varför behövs speciella kvinnobilar egentligen?  Vi är ju faktiskt säkrare bilförare än män och orsakar färre bilolyckor. Män kör fortare, släpper inte gärna fram andra trafikanter och håller kortare avstånd till bilen framför. Trots att män i allmänhet kör mer och därmed borde ha större rutin på sitt körande märks det inte i olycksstatistiken. (Källa NTF)

Fast jag blir inte upprörd över att det kommit en kvinnobil. Jag är arg över att den inte kommit tidigare!  Alla andra bilar är ju gjorda för män. Ta det enkla faktum att det fortfarande inte finns dockor för krocktest utformade som kvinnor, vilket innebär att vi har en ökad risk att drabbas av whiplashskador. Eller att många bilar forfarande inte har ISO-fix, vilket gör det till ett litet helvete att montera bilbarnstolen. Eller att de flesta bilar saknar tvättbar klädsel som verkligen är guld värt om man har småbarn. Eller att det ännu inte är standard med en baklucka som fäller upp sig själv med ett enkelt knapptryck på nyckeln. Så att man inte behöver ställa ner matkassarna på marken och öppna luckan när man har storhandlat. Kvinnor skjutsar ofta barn och handlar ofta mat så självklart borde tekniken anpassas efter det. (Även om det suger att arbetsfördelningen  i hemmet ska se ut så här). Men som vanligt är män normen och tekniken anpassad efter dem. Och därmed blir teknik anpassad efter kvinnors behov någonting larvigt och förnedrande. Eftersom det är larvigt och förnedrande att vara kvinna?

För drygt tio år sedan tog Volvo fram en konceptbil för kvinnor av kvinnor. Den blev mycket uppmärksammad men också ganska förlöjligad. En bil för kvinnor? Vilket trams! I konceptbilen (som aldrig togs i produktion) fanns funktioner som säten med en integrerad bilbarnstol. Ett hål i nackstödet för hästsvansen och ett fack i framsätet för handväskan. Utmärkta funktioner som jag verkligen saknar i min nuvarande bil.

Men där fanns också många funktioner som sedan faktiskt tagits i bruk. Som stolar som automatiskt skjuts bak när man stannat bilen, för att göra det smidigare att kliva ur. Nycklar som inte behöver sättas i låset utan kan behållas i handväskan. Bakluckan med automatisk öppning. Ergonomiska säten med möjlighet att spara sittpositionen i nyckeln.  Kylfack i handskfacket.  Samtliga dessa funktioner fanns i den hånade ”kvinnobilen” och samtliga finns tolv år senare i min helt vanliga bil. För att man insett att det faktiskt var smarta funktioner som alla kan har glädje av. Trots att en kvinna tänkt ut dem.

Seat Mii är jag inte särskilt intresserad av. Den är för liten för mina behov. Men jag vill gärna  ha en kvinnobil för mamman som ska köra säkert med tre barn och en hund i bilen. Lasta den full med matkassar och sedan sladda runt på isiga vintervägar till och från jobbet. Gärna med plats för handväska och hål i nackstödet för hästsvansen så frisyren inte sabbas. Självklart krocktestad på en docka utformad som en kvinna.  Och ja tack till inbyggd parkeringshjälp. För när jag kör bil är det ju inte som i bilreklamen: en ensam man som sitter och kör bil i folktomma städer och på tomma vägar. För mig är det fullt ös och hundra störningsmoment. Och det är skitjobbigt att koncentrera sig på att parkera när man har barn som gastar i baksätet samtidigt som man försöker memorera inköpslistan till ICA och tänka ut present till svärfars kalas. Fast det där med eylinerformade lyktor – det kan jag nog hoppa över.

Problemet är inte att det görs teknik för kvinnor. Utan att alla teknik görs för män, fast vi inbillar oss att den görs för alla.

Stadsbor som liknar vita kränkta män

Har läst kommentarerna till lördagens Expressenkrönika om att lantisar har mer koll på omvärlden. Och från min förra Expressenkrönika som handlar om att Sveriges koloni heter norrland. Och så har jag läst bortemot 300 mail som jag fått från läsare. Det har aldrig hänt mig någonsin förut. Att människor varit så engagerade och blivit så berörda av något jag skrivit att de överöst mig med sådan respons. Mailen jag fått har till 98 procent varit lyckliga utrop över att någon äntligen pratar om och lyfter snedfördelningen i resurser mellan landsbygd och stad.

Men när jag läser  vissa kommentarer tänker jag att en del stadsbor blir litegrann som vita kränkta män när man pratar feminism. Inte alla stadsbor heter det. Dra inte alla stadsbor över en kam! Tänk på alla problem som vi stadsbor har då med bostadsbrist etc. Eller så tycker man att jag tjatar om detta ämne. Att bli beskylld för tjat är någonting jag är väldigt van vid från alla feministiska debatter jag tagit under åren.

Och precis som jag säger till vita kränkta män som gastar inte alla män så fort vi pratar mäns förtryck av kvinnor säger jag till de som nu gastar och är kränkta: man måste kunna prata om strukturer. Och generalisera. För att belysa problem. Men den som tillhör normen inte är van att bli generaliserad kring, så den blir extra förbannad när så sker. Och precis som jag blir irriterad på män som  använder vartenda samtal om våld mot kvinnor för att tala om att män blir minsann också misshandlade säger jag. Fine. Det är sant. Men starta en debatt om det då. Kapa inte den här debatten genom att försöka dribbla bort bollen och byta ämne.

Ifall du använder en krönika om utmaningarna kring att bo på landet för att istället skifta fokus och belysa utmaningarna med att bo i en stad. Då kör du bara över lantisarna. Lyssna på den oerhörda ilska många lantisar känner över att betala samma skatt som alla andra medborgare men bara få en bråkdel av all samhällsservice. Lyssna på ilskan från de som bor i kommuner som idag är Sveriges fattigaste men som skulle vara Sveriges rikaste kommuner ifall vi utformat vårt skattesystem lite mer som i Norge eller Kanada. Där skatter  på vattenkraft, vindkraft, mineralutvinning och skog i större utsträckning går till berörda bygder istället för som idag – till staten. Lyssna på ilskan från de människor som ofta beskrivs som bekväma och lata i samhällsdebatten såväl som populärkulturen – när de i själva verket sliter som djur för att de aktivt motarbetas från en allt mer centraliserad stat.

True story: Det hände under lördagen på Bokmässan i Göteborg att andra lantisar kom fram och kramade om mig (och några till och med grät!) för att någon för en gångs skull belyste denna fråga. För att de som lantisar blev framlyfta som någonting bra istället för ett stort besvär. Jag är själv förvånad över att texterna fått ett sådant gensvar men det bevisar väl bara att det behövs hundra sådana här krönikor till och en smärre folkrörelse. Så kanske det blir någon ändring någon gång.

Lantisen har bättre koll på världen

Jag fick hembesök av en journalist från Stockholm för några år sedan, som ville göra ett reportage om mig. Jag lämnade en utförlig vägbeskrivning till den by där jag bor och vi hade en lång pratstund i mitt kök. Vi snackade som folk gör mest hade det riktigt trevligt. Men några veckor senare läste jag texten i tryck och mina kinder blossade av skam. Jag framstod mer exotisk än en inföding från någon nyss upptäckt folkstam.  Och ingressen beskrev hur man passerar fjäll på väg hem till mig och att det rinner en brusande älv nedanför mitt hus. Först tänkte jag att det var ett försök av journalisten att skruva till det lite och försköna platsen där jag bor. Men sedan slog det mig att journalisten kanske inte visste bättre? Kanske var jag ett sådant unikum? Och kanske hade journalisten aldrig sett något fjäll i sitt liv och trodde att bergsknabben utanför Umeå var just ett sådant? Att det faktiskt finns fjäll vid kusten och att den träskliknande sjön nedanför mitt hus i själva verket var en älv?  Vad vet man. Jag förutsätter ingenting. För medan varenda norrlänning besökt Stockholm är det många sörlänningar som aldrig varit norr om Gävle. Man får har rimliga förväntningar på folks kunskaper om flora och fauna.

Det finns en nidbild av lantisen som korkad, dum och inskränkt. Okunnig i det mesta som inte rör motorfordon, jakt och brännvin. Svensk film tenderar att reproducerar myten om den enkla och dumma landsbygsdbon. Ja till och med den förra ledaren för Sveriges näst största parti slog en gång fast att stockholmare är smartare än lantisar.

I hemlighet vet lantisen att det är precis tvärtom. Idag behöver man ju närmast vara en A-människa för att kunna bo på landsbygden. Klara sig utan vettiga kommunikationer och grundläggande samhällsservice. Strida för att få behålla skola, sjukvård, ambulans och mataffär.  När ICA konstaterade att mataffären i Glommersträsk inte passade deras nya koncept och att de inte såg något värde i att fortsätta driva den trots att den gick med vinst. Ja, då skramlade byborna ihop pengar, köpte affären och tog själva över driften. Vilket enormt engagemang kräver inte det?  Jag undrar vilka storstadsbor som utöver sitt vanliga heltidsarbete på fritiden skulle vara villiga att lägga sina sparpengar på att driva mataffär med sina grannar? Eller omvandla barnens förskola till ett föräldraägt kooperativ för att kommunen tänker att lägga ner den.

Lantisen har i själva verket mer koll på sin omvärld än storstadsbon. Så är det alltid. Den som är norm behöver inte hålla koll på undantagen. Men den som är satt på undantag får hela tiden förhålla sig till normen. Lantisen följer både lokala sändningar och riksnyheter som i regel har fokus på storstadsregionerna. Men säg den storstadsbo som utöver Dagens Nyheter läser Dala-Demokraten och Västerbottens Folkblad varje morgon eller kollar in Nordnytt på SVT-play för att hålla sig uppdaterad? Lantisen vet allt om huvudstaden, vare sig den vill eller ej. Slussenombyggnaden och Nobel Centers kritiserade placering på Blaiseholmen.  Vad vet storstadsbon om vävenbråket i Umeå? Om ett eventuellt byggande av Storälgen på berget Vithatten? Om Pinocciostatyn i Borås som en gång delade staden?

Det må låta som en utopi i dagens segregerade samhälle – men på byns förskolan leker barnen till svetsarna från fabriken tillsammans med barnen till fabrikens VD. Man bor i husen bredvid varandra. Bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Hur vanligt det är i storstäderna lämnar jag osagt. Men människor blandas på landet – man är helt enkelt tvungen. Och på landsbygden finns inga kändisar för där är alla redan kändisar inför varandra. Det är El-Oskar och Skrot-Ander och Ulla med kenneln och Lena som kör skolbussen.  Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.

I storstaden må det röra sig människor från världen alla hörn och folk från alla samhällsklasser. Det är lätt att känna sig nöjd med det – och känna att man som storstadsbo därigenom är frisinnad och öppen. Men bara för att man passerar varandra på gatan betyder det inte att man någonsin behöver mötas. Inte på riktigt.

Norrland plundras på tillgångar

Jag finner det rörande med människor som bor i stora städer, åker kollektivtrafik, handlar ekogrönt på ICA Nära och betraktar sig själva som miljöhjältar för att de inte äger en bil. Kanske moraliserar de över folk som tar inrikesflyg och säkert har de ibland självgott kläckt ut sig ”Det är ju faktiskt mer klimatsmart att bo i stan än på landet!”

Det är lätt att sitta på höga hästar och vara klimatsmart när du bor i en stad. Men det är ingen hjälteinsats du håller på med. Det är minimikrav. Tro fan du ska åka tåg! Du bor ju mitt i smeten. Ska du från Stockholm till Göteborg är det inte ens ett byte bort. Men testa att ta tåget till Berlin nästa gång du ska på viktigt möte och upplev i realtid hur det är för en Kirunabo at ta sig till huvudstaden utan att flyga. Och anledningen till att du kan bo i stan och välja på tretton sorters smör i butiken är att någon annan bor i glesbygd och håller kossor och kärnar detta smör. Någon som själv får färdas tre mil till närmsta samhälle för att eventuellt få tag i en ekologisk banan och självklart köra bil för att bussturerna är indragna. Någon vars byaskola är nedläggningshotad och vars närmsta vårdcentral befolkas av stafettläkare. Någon vars vackra utsikt förstörs av en vindkraftsspark och som betalar lika mycket i skatt som resten av Sveriges befolkning men inte får tillgång till samma service. Utan istället moraliserande från ”klimathjältar” till stadsbor som minsann åker buss till jobbet och köper KRAV-märkt mat.

De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är ett lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvådliga femåringar går in och möblerar om lite som de vill.  Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.

När Lotta Gröning menar att Norrland borde göra som Skottland och kräva självständighet, väcker det upprörda känslor men också roat förakt från kolonialmaktens företrädare. Vad vill de där vildarna från norr? Vad är det att bråka om 40 arbetstillfällen på Vattenfall i Jokkmokk? Deras svar visar på okunskap. Det handlar inte om fyrtio arbetstillfällen utan om århundraden av plundring. Och ett norrland som befolkas av människor som är trötta på att ses som en belastning, när de i själva verket är en tillgång.

Men ilskan riktas inte bara mot företagspampar och politiker i storstaden. Det handlar också om okunskapen hos gemene stadsbo. Som vill köpa svenskt, ekomärkt och grön el. Men som inte värdesätter de regioner och människor som möjliggör allt detta. Och inte själva vill vara med och producera det. Och definitivt inte vill drabbas av baksidorna som följer.  Ve den som monterar vindkraftsverk vid deras sommarhus i skärgården eller förvandla deras strövområde till en gruvbrytning.

Med rötterna i Jokkmokk har jag på nära håll känt det jäsande missnöjet. Tålamodet har prövats länge nog och människor har tröttnat. Sverige kommer på sikt att få betala dyrt för denna segregation mellan landsbygd och stad. Mellan norr och söder.

”Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo precis vart som helst i Sverige” menar skribenter och makthavare. Och tänk att precis så tycker jag också! Man kan inte förvänta sig att man ska kunna bo överallt. Det finns områden i landet som är direkt olämpliga att befolka. Allra orimligast är att tro att man kan bo i Stockholmsregionen. En stad som varken kan försörja sig själv på energi eller mat. Som är helt beroende av att landsbygden och framförallt norrland betjänar den. Stan har ju inte ens bostäder till sina invånare! Förklara för mig varför vi satsar på en region där man varken kan bo eller äta sig mätt? Varför vi flyttar resurser och arbetstillfällen dit?

Stockholm skulle inte klara sig mer än någon dag utan pålitliga leveranser från kolonin. Människor vill befrielse från kolonialmakten. Missnöjet mullrar som åska i norr. Winter is coming.

Feminism är inte att leva som man lär.

Nu måste jag skriva om ett fenomen som gör mig riktigt förbannad.  Nämligen den växande privatfeminismen. Med privatfeminism menar jag den typ av feminism som fokuserar på individens val. Den typ av feminism som menar att rika karriärkvinnor per definition är bra feminister. Och därmed att kvinnor som tar majoriteten av barnledigheten och jobbar för kass lön är dåliga feminister. Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Privatfeminismens bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt förtrycks av en man. En mycket märklig hållning då feminismen kom till just genom analysen att kvinnor är förtryckta. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Tänk om man resonerade på samma sätt med rasism? Då skulle ingen mörkhyad få uttala sig om förtrycket eftersom hen ändå inte lyckas leva som hen lär. Man kan ju inte vara mot rasism om man samtidigt förtrycks för sin hudfärg eller sitt ursprung. Eller?

Den här privatfeminismen har gått så långt att jag upplever att kvinnor mörkar hur ojämställda deras relationer är. Jämställda relationer har hög status – men eftersom de flesta av oss inte lever upp till detta ideal blir bristen på jämställdhet något vi försöker dölja. Det gäller att ge sken av att man har det jämställt. För annars skuldbeläggs man.

Ett exempel på denna privatfeminism är när Britta Svensson i en krönika kom till slutsatsen att Ebba Witt-Brattström är en dålig feminist därför att hon levde i en ojämställd relation. Det här är ju tyvärr inte första gången Britta driver liknande teser. För något år sedan bemötte jag henne i blogginlägget ”Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis” när hon på samma sätt la ansvaret för bristen på jämställdhet på enskilda kvinnor.

Hela grejen med feminismen är att påvisa att det finns strukturer som är starkare och kraftfullare än oss individer. Som påverkar oss hur mycket vi än försöker motarbeta dem.  Så låt oss nu en gång för alla reda ut detta:

Feminism är inte att lyckas leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jävligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.

Inte alla män?! Nä men alla kvinnor.

La  upp den här bilden på min instagram Underbaraclaras idag. Genast kom reaktionerna Inte alla män! Alla män begår inte hemska brott mot kvinnor. Nej alla män begår inte dessa brott. Men i princip alla som begår brott mot kvinnor är män. Det hashtaggen #yesallwomen syftar på är att det visserligen inte är alla män som våldtar och misshandlar kvinnor. Men att definitivt alla kvinnor måste förhålla sig till detta våld. ALLA kvinnor påverkas.

I kommentarsfältet skrevs saker som ”Oerhört tråkig text att läsa på internationella kvinnodagen. Nästan så man ska beklaga att du födde två söner istället för döttrar” ”Menar underbaraclara att man ska undvika män?” ”Ogillar skarpt. Tycker att det är oacceptabelt att smutskasta människor på grund av biologisk tillhörighet. Det brukar kallas rasism” ”Hylla kvinnor genom att såga männen? Måste finnas bättre sätt” ”Den här dagen som är till för att uppmuntra oss själv och andra och lyfta upp exempel på starka kvinnor och så fokuserar man ändå på männen.” ”Tråkig och osmakligt.”

Varför la jag upp denna bild? Jo för att den är en utmärkt  illustration över kvinnors utsatthet. Om vi påtalar problemet med mäns våld mot kvinnor är vi manshatare, aggressiva, ultrafeministiska galningar. Då skuldbeläggs vi. Men kvinnor som tror gott om alla män, som följer en främmande man hem från krogen, som blir berusad och klär sig för utmanande. Hon skuldbeläggs när hon blir antastad och våldtagen – för att hon var naiv och trodde gott om alla män. Samhället förväntar sig att kvinnor ska vara misstänksamma och på sin vakt mot män. Men gud nåde om de säger det högt! För då kan ju männen bli ledsna.

Katarina Wennstam har skrivit så bra på det här temat. Apropå det som hände i veckan när Östersundspolisen gick ut och varnade kvinnor för att röra sig ute efter de många överfallsvåldtäkter som skett.

 

Det Östersundspolisen uppmanar till är att kvinnor ska vara vaksamma mot män. Men gud nåde den som kallar en spade för en spade! Då är hon en manshatare.

Någon undrade förresten vad min man Jakob tycker om att jag skriver så här? Ja, eftersom han inte har huvudet i röven utan kan läsa statistik kring mäns våld mot kvinnor lika bra som jag kan – så har han alldeles på egen hand gjort samma analys som mig. Någon sa att vi skrämmer bort män med bilder som dessa. Jag kan känna att män som gör anspråk på att vara feminister men inte klarar av en sådan här bild inte är lönt att ha med i kampen överhuvudtaget.

Vi måste sluta leva i nuet

Vi pratar så mycket om vikten av att leva i nuet, fånga dagen, cape diem. Förmodligen är det den mest använda klyschan (och väggordet!) i Sverige. Ändå tycker jag att vi lever för mycket i nuet och för lite i framtiden. När mamma var sjuk så längtade jag mer än något annat efter att kunna planera framåt. Att våga tänka på framtiden. När hälsan skiftar från dag till dag så tvingas man nämligen kvar i nuet, för att framtiden är så osäker. Idag tycker jag att det är en njutning att våga göra planer får kommande år.

Vad gäller klimatproblemen så lever vi definitivt för mycket i nuet. Vi funderar på vad vi vill ha nu (omedelbar behovstillfredsställelse) istället för hur framtiden kommer se ut baserat på de val vi gör idag. När vi tänker på vår hälsa, våra relationer och yrkesval är vi alldeles för fastkörda i nuet för att kunna se klart. Vi är upptagna av det dagliga dramat och orosmomenten, vi fokuserar på konflikter och tjafs som påverkar oss just nu. Men vad spelar det för roll om hundra år – eller ens om tio dagar?

Mitt bästa sätt att mäta och bestämma värdet av saker som händer i mitt liv just nu – är att fundera på vem jag vill vara när jag är åttio år. Vad vill jag göra? Vad vill jag ha uppnått? Hur ska världen se ut då? Med framtiden i åtanke fattar vi bättre beslut idag. Inte genom att fokusera på nuet.

Om nu könsroller är så naturliga – varför behöver de så mycket propaganda?

De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här?

Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.

Många verkar tycka att det är ”extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar  eller bära kläder som är otypiska för deras kön.  Så lät vissa reaktioner när jag skrev det här blogginlägget:

Man behöver inte vara argsint och lacka sina söners tånaglar bara för att vissa kvinnor tror att det kommer att göra skillnad. Strunt! Låt naturen ha sin gång. Pojkar och flickor ÄR olika oavsett antal klänningar i garderoben. Män och kvinnor ÄR olika biologiskt och kommer att vara det oavsett vad samhället beslutar.

Slutsatsen hos många som tycker så här är att det är förkastligt att utmana de traditionella könsrollerna. Men jag tycker att det är förkastligt att låta bli. Det stora uppdrag jag har som förälder är att låta mina barn utforska fler möjligheter än som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vill inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtida föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.

När folk högljutt propagerar för hur olika män och kvinnor är och hur onaturligt det därför är att pojkar leker med dockor och att karlar går i kjol är min tanke:  Om nu könsroller är så naturliga, oföränderliga och givna – varför behöver de så mycket propaganda för att upprätthållas?