Sanningen om Sixten

Nu & 2007. Ungefär ett år efter att min mamma blivit sjuk så började vi prata om en hund. Jag tror att hela familjen på något sätt behövde något roligt att fokusera på. Jag hade alltid önskat mig en egen hund och när jag fyllde arton år gick släkten ihop och betalade hälften – och jag betalade den andra halvan med mina ihoptjänade slantar.

Jag visste att jag helst av allt ville ha en röd cockerspanielhane och besökte flera olika uppfödare.  Vi bestämde oss efter noggrant funderande för en hund i en fin kull några mil utanför Umeå. När våren kom och det började vara dags för att hämta honom så hade valpen sorgligt nog dött. Eftersom vi så gärna ville ha en hund den där sommaren så skyndande vi oss att leta reda på en annan uppfödare längre söderut. Den här gången hann vi inte göra så noggrann research innan. Det skulle vi få ångra.

Så fick vi då Sixten. Underbara knäppa Sixten som ni som läst bloggen länge känner igen. Han var min följeslagare från arton års ålder till jag fyllde tjugotre då vi fick avliva honom.

Sixten var en väldigt egendomlig hund. Han var kelsjuk och gosig och kär i sin familj. Han ville helst sitta i ett fönster om dagarna och kolla på fåglar eller köra ner ansiktet i en snöhög. Men redan som valp visade han upp en rad oroväckande beteenden – som jag dock intalade mig skulle växa bort med åldern.

Jag gick hunddressyrskurser, tränade honom i lydnad och läste allt jag kunde komma över om hundar. Men Sixten kunde utan förvarning eller provokation svänga om från att vara glad och nöjd till att morra och gläfsa åt en. När vi pratade med uppfödaren sa hon att det var vi som behövde uppfostra honom bättre. Men när vi pratade med folk som tagit hundar ur samma kull så visade det sig att deras valpar betedde sig på samma sätt.

Sixten såg ut som en stor nallebjörn – och på många sätt var han också en sådan. Kramig, kelen och tillgiven. Men totalt oberäknelig. Och han förstod sig absolut inte på andra hundar – och de undvek i sin tur honom. Ungefär som vi på bussen undviker att sätta oss bredvid någon som är klart psykiskt instabil. Det var som att hundarna kunde märka att Sixten inte var som han skulle.

Medan Sixten levde skrev jag aldrig om de här problemen på bloggen. Det kändes så skamligt att ha en hund som var aggressiv. Och precis som mästrande morsor tror hundfolk alltid att de vet vad som är fel på andras hundar. Han ska domineras. Han har bara ont någonstans. Du behöver kastrera honom.  

Cockerspaniels behöver mycket trimning och vård för att inte få problem med pälsen. Så vi hade munkorg när vi trimmad honom men tillslut blev han också arg när munkorgen togs på. Det slutade med att jag skrev ett panikartat brev till Hundskolan i Go’kväll och berättade om våra stora problem. Redan veckan därpå fick jag svar  – de skulle komma och hjälpa mig!  Under den inspelningen lärde jag känna Barbro Börjesson som är en helt fantastisk varm och fin människa.

Vi filmade avsnittet med Sixten och jag hade sådan ångest att jag skakade. Jag hade byggt upp en stor rädsla inför trimning och träningssituationer med honom efter att ha blivit biten. Men hur det nu än blev så klarade vi utmaningen. Sixten blev trimmad utan att morra. Barbros strategier hade god effekt. Programmet sändes i TV men jag skrev inget om det i bloggen. För jag skämdes på något sätt.

Tyvärr blev lyckan kortvarig då problemen snart flyttades till andra områden. Aggressionen skulle ju ut någonstans. Varje gång han skulle duschas efter en promenad eller torkas när han var blöt kunde han få för sig att hugga efter ens hand.

Senare fick jag höra hemska saker om uppfödaren som tydligen var ökänd för sina aggressiva hundar. Som avlade på snygga champions men aldrig brydde sig om hundens lynne. Säkert förekom all möjlig inavel och oegentligheter som gjorde djuren sjuka. Jag blir så arg när jag tänker på det.

I backspegeln kan jag inte förstå att jag lät honom leva i hela fem år. Men Sixten var ju mitt och mammas projekt och efter att hon dött så kändes det som att jag genom att behålla honom kunde behålla en bit av henne också. Men en dag var det som att poletten trillade ner och jag fick nog. Det var när jag efter en promenad skulle ta av kopplet och han utan förvarning högg mot mitt ansikte.  Det vara bara tur att jag hann dra mig undan.

Jag skrev ett förtvivlat mail till Barbro och frågade henne om råd. Hon bad mig att fatta det beslut jag själv egentligen redan tagit. En hund som är så aggressiv – som varken människor eller andra hundar förstår sig på – en sådan hund är bortom räddning.

En julidag tog jag och Jakob och min syster och åkte till veterinären med honom. Hon fick ge honom sömnmedel motsvarande en trettio kilo tung hund för att kunna lugna ner honom. Han bara morrade och gläfste. Tillslut slappnade han ändå av och jag satt och strök över hans päls och grät medan han somnade in. Det sista som hördes ifrån Sixten var dovt morrande. Ända in till slutet fick han kämpa med sin ilska.

Jag bar ut Sixten i famnen och satte mig i bilen. Hela vägen hem grät jag. Och många dagar efteråt. Jag såg ut en plats på gården i lärkträdets skugga där jag grävde en djup grop och la ner honom. Snickrade ett kors och skottade igen graven. Nu fick han vila. Nu behövde han inte vara arg längre.

Jag har aldrig velat blogga om det här tidigare för jag har inte orkat. Det var så mycket skam, sorg och saknad inblandat i allt det här. Tiden med Sixten gjorde mig också otroligt hundrädd – vilket Melker så småningom botade mig helt ifrån.

Nu har det gått många år sedan det här hände och jag kan se klart på situationen. Jag har gråtit så mycket över denna fina, älskvärda, hemska och knäppa hund. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för honom. Men att det ändå inte räckte.

Den här berättelsen är en del av temat Nu&2007 som jag har under november, mer om det kan du läsa här. Hoppas du vill läsa mina tankar om att jag som bloggare både blivit både mer professionell och mer ängslig – och kolla gärna in mina outfits de senaste 11 åren!

Lathund och solkatt

Jag tycker så synd om Melker som måste bo i kalla Sverige. Dansksvenska gårdshundar älskar ju värme! Soliga dagarna ligger han på punschverandan och steker i trettiofemgradig hetta. Han ser så lycklig ut. Till skillnad från vinterpromenaderna där han mest går omkring och sprätter olyckligt och längtansfullt tittar tillbaka på huset. Och något varmt täcke kan man heller inte ta på honom eftersom han blir vettskrämd av att ha någonting på ryggen. Hur för alla ni andra (som har  frusna hundar) vintertid?

Djurkärleken

r

När jag var arton år fick jag en hund i födelsedagspresent. Min röda cockerspaniel Sixten. Hela sommaren gick jag upp på nätterna för att låta honom kissa. Och på dagarna övade vi inkallning, gå i koppel och pälsvård. När hösten kom steg jag upp en halvtimma tidigare än annars för att gå med honom innan skolan. Oftast vid sextiden. Och skyndade mig hem efter skolan för att hålla honom sällskap. En ganska stor uppoffring för den som är arton år ung.

Idag tänker jag på hur fantastiskt det är att jag faktiskt fick en hund. Att mina föräldrar lät mig. Jag – allergibarnet – som längtat efter djur hela min uppväxt. Som hållit till godo med fiskar, krabbor, ålar och annat äckel (som jag verkligen älskade). Jag fick tillslut en hund. Vilken lycka – och hjälp vad jag växte.

Nu växer mina barn upp med hund och höns och grisar och kelar med kycklingar. De vet ingenting annat. Och det är fantastiskt att ge dem den möjligheten. Men jag undrar om de kommer förstå hur lyckligt lottade de är? Att fått ha djur i sitt liv, lära sig sköta om, inte vara rädd för. Kanske växer de upp till två stadsråttor som skyr landsbygden, gummistövlar och gödsel? Eller så får livet på landet en extra stark dragning? Men bara vetskapen om att jag ger dem något som jag själv inte kunde få under min uppväxt känns ganska fantastiskt.

Slöfocken

Så här ligger Melker och sover om dagarna. När  det är riktigt kallt – som under de sista dagarna – har han ingen vidare lust att vara ute och det kan man ju förstå, så ynklig pälsväxt som han har. Förut körde vi med täcken och tröjor på vintern men han vande sig aldrig så det har vi fått sluta med. Han blev så förvirrad att han helt glömde bort att uträtta sina behov under promenaderna…

En grej jag är besatt av är sådana här gamla fina vaddtäcken. Vi har ett par olika både som överkast på sängarna och nere i vardagsrummet. För barnen att bygga kojor med eller ligga och läsa på. De är ju tjocka och bra så de funkar nästan som madrasser.

Levande soffkudde

Gråmulen, småseg septembermåndag. Idag spelar jag in teve från morgon till kväll – sista avsnittet av Claras Gård ska det bli. Om folk visste hur lång tid det tar att spela in teve…åtta minuter färdig television tar ungefär 1,5 dagar av filmande. Med massor av väntan, stopp, och gör om.

Melker ligger på soffan och trynar, han är som en livs levande soffkudde. Jag undrar bara hur vi ska göra när vi får en ny soffa? Visst får han ligga i soffan men han förstör ju kudden när han ligger så här på ryggstödet. Undrar hur jag ska kunna lära om honom? Någon som har några tips?

 

Sängbordet

Alltså den här slöfocken. Som VET att han inte får ligga på bordet. Han är så slö och nöjd när solen skiner att han inte ens hör när jag kommer in i köket. Istället för att hoppa ner och låtsas som ingenting snarkade han bara lugnt vidare medan jag fotade honom. När han sedan vaknade kikade han på mig med ett öga, för att direkt somna om igen. För att sedan vakna med ett ryck och inse att det var matte som stod där och blängde. Då blev det fart på honom vill jag lova. Då formligen flög han ner från köksbordet.

Valplängt

Nej, jag har verkligen inte plats för en till valp i mitt liv just nu. Men som jag längtar! Melker var ju så himla fin som valp. Han sov på min arm, precis som ett gosedjur och när han blev för varm klättrade han upp på mitt ansikte och lade sig tvärsöver det för att få svalka. Det var också kul för när Melker var valp hade vi så otroligt mycket tid att träna honom. Vi investerade många timmar i dressyr och lydnadslekar och annat som är stimulerande för små hundar. Nu känns det svårt att hinna med allt. Våra promenader (speciellt nu under graviditeten) är föga inspirerande – utan det är mer som att jag haltar fram med honom som sällskap. Båda två lite frustrerade och springsugna. Men jag drömmer och hoppas på framtiden, när lite mer tid och ork finns igen. Då det ska blir som förut!

Hundliv

Någon undrade hur det är med Melker nu för tiden? Med honom är det bara fint! För en hund i balans förändras inte särskilt mycket alls. Det mesta är som det brukar vara. Vi går långa promenader varje morgon. Försöker träna lydnad både inomhus och utomhus. Och på dagarna håller han mig sällskap här hemma. Ligger på kökssoffan och snarkar eller på sitt fårskinn i fåtöljen i hallen. Han lever en sådan bekväm och skön tillvaro att jag riskerar att bli både bitter och avundsjuk när jag tänker på det.

Morgonpromenader

Hundpromenaderna om morgnarna innan Bertil och Jakob har vaknat är mina guldstunder. Oftast är jag så trött att jag inte ser något och ögonen så grusiga att jag kisar där jag går med hunden. Men ibland är det bara friskt och klart och knäpptyst ute och jag chockas till vaket tillstånd av att se hur fint det är. Och liksom rikt på syre. Som i morse när dimman lättade över fälten.

Hundburgare

Några har beklagat att det är för lite Melker på bloggen och undrar vad han har för sig nu för tiden.

Detta: Han ligger på soffan som en annan hundburgare. Inbakad mellan kuddar och täcken. Bertil brukar arrangera honom så här och han verkar trivas så bra att han bli kvar där. I övrigt inget nytt under solen.

Gräset är grönare

Så här står han och vaktar på varje matbit som kan tänkas trilla ner. Det är mycket underligt det där. Man kan vara hur petig som helst med det man får i matskålen men tappar någon ner en apelsinklyfta, oliv eller en bit vitlök, då äter man för kung och fosterland.

Han är lite så där som man själv kan bli på en buffe. Man tappar konceptet helt enkelt. Det beteendet smittar av sig på lillen. Han vill också ha allt som vi har – oavsett om han gillar det eller inte. Bara ha för att han kan få det liksom. För att inget ska gå till spillo och ingen ska ha något han själv inte får ta del av. Ett väldigt effektivt sätt att få i barn nyttigheter förövrigt. Om de nu inte äter det självmant.

 

 

Hundliv

Melker är verkligen världens finaste hund. Så snäll och försiktig med lillen. Och så hjälpsam…på sitt sätt alltså. Han håller ordning kring matbordet och ser till att allt som B dräller ner blir snyggt och prydligt uppstädat. När han någon gång inte är med märker man direkt hur skitigt golvet faktiskt blir när en ettåring får äta själv med sked. Han har aldrig visat någon svartsjuka heller utan är nog rätt nöjd eftersom han på det hela taget bara fått det bättre.  Han sover fortfarande i sängen, får mer mat än tidigare och massor av kärlek från små händer som envisas med att stryka pälsen åt fel håll. Och en och annan Duplokloss i huvudet förstås. Men det klarar han bra som är så tjockskallig.

 

Silltruten

Någon undrade var Melker tagit vägen. Ingenstans. Han är med hela tiden. Precis som vanligt. Går under namnet Silltruten. För att han kan flyga.  Och luktar sill i truten.

Därav det ständiga pussundvikandet för min del. Men man får agera snabbt – annars slätar han av en ordentligt.