Djurkärleken

r

När jag var arton år fick jag en hund i födelsedagspresent. Min röda cockerspaniel Sixten. Hela sommaren gick jag upp på nätterna för att låta honom kissa. Och på dagarna övade vi inkallning, gå i koppel och pälsvård. När hösten kom steg jag upp en halvtimma tidigare än annars för att gå med honom innan skolan. Oftast vid sextiden. Och skyndade mig hem efter skolan för att hålla honom sällskap. En ganska stor uppoffring för den som är arton år ung.

Idag tänker jag på hur fantastiskt det är att jag faktiskt fick en hund. Att mina föräldrar lät mig. Jag – allergibarnet – som längtat efter djur hela min uppväxt. Som hållit till godo med fiskar, krabbor, ålar och annat äckel (som jag verkligen älskade). Jag fick tillslut en hund. Vilken lycka – och hjälp vad jag växte.

Nu växer mina barn upp med hund och höns och grisar och kelar med kycklingar. De vet ingenting annat. Och det är fantastiskt att ge dem den möjligheten. Men jag undrar om de kommer förstå hur lyckligt lottade de är? Att fått ha djur i sitt liv, lära sig sköta om, inte vara rädd för. Kanske växer de upp till två stadsråttor som skyr landsbygden, gummistövlar och gödsel? Eller så får livet på landet en extra stark dragning? Men bara vetskapen om att jag ger dem något som jag själv inte kunde få under min uppväxt känns ganska fantastiskt.

Slöfocken

Så här ligger Melker och sover om dagarna. När  det är riktigt kallt – som under de sista dagarna – har han ingen vidare lust att vara ute och det kan man ju förstå, så ynklig pälsväxt som han har. Förut körde vi med täcken och tröjor på vintern men han vande sig aldrig så det har vi fått sluta med. Han blev så förvirrad att han helt glömde bort att uträtta sina behov under promenaderna…

En grej jag är besatt av är sådana här gamla fina vaddtäcken. Vi har ett par olika både som överkast på sängarna och nere i vardagsrummet. För barnen att bygga kojor med eller ligga och läsa på. De är ju tjocka och bra så de funkar nästan som madrasser.

Levande soffkudde

Gråmulen, småseg septembermåndag. Idag spelar jag in teve från morgon till kväll – sista avsnittet av Claras Gård ska det bli. Om folk visste hur lång tid det tar att spela in teve…åtta minuter färdig television tar ungefär 1,5 dagar av filmande. Med massor av väntan, stopp, och gör om.

Melker ligger på soffan och trynar, han är som en livs levande soffkudde. Jag undrar bara hur vi ska göra när vi får en ny soffa? Visst får han ligga i soffan men han förstör ju kudden när han ligger så här på ryggstödet. Undrar hur jag ska kunna lära om honom? Någon som har några tips?

 

Sängbordet

Alltså den här slöfocken. Som VET att han inte får ligga på bordet. Han är så slö och nöjd när solen skiner att han inte ens hör när jag kommer in i köket. Istället för att hoppa ner och låtsas som ingenting snarkade han bara lugnt vidare medan jag fotade honom. När han sedan vaknade kikade han på mig med ett öga, för att direkt somna om igen. För att sedan vakna med ett ryck och inse att det var matte som stod där och blängde. Då blev det fart på honom vill jag lova. Då formligen flög han ner från köksbordet.

Valplängt

Nej, jag har verkligen inte plats för en till valp i mitt liv just nu. Men som jag längtar! Melker var ju så himla fin som valp. Han sov på min arm, precis som ett gosedjur och när han blev för varm klättrade han upp på mitt ansikte och lade sig tvärsöver det för att få svalka. Det var också kul för när Melker var valp hade vi så otroligt mycket tid att träna honom. Vi investerade många timmar i dressyr och lydnadslekar och annat som är stimulerande för små hundar. Nu känns det svårt att hinna med allt. Våra promenader (speciellt nu under graviditeten) är föga inspirerande – utan det är mer som att jag haltar fram med honom som sällskap. Båda två lite frustrerade och springsugna. Men jag drömmer och hoppas på framtiden, när lite mer tid och ork finns igen. Då det ska blir som förut!

Hundliv

Någon undrade hur det är med Melker nu för tiden? Med honom är det bara fint! För en hund i balans förändras inte särskilt mycket alls. Det mesta är som det brukar vara. Vi går långa promenader varje morgon. Försöker träna lydnad både inomhus och utomhus. Och på dagarna håller han mig sällskap här hemma. Ligger på kökssoffan och snarkar eller på sitt fårskinn i fåtöljen i hallen. Han lever en sådan bekväm och skön tillvaro att jag riskerar att bli både bitter och avundsjuk när jag tänker på det.

Morgonpromenader

Hundpromenaderna om morgnarna innan Bertil och Jakob har vaknat är mina guldstunder. Oftast är jag så trött att jag inte ser något och ögonen så grusiga att jag kisar där jag går med hunden. Men ibland är det bara friskt och klart och knäpptyst ute och jag chockas till vaket tillstånd av att se hur fint det är. Och liksom rikt på syre. Som i morse när dimman lättade över fälten.

Hundburgare

Några har beklagat att det är för lite Melker på bloggen och undrar vad han har för sig nu för tiden.

Detta: Han ligger på soffan som en annan hundburgare. Inbakad mellan kuddar och täcken. Bertil brukar arrangera honom så här och han verkar trivas så bra att han bli kvar där. I övrigt inget nytt under solen.

Gräset är grönare

Så här står han och vaktar på varje matbit som kan tänkas trilla ner. Det är mycket underligt det där. Man kan vara hur petig som helst med det man får i matskålen men tappar någon ner en apelsinklyfta, oliv eller en bit vitlök, då äter man för kung och fosterland.

Han är lite så där som man själv kan bli på en buffe. Man tappar konceptet helt enkelt. Det beteendet smittar av sig på lillen. Han vill också ha allt som vi har – oavsett om han gillar det eller inte. Bara ha för att han kan få det liksom. För att inget ska gå till spillo och ingen ska ha något han själv inte får ta del av. Ett väldigt effektivt sätt att få i barn nyttigheter förövrigt. Om de nu inte äter det självmant.

 

 

Hundliv

Melker är verkligen världens finaste hund. Så snäll och försiktig med lillen. Och så hjälpsam…på sitt sätt alltså. Han håller ordning kring matbordet och ser till att allt som B dräller ner blir snyggt och prydligt uppstädat. När han någon gång inte är med märker man direkt hur skitigt golvet faktiskt blir när en ettåring får äta själv med sked. Han har aldrig visat någon svartsjuka heller utan är nog rätt nöjd eftersom han på det hela taget bara fått det bättre.  Han sover fortfarande i sängen, får mer mat än tidigare och massor av kärlek från små händer som envisas med att stryka pälsen åt fel håll. Och en och annan Duplokloss i huvudet förstås. Men det klarar han bra som är så tjockskallig.

 

Silltruten

Någon undrade var Melker tagit vägen. Ingenstans. Han är med hela tiden. Precis som vanligt. Går under namnet Silltruten. För att han kan flyga.  Och luktar sill i truten.

Därav det ständiga pussundvikandet för min del. Men man får agera snabbt – annars slätar han av en ordentligt.

 

 

Tvååringen

Vid den här tiden för två år sedan hämtade vi hem farbror Melker. Han var så liten att jag stoppade honom i jackfickan på min anorak när han blev för trött för att gå. Här har han precis bitit mig i näsan.  När han inte bet mig var han otroligt mysig. Ville sova bredvid mig på huvudkudden. Liggande rakt över hals som ett strypgrepp.

Jag är verkligen så otroligt glad över att vi valde att köpa en Dansk/Svensk gårdshund. De är livliga och barnkära – men på dagarna när vi är hemma vill han mest ligga i mitt knä och sova. Typ som en kelen innekatt. Dessutom är han tålig och föredragsam med att hanteras på alla sätt. När lillen slår honom i huvudet med leksakshammaren får han en slick på kinden till svar.

Fast lite rädd var han förstås som liten. Det var oerhört läskigt att gå ner för bron första gången.