Kategori: Claras vardag

Datumfilter
Datumfilter

26 mars, 2024

Jag är helt nipprig och pirrig för i april åker jag och Susanne till London! Vi har ett spännande möte inbokat – och så ska vi bara gå runt och fylla på inspiration. Känner verkligen ett sug efter nya intryck för jag har inte varit i en storstad sedan 2018 när vår familj tågluffade via Zurich och Rom. Längtar efter puls.

Jag ser ju folk flyga på Londonweekends åt höger och åt vänster, men jag kan inte med att göra det själv längre. Det skulle inte heller kännas så roligt att blogga om den resan. Dessutom har jag ju precis gjort en flygresa till Etiopien – men dit behöver man ju flyga. Till London går det faktiskt att ta tåg. Så nu har vi bokat det!

Vi kommet ta dagtåget till Stockholm, sedan byta till nattåget till Hamburg. Dit anländer vi på morgonen och hoppar då på ett annat tåg till Amsterdam. I Amsterdam kommer vi spendera en eftermiddag och en natt och bara njuta av staden. Har aldrig varit där förut men fantiserar om alla vackra tulpanplanteringar jag ska få se!

Morgonen efter åker vi vidare till London och där blir vi i sex dagar innan vi tar tåget tillbaka igen. Men den här gången blir det inget stopp på hemvägen utan raka spåret till nattåget i Hamburg. Totalt blir vi borta i tio dagar. Tågbiljetten kostar närmare 7000 kronor jämfört med flygstol som gick att få för 2500 t&r. Och det är så skevt och dumt att jag inte ens orkar kommentera det, men så är det i alla fall.

Jag ser verkligen fram emot att åka tåg! Sitta och se ut över ett vårigt Europa, skriva på min nya bok, läsa men också ha tid att prata med Susanne ostört. Vi kommer båda ha mycket jobb att göra, särskilt på hemvägen. Och då känns det faktiskt ganska skönt med många timmar på tåg.

Men nu undrar jag om ni har tips på något mysigt boende i Amsterdam eller London? Och vad vi borde passa på att se när vi är i Amsterdam?

23 mars, 2024

Så mysigt vi hade det i mitt kök idag! Vi bakade godsaker till påsk och svarade på frågor från tittarna.

Som vanligt när vi sänder glömmer vi bort tid och rum för att vi är i sånt flow.

Den här blodapelsinkakan går inte av för hackor! Kan verkligen tipsa om att prova den till helgen.

Och till påskafton tänker jag definitivt göra Susannes Påskpunch. Otroligt läskande och god. Recepten hittar ni här.

En fin tradition att fira in påsken tillsammans genom att sända live. Fjärde året i rad.

Kika i efterhand på min instagram eller Susannes youtube.

Det maffiga påskarrangemanget pryder sin plats i matrummet. Perfekt med en fin dekoration eftersom att det imorgon vankas femårskalas för Uffe.

Nu har vi både blommor och fika kirrat. Ska bara slå in paket och blåsa ballonger imorgon. Men nu avrundar jag denna långa lördag med ett hett bad och en skål vinägerchips.

Tack till alla som tittade!

• Reklam för min bok •
21 mars, 2024

Men nu är det ju strax påsk! Och därmed drar vi in Underbara Vinter som alltså inte kommer finnas att köpa förrän lagom till nästa jul igen. Med anledning av detta har vi gjort ett megabra pangblixterbjudande där man kan få boken för 199 kronor! Så billig har den ALDRIG varit förut och kommer nog aldrig bli igen. Och det gäller bara just precis nu. Så passa på om du tänkt skaffa som present till någon eller inte hann knipa ett eget exemplar. Många av julbordsrecepten passar ju dessutom märkvärdigt bra också till påskbuffen…

Köp den här

20 mars, 2024

Får du många pressbud?
Jag får inga bud. Någon bok ibland, men that’s it typ. Det gör inget eftersom jag måste skatta på allt jag får och jag kanske inte ens vill ha det jag får. Vilket förstås skulle ge en massa merjobb med att skicka tillbaka och hålla på. Men det är sjukt vilket dåligt jobb dessa PR-personer gör. Jag driver ju ändå Sveriges största privata blogg – men eftersom jag bor utanför Stockholm så existerar den inte. Det är ju dock inte specifikt för just bloggare utan bara en spegling av hur hela mediesverige är. Bristande intresse och bevakning av allting utanför huvudstaden. Där tänker jag faktiskt att alla influencers runtom i landet som bor på platser som aldrig annars figurerar i media faktiskt gör en insats. Så roligt att se hur Linnea i Låktatjåkka eller Jonna i Grundtjärn har det.

Får du roliga inbjudningar då?

Ja ibland. Senast Expressens kulturfest och Mamagalan. Trevligt att bli inbjuden! Men jag går aldrig på någonting.

Känner folk igen dig?

Jag kan oftast gissa vilka som kommer känna igen mig i denna tid av filterbubblor. Äldre damer och kvinnor i min egen ålder. Särskilt om de har en viss stil på kläderna. Gubbar har typ aldrig någon aning. Det är nästan aldrig någon som kommer fram i Umeå eller Stockholm – men i Borås händer det hela tiden. Tycker att det är jättemysigt att få ett ansikte på bloggläsare!

Får du mycket skit för att du är influencer?

Ibland får jag skit på grund av det skrå jag tillhör – men tar sällan åt mig. Varför skulle jag? Jag vet att jag inte har mycket gemensamt med nidbilden av en influencer. Även om andra kanske inte vet det.

Får du mycket hat i kommentarerna?

Jag får väldigt lite hat. Kritik får jag väl en hel del däremot, men det är ju helt i sin ordning när man har en stor plattform. Här har jag bloggat mer om kommentarerna och hur jag tänker kring dem. Mest får jag ju faktiskt otroligt mycket uppmuntran och pepp och det är en förmån som jag inte tar lätt på.

Vad är bäst med att dokumentera sitt liv?

Att man alltså får livet dokumenterat! Har snart 20 år samlat! Och det är så häftigt och vackert och roligt att kunna gå tillbaka och kolla. Tror också att man kan lära sig mycket genom att skriva om sitt liv. Hade nog aldrig lärt mig så mycket av utmattningen om jag inte vänt och vridit på stress, vila och återhämtning i hundratals inlägg. Då kanske jag glömt bort många av insikterna? Samma sak om mammalivet. Önskar på ett sätt att jag bloggat mer om känslorna efter att mamma dog. Men det var för svårt. Tror dock att det hade gjort mig klokare och hjälpt mig förstå processen bättre.

Vad är sämst med att dokumentera sitt liv?

Att människor tex kan bli nervösa över något de läst i min blogg och sedan ursäkta sig eller försöka anpassa sig efter det i verkligheten. Exempel: för många år sedan skrev jag om att Lätt & lagom var skit. Sedan var jag hembjuden till en ny bekant och hon pratade så mycket om sitt bordsmargarin och bad om ursäkt. Fattade ingenting tills jag insåg att hon måste ha läst mitt inlägg på bloggen. Kände mig hemsk! För övrigt har jag ingenting emot Lätt & Lagom längre. Jag uttrycker mig väldigt tydligt om vissa saker i blogg och podd – men det är ju för att det är mitt jobb. IRL är jag förstås chill, tolerant och ställer noll krångliga eller konstiga krav. Och blir ALLTID glad när jag blir bjuden på fika och mat och sånt!

Vad är svårt med att skriva för en stor publik?

Att koppla bort vad alla runtomkring mig kommer att tycka. Jag kan höra röster av vänner och bekanta i huvudet när jag skriver något. Hur de inte håller med och tycker att jag har fel i någon åsikt och gud förbjude – blir besvikna på mig. Men det där måste jag stänga av! Jag kan ju inte skriva för att göra andra nöjda utan måste skriva det jag själv kan stå för. Annars går det inte att vara en skrivande person.

Får du några förmåner för att du har en blogg?

Jag vet inte? Kanske! Jag tycker ju att folk är himla trevliga mot mig jämt! Men jag har alltid tänkt att det beror på att jag är så trevlig själv?! (haha, så självgod!) Men alla i min pappas släkt är sådana där trevliga, sociala personer som tjabbar och småpratar med alla de möter i vardagen. Butiksägare, servicepersonal, lokalvårdare, vaktmästare, grannar och sånt. Och gör man det – då får man ju bekanta lite överallt!

Vad är det vanligaste missuppfattningen?

Att det är enkelt att lyckas med det här jobbet. “Ja, man kanske skulle bli influencer och tjäna stora pengar på att fota sin lunch” är en idiotkommentar jag hört mer än en gång. “Ja, absolut! Det är bara att skaffa sisådär hundrafemtiotusen personer som är intresserade av ditt liv och det du gör. Sätt igång! Vad väntar du på?” vill jag svara.

Själva sysslorna kanske inte är så svåra i det här yrket. Allt sker ju inte direkt på en konstnärligt hög nivå. Men ändå lyckas ju inte alla som försöker. Och framförallt är det många som inte klarar av att hålla sig kvar genom åren. Så något klurigt och rätt måste ju stora influencers ändå göra.

Kommer du fortsätta?

Med bloggen – ja! Kan inte tänka mig något annat. Drömmer om att fortfarande blogga när jag är pensionär. Då ska jag skriva peppiga inlägg om hur man tar sig ut och aktiverar sig i vardagen. Mina bästa tips på broddskor, korsordstidningar och hur jag tränar för att lindra min artros. Kommer skriva om hur jag sminkar rynkiga ögonlock och dela med mig av en massa livsvisdomar jag planerar att samla ihop. Hoppas ni är tanter och hänger med mig fortfarande då! Vad kul det ska bli! Med instagram så vet jag faktiskt inte. Jag sköter mitt konto lite sådär med vänsterhanden och lägger upp material där som liksom blivit över härifrån. Det funkar väl ok, men inspirationen flödar inte direkt. Beroende på hur IG utvecklar sig får jag se om jag orkar hålla på med det i längden. Just nu är det dock ett för viktigt inkomstben för att kunna avstå.

15 mars, 2024

Sara Rönne skrev ett intressant inlägg på sin blogg härom veckan om att hon tröttnat på sociala medier. “Det går för fort så att det inte finns plats för åsikterna och tankarna som kräver ett större resonemang. Därför blir det mesta av innehållet det som ryms i en kort förpackning. Typ fetaost- och tomatpasta på TikTok. Otroligt enkelspårigt. Väldigt tråkigt.”

När jag började blogga var vackra bilder en bristvara på internet. Idag finns det ett överskott. Pinterest och instagram bågnar av naturbilder, hem och inspirerande outfits.

När jag började blogga var möjligheten att följa någons liv också mindre. Att hänga med i en vanlig persons vardag gick i princip inte. Men idag flödar instagram, youtube, bloggar och tiktok över av den typen av innehåll. Vardagsbilder, uppdateringar om vad man gör och har ätit till middag.

Men när det går inflation i vackra bilder och vardagsuppdateringar så tappar det också sitt värde. Det finns för mycket av samma material! Jag märker själv att mitt sug efter att se bilder från folks liv minskar. Däremot ökar mitt sug efter att läsa människors tankar. Jag vill höra intressanta resonemang, finurliga funderingar och åsikter om högt och lågt. Yta, existensiella frågor och politik. Det är därför en anonym blogg som Sardellen är en favorit hos mig. Helt utan bilder, bara med en massa pissbra texter! Och Sara Rönne är själv ett bra exempel på en sådan bloggare.

Sara är en outdoorprofil som bor i Åre och postar fantastiska bilder på skoteråkning och fjäll. Men det är inte därför jag följer henne. Jag följer henne för att hon är duktig på att analysera influencer marketing-branchen. Sara har intressanta spaningar om media och AI och gör omvärldsanalyser som känns relevanta för mig som jobbar inom detta fält. Tack vare dessa texter går jag in och läser. Och det gör i sin tur att Saras skoterbilder och fjäll (som jag egentligen inte är så intresserad av) blir roliga och relevanta.

Sara skriver att sociala medier är ointressant, men att bloggar som format håller bättre. Eftersom en blogg bygger på en slags relation mellan läsare och bloggare – medan det man får upp på tiktok och ig är baserat på intresse (inredning, matlagning, gulliga katter, lifehacks). Och där har hon en poäng. Problemet idag är att det är så svårt att nå ut med en nystartad blogg. Men vi som aldrig slutade blogga och som har byggt upp våra publik under decennier inser vilken skatt vi sitter på. Att ha en egen läsarskara utan att ägas av en plattform, som när som helst kan skruva på algoritmerna och göra så att man inte längre får kontakt med de man brukade skriva för.

“Överlag saknar jag PERSONER att följa som tycker och tänker och resonerar om saker.” skriver Sara. Och det gör jag också. Önskar mig fler personer med vassa pennor. För när de skriver intressant så kommer jag också engagera mig i deras outfits och matval. Och även när de beskriver sin vardag och vad de tar sig för är texterna viktiga. Att de är underfundiga och välformulerade. Och jag tror inte att jag och Sara är ensam om den känslan. Läsaren vill att influencern ska beröra mer än yta. När folk har svårt att klara hyran eller går och oroar sig över klimat och krig blir smaken fadd av en influencer som verkar leva i ett parallellsamhälle. Utan ekonomiska bekymmer eller oro för något annat än sitt eget välbefinnande.

14 mars, 2024

Står på skoterspåret nedanför vårt hus, med dimman som en ridå. Fötterna är blyklumpar och ryggen öm efter en dag framför datorn. Jag hade inte tänkt mig ut ikväll, men när jag sa det vid middagen fick jag en uppsträckning.

-Jo, men du måste gå mamma! Det kommer kännas skönt efteråt.

Kanske blir det skönt efteråt – men under tiden inte. Är både för varmt och för kallt klädd på samma gång och hälarna sjunker ner i snömodden. Snart får jag gå in igen. Då ska jag bada badkar och läsa bok och klappa mig själv på kinden för att jag tog min stupid mental healt walk, trots allt inre motstånd.

7 mars, 2024

Äter min frukostkvarg med müsli och banan. Dagens andra kopp kaffe har jag med mig i handen när jag går ner till skrivstugan. Förra sportlovet skrev jag på Underbara Vinter härifrån. Nu skriver jag på höstens boksläpp och det går framåt. Ibland utbrister jag högt för mig själv

-Men HELVETET så bra detta blir!

Innan jag raskt dyker tillbaka i dokumentet. Ja, om hela boken blir bra vågar jag verkligen inte sia ännu. Men formuleringarna, idéerna – där finns helt klart något. Och det är ju så tillfredsställande att skriva när det någon gång bara rinner på.

Solen som återvänt gör det lättare att skriva – inte svårare. För jag blir motiverad att få färdigt betinget snabbt så att jag får vara ute istället. Senare idag vill jag grilla korv och åka skidor och då måste jag få ihop mina tecken nu.

5 mars, 2024

Visade barnen den här bilden, som fick det att fladdra till av glädje i magen. Höll fram den som ett hopp om vår. Om allt gott som väntar på oss. Men istället för att bli glada stönade de frustrerat, grimaserade och muttrade

-Men sluta läskas, mamma

Ja just det. Förlåt, jag glömde. Tiden går så långsamt när man är liten och så fort när man är stor. För mig är det här precis inom räckhåll. För dem hade det lika gärna kunnat vara om tre år.

Att tiden går snabbt är skönt när det är oxveckor. Men från nu fram till nyårsafton är det mest ett problem. Allting rusar för fort. Tiden räcker inte till för att hinna njuta. Jag tycker att hela livet innehåller för få helger att spela på. Men också för få måndagar. Det är för lite fest och för lite vardag på samma gång. Ingenting har sina rätta proportioner. Och jag vill kanske möta våren i Rom, Paris eller i min sommarstuga. Men problemet är att jag inte vill missa att möta våren i Västerbotten. Jag vill jämt ha både och! Önskar att jag fick pausa omvärlden medan jag upplevde något nytt, så att jag sedan kunde komma hem och uppleva resten precis som vanligt.

Kanske är det lite tragiskt? Denna extrema fear of mission out. Eller så är det bara ett riktigt gott betyg till mitt vardagsliv. Jag vill inte förlora en sekund.

4 mars, 2024

Jag har alltid förutsatt att människor blir bättre med åren. Visare, vettigare och mer medkännande. Men sedan blev jag vuxen och upptäckte att det ju precis lika gärna kan bli tvärtom.

Hos mina närmsta vänner tycker jag mig se hur livet har präglat dem på ett vackert sätt. De har gått från barnsligt tvärsäkra till vist ödmjuka i svåra frågor. Samtidigt är deras inre kompass vara tydligare än någonsin. Jag blir glad när jag ser förädlingen de genomgår och glad att få uppleva den på nära håll. Men jag ser också människor som går i motsatt riktning. De som inte blomstrat under åren vi känt varandra – utan snarare blivit inkrökta. Kanske är man senior på sin arbetsplats – men istället för att vara trygg och generös känner man sig hotad av yngre förmågor. Istället för att hjälpa andra håller man dem tillbaka genom härskartekniker och maktspel. Och istället för att vara nyfiken på vad andra vet vill man bara berätta vad man själv känner till. Livet har inte gjort en mjuk och avslipad i kanterna – istället har man blivit hård, fyrkantig och vass. Man tror sig veta hur allting är.

Ibland utvecklas människor så här på grund av svåra, obearbetade händelser. Men förvånansvärt ofta verkar det ske av själva livet. Av att man bara låtit dagarna gå utan att reflektera över vem man vill vara. Hur man kan leva ett gott liv – inte främst i andras ögon – utan inuti sig själv.

Jag tänker jättemycket på vad det egentligen innebär att vara fullvuxen. Och på hur jag ska kunna bli bättre med åren. Jag känner mig klokare nu än för tio år sedan. Men hur vet jag att det verkligen är så? Tänk om det går tio år till och det visar sig att jag istället för mjuk och avslipad blivit vass och hård. Hur vet jag? Kommer jag ens att märka det?

När jag funderar på vilka människor som blir bättre med åren. Ja, då tycker jag mig se vissa gemensamma drag.

Självinsikt. Att se sina egna brister och tillkortakommanden.

Ödmjukhet. Inför att man inte vet eller förstår allting.

Nyfikenhet. På hur andra ser på livet, tänker och tycker.

Minnet. Av sig själv i andra åldrar, av gamla kriser och utmaningar.

Hopp och tilltro. Till andra människors goda vilja och stora förmåga.

Jag vill försöka röra mig i den riktningen.

4 mars, 2024

Vilket dödens tråkigt sportlovsväder vi har. Vi är hos gammor hela veckan och här hänger dimman så tung att vi inte ser bergen på andra sidan dalen. Håller tummarna för att det i alla fall blir någon sol närmsta dagarna – för då ska jag skida över sjön med barnen. Just nu går jag istället långpromenader för att få ihop till mina steg. Långa, långtråkiga promenader blir det. Lyssnar på Britney Spears självbiografi under tiden men den är nästan outhärdligt dålig översatt och den engelska originalversionen finns inte i min ljudboksapp.

Jag jobbar på med min egen bok också. Baxar mig framåt bit för bit och det är så svårt när man inte får någon feedback. Som bloggare är jag van att skriva, publicera direkt och därefter få respons på det jag skrivit. Och därmed också ett litet endorfinpåslag. Nu är det bara att skriva för mig själv utan publik, utan feedback, hejarop och endorfiner från läsare. Betydligt tyngre.

Har inte mycket att blogga om idag så jag tänkte att jag kunde ge tre små tips istället

Läste Howards End av E.M Forster i somras och nu finns filmatiseringen på SVT Play. Brukar akta mig för filmatiseringar av böcker jag gillar. Men den här är underbar! Emma Thompson, Helena Bonham Carter och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Inget kan gå fel med en sådan cast. En otrolig stil- och inredningsinspiration dessutom.

SVT har precis släppt en ny serie med Anders Hansen som heter Din personlighet. Och med anledning av det kan man nu i SVTs DUO-app göra en förenklad version av personlighetstestet Big Five. Jag har gjort ett mer detaljerat sådant förut men här får man alltså en snabbversion. Oklart hur vetenskapligt snabbtestet är. Men kul att göra. Man får sedan en låååång redogörelse för sin personlighet baserad på testet. Så här blev mina staplar efter att ha klickat mig igenom testet en sömnlös natt. Och jag som alltid hävdat att jag är en neurotiker!

Aftonbladets podd Café Bambino med Tone Schunnesson och Karin Petterson är tillbaka. Härlig nostalgi när Ebba von Sydow var gäst och pratade om bloggens barndom och hennes egen förvandling av Expressen Fredag. Gillade också när Henrik Schyffert gästade programmet och pratade avundsjuka. En ny favoritpodd, helt klart!

1 mars, 2024

Häxan Surtant i farten igen. Här kommer en lista med riktigt tradiga skrivstilar som förtjänar en offentlig åthutning. I alla fall när de används av människor som har som yrke att skriva och uttrycka sig i text.

  • För mycket skojsiga småord som alla använder just nu. Kvack! Jajjebus! Serri! Var rolig på riktigt eller låt bli.
  • Att skriva allting som frågor fast det inte är en fråga utan egentligen menat som ett påstående. Kanske är det så att man aldrig blir bättre än nu? Kan det vara så att det här är meningen med livet? Är detta peak vinter? Är det här Stockholms bästa bistro? SLUTA SKRIVA FRÅGOR! Det blir ju bara blaj och snömos av hela texten. Debilt dilleri!
  • Onödiga upprepningar. Tårta på tårta är ju en rimlig tautologi. Men en onödig och dålig upprepning är när man säger samma sak flera meningar i rad. Typ “Jag älskar att leka med mina barn. Att busa med barnen är verkligen det roligaste som finns”. Eller ännu värre “Det blir ju bara blaj och snömos av hela texten. Debilt dilleri!” Blaj och snömos och debilt dilleri är i princip samma sak. Tröttsamt av mig att fläska på med alltihop.
  • Krångliga meningar som egentligen inte betyder något. “Jag övar på att bli skarpsinnigare i utrymmet mellan pålitlighet och innovation”. Vad betyder det ens? En poetisk text är en poetisk text och det är förstås fine. Men en text som ska avhandla någonting mer vardagligt och handfast måste vara begriplig. En gång skrev jag en bokrecension på bloggen som var helt obegriplig för alla utom mig själv. Skäms fortfarande. Försökte hitta igen den nu för att visa, men tror eventuellt att jag skrev om den för att det blev pinsamt. Men jag minns så väl den berusande känslan av att vara speciell och smart och svårt formulerad. Men om jag skriver för att läsas så är det väl inte lyckat om det bara är jag som förstår vad jag menar? Det är lite samma sak som folk som uppträder och sjunger med stängda ögon för att de tror att det förmedlar inlevelse. Det är tvärtom. Sjung med öppna ögon och möt folks blick. Och skriv så att folk begriper!
  • Begreppet tryggt. Inser att det i oroliga tider finns ett sug efter trygghet. Men jag ryser ner i svanskotan om jag måste höra ordet devalveras mer. “Finns det något tryggare än overnight oats med mandelmjölk och vanilj? ” Ja, fred och ett tak över huvudet, vill jag ryta.
  • Ordet orimligt. Orimligt gott, orimligt trevligt, orimligt härligt. Nu är det dags att förpassa det uttrycket till historien, eller hur? Förslag på mustiga ersättningsord: Förnuftsvidrigt gott, barockt trevligt, horribelt härligt!

Fler exempel på överanvända uttryck som måste skrotas

29 februari, 2024

En bild på något gott. Matjesillsallad. Larvigt vad gott det är! Gör till påsk vettja.

En bild från när jag var liten.  Fyllde fyra år. Ett år yngre än Ulf blir nu. Mitt lugg-game har alltid varit starkt.

En bild på mig i en annan stil. Väldigt oklart vad jag sysslade med här. Men tightsen var hemsydda och jag kände mig cool. Året var 2007!

En favoritaktivitet. Baka!

En bild på när jag mådde dåligt. Jag mådde så fruktansvärt den här hösten. Har aldrig förr eller senare upplevt något liknande. Två månader efter bilden togs fick jag diagnosen utmattad. Sju år senare blev jag frisk.

En bild från när jag var arg. Syns kanske inte men det är sällan jag varit så arg som jag blev efter den här tevesändningen. Sånt tekniskt haveri under sändningen att det var som att uppleva de två värsta mardrömmarna (försöka hinna med ett flyg samt komma till jobbet naken) men i verkligheten. Fick mig ifrågasätta om jag någonsin vill göra teve igen.

Bild på något roligt. När vi hade sjuttiotalskväll med matlaget och såg Tillsammans och Jakob gick in till 100 procent och rakade av allt skägg men behöll polisongerna och mustaschen. Sedan bar han en plyschtröja och tighta utsvängda jeans. Mindre roligt var att han sedan inte rakade av sig mustaschen och polisongerna på halva sommaren.

En bild på en stolt stund. När Anna skulle disputera. Jag och pappa satt helt pirriga i publiken och gav varandra menande blickar.

En bild på ett oförglömligt ögonblick. En ljummen augustikväll vid Gardasjön, 2013.

En bild på någon du beundrar. Hanna Hellquist. Vispar grädde i mitt kök. Äkta hejdlös människa!

En bild på en favoritpryl. Mitt lilla växthus som förlänger odlingssäsongen. Jag säger lilla, för vårt förra växthus var på 300 kvadratmeter. I jämförelse är detta absolut en pryl.

En bild på någon jag tycker om. Ta två till priset av en! Älskar mina systerdöttrar. Så snälla, finurliga, skojiga och konstnärliga. Älskar att jag får se dem växa upp. Älskar att vara moster och få kärleksfulla Alla hjärtansdag-sms och små filmer från deras vardag.

En bild på min favoritplats hemma. Korgstolen bredvid vedspisen.

En bild på en bra dag i mitt liv. Fiskeveckan, ute med båten en underbar septemberdag när vi också kärrat ved, plockat lingon och tagit trefikat på vedbacken. Den dagen innehöll typ allt jag älskar på en plats jag älskar.

En bild från då jag kände mig glad. Första dagen på sommarlovet! Jag och farmor tog barnen och drog till Klabböle energicentrum och lekte i timmar.

En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg. När Krickelin fotade mig till vår första kollektion för Miss Clarity

En bild från en plats jag älskar. På myggig hjortronmyr ammandes småunge. Bland det värsta man kan utsätta sig för. Men ändå! Älskar platsen!

29 februari, 2024

Vaknar vid sju av Ulf som vill krypa ner i sängen och kolla på mina gullisar. Lyfter på duntäcket och låter kalla fingrar fara efter kroppen och räkna de utstående födelsemärkena. Tappar räkningen och börjar om igen. Han myser in sig med brösten som två gosedjur och jag känner oxytocinet susa runt. Känsla av att min mjuka kropp och mina hängiga bröst är värmen som de tankar närhet ifrån. Och att jag tankar tillbaka från barnen.

Hör storbarnen stöka på nedervåningen och leta ullkalsonger och slalomhjälmar. Jag tar på mig morgonrocken och tofflorna och går ner i köket. Drar fram en emaljkastrull och häller upp en liter mjölk. Några matskedar socker och kakao. Medan chokladen den blir varm brer jag smörgåsar och lägger i påsar och delar upp kakorna i två högar. Storpojken skulle ha knytis med pojkarna i sin klass, så han får extra mycket matsäck.

Snart är de på väg hela familjen. Jakob skjutsar Ulf på sin spark. Storbarnen har varsin egen spark och Folke har dessutom skranan i släptåg. Essa springer efter, lycklig av att få hänga med flocken. Det är friluftsdag idag. Slalom och pulkaåkning.

När huset blivit tyst och jag städat bort frukosten tar jag med mig en kaffekopp och går tillbaka till sängen. Dricker den andaktsfullt innan jag öppnar min dator och skriver det här.

Snart börjar min dag på riktigt. Ska bara ta en stund med mig själv först.

28 februari, 2024

I slutet av jullovet när jag blickade fram mot sportlovet, kändes det som en enormt lång vandring. Så många tunga, grå vinterveckor som skulle klaras av. Förkylningar, hämtningar och lämningar i mörker. Läxläsning och massor av jobb. Men igår konstaterade jag och Jakob förvånat till varandra att vi snart är där?! High five vad vi varit duktiga och kämpat på! Och inte minst har barnen varit väldigt tappra. Nu börjar de se sådär blekgrå ut i plytet.

Jag unnar dem verkligen en veckas sportlov hos gammor. Skidåkning, Magic-spelande, bokläsning, ritstunder, kojbyggen och allt annat roligt man kan hitta på. Så att de får tillbaka rosor på kinden och solsken i blick. Själv hänger jag med, men behöver jobba med boken. Fast på lediga stunder planerar jag att åka enorma mängder längdskidor, precis som förra sportlovet. Även det spenderade hos gammor och var ohemult härligt.

Idag ska jag jobba med receptutveckling och lyssna på poddar. Vädret är grått och trist så jag är glad att få vara inomhus och försjunka i något väldigt handfast.

27 februari, 2024

Jag har tidigare bloggat om att leva i sin värderad riktning. Att veta vad man värderar som viktigt i livet och sedan genom de val man gör försöka gå i den riktningen. Det handlar inte om enstaka mål man kan bocka av – utan om värderingar som man aldrig blir klar med utan bara fortsätter att praktisera.

Att få barn är ett mål, men att vara en älskande, omsorgsfull förälder är en värdering. Att bli gift är ett mål, men att vara en kärleksfull partner är en värdering.

En stor del i att jag ville flytta till landet och odla min egen mat, ha djur och leva ett stillsamt liv. Var min längtan efter att leva mer i enlighet med mina egna värderingar. Jag kan inte rädda hela världen – men jag kan börja med att leva mer som jag tror är rätt. Inte för att det får enorma politiska konsekvenser (vilket kritikerna alltid förtjust ska peka ut att det inte får) utan för att det känns bra inuti. Och det gör det lättare för mig att hantera min egen skuld och missnöje med sakernas tillstånd.

I miljöfrågan gömmer vi oss ofta bakom formuleringar som att “de stora företagen måste först göra förändringarna” och “politikerna måste stifta bättre lagar”. Och hävdar vi att vi kommer att vara beredda att lyda dem! Men all seriös forskning säger ju att för att bromsa klimatförändringar behövs både att personer ändrar sin livstil och att politiker och företag tar sitt ansvar. Det är inte en av sakerna som krävs – utan båda samtidigt. De politiska beslut som vi efterfrågar kommer ju dessutom kräva inskränkningar på individnivå. Så varför vänta? Om du har en värdering så varför inte börja agera efter den redan idag?

Vi är så obekväma med att prata moral, av rädsla för att kränka någon annans livsåskådning eller levnadssätt. Men jag tycker att vi i alla fall borde fundera mer på vår egen moral. Vad vi verkligen värderar och tycker är riktigt.

Jag tror nämligen att man skadar sig själv när man inte lever i enlighet med sin moral. Jag vet då att jag gör det. För jag misslyckas ofta med att ta beslut som linjerar med vad jag egentligen tror på. Och då klingar det falskt inuti. Och den där missljudande klangen tror jag att jag ska lyssna efter, fundera kring och inte bara stänga ute för att den är obehaglig.

Vad man än tycker om bibelns tio budord, så ligger de ju till stor del fortfarande till grund för vad vi anser vara moraliskt rätt och fel idag. Det är fel att stjäla, fel att vara otrogen och fel att vittna falsk. Men jag tänker inte på dessa budord som en dom över oss. Utan mer som tvättrådet i nacken på den ömtåliga och vackra kashmirtröjan.

-Ja, du kan tvätta tröjan i sextio grader och ja du kan torktumla och centrifugera den om du vill. Kashmirtröjan kommer att finnas kvar. Men den kommer inte vara sig lik efteråt.

Alla våra val i livet kan inte kokas ner till hur det påverkar politiken. I grunden och botten handlar det väl om hur det påverkar ens själ? Om vem man vill vara? Om att vilja höra att det klingar mer rent än falskt inuti. Men eftersom vi inte är gudar utan människor kommer vi hela tiden misslyckas i våra föresatser. Fast det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att fortsätta försöka leva i enlighet med sin egen moral. För så länge man försöker så är man på väg i sin värderade riktning. Och det är nog det bästa vi kan hoppas på som människor.

(Tack till Sardellen och det blogginlägg som inspirerade mig till att skriva det här).

26 februari, 2024

Här kommer hött och pött från veckan som varit.

Vi städar alltid huset lördag förmiddag. Kanske låter tråkigt men det hinns sällan med under veckorna och då får det bli så här. Viktig grej när man städar: att ställa upp alla möbler så man rationellt och enkelt kommer åt överallt.

Jag har väckt mina pelargoner. De ser alltid helt förfärliga ut i februari! Men skenet bedrar.

Efter lite ny jord ovanpå, försiktig beskärning och en skvätt vatten så sätter de igång att växa!

Förra lördagen sken solen från klarblå himmel. Bertil och Folke kokade varm choklad och bredde smörgåsar sedan tog Bertil sina turskidor och Folke snöskorna och så besteg de berget i skogen bakom oss. Essa hängde med såklart. De fotade när de var på toppen.

Men först ringde de och undrade vad de skulle göra med Essa. Hon bara morrade och skällde sista biten. Hon blev tydligen less på att gå i djupsnön.

Hem kom svettiga och glada barn. Och gammor som var på besök! Det spelades kort och åts lördagsgodis.

Och Bertil försjönk i en rollspelsbok han fått av sin faster Josefin.

Soligt och ganska kallt ute.

När städningen var avklarad spelade vi Bondespelet. Det tar en hel eftermiddag i anspråk.

Och sedan blev det middag. Jakob som håller på att renovera sitt kontor och bygga sin klinik kom hem i arbetskläder.

Och jag la massor av tid på att laga en maträtt som inget barn gillade.

Jag var och klippte mig också. Och dagen innan hade jag gjort ett browlift så ögonbrynen såg helt crazy ut. Man måste vänta 48H efter färgning och permanent innan man får blaska av ansiktet igen och de 48 timmarna är plågsamma utan lugg.

Hoppar till varje gång jag ser mig i spegeln. Mina barns reaktion

Bertil, förfärad: Men vad har du gjort?!!!

Glad och förirrad Folke: Men vad har hänt med dig mamma?! Ojoj!

Ulf kom istället framrusande och ville pussas: Du är så fiiiiiiiin!

Är lite stilförvirrad just nu. Men det är det som är det spännande. Att få sin stil omskakad.

Essa har haft en lugn vecka. Som varje vecka. Nu när barnen sover i egna sängar är det bara Essa vi delar säng med. Hon ligger raklång mellan oss så man får klorna i ryggen när man vänder på sig. En riktig primadonna.

Jag har hunnit veckans andra träningspass efter den segdragna förkylningen. Det var tungt som attan. Hoppas nu att jag får vara frisk och bygga upp kroppen igen, för det behövs!

På fredagen åt jag lunch med den här pinglan. Jag har nog inte skrivit om det på bloggen, bara pratat om det i podden. Men Erica har ju slutat jobba med mig efter sju år. Hon har faktiskt helt bytt karriär och jobbar nu inom polisen istället. Så spännande och roligt för henne – och trist för mig. Men nu skulle vi äta lunch och fira att hon fyllt jämt!

Vi har vårt bås på REX där vi kan tala ostört.

Fanns mycket att avhandla innan jag åkte hem igen och tog fredag. När jag kom hem hade pojkarna lagat mat och dukat så det var bara att sätta sig och njuta!

På lördagen vaknade jag tidigt för jag skulle till Frälsningsarmen i Hällnäs för att prata på en kvinnofrukost.

Så gott fika och så många trevliga personer som jag träffade där!

När jag kom hem igen hade farmor kommit på besök. Det var klabbsnö ute, så de gick ut och byggde fantasidjur.

Bland annat Bolibompadraken. Och jag var inne och gjorde lördagsstädningen i lugn och ro.

Till och med barnen tycker att Mello är för dåligt så istället såg vi Kung Fu Panda och därefter spelade barnen Magic.

Söndagsmorgonen var solig och underbar. Jag ringde min syster och gick en långpromenad längs skoterspåren. När jag kom hem tog Jakob barnen och åkte till badhuset och jag fick några timmar att bara sitta och måla.

Och på kvällen gick jag på lovsångsgudstjänst med nattvard och förbön. Så fint och värdefullt! Tårarna bara rann.

Och så ringde Elina så då gick vi en kvällspromenad tillsammans. Jag valde vägen utan gatlysen, men med månskenet som sällskap. Och när jag kom in igen hade jag gått nästan 20 000 steg den dagen. Så då kraschade jag i säng.

Och nu är det en ny vecka! Jag ska få se de första skisserna på min bok som Lotta satt tänderna i. Jag ska fota till boken, jag ska spela in två poddavsnitt och jag ska skriva två samarbeten. Det finns med andra ord en hel del att sätta tänderna i – för nästa vecka är det sportlov!

21 februari, 2024

I veckans avsnitt av Wollin och Clara (som ligger bakom betalvägg och kostar 29 kr i månaden, bli prenumerant här ) diskuterar vi bland annat Love is blind. Det jag främst reagerade på när jag såg serien var hur otroligt skev dejtingkulturen är idag. Givetvis blir allting skevt i en dokusåpa av detta slag – men jag syftar inte riktigt på den saken. Utan mer på inställningen till vad en relation ska vara. Människor sitter med sina excelark och kravlistor över vad de vill ha och på insta och tiktok är “icks” och “red flags” det enda man pratar om när det gäller att hitta en partner. Folk är så jädra självsäkra kring vad som är en dealbreaker och vad man KRÄVER att få ut av en relation.

För mig är det en obegriplig inställning. Ja faktiskt själva motsatsen till att ha en relation. I mina ögon är en relation att först känna attraktion och förälskelse – och så småningom kärlek. Och sedan ägnar man resten av sin relation åt att lära sig acceptera varandra för den de är och lära sig att fungera ihop trots tusen olikheter. Och genom detta fördjupas förhoppningsvis kärleken än mer. Det låter kanske krasst och tråkigt – men en relation är ju det som uppstår när man försöker jämka samman sina personligheter! Inte att först hitta en perfekt match som inte skaver någonstans.

Det som förvånar mig mest är de orealistiska kraven på vad en partner ska kunna ge en här i livet. Och här är lätt att dra en parallell till vänskap. De flesta av oss accepterar att vi inte hittar allt vi behöver i en och samma vän. Jag har kompisar som fyller olika funktioner i mitt liv. Alla är viktiga på sitt sätt, men ingen kan vara allt för mig. På samma sätt är det med ens partner. Man kommer aldrig hitta allt i samma människa. Och man kommer heller aldrig kunna vara allt för en annan människa. Att ens tro det vore förmätet! Det är därför det är så viktigt att ha vänner utöver sin partner. För att inte lägga allt för stor belastning på varandra. Och för att få hjälp att se på sin relation med en utifrånblick.

Jag blir ledsen när jag tänker på alla som går runt och kanske missar kärleken för att de har någon missriktad girlboss-attityd som är så här “Jag förtjänar faktiskt XXX” och “En riktig man ska göra XXX för mig”. Jag tror givetvis på att veta sitt eget värde, respektera sig själv och aldrig gå med på att bli illa behandlad. Men ärligt talat. Hur kul är du själv då? Och den frågan gäller förstås snubbar i lika hög utsträckning. Vadå kravlista? Börja istället med att fundera på vad du själv kan erbjuda en annan människa. På vad du kan ge istället för att få.


Mitt bästa relationsråd när man stör ihjäl sig på sin partner (vilket man ju gör i perioder) det är för övrigt att ställa sig själv denna enkla fråga:

-Hur rolig är jag själv att leva med?!

Ganska sällan är svaret att man är underbar.

Det här diskuterar jag och Malin mer djupgående i veckans avsnitt! Varannan vecka är Wollin & Clara gratis och då finns vi där poddar finns. Varannan vecka släpps ett avsnitt bakom väggen hos Under Produktion. 29 kr i månaden kostar det att prenumerera där. Då får du också exklusiv tillgång till hela arkivet med avsnitt vi släppte när vi låg hos Podme.

20 februari, 2024

Idag är det en bokskrivardag, När jag ska sätta igång med att skriva är den bästa uppvärmningen ett blogginlägg. Inne i wordpress där jag bloggar känns formatet tryggt och välbekant och någon skrivkramp existerar inte. I word däremot – där tar det ofta stopp. Ibland lurar jag hjärnan och skriver boktexter inne i wordpress och klipper sedan ut och flyttat över till word. Då kommer jag runt den där känslan av att bestiga mount everest. Man får hitta sina tricks och knep.

Jag fastar just nu och fram till påsk. Fastar från socker, snacks och bröd. Allt som är gott det vill säga. En dag i veckan bryts dock fastan, så det är inte alltför tufft. Jag inser nu att det i själva verket bara låter som att jag bara har infört lördagsgodis? Vad sjukt att det ändå kan kännas som en uppoffring! Något jag lägger till under fastan är mer bön och bibelläsning.

Jag håller på att återhämta mig från den segaste förkylningen. Tio dagar av hosta och ont i halsen. Har inte kunnat träna vilket direkt märks eftersom fogarna börjar protestera. Idag ska jag göra mitt första styrkepass och vi får se hur det går med den saken. Det mentala motståndet är enormt! Och jag som precis innan förkylningen äntligen kommit igång på riktigt efter julledigheten. Nu är det samma sak igen. Tillbaka på noll.

Jag känner ett enormt shoppingsug. Som jag så ofta gör när en ny årstid är på intågande. Det är rent livsfarligt att gå in på Sellpy eller Othetstories. Drömmer om en ny jeanskjol, snygga boots och roliga blusar. Men jag har så många utgifter i januari, februari och mars att jag inte får köpa någonting i klädväg. Och definitivt inget nyproducerat! Hade jag varit lite slugare hade jag kallat detta ett köpstopp på kläder och håvat in en massa goodwill på sociala medier!

Vinstdrivande friskolor. Känner raseriet jäsa i mig över att det finns politiker som försvarar detta otyg. Sverige är det enda land i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag. Har ni häng med i det senaste debaclet? Jag citerar Susanne Nyström utmärkta ledare i DN: “Förra veckan utspelade sig en fars i friskole-Sverige och ett drama på Stockholmsbörsen. Huvudperson var fastighetsmagnaten Roger Akelius, som via sin stiftelse just bestämt sig för att bli ny huvudägare i Sveriges största friskolekoncern Academedia. Målet var inte att göra snabba klipp. Tvärtom meddelade han att han inte ville att bolaget skulle göra några utdelningar i närtid, eftersom han hellre ser att pengarna läggs på läromedel och högre lärartäthet. Det hade kunnat leda till jubel. Fler skolböcker och mer stöd till varje elev är trots allt ett politiskt mantra. Men i stället dök aktiekursen. Andra delägare – som uppenbarligen inte värderar samma saker som föräldrar, politiker och Akelius – klagade över att han ville ändra Academedias affärsinriktning. Och på söndagen meddelade säljaren, Mellby Gård, att köpet inte kommer att bli av och kallade Akelius utfästelser för ”en extrem form av filantropi i börsnoterad miljö, som är minst sagt uppseendeväckande”.

Avslutar med en bild jag tog när jag var på sjukhuset. Skickade den till en vän som ett skämt och sa att jag skulle lägga upp den på min instagram. Sådär kryptiskt som influencers gör när de vill ha spekulationer och trafik. De svarar inte på några oroliga frågor från läsarna utan fotar bara sig själv i droppställning, eller sina fötter under en landstingetfilt. För att själv inte vara en sådan influencer kanke jag ska berätta att jag var på sjukhuset och gjorde en massa undersökningar eftersom jag på Etiopienresan drog på mig orientböld – även kallad leishmaniasis. En allvarlig parasitsjukdom och efter malaria den tropiska sjukdom som tar flest liv. Jag fick dock en kutan variant som läker ut av sig själv och som bara lämnat efter sig ett otäckt ärr på mitt ben. Ingen fara på taket för mig med andra ord! Värre för alla miljoner människor som bor där denna parasit finns och som saknar tillgång till sjukvård.

17 februari, 2024

Träffade Susanne häromdagen och planerade roligt jobb vi har på gång tillsammans! Så mysigt att brainstorma och planera stordåd.

Vi spånade också inför vår påsklive. För självklart kommer vi ha en sådan från mitt kök.

Är det något särskilt ni vill se? Hojta så kanske vi kan ordna det. Liven är den 23 mars – men klockslaget är inte spikat ännu.

Men nu måste jag passa på och fråga om något helt annat också. Jag och Susanne ska nämligen göra en jobbresa till London tillsammans här framöver. Vi har saker att uträtta och personer att träffa. Susanne har ju varit mycket i London (kanske till och med bott där? Måste fråga henne) och har massor av kollegor och kompisar i staden. Jag ser fram emot det här så vansinnigt mycket för jag älskar att resa med Susanne. Men vi vill helst undvika att flyga och funderar istället på att ta tåget.

Vore inte det ett äventyr? Tänker snabbtåg Umeå – Sthlm. Sedan nattåg mellan Stockholm – Hamburg. Sedan snabbtåg vidare till London. Den sista sträckan tar ungefär tio timmar med ett byte. Då kan man åka från Umeå vid åtta på morgonen och komma fram till London kvällen därpå. Ganska lång restid men den tråkiga sträckan genom Sverige sover man ju mest. Och sedan mellan Hamburg och London vore det väl en dröm att bara sitta och titta ut och insupa landskapet? Hoppas verkligen detta kan funka med datumen!

Sist jag tågluffade var 2018 och då var det hela familjen som reste runt i Schweiz och Italien. Det var en succé – men jag har en känsla av att det skulle vara ÄNNU härligare att göra det när man slippa ta ansvar för kissnödiga barn? Visst?!

14 februari, 2024

Blev sjuk förra veckan och har tillbringat en hel massa tid i sängen, tittandes på serier som jag så sällan annars gör. Här är fyra starka rekommendationer som handlar om kärlek och relationer.

One day. Den bästsäljande boken av David Nicholls har nu blivit teveserie på Netflix och i huvudrollerna syns Ambika Mod och Leo Woodall. Jag läste och bloggade om boken för två år sedan och ända sedan jag förstod att den ska bli serie har jag sett fram emot att se! Året är 1988, dagen 15 juli. Emma och Dexter tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitet. I morgon måste de skiljas. Så var kommer de att vara den här dagen om ett år? Året därefter? Och alla år som kommer?

Filmatiseringen är väldigt fin och kemin mellan Emma och Dex är fantastisk. Leo Woodall är vrålsnyggingen som du säkert känner igen från White Lotus säsong två. Och här finns seriens lilla problem. För han är visserligen en skicklig skådis. men han är också för snygg! Jag vet att karaktären i boken är en het slarver, men ska han verkligen vara så pass snygg som han är här? I början funkar han klockrent men när han ska föreställa avdankad och nedgången så köper jag det inte. Han är helt enkelt för ung och för peachy! Men ja, ja. Rekommenderar ändå denna lilla pärla till serie. Urstarkt soundtrack och hög igenkänning om det förvirrade livet mellan 20-30. Och om att möta människor som kommer att definiera hela ens liv.

Maria Gripe – Solen i söder, skuggan mot norr. För alla oss som älskar Maria Gripe och som fängslats av hennes fantastiska värld vill jag tipsa om denna SVT dokumentär från 2003, gjord av Bengt Bok. Han följde Maria under tio års tid och intervjuade henne medan hon blev allt äldre och sjukligare. Dokumentären innehåller bland annat filmklipp och intervjuer från den våning som Maria och Harald bodde i – och som inspirerade henne att skriva Agnes Cecilia. Man får också se den antika porslinsdocka som först väckte hennes skrivinspiration.

Dokumentären är gjord så eftertänksam, fin och lika mystisk som böckerna i sig själva. Jag önskar att jag fick gå runt i den där våningen och bara känna in stämningen. Och vilken kärlek de hade, Maria och Harald! Det var nog det jag tog med mig allra mest. Den kreativa symbiosen och hur deras relation tankade in i deras konstnärsskap. Blev både vemodig och glad när jag såg den här dokumentären och det är väl ändå den bästa kombinationen av känslor?!

Thunder in my heart. Äntligen har serien flyttat till Netflix från Viaplay och äntligen kan jag se den! Thunder in my heart följer ett kompisgäng i tjugoårsåldern som brottas med kärleken, sexlivet, skakiga vänskapsrelationer och hopplösa föräldrar. I huvudrollen Sigge ser vi Amy Deasimont – som också skrivit och skapat serien. Att Amy är en fenomenal skådis insåg jag i Lukas Moodysons serie Gösta för flera år sedan. Inte en enda replik skorrar falskt i hennes mun!

Så underbart att se en coming of age-serie som inte utspelar sig bland rika innerstadsungdomar. Så härligt också med någon som kan göra smarta, roliga och trovärdiga sexskildringar och som fattar hur man bygger upp en elektrisk spänning mellan två karaktärer. För att inte tala om scenen med pappan om knackar på rutan – sällan har någonting varit obehagligare! Allt känns så äkta. Kanske för att allt är så fult? Särskilt i säsong ett. Kläderna är fula, inredningen är ful, fotot är fult. Allt är äkta och fult – men liksom snyggt på samma gång. Kudos till scenograf och kostym som lyckats med konststycket! Och så många fantastiska skådespelarprestationer. Julia Lyskova och Alexander Abdallah är suveräna – liksom Helena Sjöholm och Gustav Hammars föräldrakaraktärer. Ta en dag i sängen och titta på båda säsongerna, vettja!

Love on the spectrum. Ingen serie får mig att skratta lika högt eller gör mig lika rörd som denna Netflixserie som precis släppt en ny säsong. Här följer man personer på autismspektrat som längtar efter kärlek och att få dejta. Det är roligt, varmt och så underbart. Blir rörd av dessa människor och deras familjer. Som hejar, hoppas och oroar sig för om deras vuxna barn ska kunna finna kärleken. Allt är gjort med enorm värme och respekt för alla inblandade. Perfekt serie att titta på när man känner sig lite ledsen och hopplös. Skrattar ofta rakt ut åt alla mitt i prick-kommentarer från James, Dani, Steve och alla andra oförglömliga människor. Så tacksam för att ha fått lära känna dem!

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.