I skymningen

Efter en vecka borta längtar jag hem till barnen. Rent fysiskt känns det. Jag vill hålla fast Folke i famnen och bita i hans tjocka kinder och ligga under täcket med Bertil och kramas på morgonen när han vaknar och har iskalla fötter. Att ha barn kan vara lite som att ha två keliga katter, när man har tur.

Maj blir en intensiv månad för mig. Mycket jobb och en hel del resor också. Då känns det bra att jag lite Kreta kvar i kroppen.

Jag drömde om att komma hem till ett vårigt Sverige nu – men det verkar som att snön har vräkt ner? Blir säkert en precis lika isande kall Valborg som vanligt. Men det är rätt fint det med.

Män i mörkret, oknytt och fönstertittare

Vem var mannen som dunkade på min dörr härom natten? Vad vill en fönstertittare?  Och varför törs Erica inte sova på nedervåningen?

I nya poddavsnittet har jag och Erica en klassisk sovaöver-kväll hemma hos mig.  Vi äter glass med chips, drar upp fötterna i soffan och pratar om det som skrämt oss mest genom livet.
Då börjar det knäppa i huset… dörrar som borde varit låsta visar sig vara öppna… och runt oss finns bara en stor mörk skog. Eller?

Varning för kalla kårar!

Salt och sött, krämigt och krispigt. Det här superenkla receptet är hämtat ur Mathias Dahlgrens kokbok Hemkunskap. Perfekt att äta i soffan när kompisen ska sova över!

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

 

En perfekt workation

Ja, hallådär. Idag är det varmt. Jag har suttit på balkongen, till hälften i skuggan och korrläst flera kapitel. Mellan varven har vi smitit ner till poolen för svalkande dopp.

Juica bör man annars dör man.

Titta så fint det är! Inte ett moln i sikte men desto fler berg.

Malin chic i rosa baddräkt från Monki och fladdrig kimono.

Vi äter nyttigt hela tiden.

Ja, men du ser ju själv.

Jag har nästan lyckats undvika att bränna mig. Men bara nästan.

Förutom att skriva i skuggan och bada i solen så händer inte mycket. Jo, en servitör hällde ut ett glas läsk i mitt knä igår. Och på kvällarna ser vi på svensk skräpteve och snackar skit i dubbelsängen. En perfekt workation!

Skrivandet fortskrider

Jag är så glad över att ha arbetsro. Att ägna mig åt en sak åt gången och verkligen djupdyka i skrivandet. Mina vanliga arbetsdagar är ganska splittrade och jag gillar att ha det så. Att fota en stund, skriva litegrann, svara på mail, kreera ett recept. Det funkar med min hjärna som gillar omväxling. Men ibland är det bara så himla skönt att göra tvärtom. Speciellt när man skriver en bok som kräver koncentration och att man har överblick över stora textmängder.

Särskilt varmt är det inte på Kreta. 18 grader och sol ungefär. Det passar oss perfekt eftersom vi inte är här för att steka oss i solen utan skriva i skuggan med avbrott för matpaus och ett svalt dopp i poolen.

Sånt man ser vid lunchbuffen

-Fransmän som slår sina barn

-Folk som äter alla nyanser av brunt. Och inte en enda grönsak, trots att det är godast av allt eftersom det är närodlat.

-Folk som tömmer karaffer med surt, billigt vin

-Oförskämda män som tränger sig för barn och kvinnor i kön.

 

Nu ska jag återvända till skrivandet igen. Vi hörs snart!

Första dagen

Nu är vi här på Kreta jag och Malin. Första kvällen var mardrömslik (läs Malins blogg vettja) men idag har det varit underbart.

VI skriver, skriver, skriver. På altanen, vid poolen, vid strande, i baren.

Gymmet ligger precis bredvid vårt hotellrum så jag har hunnit dit en sväng också. Det är så fint att få vara här med Malin och umgås och prata bokskrivande.

Malin håller på med sin nya roman och jag håller på med min och Ericas bok som kommer nästa vår.

Är så tacksam över att ha ett sådant jobb där man kan resa bort och arbeta på ett varmare ställe. Och dessutom göra det med en kompis!

Konsten att utstråla integritet – hur gör du?

Från socialt kompetent till snipig ragata. Så här ser det ut när jag och Erica övar på att utstråla integritet. Våra stör-inte- just-nu-miner som vi tyvärr inte törs använda. I det nya poddavsnittet pratar vi om längtan efter att få vara ifred då och då och om behovet av att få slippa småprata.

Och om rädslan för att visa de känslorna.  Alla kommer tycka att jag är en otrevlig tråkmåns om jag inte stannar och småpratar vid förskolellämningen! Eller?

Jag testar att cykla i byn utan att vinka och le åt dem jag möter.

Hur gör du för att få vara i fred när du vill det? Skriv gärna en kommentar och tipsa oss!

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Skrivarresa

Längtar till min födelsedag på torsdag. Då ligger jag här. Med min kära Malin bredvid mig. En veckas intensiv skrivarresa till Grekland. Malin har en bokdeadline i april – jag har en höstdeadline som närmar sig med stormsteg och det är omöjligt att få skrivarro här hemma där andra jobb tränger sig emellan.

Malin är ett utomordentligt resesällskap – förra året delade vi säng i ett tält på den Kenyanska savannen. Med en beväpnad vakt utanför, som extra skydd mot lejon och andra djur. Mitt i natten vaknade vi av argt elefantvrål precis utanför tältduken. Nu gissar jag att nätterna blir lite lugnare.  Vi ska bo på SunConnect Ostria Beach, Lerapetra Kreta. Någon läsare som varit där? Gissar att vi inte behöver vara rädda för lejon i alla fall.

Jag är så glad över att vi kan resa iväg ihop igen. Förutom att skriva ska vi avhandla skvaller, hemligheter och irritationsmoment. Kommer känna mig renad när jag kommer hem igen.

 

Vem är den där Erica egentligen?

”Varför får vi inte veta mer om Erica?!” undrar poddlyssnare ibland.  Självklart ska ni få veta mer om denna enastående kvinna. Det finns mycket intressant att rota i. Varför är hon så hemlighetsfull kring sin kända bror? Varför vill hon leka radiogud? Vilken är hennes pinsammaste stund och vad gör hon egentligen med sina blomkrukor på handikapptoaletten? Jag tar mitt uppdrag som intervjuare på allvar och ställer henne mot väggen.

Erica har jobbat som journalist sen jag själv bara var 10 år gammal. När jag var i tjugoårsåldern lärde vi känna varandra när hon intervjuade mig. Vi klickade direkt. Jag minns att jag tyckte att Erica var så tjusig med sitt blonda rufsiga hår och rolig med sitt underfundiga språk. Och sedan fick jag upptäcka att hon är  en briljant skribent och radiomakare.

Jag och Erica har gjort en massa radio ihop under åren – och när vi blev utmattade ungefär samtidigt bestämde vi oss för att jobba mer tillsammans. Erica lämnade sitt jobb på Sveriges Radio, blev min webbredaktör och nu gör vi podden ihop.

Här kommer nu ett helt avsnitt med svar på frågor som jag vet att poddlyssnare och bloggläsare undrar över.

Vad vill du själv veta om Erica? Om du tycker att jag missat någon fråga i avsnittet skriv en kommentar!

Du kan följa Erica på instagram @iccodahlgren där finns bland annat bilder från podden och annat vi gör ihop.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Den här veckan har det varit svårt att se nya poddavsnittet i iTunes app Podcaster. Tyvärr inget vi kan påverka. Men om du prenumererar på En Underbar Pod i Podcaster får du nya avsnittet ändå. För dig som lyssnar här via bloggen och genom Acasts app spelar problemet ingen roll.

• Inlägget är ett samarbete med UNICEF •

Hemma hos Grace

Vissa möten i livet stannar kvar i ens minne – och jag tänker ofta tillbaka på Grace. När jag hälsar på hemma hos henne råder den värsta torkan på tio år. Hon bor några timmars resa från Blantyre, Malawi. Vägen dit slingrar sig över branta berg och min åksjuka är hemsk. Luftkonditioneringen har gjort mig förkyld och jag hostar mig blå i ansiktet. Men allt är ändå bättre än hettan. Utanför bilen visar termometern 45 grader i skuggan.

Vi åker genom ett torrt, kuperat landskap och långt där nere i dalen rinner Shire river. Närmast floden skimrar det svagt i grönt. ”Där finns det ju vatten!” säger jag till tolken. ”Kan de inte använda det för att vattna sina odlingar?” Han tittar klentroget på mig och skakar på huvudet. ”Krokodiler” är hans korthuggna svar. Jag biter mig i tungan. Så dum jag är.

Jag är glad att Grace sagt ja till att vi kommer och intervjuar henne. Hon är tvåbarnsmamma, men har fått lämna bort sin äldsta dotter eftersom de inte har mat så det räcker till två barn. Samtidigt är jag obekväm med hela situationen. Jag skäms på något sätt. Här kommer jag som vit, välnärd västerlänning och stövlar in i deras hem. Frågar om det allra svåraste. Rotar i oron över barnen, maten och hälsan. Här i torkans Malawi är det få som får äta sig mätta och barnen stannar i växten på grund av undernäring.

Men trots deras svåra livssituation skämtar och skrattar Grace högt åt sin dotter, som är livrädd för vår ljushylta men svarthåriga producent. Grace visar stolt upp sitt hem.  Toaletten hennes man byggt och deras enkla lilla hus, med ett utomhuskök bestående av en eldstad och en hylla.

Efter en hel dags filmande packar vi ihop och åker tillbaka till staden. Kvar är Grace, hennes man och deras undernärda dotter. Läget var allvarligt innan hon fångades upp av UNICEFS näringsprogram. Nu får hon nötkrämspåsar varje vecka.

Se min film från mötet med Grace och hjälp gärna till att sprida den.  Och bli för sjutton Världsförälder precis som jag! Då hjälper du människor till en bättre framtid.

(Se mer från min Malawiresa här)

Om du väntar på svar från mig

Jag har gått och tänkt på en sak som jag inte riktigt vetat hur jag ska formulera. Jag är så rädd att uppfattas som dryg på något sätt. Men jag känner ändå att jag måste adressera detta problem. Det händer då och då att folk hör av sig och är arga för att jag inte svarat på deras mail/kommentar och undrar varför. Jag ska försöka förklara varför: Jag får helt enkelt väldigt mycket mail och kommentarer. Och det är jag såklart otroligt glad över. Men det är inte bara mängden – de kommer på så många olika plattformar också vilket rör till det för mig.

Bloggkommentarer. Fyra olika instakonton med både kommentarsfält och instamessage. (Underbaraclaras, Underbaraboning, Miss Clarity och privat insta). Totalt åtta kontaktytor.  Min Youtubekanals kommentarsfält. Min officiella facebook med kommentarsfält och direktmail. Min privata facebook med kommentarsfält och direktmail. Min jobbmail. Sms och telefonsamtal. Och min riktiga brevlåda dit folk skickar saker.

Jag har alltså totalt SJUTTON olika platser där folk kontaktar mig dagligen med förfrågningar, önskemål, arga mail men mest snälla meddelanden eller rimliga frågor.  Jag känner att jag nästan går sönder över att jag inte hinner svara bättre. Jag försöker läsa allt – men det kan ta många veckor. Men ni kan lita på att jag blir jätteglad när ni skriver snälla saker – det gör skillnad!

Jag känner ändå att det viktigaste är att försöka svara på frågor i bloggen och kommentarsfälten för att där kan svaren läsas av fler – och alltså komma fler till gagn. Mail, insta och fb-messanger har jag prioriterat ner. Tyvärr blir det också ofta så att jag svarar de som är sura/kritiska istället för att ta mig tid att säga tack till alla som skriver snällt. Det gör att jag får dåligt samvete. Men samtidigt vill jag förklara för de som är arga hur jag menade eller hur jag tänkt. För om jag inte gör det kommer snart ännu fler liknande kommentarer.

Högt upp på listan kommer att besvara kunder, anställda och samarbetespartners som är beroende av svar från mig för att kunna arbeta. En vanlig dag får jag mellan 150-300 kommentarer, mail och kontakter av olika slag som helst ska få någon slags respons. Och såklart vill jag prioritera att svara vänner och familj som är viktigast av allt.

Jag skriver inte det här för att jag tycker synd om mig själv.  Tvärtom är det ju en ynnest för mig att ni engagerar er och kommenterar. Men jag skriver det för att stävja lite av den ilskan som några visar när jag inte svarat dem. Det är helt enkelt omöjligt att hinna. Hoppas ni förstår.

(Och till kunder som kontaktar mig med förslag eller förfrågningar – skicka så utförlig information och tydlig pitch som möjligt så att jag vet om jag ska svara ja eller nej eller kanske. Kryptiska mail av typen ”det vore roligt att hitta på något tillsammans” undanbedes. Jag kan gärna hitta på något – men då måste ni komma med en mer färdig ide jag kan ta ställning till.)

Nu har jag bestämt mig för att berätta

Clara hur mår du egentligen? Den frågan har jag fått massor av gånger senaste halvåret. Många dagar och nätter har jag mått skit och nu har jag fått veta varför. Jag har fått en diagnos och reagerade rätt konstigt när jag fick veta vad det var. Nu har det gått några veckor och jag har bestämt mig för att berätta om det i det här poddavsnittet.

Det är helt enkelt lättare för mig att prata om det här än att skriva.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Här finns alla poddavsnitt med mig och Erica samlade. Du som prenumererar på podden missar inga avsnitt!

Inte fullt så mycket pinne i röven

Fick en så rolig kommentar idag

Jag måste passa på att erkänna att jag började läsa din blogg för flera år sedan för att du irriterade mig något enormt. Sedan kunde jag inte sluta. Men sedan hände något, då och då kom ett inlägg som jag faktiskt höll med om och så började jag tänka att tja hon är kanske inte så dum den där Clara ändå… Sedan lyssnade jag på podden och nu är jag nog helt omvänd /…/ Erika komplemeterar dig dessutom perfekt. Så ja, det är väl tur man kan ändra sig 🙂 // Sophia

Alltså jag förstår verkligen att man kan läsa min blogg som ett självplågande nöje för att man älskar att störa sig på mig. Har själv bloggar jag läser av precis samma anledning. Men det är ju också kul att höra om någon som blivit ”omvänd”.

Jag vet fler som sagt samma sak som Sophia – att de ändrat åsikt om mig efter podden. Att de insett att jag inte har fullt så mycket pinne i röven som de föreställt sig. Man tackar. När vi startade podden hade jag målet att det skulle vara det ”närmsta” man kunde komma mig. För där finns utrymme för så många fler nyanser än i bloggen. Som i det kommande avsnittet som handlar om något jag inte alls känt mig redo att skriva om på bloggen. Men som av någon anledning känns helt okej att podda om.

Ash jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Mer än att det är roligt att folk kan ändra åsikt. Och att det är roligt för mig att ha tillgång till såväl bloggen som podden att uttrycka mig på. Tack för att ni lyssnar och läser.

Sol och moln

Soliga dagar blir det drygt 25 grader på vår veranda så då ställer jag ut mina krukväxter och låter dem bada i ljus. Förra några dagar sedan bjöd jag hem Annakarin på fika och  ”invigning” av verandan och det såg så fint ut på morgonen. Men vädret slog om nästan direkt vi kommit oss ut. Och då blir det genast kallare. Funderar lite på att skaffa en sådan där infravärmare att ha påslagen ibland? Fast det finns väl bara fula sådana?

Är så glad för de fyra koppar Blå Blom som jag kommit över på loppis. De är i alla fall inte fula! Min faster Inger hade sådana i sin sommarstuga och när jag dricker ur dem tänker jag på alla somrar jag varit där.

Är besatt av fotogenlampor. Inte mindre än tre stycken har jag på min veranda. Och kanske åtta inne i huset.

Det här har varit målbilden: En veranda att sitta ute och skvallra på med kompisar. Läsa böcker på om sensommarkvällar och dricka morgonkaffe i den första solstrålarna. Nu gör jag det så ofta jag kan och skulle helst bosätta mig här ute.

Underbara Nyheter

Jag har länge känt att jag vill ge något mer till alla extra trogna läsare och kunna bjuda på fler personliga texter och inspiration. Så nu sätter jag igång med Underbara Nyheter. Vad är det då? Jo, det ska jag berätta. Det är ett helt enkelt mail jag skickar ut ungefär en gång i månaden, med bonusmaterial och exklusivt innehåll bara för mina prenumeranter. Lite personligare och närmre –  för dig som redan följer min blogg men vill ha ännu mer!

I breven tipsar jag om sånt jag inspireras av och delar med mig av nyheter, reflektioner och förstås ett och annat exklusivt erbjudande.

Jag är såklart rädd om din mailadress och lämnar inte ut den till någon. Och givetvis skickar jag inte ut en massa meddelanden i onödan.

Vill du signa upp dig? Då kan du göra det här.