Kategorierna som försvann…

Nu&2007. Förr var ju bloggen väldigt mycket hejsan hoppsan. Det är roligt och märkligt att titta på i backspegeln. Då kunde jag lägga upp fem inlägg på en dag  – varav tre var rent nonsens. Idag tänker jag på alla stackare som får upp en avisering på Facebook eller Bloglovin om att jag har publicerat ett nytt inlägg – och så klickar de in sig och hittar skräp. Nej, det går inte längre! Idag är jag kräsnare med vad jag publicerar.

2007 var jag noga med att lägga upp en dagens outfit varje dag. Men även de dagar jag inte hade en outfit kom det upp sådana här inlägg  där jag bara gjorde en enda sak: informerade om att det inte skulle bli någon outfit. Jahapp? Kul post! Ibland hade mina outfitinlägg också oerhört märkliga rubriker – som detta. Dessutom skrev jag om en hel del konstiga saker.  Som detta blogginlägg. Eller varför inte detta!

Jag hade också lite fler udda kategorier på bloggen. Till exempel Dagens clips och Dagens Brosch då jag visade bilder på olika favoritsmycken ur min samling. Dessutom Dagens citat med dumma eller roliga citat från alltifrån Elin Kling till Sofie Fahrman. Jag hade också Dagens Inköp  där bilderna jag la upp var så små att det krävdes förstoringsglas för att se dem. Ett tag hade jag också kategorin Dagens Flickboksframsida. Snacka om nischat! Men egentligen en himla bra ide för ohoj så snygga omslagen till gamla flickböcker brukar vara.

Om jag skulle hitta på en ny bloggkategori idag – vad skulle du då vilja läsa?

Vi längtar ut – vad längtar du efter just nu?

Clara, Erica och Melker tittar ut genom dörren i en gräsklädd kåta i Ramsele. Ur En Underbar Pod.

Il-längtan. En längtan så stark att det ilar genom kroppen. Så fort jag och Erica såg att lyssnaren Andrea ville höra oss prata om det här gick vi igång!

Flera av er lyssnare har önskat mer poddande från skog och mark – här kommer det toppat med en uppiggande shot på honung, lingon och citron!

Färgglada emaljmuggar i rött och den ena med rosmönster, står intill silverfärgad metalltermos i kåta. Ur En Underbar Pod.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Alla höstens avsnitt finns samlade här (senaste först). Prenumerera gärna på En Underbar Pod så missar du inga avsnitt!

Fyra falska leenden

Nu&2007. Det sticker till i hjärtat då och då när jag kollar igenom inlägg från olika år. Jag ser ibland bilder på mig själv där jag ler fast jag minns hur dåligt jag mådde just den dagen. Varför har jag tagit glada bilder fast jag är ledsen? Vore det inte ärligare att visa gråten eller en blank blick?

Kanske. Men jag har ju en trotsig sida också. När jag känner mig gråtfärdig kan det vara så skönt att rusa in i badrummet, sminka mig rejält och ta på mig något fint. Och le mot kameran. Det gör inte att jag glömmer det jobbiga – men jag räcker finger åt det.

Clara i blommig blus och vinröd långkjol tittar in i kameran med försiktigt leende.

2011 är jag vilsen. Jag får priser, utmärkelser och fina uppdrag. Det här är året när jag sommarpatar i P1 och det händer så många bra saker i yrkeslivet samtidigt. Men jag känner mig fullständigt bortkommen -från huvudet ner till tårna. Den fascinerande bäbiskulan är borta och istället har jag en liten skrutt att ta hand om. Och jag får tiotusen pekfingrar från mästrande morsor som berättar för mig att jag gör fel med min son. Och samtidigt funderar jag på mitt jobb – vad ska jag göra här i livet?

När den här bilden tas är Bertil bara några veckor gammal. Jag har precis läkt ihop så pass mycket att jag kan stå upp. (De första veckorna efter förlossningen var jag sängliggande av smärta). Jag har köpt en ny kjol och fått en topp av min syster. Och jag känner mig ganska fin men ganska vilsen. Och i efterhand tycker jag det syns i ögonen.

Clara i ljus och blommig lång sommarklänning med röd kofta, på höften sitter lille Bertil i finkappa. Clara ler och tittar ner i marken.

Hösten 2011 har jag ett skitigt bråk med en arbetsgivare. De försöker rakt upp och ner lura mig – och jag tvingas anlita en jurist som bara skakar på huvudet. Det visar sig i slutänden att jag har rätt både till mitt eget namn och mina pengar.

Här är jag på väg till ett kalas och jag ler fast jag har en stor klump av oro i magen. Under en period gick  jag till brevlådan med ångest varje dag – rädd att ha fått en stämningsansökan med posten.

Clara i page och svartvit klänning med rutmönster ler men tittar inte in i kameran.

Hösten 2015 är jag så trött hela tiden, men jag jobbar vidare. När jag nu läser inlägget från den här dagen märker jag tydligt hur jag håller upp min arbetsmoral fast utmattningen har börjat slå rot.  Jag borde ha vilat mer, återhämtat mig. Men det förstod jag inte då. Då hade ingen aning om vad som väntade, jag kände bara att jag aldrig kunde sova mig pigg. Också på den här bilden ler jag men tittar inte in i kameran. Minns att jag egentligen inte alls ville synas på bild för att jag hade sådan fruktansvärd ångest under den här perioden.

Clara i vit spetsliknande klänning och mörk skinnjacka och svarta stövlar med klack.

Vintern 2007 vill jag ta en fin outfitbild men har vansinnig pms. Skriver i inlägget att jag ler falskt och att jag ”är så grinig att jag gärna mördar någon”. Jag minns att jag åkte ner på stan i denna klänning – och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått en mensfläck i storlek pizzatallrik där bak…

• Annonssamarbete med Daniel Wellington •

Ett klassiskt ur

Jag har varit på jakt efter en superklassisk klocka ett bra tag. Jag är inte så bra på att använda smycken och accessoarer så jag vill att de ska vara enklast möjliga. Men nu hittade jag just en sådan klocka från Daniel Wellington som jag fastnade för direkt! Det tunna bandet, den enkla urtavlan och med känsla av hög kvalitet.

Sedan kom jag på att mamma hade en liknande klocka under hela min uppväxt – med samma typ av band och urtavla.  Kanske är det därför jag tycker så mycket om den modellen? Mamma hade väldigt klassisk, enkel stil.

Jag passade också på att klicka hem en klocka till Jakob i farsdags present. Också den väldigt klassisk och stilren med svart skinnband och guldspänne. Levereras i en fin liten ask med rött band. Daniel Wellington har också cuff links i silver och guld som man kan välja att ha till klockan som en extra accessoar.

Just nu får ni läsare 15% rabatt på hela köpet från Daniel Wellington om ni uppger koden UNDERBARACLARA i kassan. Ps – de skickar med fri frakt i hela världen.

Annonsfrekvensen

När det gäller bloggen finns ju högsäsong och lågsäsong för annonsörerna. Nu i november och december vill ju alla annonsörer synas. Samma sak i maj och juni. Visst hade det varit fint om det var lite mer jämnt utspritt över året  – samtidigt som jag vill lyssna på annonsörernas önskemål. Det är ju de pengar jag tjänar nu som ska betala min och mina anställdas löner i tröga januari och februari.

Det blir alltså i vanlig ordning mer reklam veckorna fram till jul och jag hoppas att ni har förståelse för det. (Då har jag ändå slutat med julkalendrar som gör att bloggflödet känns extra fullproppat med reklam i december). Med det sagt vill jag poängtera att de inte är så att proportionen mellan reklaminlägg och vanliga inlägg förändras. Har jag mer sponsrade inlägg adderar jag fler ”vanliga” inlägg däremellan. Så på det hela taget blir det egentligen bara en högre publiceringstakt dessa veckor. Och jag är jätteglad över mina annonsörer eftersom de möjliggör att jag kan lägga så mycket kärlek och krut på bloggen.

Jag känner att jag vill skriva det här redan nu för att vara transparent med hur jag resonerar <3 och har ni önskeinlägg inför jul så hojta gärna ska jag försöka gå er till mötes!

Från flicka till fullvuxen – tio år av klänningar

Nu&2007. När jag tittar tillbaka på mitt bloggande de senaste tio åren är det tydligt att det har hänt en hel del i garderoben! En del av de klänningar jag hade på galgarna 2007 kan jag inte tänka mig att ha på mig i dag. Andra plagg längtar jag tillbaka till – och några klänningar visar att jag var bra mycket modigare förr. Häng med på brokig resa genom mina klänningarns värld – varning för tvära kast!

Rosa glansig festklänning rikligt dekorerad med tygrosor i nederkant som slutar vid knät. Ärmlös klänning.

2007 drömde jag om den här rosa bakelsen. Som plockad ur en walk in closet hemma hos Charlotte i Sex and the City.  På den tiden var jag uttalad fashionista och mina inlägg om kläder hade knappt någon text.  I dag har mina drömklänningar ärm och är sällan så här Barbiefierade. Men färgen…åh… den får fortfarande hjärtat att klappa snabbare.

Clara i folklore-inspirerad klänning och mörkröd turban.

I början av 2008 dör mamma och det syns i outfitbilderna. Det här året lägger jag ut flera bilder på klänningar i folklore-stil. Ofta med blicken i backen och med en kort eftertänksam text. Men 2008 var samtidigt ett mångfaldens år. Som om lite vad som helst hängde på galgarna i min garderob!

Clara i blå klänning med mycket snurr i kjolen, överdelen är mer mörk och mönstrad. I midjan ett vitt skärp.

Här i en surrig kjol, eller som jag skrev då – en klänning med swung!

Clara i lila och stormönstrad klänning.

Lila schlagerklänningar med draperade axlar och guldskärp?! Jag måste haft en stort behov av att hitta tillbaka till glädjen i livet och råkat flörta stenhårt med fel sorts 80-tal! Som en blandning mellan Charlotte Pirelli och en påskservett.

Clara i studentliknande huvudbonad och lång svart klänning.

Snart skärper jag till stilen när det är dags att vara  studentmarsalk. Jag går på bankett i den här lånade blåsan, lika sedsam som festlig. Det finns inte många bilder av mig i svart klänning, lite synd kan jag tänka nu när jag ser den här bilden.

Röd och blå rutig lång klänning med detaljer av volanger, Clara sitter på en brygga.

Sommaren 2008 leker jag Lilla huset på prärien i rutig volang

Clara spelar badminton i svartvit klänning.

…och sportar välklädd som en badmintonens Serena Williams!

Clara i blågörn prickig klänning med lös puffig passform.

2009 klär jag mig blått och prickigt och firar att bloggen växer. Hela klänningen utstrålar cirkus, det är min ”gladaste klänning” som tyärr inter verkar ha smittat av sig på humöret.

Blå festblåsa i glansigt tyg och skärp i midjan som Clara bär på väg till kalas, Clara har rött hår uppsatt på huvudet.

2010  klädde jag mig ofta i klänningar som utstrålar 50-tal. Markerad midja, vidd i kjolen och fortfarande blått! Minns att jag kände mig kalasfin i den här klänningen och gillar fortfarande detaljerna med sydda veck och många klädda knappar på baksidan av kjolen. I dag irriterar jag mig på att en så fin outfitbild visade fula sittskrynklor.

Clara i kort sommarklänning och hand i håret.

2011 har jag blivit mamma. Den här bilden fotade jag i trädgården efter att Mama varit på besök och plåtat omslag. Bertil var bebis och jag fick läsarkommentarer om att jag borde skärpa mig och göra mig av med mammahullet. Vilket mammahull undrar jag? När jag ser bilder från den här tiden känner jag bara att jag vill ge mig själv en stor kram. Det var så otroligt svårt att vara mamma och blogga 2011. Det fanns inte många andra bloggmorsor och det saknades en debatt om mammaskammande. Jag blev så mästrad att jag blev helt matt. 2014 när jag fick Folke var dock allting förändrat!

2012 Clara i sommarklänning i mönster av pastellfärgade rutor.

2012 går sommarens bästa klänning i mjuk pastell. Jag skiter i kroppsångesten och poserar oftare på bild igen. Nästan alltid i färgstarka mönstrade sommarklänningar och njuter mjukglass i bild. 

Clara i gul tunn sommarklänning med randigt mönster och smala axelband.

2013 bär jag solklänning vid Gardasjön i Italien. Det här är fortfarande en av de klänningar som jag känner mig snyggast i. En av få modeller som funkar med riktigt tunna axelband.

2014 har Clara skaffat höns, här i hönsgården klädd i blå blommig klänning och sickad kofta.

2014 blir jag mer jordnära. Gården växer, vi skaffar hönshus och jag matcha klänningar till stövlar istället för klackar. Här är jag gravid i sjätte månaden och kelar med mina hett efterlängtade höns.

Clara i grön klänning och mörk lång kappa knuten runt midjan.

2015 växer buisnesskvinna i mig fram och jag är seriös på jobbet i fodralklänningar och finkappa.

Clara i grön vadlång klänning, retrostil.

Men på fritiden är jag grön och grann som en klippdocka från 60-talet….

Clara, Bertil och Folke tillsammans.Bild från en ledig lördag. Clara klädd i blå småmönstrad klänning.

2016 sitter Folke fortfarande kvar på samma höft men jag har ändå lyckats byta till blått och småmönstrat.

Under den här tiden föds en längtan att göra egna klänningar…

Clara i ljusblå klänning på strand, Miss Clarity-kollektionen.

Tillsammans med Annakarin och min syster Anna skissar vi på den första Miss Clarity-kollektionen. Vi bestämmer oss för att göra omlottklänningar som ska smickra den fullvuxna kvinnans kropp.

Clara och Annakarin i Miss Clarity-klänningar hösten 2017.

2017. Fullvuxet blev det! När jag tittar på höstens kollektion från Miss Clarity känns det länge sen jag var den Clara som drömde om glansiga prinsessblåsor i stela material. Nu är det mjuka tyger som gäller.

Men andra delar av flickdrömmen finns kvar och har växt till något mycket större än jag ens vågade drömma om för 10 år sen. När jag var liten var det alltid kul att hitta, pröva och byta olika outfits med min syster. Det gör vi fortfarande.  Men nu gör jag det också med Annakarin och alla ni kvinnor som gillar våra klänningar. Jag är så glad och tacksam över att få leva ett liv med så många klänningssystrar!

Hur gick det till egentligen?

Nu & 2007. Minns ni som läst mig länge hur min blogg såg ut waaaay back then? Jag minns knappt själv. Jag har försökt hitta blogglayouten från 2007 men utan resultat. Däremot hittade jag den här. Tror den är från 2008 när jag började på Västerbottens Folkblad och flyttade min blogg dit. (Sorry för kass upplösning).

Jag hade bloggat på som hobbyprojekt i nästan tre år när jag blev ditkallad på en intervju. Just då var jag sjukskriven för att mamma hade dött men egentligen pluggade jag litteraturvetenskap och planerade för att söka till en journalistutbildning. För jag hade kommit på att jag nog ändå ville bli journalist. Jag blev alltså kallad på intervju utan att riktigt veta vad jag intervjuades för.

Det visade sig att man ville erbjuda mig en plats som redaktör på familjesidan och att jag skulle flytta min blogg till VF. Jag hade alltså aldrig jobbat som krönikör eller journalist innan men fick erbjudande om att testa. Jag tackade överlyckligt ja – 21 000 kronor i månadslön var en hissnande summa. Minns att jag träffade min bästis Elina på stan strax efteråt och att vi gjorde glädjeskrik inne på stadsbiblioteket.

I efterhand förstår jag inte hur jag vågade tacka ja. Jag var inte utbildad journalist, jag skrev inte särskilt bra och jag kunde bara nästan hantera en kamera. Men jag gav mig in i det hela med liv och lust och intervjuade snart tanter som fyllde jämnt och tjugoåringar som precis kommit hem från ett utbytesår. Intervjuandet passade mig perfekt eftersom jag är sjukligt nyfiken. Plötsligt fick jag fråga hur mycket jag ville utan att framstå som oförskämd.

Jag inser ju att den enda anledningen till att jag fick det där jobbuppdraget var att man ville ha min bloggs besöksstatitsik. Men jag är väldigt glad för den chansen. På Västerbottens Folkblad trivdes jag himla bra och fick så småningom ett uppslag varje helg som hette Claras Helg där jag började experimentera med recept och hemma hos reportage. Det ena ledde till det andra och så småningom handlade bloggen allt mindre om mode och allt mer om hemmaliv, inredning och matlagning…och bloggen bara växte.

Jag släppte till och med tre nummer av min egna tidning – Clara! Vi bad bloggläsare som ville ha ett ex skicka 20 kronor i ett kuvert till Västerbottens Folkblad. Det skulle vi aldrig ha gjort. Tusentals kuvert kom med posten och den stackars receptionisten fick sitta och föra över alla prenumeranters adresser manuellt.

Jag lärde så småningom känna Erica när hon intervjuade mig för tidningen Amos. Jag hyrde en plats på hennes frilanskontor och hon kläckte iden till att göra radio tillsammans. Programmet blev Pikant i P4 Västerbotten. Tror vi gjorde 70 avsnitt totalt eller något.  Ett lekfullt pysselprogram inspelat hemma i mitt kök.

Under den här tiden växte också kritiken mot mig. Jag fick försvara varför jag gillade att baka, ha femtiotalskläder och leka med husmorsestetiken. Var jag en galen konservativ kristen? Antifeminist? Ja, sådär gick det på. Maria Sveland, Natalia Kazmierska och andra feminister jag såg upp till gick ut och kritiserade mig.

2010 flyttade jag från Västerbottens Folkblad till Västerbottens Kuriren. Här fick jag min första egna och riktigt fina layout. Jag vände mig till duktiga illustratören och bloggaren Annika Bäckström som tog fram formen åt mig. Den blev en pangsuccé med en gif i bannern och allt!

Nu fick jag lön för att blogga utan att ha någon som helst reklam på min sajt. Samtidigt skrev jag för tidningen och fick allt fler frilansförfrågningar. Men eftersom jag inte hade ett företag visste jag inte hur eller om jag skulle ta betalt. Jag gjorde massa uppdrag gratis (!) bara för att jag inte visste hur man förhandlade. Men jag lärde mig mer med tiden.

Den här hösten kom också ett roligt genombrott – för Pikant i P4 Västerbotten blev plötsligt Husmorsskolan i P1. Tidningarna skrev om hur bloggvärlden flyttat in i finrummet. Folk rasade över det bakåtsträvande temat, att jag hade femitotalskläder och lärde ut hur man kunde städa med ättika. P1s lyssnare både älskade och hatade programmet. Det lät inte som P1 brukar göra och det väckte reaktioner. Samtidigt ledde stormen till höga lyssnarsiffror. Totalt gjorde vi tre säsonger. Husmorsskolan ledde också till att jag fick sommarprata i P1. Det var det stora genombrottet då jag plötsligt nästan dubblerade mitt läsarantal. Självklart var det Erica som producerade programmet så fint.

2011 föddes Bertil och jag fick flyttlådor fulla med presenter från er läsare. Men det var också ganska stormigt. Jag råkade ut för monumentalt mammaskammande från alla möjliga håll. Och efter att jag kritiserat Amanda Schulman för ett fördomsfullt uttalande om lesbiska såg Alex Schulman rött. Han hade på den här tiden Sveriges största blogg och satte igång något slags drev kring mig där han målade upp mig som en galen feminist eftersom jag inte genast berättade könet på mitt nyfödda barn på bloggen. Då minns jag att jag satt och grinade hemma hos pappa med amningshormoner i hela kroppen och läckande bröst. Inte för vad han skrev utan för vad hans svans av läsare skrev. Tror till och med att jag låg etta på hans Utelista i Aftonbladet en hel sommar. Men allt det där ståhejet är jag i efterhand glad för – för den ledde ju till att min blogg växte ännu mer…

Hösten 2011 bestämde jag mig för att ta klivet bort från tryggheten i en fast anställning. Jag satt med en stor verksamhet på händerna där jag hade alla möjligheter men inte kunde ta några – så nu var jag tvungen att bli företagare. Ett halvår tidigare hade jag lärt känna Annakarin när hon intervjuade mig till sin första bok om Digitalt Entreprenörskap. Vi hade ett tre timmar långt samtal och Annakarin var den första som ställde frågor till mig om omsättning, budget, strategier. Tidigare hade jag bara fått prata bullbak. Nu förstod jag att jag satt på något som var större än så.

Mentalt var det dock fruktansvärt jobbigt hösten 2011. Jag startade mitt företag och hade en åtta månader gammal bebis hemma som krävde allt mer uppmärksamhet. Eftersom Jakob pluggade var jag den som skulle försörja oss och vi hade massa onödiga tjafs till följd av ekonomisk oro och hög arbetsbelastning.

Men snart tog föreläsandes fart. Jag och Annakarin började föreläsa överallt och på kuppen blev vi riktigt goda vänner. På väg hem från en föreläsning kläckte vi idén om en barnboksserie med kunskapsböcker för barn mellan 6-9 år. Det första förlaget vi presenterade idén för sa nej. Det kommer aldrig att funka. Den här genren av böcker är död. Då gick vi till Raben&Sjögren och fick napp och Steg för Steg-serien blev en försäljningssucé. Baka blev årets bäst sålda kokbok och Årets Måltidslitteratur och nominerad till Världens bästa kokbok! Böckerna har nu släppt i tolv länder och många andra förlag har försökt kopiera upplägget.

2013 var ett roligt men intensivt år för mig. Jag spelade in dokumentären De Obekväma och fick ta emot pris av kungen. Men jag gick med ett ångesttryck över bröstet och en känsla av att vara på väg in i utmattning. Jag minns inte så mycket av det där året alls faktiskt. Fast jag visste att jag ville bli gravid och funderade på hur jag skulle undvika samma problem som under Bertils barnledighet?

Jag bloggade på under egen flagg fram till februari 2014. Då var jag gravid med Folke och på väg att gå in i väggen av trötthet. Jag hade svårt att få en bra lönsamhet med det säljbolag jag hade och valde att gå över till Amelia som erbjöd en fin ersättning och utrymme i papperstidningen. Nu skulle jag återigen kunna fokusera på bloggens innehåll och lägga ner kärlek och krut på den. Ni läsare var ganska arga på mig över det valet. Men jag var fast besluten om att visa er att jag tänkt rätt – att bloggen (trots sin fula opersonliga layout) skulle bli bättre än någonsin. Och dessutom skulle jag få hjälp att nå Amelias stora målgrupp. Jag ville ju att bloggen skulle växa! Och jag trivdes fantastiskt bra under mina år på Amelia. Men tanken var hela tiden att kunna flytta tillbaka till eget domän så småningom – när livet lugnat sig och jag hade en större finansiell trygghet.

Förra hösten tog jag klivet och flyttade hem. Tanken var och är att arbeta med bloggen lite mer som ett riktigt mediehus. Jag anställde Erica som webbredaktör och vi startade En Underbar Pod ihop. Den nya formen och det utökade innehållet på sajten ledde till att jag vann priset Årets Tidskrift 2017 !

Det närmsta halvåret kommer jag utveckla bloggen ytterligare och faktiskt hela mitt företag runtomkring den. Miss Clarity och böckerna komma jag fortsätta med såklart – men det kommer hända mer.

Ja. Nu vet ni hur allting hände. Och jag vet att det inte kunnat hända utan er. Jag är så glad för att många av er som följt mig sedan 2006 hänger kvar fortfarande. Och jag är så himla tacksam över allt stöd, all kärlek och pepp genom åren. Under kriser, sjukdom, medgång och motgång.

Må det bli minst 20 år till av bloggande!

• annossamarbete med Sector Alarm •

Det säkra före det osäkra

När jag var liten var jag fruktansvärt rädd för att det skulle börja brinna hemma. Som ett sätt att stilla den oron ordnade mamma brandövningar med oss. Man kanske kan tycka att det är lite överdrivet att brandöva i sitt eget hem när man dessutom bor i en enplansvilla – men det kan faktiskt rädda liv! Det är väldigt viktigt är att barnen lär sig hur de ska agera vid brand så att de inte går och gömmer sig i någon garderob eller under en säng.

Jag bestämde mig för att också brandöva med mina barn och vi tittade tillsammans på Sector Alarms utmärkta instruktionsfilm som på ett enkelt (och inte läskigt) sätt förklarar hur man ska agera när det brinner hemma. Sedan fick ungarna öva.

Bertil, Folke och deras kompis som var på besök. Var tar man sig ut när det exempelvis brinner på övervåningen? Dels har vi en repstege – men också en brandstege på verandataket där man kan klättra ner. Jag känner mig ganska dum – för  innan brandövningen hade jag ju aldrig kommit ihåg att berätta det för barnen.

Och hur ska man göra när det brinner? Jo – man ska krypa. Så de fick öva på att krypa till rätt utgång och hitta plats utomhus där vi bestämt att de skulle samlas.  Jag visade dem också vart våra pulversläckare finns någonstans (även om de är för små för att kunna använda dem).

När de genomfört brandövningen fick de ett diplom. Ett likadant finns att skaffa gratis hos Sector Alarm. Och jag tycker att du och din familj redan idag ska ha en liten brandövning. Och inte bara ha det en gång – utan hålla en övning några gånger om året så att allt är friskt i minnet.

Nu och 2007

Nu har jag varit bloggare drygt 11 år. Det första inlägget var trevande och bilderna små som tumnaglar. Men 2007 hände något. Jag började förstå att den som ska läsa bloggen gärna vill kunna se vad bilderna föreställer. Och  jag slutade  fota mig i tandkrämsprickiga badrumsspelar. Jag lärde mig pimpa min enkla blogg med en fin tapet och header och byggde långsamt upp en läsarskare. Proffsig var bloggen fortfarande inte – men jag bestämde mig för att satsa ordentligt och gjorde upp utgivningsplaner och kom på teman jag skulle skriva om.

Den senaste tiden har jag tittat tillbaka och jämfört nu med då. Det har gjort mig fnissig, rörd och stundtals så generad att ingen skämskudde varit tjock nog. Men det har varit otroligt roligt att reflektera över ett drygt decennium av bloggande – och jag vill dela det med dig som läser.

Under november ska jag visa flera höjdpunkter och några rejäla magplask från den tid som gått. Vad som har förändrats i hur jag skriver – och hur jag själv förändrats på kuppen. Jag kan se att jag både blivit fegare och modigare på samma gång. Och du som i läser i november kommer få veta några saker jag aldrig berättat om förut…bilden ger några ledtrådar.

Välkommen till mitt novembertema Nu&2007 – hoppas du kommer ha lika kul som jag!

Skaparlusten är tillbaka!

Kottkrans där händer binder fast små kvistar med röda lingon i. Ur En Underbar Pod.

Hurra! Jag är så glad över att poddlyssnaren Dordi bett mig och Erica att göra ett riktigt höstigt hemmafix. Det blev ett skapande poddavsnitt som passar att lyssna på när det är regn och rusk utanför fönstret.

Vi binder kransar, pratar höstfest och jag känner en stark lust att skapa med händerna. En lust jag tappade bort under utmattningen, men nu är den tillbaka!

Kransstommar i olika material och mossa med ris på köksbord. Ur En Underbar Pod.

Erica binder krans av mossa och ris. Ur En Underbar Pod.

Krans av vit och grön mossa och mörka kvistar som hänger mot gammaldags skåpdörr. Ur En Underbar Pod.

 

• Annonssamarbete med Natural Cycles •

Men hur gör de egentligen?

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det funkar för artister att ha mens? Hur funkar det för en prima ballerina som ska dansa på scen i ljusa trikåer som smiter åt precis överallt? Och hur är det liksom möjligt för Beyonce att i en minimal trosa med halvstring hålla på och dansa under en två timmar lång konsert – utan avbrott för att byta skydd. Blöder hon inte igenom? Eller när Jennifer Lopez går på gala i en klänning med så höga slitsar att det är omöjligt att bära trosor under – vad händer om hon får mens precis den dagen? Måste hon byta outfit? HUR LÖSER ANDRA KVINNOR MENSPROBLEMEN?! Det är en av livet stora gåtor.

För inte kan det väl bara var jag som känner mig så otroligt begränsad av den? Trött, ont – och rädd för att blöda igenom vill jag helst stanna hemma första dagarna. Och jag har inte den minsta lust att stå på scenen och föreläsa då inga kläder går att stänga över magen och jag har svimningskänslor om jag står upp för länge. Mitt liv förbättrades drastiskt när jag började hålla koll på min menscykel  – och i den mån det är möjligt anpassa vardagen efter den. Inte boka in stora jobb, inte lägga in hård träning eller andra påfrestande saker första dagars på mensen.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag använder Natural Cycles och det har varit en ovärderlig hjälp just för att få koll på kroppen. Natural Cycles är ett certifierat preventivmedel – men också ett sätt att lära känna kroppen bättre.

Natural Cycles har ett initiativ som de kallar #yourcyclematters  som jag tycker är väldigt bra. Det handlar om att vi ska börja prata mer om frågor som dessa. För att läsa mer kan du besöka @naturalcycles på Instagram eller besöka www.naturalcycles.com. Funderar du på att skaffa Natural Cycles så använd den här länken där min rabattkod underbaraclara gäller – då får du kondomer och ägglossningstest (som hjälper till att öka antalet gröna dagar i appen) med som premie på köpet.

Tips till dig som firar halloween i helgen

Godisklubbor med piprensare och plastögon, formade så att de ser ut som spindlar till halloween.

När kommer årets poddavsnitt om halloween? Har fått frågan från uppmärksamma poddlyssnare som ska fira halloween nu i helgen och förväntade sig ett avsnitt om det i veckan. I år satsade jag och Erica på att göra ett specialavsnitt om döden istället. Vi har fått många känslosamma och varma kommentarer om det – tusen tack!

Men för dig som vill komma i halloweenstämning kan jag rekommendera vårt tidigare avsnitt där jag och barnen förvandlar korvar till blodiga fingrar i stekpannan. Monstergott! Tryck på play så får du höra hur vi firar spökhelgen här hemma hos mig.

Det här är en repris från 2016 då BLOK, Bloggläsarombudskvinnan fortfarande fanns med i podden – vilken häxa!

Här finns dessutom receptet på min godaste pumpapaj och vill du göra godispyssel med barn så kolla in godisspindlarna.

Guld och gnistor

Det var så mysigt när Jakob här om kvällen eldade ett stort bål med ris som vi haft liggandes. Hela gården sprakade i guld och gnistor.

När jag kisade kunde jag nästan tro att det var en sen Valborgsnatt. En kylslagen vårkväll då hela den långa sommaren fortfarande finns framför en.

Jag rös lite när jag tänkte på att vidriga november istället väntar. Dock är jag ju en julälskare av rang – så jag fokuserar på att november är transportsträckan som tar oss till underbara december. Då man får jula loss och fullständigt gå banananas med dekorationer, slingor och granrisdoft.

Idag har jag haft en arbetssöndag. Min kompis Susanne kom hit och vi fotade mat hela dagen. Det var så otroligt roligt och inspirerande. Och jag tycker att det är skönt att som omväxling fota andra människor och sånt som de skapar – och inte bara dokumentera vad jag själv gör. Men eftersom vi fotade ute blev jag fullkomligt nedkyld så nu ligger jag i soffan och tinar upp med dubbla täcken och en stor kopp varm choklad.

Rosa dagens

Alltså det här var den vimsigaste dagen på länge. Jag tror inte jag lyckades göra en enda sak i rätt ordning på morgonen och det slutade med att jag kom 90 minuter sent. Blir så trött på mig själv. Men jag hann sminka mig fint i alla fall (gäller ju att ha prioriteringarna i ordning)  innan allt brakade åt helvete och jag lyckades tappa bort min plånbok.

Jag och Erica har idag jobbat med lite allt möjligt inför hösten. Bland annat november månads bloggtema som kräver en hel del förberedelser. Sedan hade vi ett första möte med vår redaktör och diskuterade vår nya bok. Det känns skönt i magen att ha det det mötet gjort och veta att vi är på rätt väg.

Är förresten så himla nöjd med mitt hår. Känner mig så höstfräsch i kort – och det är ju så otroligt lättskött. Idag hade jag på mig lårkort hundtandsmönstrad kjol och stickad tröja från H&M. I favoritfärgen rosa.