• Inlägget innehåller reklam för Yoga With Jacob •

Yoga eller jogga?

Jag är ju ingen yogaperson – dock har jag testat på både Ashtanga, Kundalini och Iyengaryoga genom åren. Den sistnämnda var den enda form jag stod ut att hålla på med för där använder man klossar, redskap och andra hjälpmedel som gör att man faktiskt kan utföra övningarna korrekt. Jag som är stel som ett kylskåp får panik på yoga när allt går fort och jag upplever smärta och inte ens kan göra övningarna som man ska. Nu råkar det ju vara så att min man Jacob är en av Sveriges främsta yogalärare och undervisar i Iyengaryoga. Och nu startar han en ny kurs i fem delar grundläggande Iyengargoga.

Tempot i yogaformen är något långsammare och det är vanligt att stanna lite längre i yogapositionerna. Det betyder inte att man inte blir vältränad på köpet (hey, kolla in honom liksom). Men detta gör att Iyengaryoga passar alla. Jacob är dessutom leg. fysioterapeut med inriktning mot idrottsmedicin så du kan träna tryggt även om du är ovan eller har skador som innebär fysiska begränsningar. Kursstarten är den 25 september i Love Yogas mysiga lokaler i Umeå. Maila yogawithjacob@gmail.com för mer info.

(Förresten – jag hörde nyss det roligaste om en kompis pappa som i alla år trott att yoga bara var ett lite annat uttal för begreppet jogga. Det tyckte jag var gulligt. Älskar alla missförstånd och felsäg på grund av nya ord. Min kära morfar uttalade till exempel tevekanalen Discovery som Disko-Verry)

Kom i gång med träningen

Jag är ju en person som tränat stora delar av mitt liv. Men med många långa uppehåll. Det pratade vi ju om i senaste avsnittet av podden. Den cyniske kan ju se det som att jag är dålig på att hålla ut med min träning. Fast jag tänker på det som att jag är väldigt bra på att komma igång. För det har jag varit tvungen att göra många gånger. Den här gången tänker jag inte sluta heller. För nu kommer varken foglossningar eller utmattningsdepressioner komma ivägen (ta i trä). Här har ni mina bästa tips för att komma igång och träna

  • Hitta en annan motivation för träning än viktnedgång. Tycker att det är värdelöst. Den motivation som funkat bäst för mig är tänka att jag tränar för min mentala hälsa. För att träning är bevisat effektivt för att hålla ångest, depressioner och utmattning i schack. Läs boken Hjärnstark av Anders Hansen för väldens bästa träningsmotivation! Bra motivation för träning har också varit att kunna åka själv till mormors gamla hus i Stenträsk. Kan jag inte åka båt är det tråkigare att vara där. Är jag för svag för att själv vända båten kan jag inte åka dit. Det motiverar mig till att träna.
  • Se på träningen som egentid. Jag har tidigare ofta tänkt på träningen som ett straff. Men ärligt talat? 60 minuter utan barn, husliga plikter eller besvarande av mail och telefonsamtal. Kan det bli bättre?
  • Det måste inte vara roligt. Välj bara det minst tråkiga. Hatar du att jogga kanske du står ut med att promenera så snabbt det bara går? Efter att ha promenerat samma sträcka så fort det bara går kan du plötsligt få upp motivationen till att springa en bit av vägen – bara för att komma hem fortare. Jag har nu lärt mig att tycka om löpning men det tog ca 26 år.
  • Planera dagen före hur du ska få till träningen dagen därpå. Ha din väska med träningskläder ständigt packad och redo. Varje litet mentalt hinder måste undanröjas. Annars prioriteras träningen bort.
  • Lite träning är bättre än ingen träning. Hinner du 20 minuter är det bättre än att inte hinna alls.
  • Skaffa en träningskompis. Behöver inte vara så att ni åker och tränar ihop. Räcker långt med att ni peppar varandra. Messar vad ni tränat under dagen/planerat att träna under veckan som kommer. Peppar varandra till framsteg och jagar på varandra.
  • Använd träningen som lyssningstid. Svårt vid gruppträningspass men annars är det viktigt med en bra musiklista. Eller en bra pod. Jag har till exempel joggat mycket till Det politiska spelet. Ibland funkar det bättre än musik eftersom jag fokuserar så mycket på vad de säger att jag glömmer vad jag gör.
  • Skaffa promenadkompisar. När jag bodde i stan hade jag massor av promenadkompisar som jag kunde ringa och gå en sväng med en vardagskväll. Nu är det lite svårare men ganska ofta messar Annakarin eller Anna och undrar om vi ska gå ut och gå tillsammans? Och så ringer vi varandra under promenaden och pratar bort en timme.
  • Variera träningen om du blir uttråkad. Jag åker skidor, promenerar, springer, simmar, cyklar på gym, tränar styrka hemma med kroppen som vikt.  Jag tröttnar snabbt så jag får inte göra för likriktade aktiviteter för många gånger i rad.
  • Trevligare träningskläder är motiverande. Det är inte peppande att känna sig som en gammal sopa bara för att man ska svettas.
  • Dokumentera din träning. Använda appar som Runkeeper eller liknande. Och klart du ska lägga upp träningsselfies, blogga om träningen och facebooka att du tränar. Om det hjälper dig att hålla motivationen uppe! Att andra som inte tränar tycker att det är ointressant eller stressande är inte ditt ansvar. Lika lite som de är ansvariga inför allt de gör som stressar dig.
  • Så fort du kommit igång kommer det gå lättare. Efter bara någon vecka brukar i alla fall jag börja känna mig som en sådan där hurtig person som tränar. Den sjävlbilden hjälper mig att orka hålla på. Jag har tränat i perioder med långa uppehåll. Försöker ändå tänka på det som att jag efter uppehållen bara helt odramatiskt återgår till att vara en person som tränar. Istället för att tänka att jag är dålig som haft träningsuppehåll och är en sådan där person som inte lyckas med träningen.
  • Viktigast av allt: var snäll med dig själv. Klappa dig själv på axeln för att du kom iväg, tog dig tid för din hälsa och prioriterade så klokt.

Här kan du läsa tidigare inlägg jag skrivit om träningsglädje.

När man bränt ut sin kropp

IMG_0574

I senaste avsnitten av podden pratar vi om utmattning och träning. Att jag inte klarat av att träna sedan utmattningsdepressionen. Det är som att den höjda pulsen framkallar panikångest. Framförallt om jag har försökt jogga. Det har varit otroligt frustrerande. Men strax innan jul kände jag att det fick vara nog. Jag måste komma runt det här på något vis. Och att åka skidor har blivit en lösning för mig. Det är så himla skönt att vara i rörelse igen. Och ångesten triggas inte av den pulshöjande skidåkningen – snarare mår jag bättre och känner mig mer harmonisk. Jag tänker att det är som KBT för min kropp. Jag måste lära kroppen att det inte är farligt med hög puls. Att det bara är bra och härligt. Och jag tänker att lagom tills löpsäsongen börjar kommer min kropp ha lärt om sig med hjälp av skidorna. Så att jag åter igen kan vara ute och kuta.

Är man riktigt utmattad så klarar man inte av att träna. Den lilla ork man har räcker knappt för att  existera. Men jag är övertygad om att det är bra att så småningom försöka komma igång igen. Om inte annat så med promenader. Hjärnans förmåga att hantera stress, ångest och oro ökar med motion. Men det måste till en början vara helt kravlöst.

Nu åker jag skidor tre-fyra gånger i veckan och det passar mig perfekt. Och som en pepp-present har jag köpt ett par nya längdskidor till mig själv. De gamla jag åkt på har inte det minsta glid (man får liksom staka sig fram i nedförsbackarna) så nu väntar jag med spänning på min nya utrustning. Det är fantastiskt att äntligen känna mig trygg i min kropp och våga röra på mig igen!

Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred

Jag minns den monumentala kritik som mötte mig för några år sedan när jag på instagram stolt berättade att jag nått mitt uppsatta mål och gått ner ett antal kilo i vikt. Alla som försökt gå ner i vikt någon gång vet vilken utmaning det är. Men shitstormen blev enorm: Jag var en dålig förebild, vikthetsade, spred osunda skönhetsideal.

Okejrå. I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

För kvinnor? Not so much. Kroppen är politik. Mat är politik. Vare sig du är tjock och nöjd – eller bantar – så är du problematisk. Och ställs till svars för det. Fatshaming är ett enormt stort problem i samhället. Men tyvärr ser jag nu kvinnor som med någon slags feministisk agenda deltar i annan typ av shaming med glädje. Man driver med de tjejer som lägger upp träningsselfies på instagram. Tycker att det är larviga och patetiska. Och menar att träningsbilder är sååå fukking ointressant. Fast det ju kan vara precis lika ointressant att behöva se hundra bilder på någons barn, nybakade bullar eller krogrundor. Förstår faktiskt inte skillnaden?

Är det något jag har lärt mig här i livet är det att helt olika spelregler gäller för mig och min man. Han har ett konto på instagram där han lägger ut träningstips och bilder. Han motionerar 2-3 timmar per dag och är noga med vad han stoppar i sig. Ingen har någonsin kallat honom för en dålig förebild. Inga snubbar har lagt ansvaret för sin självbild på honom. Han har tillåtelse att göra precis vad han vill och komma undan med det. Samma privilegium gäller inte mig.

Jag tänker att det snällaste och mest feministiska vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred lite mer. För är det en sak som vi kvinnor inte får så är det att vara ifred från kritik och granskning.

Min bästa bantningskur

Som så många andra kvinnor har jag provat att banta med diverse dieter. LCHF, räkna kalorier, räkna points, ätit 5:2.  Ingen diet har dock funkat lika bra som Asiaten. Jag förlorade 8 kilo på 6 veckor och då var jag redan smal till att börja med. Nu ska ni få lära er hur man gör!

Dag 1 Köp en flygresa till New Delhi, Indien.

Dag 2 Kliv av planet och växla direkt in dina slantar till rupees. Använd båda händerna för att noggrant räkna de flottiga sedlarna och skitiga mynten. För därefter in valfritt finger i munnen och sug på det.

Dag 3 Uppsök en restaurang av den sämre sorten. Besök först hålet i golvet för att lätta på din tröga flygplansmage. Tvätta dig därefter i stjärten med vänster hand då Indien inte erbjuder toapapper. Leta förgäves efter tvål och handduk, misslyckas i ditt uppsåt och torka handen torr på dina byxor istället. Gå ut i restaurangen och beställ valfri maträtt.  Ät den med högra handens fingrar, som seden bjuder. Glöm då och då av dig och stoppa vänster hand i maten istället. När du ätit besöker du återigen toaletten och dricker stora klunkar vatten direkt ur kranen.

Dag 4 Nu kommer magen kännas  lite skvalpig och orolig. Gå ut och köp en nudelsoppa i närmsta gathörn. Kokt på kranvatten i tre minuter. Ät upp och skynda därefter hem och sätt dig på huk över toaletthålet i golvet och invänta resultat.

Dag 5 Nu börjar dieten verka. Behåll hukande position över hålet i golvet. Här är det viktigt att vara snabb i vändningarna då det tenderar att spruta ur flera olika kroppsöppningar samtidigt.

Dag 6 – 25 Spenderar du på toaletten sysselsatt med samma övningar som står beskrivna för dag fem.  Födan består av kranvatten och ris. (Obs, om avföringen börjar ta fast form ökar du kranvattendoseringen och kan ev. duscha med öppen mun). När du vill förfriska dig beställer du limejuice. Den bränner till i magen och kommer efter regelbundet intag leda till magkatarr och målvikt.

Dag 26- 29 Om du fortfarande har avföring kommer du till din förvåning märka att den är svart. Det är ingenting konstigt utan betyder bara att du blöder i tarmarna. Nu är du (utöver snygg!) förmodligen drabbad av en släng blödande magsår.  Se tiden an och kurera dig med syrlig limejuice och den ljumma ljusbruna slush som toalettkranen erbjuder.  Förmår du fortfarande äta ris rasslar den numera osmält rakt igenom tarmen.

Dag 30 –  Res hem. Ställ dig på vågen om du klara att vara i upprätt läge utan att svimma.  Du kommer nu märka att siffrorna på vågen är de lägsta någonsin. Och det dröjer åtminstonde 2-3 månader innan du ens får tillstymmelse till aptit igen. Magen kommer troligtvis fortsätta blöda och om du har haft turen att drabbas av parasiter finns det goda möjligheter att viktnedgången blir permanent!

Lycka till tjejer.

Mina tio bästa löptips

Jag har verkligen hatat att springa. Alltså avskytt. Men sedan tre år tillbaka  har jag lärt mig tycka om det. Lite oklart hur det skedde – men plötsligt en dag vände det. Nu ger löpningen mig en massa rörelseglädje, stressdämpning och livspepp. Och här kommer mina bästa löptips. Inte som i professionella löptips. Tänk mer glad motionär.

 

1) Du springer för fort. Ja, jag kan nästan lova att du gör det. Jag trodde länge att det var svårt att springa långt. Men sanningen är att man kan springa jättelångt om man bara springer långsamt. Man kan faktiskt springa långsammare än man går. Det är helt okej. Bara fortsätt att springa och stanna inte.

2) Spring när du får lust. Alltså inte om du aldrig får lust. Men jag tänker alltid att jag ska springa på morgnarna – fast det är rakt igenom vidrigt. Jag har ont i kroppen, är på dåligt humör och mår illa. Med tiden har jag upptäckt att min löplust brukar komma någon gång mellan 20-22 på kvällen och då springer jag också som snabbast. Nu under den ljusa årstiden är det inget problem. Jag vet att peppen kommer på kvällstid så jag inväntar den.

3) När du sprungit färdigt den sträcka du hade tänkt dig – stanna inte upp. När du gått i mål fortsätter du med att promenera. Gärna i tio minuter. Även om det känns som att du ska dö när du precis kommit fram kan du efter tio minuters promenad känna dig nästan normal igen. Kroppen blir inte lika stum och trött av promenaden – och du blir peppad på att springa snart igen.

4) Om möjligt – ha en springkompis. Man blir så glad och peppig av att ha någon med sig.

5) Musik är himla viktigt! Ikväll när jag skulle ut och springa hade jag ingen som helst lust förrän jag hörde Justin Timberlakes nya låt på radio och kände hur härligt det skulle vara att prova springa till den. Så då gav jag mig ut och kutade sex kilometer med den på repeat i lurarna. Vilken musik som är bra att springa till är såklart en smaksak. Men när jag springer är jag inte ett dugg creddig. Jag kan liksom springa till E-type om jag känner att det hjälper mig. Ofta är arg musik bra. Typ tung hiphop, eller en ettrig Eminem. Eller så springer jag till åttiotalspop. En obligatorisk låt på mina löplistor är Timbuktus Resten av ditt liv. Under den låten tar jag ut ilska och frustration jag känner mot andra människor eller mig själv. Samt Britney Spears Work Bitch som påminner mig att jag måste jobba för det jag vill ha. På promenaden efter löpningen när endorfinerna sköljer över kroppen – då lyssnar jag alltid på Pata Pata och känner friden.

5) Ät ordentligt om du springer. Jag har sprungit mycket i perioder när jag försökt gå ner i vikt och gått på kaloriunderskott. Dålig ide. Med massa socker och kolhydrater i kroppen blir löpningen enkel och kul. Mitt personbästa har jag satt efter ett rejält tårtkalas.

6) Ha bra kläder och skor. Behöver inte vara dyrt men ska vara funktionellt och snyggt. Gärna färgglatt. Just nu drömmer jag om en löparkjol och ett nytt snyggt träningslinne. Direkt jag tar på mig mina fina träningskläder så känner jag mig som en elitidrottare. Trots att jag är så långsam.

7) Mät och ta tid. Inte för att tävla med andra men för att det är roligt att se hur du förbättrar dig. Jag har appen Runkeeper sedan 2013 och kan hålla koll på formtoppar (och dalar). Med den i lurarna kan jag också hålla koll på att jag inte springer för fort under passet och får slut på energi.

8) Variera distanserna. Min standardrunda är på 6 kilometer. Men ibland springer jag en mil. Ibland springer jag också bara tre kilometer och det är nästan roligast för då kan man kuta lite mer som ett barn. Hejdlöst och slängigt!

9) Avsluta träningen på något skönt sätt. På sommaren tar jag gärna ett dopp i sjön efteråt. På vintern en lång varm dusch med litet minispa.

10) Allt är psykologi. Första gången i mitt liv som jag skulle springa de sex kilometerna runt byn hade jag tränat och laddat i månader. Det var en fruktansvärt jobbig löptur – och ändå hade jag ganska bra kondition då. För någon vecka sedan sprang jag runt byn igen. För första gången på ett halvår under vilket jag bara legat stilla och gått upp i vikt. Den här gången klarade jag rundan utan några som helst problem. Trots urkass kondition. Din hjärna kommer försöka fucka med dig. Gå inte på alla dumheter den hittar på.

Har ni fler löptips? Fyll gärna på!

Om ögonoperation

Nu var det precis en vecka sedan jag opererade ögonen med FS-LASIK.  Kanske är det för tidigt att ge en riktig recension av operation men hittills kan jag säga att jag är vansinnigt nöjd! Just under operationsdagen fattade jag inte hur jag skulle kunna se igen  – men på efterkollen 24h efter operationen hade jag perfekt syn. Inga synfel alls existerade även om ögonen kändes lite immiga och svullna. Men det var helt oproblematiskt att jobba på som vanligt, köra bil och använda datorn.

Nu en vecka senare känns synen allt skarpare och det enda jag behöver göra är att droppa med återfuktande ögondroppar några gånger om dagen. En viss torrhet kan bestå en tid efter operationen men att slippa slaska med linser och ha perfekt syn när jag vakna upp mitt i natten är en sådan otrolig befrielse att jag inte störs av ögondropparna ett dugg.

Fast när jag körde hem i mörkret igår natt var det ganska svårt med alla lysen och lampor. Det blir en slags halo kring ljuspunkter som gör dem svårare att se i mörker. Även denna bieffekt ska gå över inom några veckor/månader. Tur att det nästan alltid är ljust denna årstid så jag slipper störas allt för mycket av detta fenomen.

Min operation kostade ungefär 35 000 kronor. Har man ett aktiebolag kan man låta företaget betala hela operationen – och jobbar man in ett privat företag kan man om arbetsgivaren går med på det göra ett bruttolöneavdrag så att man sparar upp till 57% av operationskostnaden. Eftersom jag fortfarande är så pass ung och det förmodligen kommer dröja minst tio år men kanske 20 innan jag får läsglasögon så är det faktiskt en besparing att göra denna operation. Att slippa köpa glasögon och linser sparar pengar – men för mig ger det också en ökad livskvalitet. Jag valde Memira (är inte sponsrad, kan vara bra att förtydliga) för denna operation men det finns såklart många andra kompetenta företag som utför dessa ingrepp.

 

In motion

En bieffekt av att vara utmattad är att inte orka träna. Jag har på riktigt knappt rört på mig sedan i slutet av oktober.  Sällan gått promenader längre än 20 minuter och absolut ingen konditionsträning. I höstas sprang jag milen med enkelhet och var aktiv och rörlig – men nu är jag seg, trött och har värk i kroppen. Att åka skidor har det inte varit tal om i vinter. Det är himla dumt – för motion hjälper bra mot nedstämdhet. Men ska man motionera måste man ju ha någon slags ork att ta sig ut och sätta igång och den orken har definitivt inte funnits där.

Men i takt med att orken nu återvänder och dagarna blir ljusare börjar träningslängtan gro i mig. Jag är sugen på att köpa nya springskor och några fina träningskläder och ge mig ut i spåret. Hoppas känslan ska hålla i sig så att jag kommer mig iväg!

Vad gäller träningskläder gillar jag verkligen Rivia sports (som drivs av en grymt duktig tjej från Umeå). Fina, färgsprakande mönster och bra byxmodeller! Jag älskar också mina praktiska löpartights med fleecefoder från Craft som håller värmen på låren (får ofta köldeksem när det är kallt) samt H&Ms olika sportbehåar. Tipsa gärna här om ni har några riktigt bra träningskläder att rekommendera.

Ap-familjen

Överallt i vårt hus hänger mindre dekorativa träningsgrejer. I vardagsrummet har vi till exempel romerska ringar. Folk tror att det är för barnens skull men egentligen är det för Jakob som ständigt hänger och tränar där. Jag tycker ju inte att det är världens snyggaste grej att ha hängande framme – samtidigt uppmuntrar det ju verkligen till fysisk aktivitet för barnen. Ja, för hela familjen – för jag får erkänna att även jag hänger i dem en del. Det är ju så kul! Och när man inte använder ringarna så hakar man ju bara av dem. Vi köpte våra på springochlek.se men det finns säkert på fler ställen.

Hur gick det med nyårslöftena egentligen?

En bloggläsare undrade hur det egentligen gick det med mina nyårslöften som jag bloggade om i januari? Ja, det kan ju vara läge att uppdatera lite kring det. Mitt första löfte stavades styra upp min teknik. Att investera i bättre teknik, hitta en fungerande backuplösning till min dator samt få min dator ominstallerad och snabb igen. Det här var ett jobbigt löfte eftersom jag hyser antipati mot allt som har med datorer att göra. Men jag fick min dator ominstallerad i början av året och det gjorde stor skillnad. Mitt system för backup har också funkat bra och jag är väldigt nöjd med min kamerautrustning. Min förhoppning var att förlänga livet på min macbook ett år till och det har jag gjort  – men efter jul ska jag investera i en ny, för jag märker att min dator ändå börjar vara ganska trött.

Mitt andra nyårslöfte var att komma igång med träningen igen och gå ner sju kilo för att nå den vikt jag brukar ligga på i vanliga fall. Och träningen har det gått både upp och ner med. Jag har tränat mer än jag gjort någonsin tidigare men ändå varit mycket sjuk och trött och inte orkat hålla i som jag önskat. Det blev mycket längdskidåkning i början av året sedan försiktig löpning på våren och sedan en hel massa löpning under augusti och september. Målvikten nådde jag för fyra veckor sedan och det är åtta kilo minus totalt. Så nu tänker jag släppa tankarna på det och bara fokusera på träning istället. Efter att ha kommit in i en bra rutin med löpningen vill jag nu addera styrka. Min överkropp är så svag efter två graviditeter att jag blir trött bara av att försöka sitta rakt. Jakob ska få göra ett program till mig som jag kan köra ungefär två gånger i veckan. Någon glädje ska man väl ha av att leva med en sjukgymnast och hälsocoach?!

Jag tycker faktiskt att det har varit väldigt roligt att ha nyårslöften. Jag har inte känt mig stressad av dem utan bara motiverad. För mig verkar själva ritualen och högtidligheten kring att lova  något inför det nya året funka extra bra!  Speciellt ifall målen är ganska tydligt avgränsade. Jag har redan en tanke på mina mål inför nästa år men jag ska fila på dem lite mer innan jag bloggar om dem. Det finns ju några områden i livet jag vill få ordning på och jag tänker att ett nytt år kan bli en perfekt tillfälle att fokusera på dem.

 

På löpen igen

Jag har inte tränat på hela sommaren. Jag joggade senast i början av juni. För de sista veckorna innan semestern var så arbetstunga att jag inte hann med. Och sedan när semestern inträdde ramlade jag ner i ett sådant hål av trötthet att jag inte kunde förmå mig att träna. För när jag försökte blev jag bara ännu tröttare.  Denna period efterföljdes sedan av fyra veckors förkylning och sedan massa pollenallergi. Ja det har varit en riktig skitsommar vad gäller träningen.

Men idag lämnade jag barnen hos svärmor som ska ha dem i tre dagar. Och tog sedan en lunch med en kompis och sedan en fika med min storasyster. Och när jag kom hem packade jag ner baddräkten och gick till sjön och la mig på bryggan, med Melker och en bok som enda sällskap. Det kändes lite som innan jag fick barn. Då jag hade oändligt med underbar tid att ligga på rygg och titta på molnen.

Nåväl, denna lugna dag där jag bara fyllde på mitt Clara-konto med massa ny energi inspirerade mig så pass att jag faktiskt gav mig ut på en löptur ikväll. I nyinköpta träningskläder. Samma standardrunda som oftast på 5,6 kilometer runt byn. Och det kändes pissjobbigt – men också smått euforiskt att springa igen. Att faktiskt ha både lust och ork. Och när jag kom hem visade Runkeeper att jag klått mitt personbästa på just den distansen.

Tänker att man faktiskt kan behöva vila sig i form ibland. Att man ska lyssna på kroppen och pressa den lagom. Det är så lätt att tro att man är lat när man bara behöver en tids återhämtning för att funka normalt igen.

Nu hoppas jag bara inte att det dröjer åtta veckor tills nästa löptur…

 

Träningens mål och mening

För mig handlar träning om två delar. Framförallt tränar jag för livet. För resten av livet. För långsiktig hälsa och välmående. Men för att det också ska kännas kul och utmanande sätter jag upp kortsiktigare mål att sträva mot. En distans jag vill klara på en viss tid eller ett visst antal armhävningar jag vill kunna göra.

I princip all evidens visar att det bästa sättet att lyckas med något att sätta upp tydliga mål och att dokumentera noga. Det passar mig utmärkt som älskar att dokumentera saker (hey, är ju bloggare). Jag loggar alla mina löpturer och alla promenader – korta som långa – i appen Runkeeper. Det är roligt att se hur fort jag springer och vilka framsteg jag gör och varje vecka försöker jag klå föregående veckas antal sprungna mil, hastighet och brända kalorier.  Dessutom har jag använt den i två års tid och det är bra att kunna gå långt tillbaka och se min gamla resultat. Nu när jag har några kilon att tappa är jag dessutom med i Viktklubb. Där loggar jag både siffrorna från Runkeeper och maten jag äter. Jag utesluter inget ur min kost men försöker tänka på hur mycket jag stoppar i mig. Jag tycker att det funkar hur bra som helst och är en utmärkt motivation för mig. (Dock tror jag att man ska undvika det här om man har problem med tvångsbeteenden eller ätstörningar sedan tidigare, då jag kan tänka mig att allt loggande och dokumenterande kan vara triggande)

Jag har alltså många tydliga mål. Men de handlar om mig. Jag jämför mig inte med andra och är också helt ointresserad av hur fort någon annan springer,  hur starka de är eller vad de väger. Jag jobbar med mig själv som utmanare. Jag är också ganska känslig för negativ press som snabbt dödar min inspiration – så jag sätter bara upp målsättningar som känns roliga att försöka uppnå

Jag försöker också hitta på belöningar. Min långsiktiga belöning för allt tränande är ju ett starkare skelett, ett starkare hjärta och allmänt bättre hälsa. Och det smäller ju såklart högst – men för peppen och inspirationen är delmålen och de kortsiktiga belöningarna minst lika viktiga. Nu har jag till exempel anmält mig och min bästis Elina till Tjejmilen i höst. Vi har aldrig rest bort ihop (på grund av fem småbarn som kom emellan) men nu har vi gjort slag i saken. Det blir en tjejhelg i Stockholm då vi bara hänger och gör roliga saker. Och springer förstås. Dels får vi motivation till att träna och försöka göra en bra tid i höst – dels får vi en rolig belöning för allt vårt slit i spåren. Bra deal kan jag tycka.

Rehab och kärlek

Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  – för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig. 

Tränandets hemlighet

Vad duktig du är som tränar. Får man ofta höra när man tränar. Och har jag ofta sagt till folk som tränar. Men grejen är att det inte är ett dugg duktigt. Det är tränarnas hemlighet. Att det faktiskt är skönt. Att det blir ett beroende. Att träning frisätter en massa lyckohormoner – endorfiner – som efter ett tag gör att träningen känns som välmående-doping. Man vill träna, för man vill få den där kicken.  Det visste jag inte när jag började springa för två år sedan och därför var det så tungt i början. Jag kände bara lidandet. Ansträngningen. Inte glädjen. Men nu vet jag att det är så. Så trots att jag är otränad nu och det är jobbigt att springa rent fysiskt, så vet jag det där och känner redan nu hur glad jag kommer bli efter ett träningspass.

Det är lite som med godis fast tvärtom. Godis är ju godast innan. När man tänker på det goda. Och under tiden när man äter. Men sedan efteråt, då går glädjen bort väldigt fort. Träning är jobbigast innan, väldigt jobbigt under tiden. Men efteråt sitter glädjen i väldigt, väldigt länge.

En annan sak jag noterat med träning är att ju mer jag tränar – desto mer orkar jag göra andra präktiga saker som jag vanligtvis undviker och som inte har ett dugg med träning att göra. När jag tränar orkar jag till exempel använda tandtråd. Jag väljer nyttigare mat. Jag går och lägger mig tidigare. Jag ringer samtal jag gått och skjutit upp i en vecka.  Jag lägger tillbaks grejer där jag tagit dem istället för att slänga dem på golvet. Jag städar bakom spisen.

Det är tränande personers hemlighet. Inte ett dugg duktigt utan en ganska rejäl payoff för en tämligen liten insats.

 

Första löpet

Bara för att jag bloggade om löpning igår så kunde jag inte låta bli att sticka ut och testa senare på dagen. Lämpligt nog skrapades vägen ren från snö och is så plötsligt gick det att springa efter vår lilla grusväg. Jag pluggade i hörlurarna, slog på RunKeeper och min löparlista och gav mig av. Tänkte jogga lugnt, min kortaste vända som bara är två kilometer. Men när jag sprungit dit var jag inte alls trött så jag körde på i tre kilometer. Och vet ni? Jag sprang med ett brett leende hela vägen. Och jag hade till och med energi kvar att spurta på slutet!

Uppenbarligen har skidåkningen bäddat lite för detta. Men det är också väldigt psykologiskt. Jag ska ju springa en mil i sommar – då måste jag ju orka tre kilometer nu. Tre kilometer är en  piss i Mississippi. En kort liten löptur jag sprungit många gånger förut.

Men när jag började springa för två år sedan, med noll erfarenhet i ryggen var mantrat jag upprepade under löpturen (bokstavligt talat) ”Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dööör…” Nu lät mantrat istället ”Jag-är-fri. Jag-är-fri. Jag-är-fri”. Som något hämtat från en frikyrkokör. För det är precis så det känns. Jag är fri! Efter en jobbig graviditet och en ganska stillasittande tid efteråt känner jag en enorm frihetskänsla av att vara ute och springa igen.