Blås liv i min låga

Här går jag och har ångest en vinterkväll. Med kopplet i ena handen och ångest som spränger som tjäle. Trösten. Att mitt liv är en suck i den eviga andningen. När jag är borta kommer ingen minnas mig. Och ingen kan minnas ångesten.

Tänk att få försvinna

I mörkret lyser Venus på himlen. Starkt som ett plan inför landning. Jag tittar uppåt när jag går. Söker stjärnorna. Har vänt ansiktet mot marken så länge att jag fastnat.

I Tranströmers Östersjöar finns en tanke jag klamrar tag i.  Vinden går i tallskogen och susar tungt och lätt. Det stora draget. Som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.

Kanske är jag ett bål utan syre. Kanske är jag en matt gnista. Men min bön är att jag ska fatta eld. Att det stora draget som jag står i. Ska blåsa liv i min låga. Inte blåsa ut den.