12 augusti, 2022

På temat att göra saker man aldrig gjort förut för att få tiden att gå långsammare och sommaren blir längre – på det temat valde vi att dra och fiska kräftor!

Det var en solig, underbar kväll och vattnet låg stilla.

Peppad och pirrig Västerbottning som gillar allt som har med bete, spänning och fiskelycka att göra.

Vi betade kräftfmjärdarna med stinkande gamla fiskhuvuden. En jättekul syssla för alla som älskar den lukten.

Sedan hjälptes vi åt att slänga ut burarna under glada skratt, tjivande och illtjut!

Alla var som synes oerhört engagerade i aktiviteten

Inte minst mammorna som i smyg kastade om flera av barnens kräftburar eftersom “de inte hamnat helt perfekt” och frestelsen att få ta igen barndomens alla okastade kräftburar blev för stark.

Snyggaste kräftfiskarna jag sett i alla fall.

Jakob som inte har mycket till övers för sjöbottens asätare fokuserade istället på att göra middagen

En prydlig duk ska man ha med sig var man än äter någonstans.

Och hamburgare blir aldrig fel.

Så glad att jag får vara så mycket med mina systerdöttrar den här sommaren. Eller egentligen alla somrar. 100 mils avstånd kan inte stoppa oss.

Efter att vi tvättat bort fisklukten från fingrarna och ätit upp vår mat packade vi ihop

Och drog istället och badade

Ett svalt kvällsbad satt riktigt fint innan vi somnade för natten.

Ganska tidigt nästa morgon vittjade vi burarna.

Glada skratt, tjivande och illtjut. På repeat.

Så fascinerande djur och så kul att få prova fiska!

De som inte var stora nog fick åka i plurret för att växa på sig och bli höjdpunkten på någon annans kräftskiva.

När vi kom hem fick de gå av sig i baljor och tvättas rena med vatten. Fångsten blev 234 kräftor sedan vi slängt tillbaka allt smått.

Sedan var det dags att koka kräftorna. Vi använde Annas emaljgryta på 10 liter för den saken. Det kändes rimligt.

Sedan fick kräftorna svalna i lag. De flesta ställde vi i kylen på vänt.

Men några provsmakades till kvällens kräftskiva. Barnen hade gjort festliga saftdrinkar med sockrade kanter och limeklyftor. Vi dukade med Annas loppisfyndade italienska porslin med kanter som ser ut som grön sparris – eller bambu? Ingen vet vilket.

Jag hade gjort en Västerbottenspaj och skar upp ett gott bröd

Och Anna gjorde sin fenomenala sallad med tunt mandolinad fänkål och grönt äpple – med en riktigt saltsyrlig dressing ovanpå.

Sedan svidade vi om

Även di små

Och hängde upp alla fina gamla kräftlyktor.

Jag bar en sval klänning jag äntligen kan ha igen efter att ha sytt igen alla stora knapphål så den inte knäpper upp sig själv.

Å en sån stolthet! Det är något visst med att äta kräftor man fångat själv.

Det blev en middag i kvällssolen på terassen

Med efterföljande häng i utesoffan med en snygg dekoration.

Så kul för oss och för barnen att ha en riktig kräftskiva med sånger, festliga fördrinkar och finporslin. Anna och jag har ju helt olika stil men just det gör det så roligt att få duka fint, dekorera och pynta med det som finns i hennes fantastiska porslinsförråd. Vår gemensamma stilnämnare är i all fall färg, färg, färg!

Till efterrätt gjorde jag en rabarber- och svartvinbärskaka

Den smakade inte kattskit. Sedan satt vi och jäste och suckade och var övermätta.

Men barnen lyckades övertyga oss om att byta till badrockarna.

Och traska den lilla stigen ner till sjön.

Tidigare på dagen hade Jakob haft en utter som badsällskap men tyvärr fick vi klara oss själva.

Glada skratt, tjivande och illtjut

Och en svalkad Västerbottning som var glad över väl förrättat värv och samtidigt lättad över att få blir ren från allt vad kräftor heter.

Kolla förresten hur snyggt min syster sytt om barnens badrockar för att de ska gå att använda några år till. Ett udda frottéttyg har använts för att skarva ärm och rockskört lite längre.

Så traskade vi hem igen in skymningen.

Och barnen fick krypa upp och lägga sig i trädkojan där de skulle sova.

Så otroligt stämningsfullt med lyktorna som svävade ovanför i eken.

Fyra kusiner på rad och ganska mycket spritt i benen av tanken på att få sova utomhus själva!

Vi kramade dem godnatt och sedan tände vi de kulörta lyktorna som ledljus och gick in till oss.

Och vad som hände sedan får ni läsa i nästa kapitel som heter “Tillbaka till stenåldern”.

12 augusti, 2022

Jag minns hur frustrerande men också smärtsamt det var att som barn uppleva hur varje sommar blev kortare och kortare. Hur varje sommarlov på ett sätt var en besvikelse jämfört med sommaren innan – eftersom det kändes som att sommaren halverats.

Att tiden går snabbare för varje år är ingenting man bara inbillar sig. Tiden är i allra högsta grad relativ och även om en minut alltid är lika lång på klockan känns den annorlunda beroende på vad man gör. Och ju äldre man blir desto kortare är minuten. När man har levt i åttio år är sex månader bara 1/160 av ens liv. Men när man är riktigt liten är de där sex månaderna kanske halva ens liv. Det gör såklart något med ens tidsuppfattning.

För varje år snurrar tiden snabbare. Både det roliga och det tunga rinner förbi i en allt mer hisnande fart. Vi lär oss automatisera, planera och förutse och allt det tenderar att förkorta tiden. Jag blir så stressad när jag märker det. Den här sommaren känns om möjligt ännu kortare än den förra och jag är inte ett dugg redo för att börja jobba. Men att tiden går snabbt kan också vara tröstande – som när vintern känns mörk och tung. “Men snälla nån, om bara tre veckor är det en ny månad och då kommer det att ha blivit mycket mycket ljusare…tre veckor hinner ju passera medan jag blinkar”

För min treåring är en vanlig dag lika lång som två veckor. Han vet så lite av vad som väntar och minns så lite av det han tidigare upplevt. Varje dag är ett stort äventyr, nästan varje aktivitet är ny. Hans sorteringssystem i hjärnan är inte särskilt utvecklat och med hans tidsuppfattning är allting möjligt. Vi kör i tolv timmar för att komma till Borås men efter en tio minuters bilutflykt till affären i Fristad tror han att vi kanske är hemma i Västerbotten igen.

Och när jag ser på min treåring ser jag också nyckeln till att som vuxen bromsa upp tiden, få den att sträcka ut sig och hindras från att rinna mellan fingrarna allt för fort. Nyckeln är att göra världen mer lik en treårings. Att utsätta sig för ovana saker. Besöka platser man inte varit på förut, testa en aktivitet man inte vet något om, äta middag med människor man inte känner och hela tiden öva på svåra, utmanande saker.

Tre dagar i en stad man aldrig besökt förut kan kännas som fjorton dagar hemma i vardagen. En eftermiddag när man prövar klättring för första gången eller går på ett nytt museum bromsar upp tiden så att man hinner märka den. Och att sitta med ett svårt problem får tiden att sega sig fram.

Resten av den här sommaren ska jag försöka bromsa tiden lite oftare.

10 augusti, 2022

Vi kom ner till min syster i Borås söndags kväll efter att vi åkt hemifrån klockan 06.06 på morgonen. Körde raka vägen – fast med fyra stopp för att ladda bilen. Gick som smort.

Annas familj hade bara några timmar tidigare sladdat in på gården efter en camping på Öland.

Men de hade ändå hunnit svänga ihop gott kvällsfika till oss alla. Efter att suttit och surrat en stund stupade samtliga barn och vuxna i säng.

Morgonen därpå tog vi det lugnt. Alla var trötta och aningens hålögda. Men Folke övade på Junis pianobok – den killen har förmågan till hyperfokus. Kan sitta och ta ut ledmotivet till Mandalorian på pianot helt oberörd trots att fyra barn stojar i bakgrunden. Eller försjunka i en bok trots att teven dånar bredvid. En avundsvärd egenskap jag själv tycker mig ha förlorat.

Vi hjälpte syrran att ta rätt på bären i slänten. Så mycket som blivit snudd på övermoget medan de varit bortresta.

Vi skördade krusbär, röda och svarta vinbär och massor av stora saftiga hallon.

När vi tröttnat tog vi eftermiddagsfika i trädkojan

Min syster är grym! Hon har byggt kojan själv och den är underbar. VÄRLDENS mysigaste koja i eken på deras gård.

Vuxna som barn kröp upp för att fika

För att ingen blir för gammal för kojor.

Våra första dagar har det varit så fint väder att vi kunnat äta frukost på terassen. Utsikten går inte av för hackor.

Och en morgon tyckte jag att vi skulle besöka bokskogen i Molla. Eftersom mina barn älskar att rusa runt i olika skogar men aldrig fått uppleva en bokskog förut.

Helt underbart var det!

Barnen for runt och vrålade lyckligt över alla ståtliga mossbelupna träd, stora klippblock och sköna stigar att springa barfota på

Hopp och lek och alltid kniven redo i bältet

Och aldrig några skor på

I skogen hittade vi något som barnen trodde vara en hästhage. Ulf hörde dock fel och trodde att det var en häxhage. Ingen hade hjärta att rätta honom och under stor anspänning gick han sedan runt och spanade efter häxor. Vi konstaterade att de nog semestrar på blåkulla i augusti för i Molla syntes de då inte till.

Ingen häxa men en kärring som lurat många med sitt hesa häxskratt

Grodor fanns i överflöd

Och barnen tiggde om att få ta med dem hem.

Sedan blev någon väldigt upprörd över att han var den enda som inte fått se en mördarsnigel den dagen. Ni vet alla hur ledsen man kan bli över ett sådant bakslag – men jag har gott hopp om att det ska hinna åtgärdas innan veckan nått sitt slut.

När vi blev hungriga satte vi oss vid vattnet och öppnade paketet med plättar som Jakob stekt. 27 stycken som tog slut i ett nafs. Rejäla slevar grädde och en blandsylt jag gjort på vinbär, hallon och krusbär.

Har det någonsin i mänsklighetens historia hänt att någon lyckats steka för många plättar? Det spelar ju liksom ingen roll om man steker tio eller hundra – det tar ändå alltid slut. En naturlag.

Så roligt att få gå runt i en så vacker skog med barnen och fascineras av hasselnötter, ekollon och annat exotiskt vi inte har hemma i Västerbotten.

Sedan vi kollat ögonen ur led traskade vi tillbaka till bilen och rullade de tio minuterna hem till syrran.

Och det är vad vi har gjort de första dagarna av vår semester i södern!

10 augusti, 2022

I veckans Wollin & Clara läser jag Ungdomsbarometen och förfasas över hur konstiga dagens ungdomar är. Vad hände med att bara tänka på vilka killar man ville bli ihop med? Malin tror att jag är en riktig djävul privat som frossar i fast fashion och jag svarar med en kommentar som är både en käftsmäll och en kram på samma gång.

Till slut får vi höra Malins oerhört starka historia om hur det gick till när hon fick in 600 småräkor i sina nedre regioner.

9 augusti, 2022

Nu är vi nere i Borås hos min systers familj. Här väntar sol hela veckan och vi ska gå på loppisar, vandra i bokskog, fiska kräftor, åka till forntidsbyn som barnen tjatat om i ett helt år och bara ha det riktigt, riktigt härligt! Lilla Essa har dock fått stanna hemma. Farmor bor hos oss när vi är borta och passar fåren och Essa. Vi bara hoppas att Essa inte matstrejkar som hon gjorde sist vi var borta.

Jag får se hur det blir med bloggandet när jag är här – oftast är dagarna så maxade att jag sällan hinner sitta ner med datorn. Vi hörs när vi hörs helt enkelt.

6 augusti, 2022

Jag rensade ju min garderob i våras och la undan sånt som jag tröttnat på. Några saker som blivit för stora skänkte jag men mycket ligger på vänt tills lusten återvänder. Jag vet ju att det där med stil är lite cykliskt för mig. Sedan fick jag lite hjälp av min syster att hitta nya plagg saker till min garderob. Och som jag fyndade! Dels sånt hon själv tänkt skänka – dels saker jag köpte på second hand.

Mycket av det som jag införskaffade i vintras har använts – men långt ifrån allt. Jag har nämligen inte riktigt vetat hur jag ska kombinera det. Så när Anna kom hem för några veckor sedan gick vi igenom hela min kvarvarande garderob och så testade vi igenom och fotade närmare FEMTIO nya outfitkombinationer. Som jag har redo i min telefon när inspirationen tryter.

En gång i tiden älskade jag ju att pröva outfits och hitta på knasiga kombinationer. Men efter flera graviditeter, en förändrad kropp och ett betydligt ökat fokus på trädgård och hus istället för kläder har jag tappat bort mig själv. Har glömt bort hur man gör när man leker och har kul med kläder. Så Anna hjälpte mig att skaka liv i min garderob och alla dess tänkbara kombinationer.

Men det är inte bara innehållet i garderoben som är problemet – utan själva utformningen av den. Jag har nämligen INGEN plats för plagg som hänger. Det betyder att jag förvarar alla mina klänningar rullade eller vikta och att jag alltid måste börja med att stryka det jag ska ha på mig. Vilket innebär att jag väljer bort många kläder eftersom jag inte hinner eller orkar med besväret…

Jag insåg också hur många plagg i min garderob som är obrukbara på grund av att de fått någon svår fläck, en knapp har lossnat och behöver fästas, någon sidsöm har spruckit eller en slits har blivit för hög. Jag har också flera klänningar med för stora knapphål som gör att jag inte vågar använda dem. De knäpper upp sig själva och jag vill ju inte visa mina häckande svalor för vem som helst som råkar passera…

Eftersom kläder känns kul igen vill jag att det ska få ta större plats i mitt liv. Så nu när Ulf blivit för stor för att sova i garderoben reclaimar jag klädkammaren. Nu ska jag förvara allting som behöver hängas där. Och så ska jag ta för vana att ånga plaggen innan jag hänger in dem så att jag aldrig igen måste börja med att stryka någonting. Som ni hör är det lite nya vanor på gång…

Jag bestämde mig också för att ta en hel dag av semestern och vika den till klädvård. En dag då jag tar tag i svåra fläckar, ångar allting slätt, syr fast trasiga knappar och åtgärdar andra små saker som gör stora delar av min älskade garderob oanvändbar.

Förra vintern hade jag regelbundet syjunta med mina kompisar och då passade jag på att laga saker – strumpbyxor, träningstights och alla mina ullunderställ som gnagts sönder just där låren möts. Extremt tillfredsställande att göra över en kopp te och småprat. Men eftersom vi inte haft någon syjunta den här vintern har jag hamnat på efterkälken.

Jag tog med mig klänningarna som skulle lagas ut i trädgården. Placerade mig i hammocken med nål, tråd och ljudbok. Sedan satt jag och gungade och lagade och hade det så bra en hel förmiddag. Barnen hängde i fårhagen och byggde på sin nya koja så jag fick faktiskt ganska bra arbetsro.

Min älskade Monki-blus i halvtaskig kvalitet tappade ju knappen vid tredje användningen. Nu sydde jag fast extraknappen och passade samtidigt på att fästa alla andra knappar riktigt hårt.

Att vårda det man har tar tid – men det gör det ju också att försöka hitta något att ha på sig i en garderob full med obrukbara kläder. För att inte tala om hur mycket tid det tar att behöva köpa nytt. Men tyvärr är kläder så billiga idag att det ofta känns knäppt att hålla på och vårda och laga dem. Lägga tid på en blus från Monki som kostade 75 kronor på rean – sånt slöseri med tid?! Vi luras att tänka att det är lika bra att slita och slänga.

Dyrare saker är man ju oftast beredd att lägga mer tid och omsorg på. Men kärleken till något ökar ju också när man tar hand om det. Kläder kan öka i status om man ger dem uppmärksamhet och kärlek. Och behandlar man billiga kedjefynd med respekt och kärlek så förlänger man deras liv.

Jag passade också på att handtvätta ett gäng sköra klänningar jag inte velat lägga i maskinen och som därför varit ofräscha länge. Det är så lätt hänt att allt som faller utanför de vanliga tvättrutinerna inte blir av. Trots att det knappt tog en halvtimme att krama upp alla mina klänningar.

Men först gick jag över svåra, ingrodda fläckar med galltvål. Funkar nästan mot allt. Dessutom riktigt bra mot gamla fettfläckar. Man kan låta det sitta några timmar och sedan gnugga med en svamp och skölja med hett vatten.

Jag hängde klänningarna på tork på lina eftersom galgarna var slut. Annars är det smart att hänga dem direkt på galge efter tvätt – då håller de formen bättre.

Jag gillar att ånga plaggen direkt på galge istället för att stryka dem. Funkar på allting som inte är allt för hårt skrynklat. Den här gamla trotjänaren till steamer från Philips är toppen – men kanske med en aningens för liten vattenbehållare. Man får ideligen fylla på den!

Nu har jag köpt fler av de flossade svarta galgarna från Clas Ohlson. De är tunna som kemtvättsgalgar men ytskiktet gör att kläderna hålls på plats. Nu hänger alla mina klänningar, blusar, kjolar och skjortor rena, hela och strukna på två klädhästar. Nu återstår bara att inreda klädkammaren på ett praktiskt och fint vis! Men det ber jag att få återkomma till.

Här finns förresten ett helt inlägg om hur jag vårdar textilier och tar bort svåra fläckar.

Och här finns ett jag skrivit om att putsa och sköta sina skor

6 augusti, 2022

Termometern visar på tio grader idag och regnet öser ner. Sådan här dagar älskade jag när jag var tonåring. När man visste med säkerhet att det skulle hålla i sig precis hela dagen så att man garanterat slapp gå ut och istället kunde ligga i sängen och läsa.

Jag gillar ute men blir fort mätt på det. Och som barn kände jag det alltid som att man inte fick vara inne om det var soligt. Det var slöseri. Därför var det en fascinerande och ganska provocerande upplevelse när jag lärde känna Jakob som helt struntar i vilket väder det är. Vill han vila och se på film en hel dag – ja då drar han ner persiennerna utan minsta dåligt samvete. Även om det är 23 grader och sol ute.

Jag försöker att inte föra över min egen väderstress till mina barn. Vill inte vara den som tvingar ut dem med orden “passa på att vara ute nu när det är sol”. Som att solen kommer med massa plikt och måsten. Samtidigt är ju den varma, soliga säsongen så kort här uppe. Man vill inte att de ska gå miste om den för att de suttit inne och byggt lego. Och barnen har ju till skillnad från mig ingen koll på vädret som kommer framöver. Att de soliga dagarna är räknade och att väderprognosen viskar om regn i en hel vecka. Klart jag då vill att de ska passa på att njuta solen när den väl visar sig!

Men just idag behöver ingen lockas eller tvingas ut. Nej stanna inne ni barn och lek ninjor, bygg lego och läs Guinnes Rekordbok. Idag vill vädret er ingenting och ni kan göra det ni själva har lust för.

6 augusti, 2022

Det är inte bara ett otroligt hjortronår i år. Det verkar vara gott om de flesta bär – i alla fall här i Västerbotten. Vi har massor av blåbär, hallon, vinbär, krusbär och jordgubbar. Och jag plockar girigt åt mig av alla jag bara kan.

Har lågt räknat fyllt tio sådana här durkslag med jordgubbar hittills och de finns fortfarande mycket kart kvar. Plockar in och fryser dem på en bricka innan jag tömmer över i påsar. Då går det lätt att ta fram och tina de bär man behöver – utan att behöva våldbanka på påsen med en kavel.

Kokade sylt på färska bär också. Värmde dem helt sonika med lite socker, vaniljpulver och rivet citronskal. Mosade själva bären med min potatisstomp.

Sedan vispade jag ihop en plättsmet, eftersom vi hade väldans massa mjölk hemma.

Gjorde en bamsesmet på 1,5 liter som jag gräddade i ett järn för småplättar. Det tar en evig tid men jag är helt enkelt värdelös på att grädda vanliga stora plättar i en plättlagg.

Det blev höga travar till middagen.

Serverade med jordgubbssylt – samt citronklyftor och socker för den som föredrar det.

Barnen åt tills kinderna glänste och sedan rullade de praktiskt taget ifrån bordet.

Fast inte innan Essa fått kela. Hon har kärlek och sträv tunga över till både barnen och deras kompisar – särskilt om de smakar av småplättar med grädde och jordgubbssylt.

Mitt bästa plättrecept hittar du förresten här!

5 augusti, 2022

På vägen hem från vårt fritidshus (mormor och morfars gamla gård) stannade vi till vid farmors hus (numera min kära farbrors fritidshus) och tog rastpaus.

De röda vinbären klättrar längs fasaden och Bertil provade förstås genast brandstegen.

Blir så gråtmild när jag är här för jag tänker på min farmor och min barndom och allt roligt vi har haft här.

Bara att öppna ytterdörren och känna den speciella doften slå emot ger mig hjärtknip.

Barnen blir alltid som tokiga här. Så många färger! Så många roliga mönster! Alla knasiga grejer, möbleringar, taveluppsättningar och kombinationer. De har förstås aldrig sett något liknande.

Jag vill gå runt i alla rum och låta händerna smeka gungstolen, ledstången, kuddarna, draperierna och de mer än hundraåriga väggarna som är skeva och kullriga och oerhört vackra.

Fönsterna är nästan det vackraste av allt – riktigt riktigt gamla av munblåst glas som gör världen utanför dimmig och skev.

Jag tycker ändå man kan se spår av farmors stil i min egen stil

Sån härlig mix. Den som inga pengar har får förgylla med det som finns. Farmor har målat kökssoffan med gulddekor en gång i tiden…

Blir lycklig av att tänka på att det står här och ser nästan precis ut som det gjorde när jag var liten.

Farmors slöjdalster på väggen. Klart man målar sitt trapphus turkost.

Tog en bild på trappräcket för referens till det vi ska bygga hemma hos oss.

Självklart ville barnen på upp på spökvinden och smyga runt. Så det gjorde vi också. Älskar att det finns ett litet gym här under takåsarna.

Och tapeten i det som en gång var sovrum men nu är matrum. Otrolig!

Efter att ha rastat, vilat och låtit ungarna härja på gräsmattan en timme ungefär körde vi vidare hem igen.

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.