Svarthalka. Långa nätter. Grå morgnar. Att leva i november är en nedstigning i mörkret. Blåsten har rivit av det som var vackert och tillsammans med regnet rört ihop allt till en brun sörja. I den trampar jag runt i vardagen. Som många andra vill jag ta sovmorgon, men jag måste hjälpa barnen att komma i väg till förskola och morgonlektionerna i matematik. Det går lite sämre för varje dag. Brunsörjan suger runt stövelskaften och hela familjen vardagskämpar i varje steg. En av sönernas kroppar ger upp och får feber. En annan sluter ögonlocken, lägger huvudet på frukostbordet – vill bara vila lite till!

Vi måste slåss fast vi inte kan vinna. Just nu räcker det gott och väl att stå ut och göra det bästa vi kan. Det är samma sak varje senhöst. Vi ska ner i mörkret, och trots att vi för länge sen tröttnat på det, måste vi ännu lite längre ner, ner i den kalla fuktiga jordkällaren som är november. Jag vet, den luktar ruttna löv och fukten söker sig innanför kläderna. Men fortsätt, fortsätt framåt, neråt! Längst nere på källargolvet ligger nyckeln till vinterporten och när den öppnas förändras allt. Jag kan inte se nyckeln än, men jag vet att den finns där. Lita på mig. Ha lite mer tålamod.

Själva livsrytmen förändras när jag går in i den mörkaste tiden. Jag äter frukost i dunklet med ett tänt ljus och ser hur natten dekorerat fönsterglasen med regndroppar. Jag brygger en stor kanna te och gör en ostsmörgås med smaklösa men vackra tomater. I dubbla ullkalsonger sitter jag och arbetar. Sjalen om axlarna känns som en omfamning. Men visst isar det i glipan mellan byxben och strumpa? Ingenstans får kylan hitta fäste. Jag drar upp ullskaften, mina stickade tjocksockor ska högt upp utanpå långkalsongerna.

Vid den här tiden ser jag om mitt hem. Klistrar fönsterspringorna med fönstertejp och sätter en deg. Låter den jäsa bredvid vedspisen som jag matar med björk och tall. Tekokaren går i ett. Balja efter balja av värmande drycker. Taklampor är bannlysta, bara fönsterlampor och bordslampor tillåtna. Jag flyttar det tända ljuset och för ett ögonblick glimmar nyckeln där nere i källaren till. Eller var det bara inbillning?

Det har just blivit eftermiddag men mörkret är redan på väg tillbaka. Jag vill ut innan dagens ljus är slut. Öppnar dörren och lutar mig mot vinden, låter den bära tyngden av mig och drar upp min halsduk så att den nästan möter mössans kant. Håret har förändrats. Blivit elektriskt och flygigt. Tovigt bak i nacken där halsduken nöter. Hårbotten kliar och protesterar mot alla temperaturväxlingar – att behöva utstå den kvävande mössan! Huden har bleknat och blivit nästan genomskinlig. Mina eksem blossar upp på händerna. De kliar men jag struntar i det och krafsar efter nyckeln mot källarens jordgolv. Var, var, var? Nä. Jag når den inte.

När jag hämtar på förskolan vid fyratiden är dagen nästan slut. Mörkret ligger kompakt kring gårdarna i byn och jag fantiserar om att få gå och sova. Att krypa ner under täcket och ge efter för tröttheten. Jag vet att jag måste längst ner, nå botten för att kunna ta spjärn och komma upp igen. November är nästan skrämmande men jag tröstar mig med att »mörkare än så här kan det knappast bli«. Så jag välkomnar november, går ner i den mörka källaren och blundar. Hela familjen fortsätter neråt under kvällen. Till sist somnar vi ifrån alltihop, lutar våra huvuden mot den bruna sidan av vinterporten. Vi släpper taget. I sömnen blir kropparna tunga mot porten, till sist ger den vika. Nästa morgon vaknar jag av en frisk ren doft. Vi är äntligen ute på andra sidan – i minusgrader.

Texten ovan är hämtad ur min bok Underbara Vinter, som tar sin början precis nu i starten av november och håller dig i handen vintern igenom. I mitt bokförlags egen webbshop säljs den just nu för 179 kronor.