Logga Underbara Clara
9 februari, 2025

Jag har funderat mycket på varför utmattningarna bara ökar och varför så många unga människor blir sjuka. Det finns givetvis flera orsaker, inte minst arbetsmiljöfrågor och det generella världsläget. Men nu vill jag zooma in lite på den enskilda människans förhållningssätt. Och där tycker jag mig märka att det saknas kunskap om hur man återhämtar sig.

Kanske behövdes inte medveten återhämtning på samma sätt förut? För långt tillbaka i tiden fanns ju inte ens begreppet ”fritid”. Det var ingen uppdelning mellan tid ägnad åt arbete och tid ägnad åt ledighet. När man inte arbetade hårt för sin överlevnad var vila helt enkelt det man gjorde.

Idag har vi mycket fritid men verkar inte kunna återhämta oss. Den vila vi fastnar i är ofta någon slags pseudovila. Det vill säga – saker vi gör för att vi inte orkar göra något annat. Men som inte genererar något värde för oss själva och som inte ger återhämtning.

Ta bara skärmarna. De stjäl vår tid och får oss att fastna eller scrolla runt i en evighet. Men hjärnan får ingen djup vila av aktiviteten. Och känner man sig snurrig och trött efter en tuff arbetsdag, så är den känslan sällan lindrad efter att man suttit och scrollat på tiktok eller instagram i fyrtiofem minuter. Det är bara mer av samma slags stimulans som man redan hade ett överskott av.

När jag försöker minnas vad skolan och vuxenvärlden lärde mig om vila så var det inte mycket. ”Du behöver nog vila” eller ”Se nu till att vila” var begrepp som jag tolkade som att man skulle gå och ta en tupplur eller lägga sig tidigare på kvällen. Men det finns ju många sorters vila. Och efter min utmattning har jag fått öva på att identifiera dem.

Återhämtning innebär olika saker vid olika tillfällen. För att veta vad som kommer vara återhämtande behöver jag veta vad som gjort mig trött. Varje dag får jag fundera på vad det egentligen är som behöver balanseras upp. Och sedan hitta en lämplig aktivitet. Kanske hade tiktok eller tre avsnitt av en serie varit utmärkt vila för mig om jag varit en en bonde för hundra år sedan. När det främst var kroppen och inte knoppen som behövde återhämtning.

Förut surrade jag runt och hoppades på att jag skulle kunna vila eller skulle börja känna mig piggare. Nu vilar jag istället med bestämdhet. Jag har många olika verktyg att ta till och det gör att jag inte längre är så rädd för tröttheten. Du har säkert helt andra verktyg som funkar för dig? Bra! Det viktigaste är att lära känna sig själv och förstå vad man behöver.

Så här hittar jag vila

Under arbetsintensiva perioder är jag för det första noga med att reglera min arbetstid. Jag kanske måste jobba mycket – men arbetet får inte flyta ut och ta över all tid. Jag försöker göra tydliga avslut på arbetsdagen då jag stänger datorn och lägger in den i ett skåp. Och sedan försöker jag göra aktiviteter som verkligen får mig att känna mig ledig.

Jag försöker hitta utrymme att låta hjärnans skramlande och klonknande klinga av. Det kan vara att promenera i naturen eller åka buss eller bil på landsväg utan att lyssna på någonting. Bara låta tankarna studsa fram och tillbaka tills de stillar sig. Ibland hjälper musik, men oftast är fullkomlig tystnad det mest verksamma. Och naturen är alltid det bästa stället att befinna sig i.

Jag har ju ett stillasittande arbete så kroppsrörelse är viktigt på min ledighet. Att komma ut ur huset, låta sval luft möta ansiktet, röra på kroppen. Antingen promenera, åka skidor, simma eller träna hårt. Anstränga kroppen så att också den blir trött – och inte bara huvudet. Som en bonus blir det lättare att slappna av och sova på kvällen.

Jag försöker göra vilsamma aktiviteter som jag tycker är roliga och njutbara. Som att ta ett långt bad, läsa en bra bok, handarbeta, måla, pussla, arbeta i trädgården, möblera om, pynta om i huset, byta gardiner, stryka en ny duk, plocka in blommor, baka något gott, ringa en kompis eller smörja in kroppen.

Jag söker sällskap. Som introvert är det lätt att man fastnar i att bara vilja vara ensam. Och även om det är viktigt och skönt, så finns det också en otrolig vila i kravlösa relationer. Det märker jag när vi är hos min syster, hos gammor eller hos mormor och morfar medan de levde. Jag slappnar av och blir otroligt trött när jag inte behöver prestera eller ta allt ansvar. På platser där man är emotionellt trygg finns en djup vila.

Nattsömnen. Om jag har ordning på dessa bitar blir nattsömnen snabbt bättre. Och hips vips är jag inne i en väldigt bra spiral där god nattsömn gör mig mindre stressad under arbetsdagen och också ger mig ork att ägna mig åt aktiv vila när jag är ledig.

7 februari, 2025

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.

I takt med att ljuset återvänder återvänder också lusten att klä på sig på morgonen och göra iordning håret. Rotade fram mormors gamla jumper, en loppad kjol och stövlarna från Sezane. Tightsen köpte jag efter läsartips i höstas. Beställde ett helt gäng från Snagtights och är supernöjd!

En snabblunch jag ofta äter är två skalade morötter, tre krämiga ägg mosade på tre chiafrö & havssalt-kex från Friggs. Blir svin-mätt. Dricker te eller kaffe efteråt. 1 point för hela klabbet för er som också räknar.

En kväll var jag på promenad med Elina och en annan med Stina för att traska ihop till mina steg. Min fitbit är dock trasig så nu höftar jag. Inte alls lika motiverande. Kallt som sjutton minus var det också.

Jag har varit hos min frisör Helen. Behövde desperat fixa håret inför en plåtning. Hon lärde mig ett nytt sätt att rulla spolarna. Ska jag visa mer?

Efteråt lunch. Hälsobaren i Umeå har så goda poke bowls!

På onsdagen hade jag sådan mensvärk att jag var sängliggande nästan hela dagen. Kunde knappt ta mig till toaletten trots ipren och alvedon. Går och väntar på en stor bokleverans – men i brist på den tog jag upp en gammal favorit bara för att ha något att bläddra i där jag låg. Men givetvis blev jag istället fast och började läsa som en dåre. Vad? Borta med vinden såklart! Skrattar högt, gråter, känner magpirr varvat med skräck av krigets fasor. Nu kommer jag återigen vara tvungen att läsa ut denna tegelsten innan jag får sinnesfrid att läsa något annat.

Jag har bakat också. Utvecklar recept till Hemmets Almanacka.

Och bakat upp sånt som ska plåtas när det nu finns dagsljus.

Svängde även ihop bottnarna till Bertils tårta. Maräng och mald mandel. Gissa vad jag bakar?

Sans rival förstås. Världens godaste tårta! Oöverträffad är just rätta namnet!

Såklart måste man provsmaka marängen.

Igår kväll var det skidträning för barnen. Vi åkte till tjärnen på berget. Eller tjärnpåberg som man säger här. Som ett namn. Modiga barn med pannlampor som skidade rakt ut i mörkret. Yngst i gänget är tre och äldst är fjorton.

Det var precis det som behövdes efter senaste tidens mörker och elände. Att känna sammanhang, glädje och gemenskap.

Vi kom fram till en sprakande eld och drack saft och åt kex och jag satt där mitt i unghögen och lyssnade på hur de pratade och skojade med varandra. De förstår nog inte själva hur fint det är att få bo i en liten by där alla barn vet vilka alla är. En sjua skojar med en ettagluttare och de försöker överträffa varandra med Bellmanhistorier. Byaliv at its finest! Så underbara ungar.

Sedan skidade vi hem igen och jag lämnade barnen och åkte ytterligare två varv innan jag tog kväll.

Ulf vid läggdags:

-Mamma varför har du hår i armhålet?

-Jomen mammor har ju det

-Va?! Har Tomas mamma också det?!

-Ja om hon inte tar bort det. En del tar bort det.

-Jag tycker att du ska ta bort det mamma.

-Jasså?

-Jo…för om du ska åka på festival och gifta dig…och tar av dig tröjan. Det blir inte bra.

-LÅT MAMMA HA SOM HON VILL! Hojtade Folke som överhörde samtalet.

Idag jobbar jag härifrån med mina håriga armhålor. Är så nöjd att jag fått ihop tre träningspass denna vecka trots mensvärk. Imorse kände jag att jag fått ont i en armbåge och förut hade jag tagit det som en legitim ursäkt att hoppa träningen helt. Men istället gick jag till gymmet och gjorde ett tungt ben- och magpass. Man lär så länge man lever. Att inte vara en mes alltså!

6 februari, 2025

Att föda barn är det näst mest smärtsamma en människa kan genomlida. Näst efter att brännas levande. Det har jag hört på tv så det måste väl vara sant? I veckans avsnitt av Wollin & Clara drar jag en lans för alla som fött barn och trodde att de skulle dö av smärtan.

Är du inte en av dem? Grattis! Det betyder dock inte att du var extra duktig på att ta smärtan. Utan bara på att du hade mindre ont. Jag har också haft mindre ont och då kunde jag också ”ta smärtan”. Säger jag alltså. Malin säger att kvinnor som gnäller på hur ont det gör att föda barn ska sluta böla och sluta bry sig så mycket om hur det känns för andra kvinnor. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.

Vilket får mig att explodera.

När det lugnat sig lite handlar det om när om när barnen inte blir bjudna på kompisars kalas och hur man ska bete sig som vuxen. Samt om Meet Cutes NYC och influencers som gör sin partner till en huvudkaraktär på sociala medier.

Lyssna på dagens avsnitt och hela vårt digra arkiv kan du göra för 29 kr/månaden. Bli prenumerant här.

6 februari, 2025

Igår fyllde Bertil fjorton år. Det är så overkligt för mig att ens ha en fjortonåring. Jag vet att det är exakt så alla föräldrar resonerar varje gång deras äldsta barn fyller ytterligare ett år. Men det är ju för att tanken hisnar! Framför sig ser man barnens alla åldrar. Och för ens egen blick kommer de ju alltid att vara småbarn, i någon mening. Precis som man själv har alla åldrar inom sig.

Bertil var världens lättsammaste bebis. Så tur för mig som ung förstagångsförälder som tyckte att föräldrablivandet var lite knepigt och vars egen mamma dött bara några år tidigare. Bertil hjälpte mig!

Men det var inte så lätt att vara den första bloggaren med bebis (typ) för jag minns hur läsare skrockade och ojade och hade synpunkter. Du måste hålla honom bakom huvudet! Du måste klä honom varmare! Varför klipper du inte hååååret på honom? Hur länge ska du amma egentligen?

Bestämde mig tidigt för att utse några auktoriteter att rådfråga, bland mammor jag själv respekterar. Och sedan skita i resten. Och tji fick alla tjatmostrar, för han klarade sig fint och är världens trevligaste fjortonåring. Så lik min pappa att det inte är riktigt klokt. Snäll, godmodig, trygg, hjälpsam och rolig.

Igår fyllde han alltså år. Och jag kunde inte ens träffa honom, för han åkte så tidigt in till stan och sov över hos farmor efter skolan. Och det är väl precis så här det ska vara när man har stora barn: i bästa fall blir de självständiga, egna individer som gör allt längre flygturer ut ur boet. Och vårt jobb är att stanna kvar och vara tryggheten att återvända till. Ett ärofyllt och ibland ganska svårt uppdrag.

5 februari, 2025

Dimman hänger tung över Västerbotten idag och mensvärken molar i magen. Det matchar mitt sinnestillstånd. Är så förtvivlad och sorgsen efter att ha läst rapporterna om gårdagens masskjutning på en skola i Örebro. Den värsta masskjutningen i Sveriges historia. Ett vettlöst illdåd som tagit livet av elva människor. På en skola! Man kan knappt ta in att något sånt kan hända.

Samtidigt rapporterade P1 Morgon igår att Tiktok, Snapchat och Instagram låter jobbannonser med morduppdrag för barn och unga publiceras på plattformarna. Annonser där man uppmanas att utföra mord, bombdåd eller skjuta mot fastigheter, mot en summa pengar. Svenska polisen har inte rätt att ge order om att ta bort dessa inlägg som publiceras helt öppet i sociala medier. Beslutet ligger alltså hos plattformarna om och när de tänker ta ner inläggen i fråga. Och de verkar inte anstränga sig särskilt hårt för att samarbeta med polisen eller förhindra att dessa publiceringar sker.

Föreställ er den tidning eller tevekanal som skulle låta en jobbannons för mord publiceras. Det vore förstås förbjudet och fullkomligt otänkbart i alla andra sammanhang än just på sociala medier. Känner ett sånt äckel inför dessa plattformar och inför deras samvetslöshet. Och att det samtidigt är en del av mitt jobb att befinna mig där. Vet inte vad jag ska ta mig till.

3 februari, 2025

Här kommer förra veckans bestyr i en hel radda bilder. Det var en vecka som gick i hurtighetens tecken. Sju träningspass och en himla massa vardagsmotion.

På måndagen skrev jag manus och spelade in podd med Malin. Är alltid helt slut efteråt. Hes och hostig av allt skrattande. I avsnittet som kommer nu på onsdag hettar det verkligen till när jag och Malin diskuterar förlossningar. Kände att jag hade puttat till Malin ifall hon varit i samma rum. I ren frustration. Tur för henne att hon bor i Kalmar!

Konstigt nog gick raseriet över lika fort som vi bytte samtalsämne.

På kvällen gick jag en långpromenad med Stina. Hennes kärleksspråk är Cola Zero. Efter en lång och svettig promenad så frågar hon

-Har du någon kall cola du kan dricka som belöning nu då?

Och det har jag ju aldrig så då får jag en av henne. Och den dricker jag när jag kommer hem och eftersvettas i soffan.

På tisdagen åkte jag in och tränade och jobbade sedan från spa. Har helt gett upp att jobba från något kafé i stan sedan i december. Orkar inte klä på mig människokläder och träffa folk. Föredrar att gömma mig här. Men snart, när ljuset och värmen återvänder så kommer jag återuppta min gamla vana.

Lunchsalladen är höjdpunkten.

Hämtade Bertil efter skola och körde mot inlandet.

Otroligt vackert! Ju längre från kusten vi kom desto finare blev det, med snö på varje liten gren.

Så hemma i byn.

Allra finast!

Och barnens snöborg från förra helgen hade fått ett nytt lager snö ovanpå.

På kvällen åkte Jakob och barnen på skridskoträning medan jag åkte på syjunta hos Stina. Den här gången lagade jag en kofta, Uffes jumpsuit och kom vidare med stickningen av min buff.

Onsdagsmorgonen var kall. Jag satt inne och skrev på bok hela dagen.

Och på kvällen tog jag mig ut en sväng i skidspåret. Det är så lätt att träna kondition den här tiden på året. Att springa är döden, men att åka skidor är helt underbart.

Även på torsdagen jobbade jag med bok. Gav feedback på Lottas formgivning av min nya bok och på lunchen gick jag en promenad och skottade därefter runt hela huset. Hade en sjuk kompis som sällskap i telefonen, så det var mysigt.

På eftermiddagen åkte jag in till stan för att äta middag med Erica. Insåg då att detta var första gången sedan nyårsafton jag fixat håret, sminkat mig och tagit på mig människokläder (dvs annat än träningskläder och ullunderställ). Upptäckte att jag inte var hälften så ful som jag känt mig.

Så roligt att träffa Erica och prata ikapp! Efteråt bjöd hon mig på en konsert på Norrlandsoperan.

Det var symfoniorkestern som spelade Bartók och Brahms. Dessutom var den brittiske stjärnviolasten på Timothy Ridout på besök och han spelade så att jag rördes till tårar.

Min pappa spelade i symfoniorkester när jag växte upp, så då brukade vi gå och lyssna och det tyckte jag var hemskt långtråkigt. Men nu tycker jag att det är så starkt! Särskilt tittar jag på valthornisterna. Jag spelade ju valthorn i flera år och minns mest hur äckligt det var med allt saliv som rann ur tratten. Det och hur pinsamt det var att gå runt med det där märket runt munnen efter lektionen.

Allra mest intresserad är jag dock av dirigenten. Dirigering var mitt sämsta skolämne i gymnasiet. Fick liksom aldrig till det. Men tänk att kunna dirigera? Tänk att få vara den som som har hela orkestern som instrument! Man kan ju få storhetsvansinne av mindre.

Det snöade på torsdagsnatten så på fredagen var det om möjligt ännu vackrare ute.

När jag lämnade först Uffe på förskolan

Sedan Folke som går på skolan rakt mitt emot.

Tänk att det nästan är ljust nu när man lämnar vid 07.30?!

Så åke jag och Bertil ut ur byn och in till stan. Biltermometern visade sjutton minusgrader.

Men som tur var så hade det blivit lite varmare när vi kom till skolan. Jag lämnade honom

Och åkte till gymmet. Känner sådan träningspepp just nu!

Stannade kvar där och jobbade hela dagen och sedan åkte vi hem och tog helg. Och den fredagen tog jag inga fler bilder.

Jakob var bortrest i helgen så jag skött lördagsstädningen på egen hand. Hängde ut sängkläderna på vädring.

Och kuddarna, plädar och fårskinn slängdes ut på bron.

Pratade samtidigt i telefon med en kompis som var rasande för en sak som hänt. Vår gemensamma ilska fick mig att uträtta stordåd. Städade badrummet extra noga och tog loss strilen till duschen och la i ättiksvatten för att lösa upp kalkavlagringar. Blev mycket bättre tryck i den efteråt!

Och kolla SOL I KÖKET! Det är ju så att man kan gråta åt’et.

Efter att först ha gått en halvtimmes promenad med Essa och därefter städat huset i två timmar tog vi lunch.

Farmor hälsade på och hon hade råkat köpa jättemycket lördagsgodis, till barnens förtjusning. Tur att vi var fem som kunde dela på det.

Givetvis skulle det brytas arm.

Efter lunchen stack vi ut i skidspåret. Jag och storpojkarna åkte en halvmil.

Och njöt av att återse en skarpt blå himmel. En blå färg som inte syns alls mellan november-januari.

Jag hade byltat på mig alldeles för varmt. Tidigare har jag varit småfrusen när vi åkt ihop, men nu håller vi samma takt ungefär så jag höll på att storkna.

Uffe hade byggt snögubbar med farmor under tiden.

Och efter skidorna bytte vi om till skridskor.

Och åkte en timme på plan

Spelade hockey och övade passningar.

Så härligt med en riktigt solig, vacker vinterdag. Och så fantastiskt att bo i en by med så fint skötta skidspår och en riktig skridskobana! Jonna Sundling är ju från byn och förra året donerade hon pengar till vår idrottsförening, så att de kunde köpa in jättefin, ny utrustning med längdskidor att låna till alla barn som inte har egna. Och nu finns det låneskridskor också.

Snödrivorna börjar bli imponerande.

När vi kom hem gjorde vi smörgåsar och drack varm choklad.

Och jag kände mig riktigt mör i kroppen. La mig och läste och vilade några timmar innan jag lagade middag. Sedan skjutsade jag farmor till tåget och såg på mello med pojkarna. Har bävat inför att eländet ska dra igång igen och jag ska behöva avsätta varje lördagskväll till att se skiten. Men jag blev positivt överraskad för det var rätt kul! Pojkarna röstade på Maja och jag röstade på Meira.

På söndagsmorgonen åt vi en mysig frukost.

Och målade trolldegsgubbarna barnen gjort med farmor kvällen innan.

Trevligt pyssel.

Så tog jag med mig Bertil till byns gym. Jag lärde honom bra teknik och visade hur olika maskiner fungerar. Jag kan ju faktiskt något efter fem år av styrketräning! Förvånade mig själv där jag stod och berättade.

Hade tänkt köra ett lugnt pass, men ville tuffa mig inför min tonåring. Så att han ska veta vilken stark mamma han har. Haltade hem.

Efter lunchen drog jag till badhuset med barnen. I bilen dit uppstod det tjafs mellan Uffe och Folke och jag fick skälla argt på dem. Efter en stund sa Uffe:

-Jag börjar längta riktigt efter att få se vad som händer när man dör.

-Nä, det tycker jag inte vi ska ha så bråttom med! Det finns ju ingen återvändo.

-Mmm. Men den som har varit stygg hamnar i helvetet med djävulen. Och där brinner det.

-Jasså, det tror du?

-Ja….och säkert hamnar Folke där.

Men det tror inte jag. För efter badet när vi väntade på vår varmkorv hade han högläsning för sin lillebror.

Och allt var förlåtet.

Så åkte vi hem och åt blodpudding och lingonsylt till middag. Och sedan kan jag knappt tro det själv, men barnen och jag stack till skridskoplanen en timme innan läggdags.

Och spelade en hockeymatch. Perfekt avslutning på helgen!

Halv nio på kvällen låg vi alla i våra sängar och sussade sött. Fullkomligt mörbultade efter helgen.

1 februari, 2025

Efter poddavsnittet om intensivt föräldraskap kom det så många intressanta kommentarer på bloggen. Och det var nog Sissi som sa det mest klarsynta och samtidigt mest självklara. Så här skrev hon:

Jag vill tillägga att den enda orsaken till att en mamma ska få vila eller för den delen göra något hon tycker är kul inte är att ”hon ska hålla för sina barn” eller att ”hon ska rädda sig från utmattning, för då blir barnen också lidande”. Mammors liv och lycka har ett egenvärde. Ditt val att läsa en bok en stund måste inte bottnas i att det nog på något vis ändå är bäst för ditt barn. Det räcker att det är bra för dig.Tycker det säger så himla mycket just om dagens intensiva föräldraskap att även när man talar om problematiken kring just det, måste man ändå landa i att exakt allt ska vara för barnens bästa och föräldrarna inte spelar någon roll.

Det kanske är bra för barn när deras föräldrar leker med dem och när de går på aktiviteter. Men det kanske ÄNDÅ där OK att inte leka så mycket eller skippa massa aktiviteter, eftersom alla val inte måste grundas enbart i barnens bästa utan även föräldrarnas bästa. Allas välmående i en familj spelar roll. Mammors välmående är inte bara ett instrument för att barn ska må bra.

Sissi lyckades ringa in det jag själv tappade bort helt i diskussionen. Att i en familj är allas lycka viktig. Och även om barnperspektivet ska råda när det gäller frågor som kan skada barnen eller på ett djupt plan påverka deras välmående negativt. Så kan inte barnperspektivet få råda i varje stund. Och här tror jag att många mammor villar bort sig. Och anledningen till att intensivt föräldraskap får kvinnor att må sämre – men män att må bättre – är kanske att kvinnor generellt sett redan har ett så starkt barnperspektiv. Medan många män behöver öva på att välja det perspektivet.

Nu ska jag lägga mig och läsa. För mitt eget höga nöjes skull.

31 januari, 2025

Fredagen på gymmet. Hade en spellista med 90-talshits i hörlurarna vilket höjde min energi. Har också ”tränat ikapp” efter julens sjukdom. Så nu kunde jag öka igen, för första gången sedan november. På vissa övningar ökade jag vikterna, på andra enbart repetitionerna. Kände mig så stark!

Det har glesat ut i gymmet igen, efter att alla nyårslöften har gett upp. Det är alltid fullt med folk början av januari – men redan i februari är de flesta borta. Och vi som är kvar är vi som alltid går här. Fast det är inte helt sant, för vissa lyckas ju fortsätta träna. För fem år sedan var träningen mitt nyårslöfte. Och nu bara gör jag det. Och så är det ju för alla oss som är stammisar på gymmet.

Det betyder dock inte att jag inte slutat träna en massa gånger under dessa fem år. Men som jag brukar intala mig själv; Jag inte är hon som alltid slutar träna. Jag är hon som alltid börja träna! Så fort jag slutat börjar jag om igen. Och varje uppehåll blir allt kortare och att komma igång blir allt lättare. Jag oroar mig liksom inte längre. Jag bara gör.

Jag tränade ju med min PT Ida de första åren. Det var otroligt viktigt eftersom jag var så rörelserädd och hade så mycket smärta i kroppen efter min sista graviditet. Med en sjukgymnast och PT vid min sida så vågade jag utmana mig. Och sedan fortsatte vi att träna, för det var så befriande för mig att få ledning. Jag som alltid arbetsleder mig själv och ansvarar för att jag ska utvecklas. Så skönt att få bli ledd av någon annan!

Men sedan midsommar har jag tränat på egen hand och det har gått oväntat bra. Mycket för att jag kopplat ihop de tunga passen med Bertils skolgång. Två gånger i veckan får han skjuts med mig till stan. Och eftersom jag verkligen vill underlätta för hans skolgång, så hoppar jag inte över att åka in. Och är jag väl inne kan jag lika gärna träna. Jag håller alltså inte på och funderar på om jag ska träna eller ej. Jag gör det av bara farten. Det är väldigt bra att koppla ihop träningen med någonting som ändå måste göras.

Om du har ett nyårslöfte om träning som börjar gå lite trögt. Ge inte upp! Du är inte den som alltid slutar träna. Du är den som alltid börjar om. Jag tror på dig.

Här är några inlägg jag skrivit på temat träningsmotivation. Kanske kan de vara en hjälp på traven?

Hur man nöter ihop till sina steg. Ett inlägg om de små justeringarna i vardagen som kan hjälpa en att få till vardagsmotion.

Om man låter vädret bestämma får man mest vara inne. Om hur man motiverar sig att komma ut, även en kolsvart kväll i januari.

Lyssna inte för mycket på den inre skeptikern. Om att inte var så himla inkännande med sig själv, när man känner sig trött, krasslig och omotiverad. Man kan alltid provträna lite. Det värsta som händer är att man får avbryta.

Se kroppen som en vän att vara nyfiken på. Om hur träning kan vara ett roligt och spännande sätt att lära känna sin kropp.

5 träningstricks. Små hacks och knep för att få träningen att kännas lite enklare och roligare.

Motståndet är meningen med allt. Om att bli vän med känslan av motstånd.

Det enda hälsoråd du behöver.  Det går inte att framgångsrikt förändra något med de minutrar som blir över vid tiofikat eller när du lagt barnen på kvällen. Viktiga saker måste få ta tid och uppmärksamhet i anspråk. Och så är det med hälsan.

30 januari, 2025

”Torsdagsmiddagens ursvenska typ har bibehållits, som den axel, kring vilket det övriga grupperar sig. Ärtsoppan är nyttig, närande och värmande, lättlagad och omtyckt av så gott som alla. Senap till ärtsoppa är gott. Sommartid blir soppan sommarbetonad av lättare typ. Och säg mig det folkslag, den ålder som inte tycker om plättar och pannkaka! Med lite vana gör man en rätt snabbt; billig är torsdagsmiddagen. Överhuvud är soppor ofta lättlagade och dryga för kassan och ger dessutom liten disk. Sopporna på burk utmärkt att ta till, men den individuellt lagade maten ger mer omväxling.”

Så står det att läsa i Husmoderns köksalmanack från 1959. Och när jag tänker tillbaka på min barndom så fick vi ofta ärtsoppa och pannkaka just på torsdagarna. Det var pappa som stod för den matsedeln. Han gjorde ärtsoppa själv i början, först på senare år fanns det ju att köpa på korv. Och pannkakan, den så kallade ”slobban” serverades det alltid hemmagjord blåbärssylt till. När vi var små tog jag och Anna på oss speciella blåbärsskjortor för att vi inte skulle förstöra våra riktiga kläder när vi åt. Rutiga, skruttiga skjortor som ingen var rädd om. Och handdukar las på de tyggklädda stolsitsarna. Vilka grisar vi måste ha varit?!

Jag gör soppa åtminstone en gång i veckan och ärtsoppa är favoriten för två av mina barn. Även Jakob tycker om ärtsoppan, för att den är så nära en gryta i konsistensen. Han tycker annars att soppor ofta känns blaskiga och tunna.

Jag köper dock ärtoppan färdig, för den är ju så billig i butik.

För den som inte gillar ärtsoppa så kan jag rekommendera gammors goda linssoppa, eller en enkel potatis- och löksoppa som syns här ovan på bild. Alla dessa soppor är billiga och snälla mot klimatet.

Pojken Bertil vispar pannkakssmet vid köksbordet.

Och förstås småplättar eller ugnspannkaka till efterrätt. Så att man blir ordentligt mätt.

Tror att jag ska återuppta torsdagstraditionen och viga den dagen åt att äta just soppa och plättar.

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.