Läste i Amelia idag. Ett gammalt reportage. Sofia Rågenklint berättar om hur kul det är att dela ut pengarna till vinnarna i Postkodsmiljonären. En familj minns hon särskilt ?Hennes man och tre barn hade det knapert. De hade aldrig varit utomlands? Åh. Med ens lider jag med dessa stackare som aldrig varit utomlands.
I tidningen här om dagen klagade ungdomar på att det var så svårt att få sommarjobb. Men trots att kommunen nu garanterar alla 17åringar sommarjobb så är det ändå bara elände. De sommarjobb som kommunen ordnar ger inga pengar. Kring 3500 tjänar de arma stackarna om de jobbar hela sommaren.
Det är synd om Sveriges befolkning. Ungdomar tvingas leva på ruinens brant och somliga familjer har det så knapert att de inte ens kan resa till Thailand! Vilken misär!
Men vet ni? Jag känner en familj som, på grund av skuldsanering lever på existensminimum. Det innebär att man har de slantar som ska räcka till mat och hyra, inte precis till något annat. Det är inte roligt. Men det funkar. Ett fullvärdigt liv handlar inte om att kunna köpa en sista minuten åt sig och ungarna till Gran Canaria. Och tur är väl det, för har man inte pengar så får man fylla sina själsliga tomrum med annat än shopping.
Jag kan slutligen meddela att jag själv varit en grinig pubbeunge som klagat över skolmat (bläää) och dåliga sommarjobb (3500 från kommunen rakt ner i fickan) och det ena med det tredje. Jag har varit där, och oh vad det var synd om mig. Men ju äldre jag blir desto mer skäms jag. Vad har jag klagat på i alla år? Gratis skollunch? Ja tack!