Alltså. Lyssnade igenom alla Beyonces låtar på You Tube igår och dansade och provade klädkombinationer. Det var så längesedan jag gjorde det. Förut dansade jag i timmar varje kväll, av pur överskottsenergi och livsglädje. Men igår kom jag helt plötsligt på mig själv med att känna mig lite…töntig. Vad håller jag påå med? lixom. Och jag undrar: Är det så här man märker att man håller på att bli en torr vuxen? När man inte längre dansar framför spegeln, när man inte längre faller ihop av sina skrattattacker. När man inte ringer sina vänninor efter elva på kvällen för att de kanske ligger och sover. Eller den här värstingen: När man sitter vanligt på stolen när man äter utan att dra upp knäna framför sig, eller under sig, eller har ena foten på bordet. Man bara sitter där rakt upp och ner och…äter. Inte frivilligt utan för att man är stel i lederna .
Jag vill inte vara en skintorr vuxen! Jag vill vara en vuxen som skrattar så jag ramlar av stolen. Och som ligger vaken på nätterna och tänker på klädkombinationer. Och som bär tröjan bakochfram och kjolen uppochner bara för att det är snyggt. Som inte tänker; Jag är för gammal för den här kjollängden. Samtidigt vill jag ju vara en ordentlig vuxen. En som inte försöker återuppliva tonnåren. Jag vill köpa hus och gifta mig med Jakob NU. Vara klok själavårdare åt tweenisarna i kyrkan och en snäll och trygg människa i allmänhet.
Oh, well. Jag bestämmer ju själv vilken typ av människa jag vill vara. Jag tror att jag väljer att vara en icket-så-skinntorr-men-ändå-mogen-och-klok-vuxen. Och det är väl lika bra, för mina högljudda skrattanfall som gör folk både döva och sinnessjuka, kommer ändå aldrig att passera obemärkt.
Förövrigt. Jag har fått en till spelning! 8 Augusti uppträder vi i Umeå på Nolia. Under namnet Jesus is My Homeboy! Jag funderar redan på kläderna….
(Bilden är lånad från style.com och föreställer en inte alls skintorr dam ( när det gäller stil) nämligen Anna Piaggi)