Jag kan ibland gripas av en oresonlg kärlek till mina medmänniskor. Det dyker upp när jag minst anar det. På morgonbussen, när jag ser alla trötta vinterbleka kroppar sitta tätt packade och halvsova. Då kan jag känna en sådan ömhet att mitt hjärta vill brista.  Jag önskar att jag kunde lägga min arm kring deras axlar och hålla om dem och låta dem vila där. När jag känner sådan här kärlek till andra fylls jag samtidigt av en enorm glädje. En glädje i att se på alla människor, som jag tror att Gud måste se på alla människor. Som sina barn. Fulla med fel och brister, men för förblindad av kärlek för att märka dem.

Självklart säger jag ingenting om det till någon. Det låter så smetigt sentimentalt och frikyrkligt. Men ändå. Jag känner det. Och det gör mig så himla glad! Jag vägrar tro att mänskligheten är så ond som den verkar på nyheterna. Jag tror inte på det!  Innan jag for till Indien var jag rädd och misstänksam mot andra människor. Men efter Indien, med allt som vi var med om i sjukdomar och elände, så kom jag hem och kände jag mig trygg. Faktiskt tryggare än någonsin tidigare. Full med förtröstan på Gud och på att människor vill mig gott och på att jag kan reda upp de situationer jag hamnar i.

Och ja. Jag stör mig också på att mannen bakom mig på bussen slafsar tuggummi. Och att någon fjortis testar sina mobilsignaler på högsta volym i mitt öra. Det  gör jag. Nästan varje dag. Men ibland, ibland, så grips jag av den där starka känslan som får mig att lipa lyckligt  över en fullpackad 8.30 måndagsbuss.