Var på födelsedagskalas ikväll. Trotsade magen och humöret och gjorde mig fin för att fara. Ibland blir jag knäpp på mig själv i sociala sammanhang. Jag tar så mycket plats. Ibland kan jag verkligen lämna ett ställe och känna "Fy vad mycket Clara det blev ikväll" Jag misstänker att jag kör över folk med min höga bestämda stämma. Men jag vet inte. Det är ju inte direkt någon som klagat. Och samtidigt blir jag sjukt less på att jag ens ska behöva oroa mig för det. Varför skulle jag inte ta plats lixom? Det är ju den jag är! Jag minns att min svenskalärare sa till mig att jag skulle ta mindre plats i skolan och låta de andra tjejerna höras. Jag fattar inte varför hon sa det till mig! Den enda tjejen som vågade prata skulle backa för att de andra tjejerna skulle våga. Varför bad hon inte killarna backa?

Jag tror att jag kan uppfattas som bufflig. För jag tar för mig. Om det är fika med ett gäng kompisar och det blir tårta kvar börjar samtliga gäster truga killarna att äta. Tror de inte att tjejerna vill ha tårtan lika gärna? Eller behöver killarna tårtan mer? Om jag hinner brukar jag frivilligt slänga mig över tårtan. Då ser jag i alla fall till att det är en tjej som får den. Eller om det finns tre fotöljer och resten får sitta på kuddar på golvet. Då brukar jag kasta mig över fotöljen för att se till att inte killarna får alla. Jag gör det i jämställdhetens namn, men ända blir jag buffeln!

Ibland skulle jag önska att jag inte hade det där feministiska tänket inbyggt, som får mig att se rött i alla möjliga situationer. Som inte alltid måste påpeka det sexistiska och döda stämmningen. Ibland önskar jag att jag kunde ta min fotölj och nöja mig utan att kommentera faktumet att alla andra tjejer sitter på golvet. Ibland vill jag bara skrika: Skyll er själv mesproppar!! Sitt där då och få skavsår i stjärten om det nu är det ni vill. Bara för att jag är tjej ska inte jag rädda er. Ni får rädda er själva!

Och ännu mer less blir jag på att jag alltid måste berätta sådant här för alla. För att gardera mig. Om ni tycker jag är bufflig så ska ni inte tro att jag är clueless. Jag måste förekomma dem och visa att jag minsann har tänkt på allt och fast jag är burdus är jag rar som en sockerskorpa. Jag är så less på att försöka verka perfekt. Hur perfekta är mina vänner då? Inte ett pilliskit någon av dem! Och varför skulle de vara det? De är ju ok i alla fall!

Nu avlägger jag ett löfte om att Sluta gissa hur anda personer uppfattar mig! Den som är irriterad får klämma ur sig det. Annars har de ingen rätt att vara irriterade. Oh fuck it! Därmed basta!