Vi har ju alla en fantasibild av vem vi vill vara. Några önskar att de var Amelie från Monmartre. Andra önskar att de var skygga skogsrån. Någon vill vara Grace Jones och väldigt många vill vara som systrarna Olsen.

Nå vad vill då jag? Vem vill jag vara? Jo, den typ av kvinna som min mormor är. Den norrländska stabila urmodern. Som kan snyta barn. Som lägger ur nät och plockar sina egna bär. Som uppfostra slyngelhundar och renoverar hus. Slänger ut en fyllaktig karl och lär han veta hut. Jag vill vara den norrländska kraftkvinnan. Hon som skulle kunna föda upp tolv ungar på barkbröd och vatten. Hon som gör eld i ösregn och vågar gå ensam i skogen om natten. Jag vill klyva ved och skotta snö och bära vatten. Jag vill vara redig. Jag vill inte vara en söt och mystisk flicka som faller omkull när det blåser. Jag vill stå där i blåsten och ryta Kom och ta mig om du kan – men det kan stormen inte

Jag blir stoltast när min morfar säger att "Nog är Clara en rediga flicka som kan avverka träd och köra hem dem med skidor" eller när min mormor beundrande väger de långt över hundra liter blåbär jag och Anna plockade i sommras och sålde. Jag blir så glad när morfar säger "Nog är Clara bra stark nog" när jag är ute och skottar taken. Jag vill vara sund. Jag vill vara stark. Jag vill vara lika karsk och obrydd som min mormor som säger "Det nog är dags att påven tar och kolar" och svarar "Ta mig bak i arschelet!" när jag säger någonting hon inte gillar!

Jag vill inte vara mystisk. Inte vara svår. Jag vill vara som en frisk och kall februaridag. Inget mjäkigt. Inget mesigt . Inget ynkligt fjås. Rakt igenom rejäl vill jag vara. Så det så.

Vem vill du vara?