Rabarberpaj med krusbär

 

Rabarber och krusbär i en härlig syrlig smulpaj. Nu har rabarbern vuxit till sig och kan äntligen börja skördas. Den här rabarberpajen tar bara dryga halvtimmen att göra.

Rödgröna rabarberstjälkar. 1rabarber.jpg

Så bakar du smulpaj med rabarber/krusbär:

Smöra en pajform.

Hacka rabarber i cm stora bitar. 2-3 rabarber är lagom beroende på hur stor pajformen är.

Släng på några nävar krusbär, frusna går lika bra. Bären ska täcka botten på pajformen.

Blanda 1 dl farinsocker med 1 msk vaniljsocker.

Strö blandningen på rabarbern och krusbären.

Blanda med gaffel ihop smuldegen som består av:

2 dl vetemjöl, 1 dl havregryn,

150 gram smör

och 4 teskedar socker.

Smula degen över bären och toppa med osaltade jordnötter.

Grädda i 20 minuter på 200 grader.

Servera ljummen med gräddglass, grekisk yoghurt, vaniljvisp eller fluffig grädde. Smaskens!

Gröna krusbär och hackade rabarberbitar. 2rabarber.jpg

Metallmått med farinsocker. 3rabarber.jpg

Smulpaj med jordnötter på toppen. 4rabarber.jpg

 

födelsedag i bilder

vfmode-5517.jpg

Anna fyllde år och allt gick i pastell typ

 

vfmode-5561.jpg

Jag sitter försjunken och läser. Är hemskt osocial på kalas då jag alltid lyckas fastna i någon novellsamling eller med en del av nationalencyklopedin. Enstöring var ordet.

 

vfmode-5512.jpg

Världens tjusigaste tehuva

 

vfmode-5549.jpg

Min syster i sin signaturpose. Huvudet i handen, frånvarande blick, omöjlig att kontakta.

 

vfmode-5490.jpg

Jag gjorde en sommartårta till Anna

 

vfmode-5559.jpg

Maria kom på besök i sin tjusiga sjömansklänning

gamla godingar

vfmode-4122.jpg

vfmode-4124.jpg

 

När jag är hos min mormor eller någon annan som har tv är regniga dagar ultimata. För då kan man ligga inne och se på de hederliga gamla svenska filmerna som sänds i SVT. Alla pratar så roligt och allt är så sjangdobelt och flicksnärtorna så glittrande glada. Det är flott.

På måndag går Den stora amatören, och på tisdag Påhittiga Johansson.

Man hör ju bara på namnet hur bra de måste vara!

 

Tackar nej till gåvan

Min fästman är den bästa tröstaren jag vet. För han tröstar med sunt förnuft och kloka argument och går inte med på att jag gör mig själv till ett offer. En gång berättade han den här historien för mig

Det sägs att Siddhartha Gautama, Buddhismens grundare, vid ett tillfälle mötte en ovanligt elak man. Den här mannen hånade och smädade Buddha med de hemskaste öknamn och ord. Buddah lyssnade under tystnad och sa sedan till honom

– Vad gör man med en gåva man inte vill ta emot?

Mannen hade inget svar, men Buddah sade

– Man ger tillbaka den. Precis så tänker jag ge tillbaka allt du sagt till mig. För det är en gåva jag inte vill ha.

Jag brukar tänka på den här berättelsen när jag får otrevliga påhopp i bloggen. För så länge jag inte accepterar och tror på vad dessa människor säger, så har de heller ingen makt. Om någon kommer med elaka ord till mig behöver jag överhuvudtaget inte svara. Jag tackar bara nej till gåvan. Och det är freakin great!

Boktips

vfmode-5079.jpg

 

 

Sommaren är högsäsong för både deckare och chiclit som säljs i tusentals exemplar. Och visst är det flott, men det finns klassiker som innehåller både skräck, spänning och romantik och som faktiskt överträffar det mesta som ges ut i dag. Här kommer några lästips i sommarvärmen.

 

Arketypen för dramatiska kärleksromaner måste vara Borta med vinden. Men den förtjänar inte sitt förminskande rykte, för Borta med vinden är både gripande och välskriven. Scarlett O´Hara har huvudrollen i denna sydstatsroman om kriget, slavhandeln, kärlek och vänskap. En bok som tar slut alldeles för fort, trots sina drygt tusen sidor.

Viktoria Benediktssons Fru Marianne är en stillsamt vacker roman. Den handlar om den bortskämda
stadsflickan Marianne som gifter sig med bonden Börje. Hon har svårt att anpassa sig till det tunga livet på landet och blir snart förälskad i en gäst som kommer på besök.

Andarnas hus av Isabelle Allende utspelar sig i revolutionens tidevarv i Chile. Allende skriver böcker fyllda med magisk realism, klasskamp och kärleksberättelser. Gillar man det finns två böcker till i samma serie, Ödets dotter och Ett porträtt i Sepia, som faktiskt är ännu bättre.

Jane Austens Emma är med sitt lugna tempo idealisk för lata dagar i hammocken. Emma är det högfärdiga societetslejonet som spenderar all sin tid med att smida äktenskapsplaner åt sina väninnor. Ett intresse som snart tar en ända med förskräckelse!

Kerstin Thorvalls uppmärksammade självbiografi Berättelsen om Signe är en samlingsvolym med de fyra böckerna; När man skjuter arbetare, I skuggan av oron, Från Signe till Alberte och Berättelsen om Signe. Det är gripande, angeläget och realistiskt.

Alice Lyttkens bok Längtans blåa blomma, är andra och fristående delen i Tollmansviten. Den utspelar sig i början av 1800-talen under finska krigets skeende och är en fantastisk och hjärtslitande kärlekshistoria mellan unga Betty Tollman och Claes Ekenkrona.

Skräckromantiska Jane Eyre av Charlotte Brontë innehåller hemsökta storgods, pennalistiska flickskolor, sinnessjuka kvinnor och våldsam förtärande passion. Vad mer kan behövas i sommarvärmen?

 

Jag tror inte på billiga kläder

Jag läste intervjun med Sofie Fahrman i senaste Café och blev irriterad. För Sofie hyllar budgetmode och menar att det är viktigt att visa billiga kläder som folk har råd med. Många journalister slår sig för bröstet av just den här anledningen. De verkar tycka att budgetmode är ädelt. Jag tycker inte att budgetmode är det minsta ädelt.

Jag tror inte på stora kedjor och billiga märken. Köper man en topp för 149 kronor kan man vara säker på att någon blivit utnyttjad. Jag tror inte på slit och släng. Jag tror inte på köp tre skor betala för två. Jag tror inte på kläder av så dålig kvalitet att de närmast är engångsplagg. Jag tror inte på multinationella företag och på att budget är lika med bäst.

Svenska journalister hyllar modevisningar med Ida Sjöstedt, Minimarket och Dagmar, men plaggen de sedan visar i tidningarna är från Top Shop och H&M. De stora kedjornas billiga priser underminerar hela designbranchen och gör det omöjligt för små designers att överleva. Och kunderna är inte stort bättre själva. För vi prioriterar kvantitet före kvalitet. Det viktigaste verkar vara att få shoppa mängder.

Jag tror inte på budgetjournalistik. Jag tycker att Elle är ädlare än Sofies Mode. Fast jag nästan inte har råd med någonting i Elle. För det är inte shoppingtips utan inspiration jag är ute efter. Och har man inte råd att impulsköpa något får man spara, längta och investera i sina kläder. Jag tror på en återgång till dyrare kläder. Kläder som handlar om kvalitet för livet. Jag tror på att sy upp plagg hos skräddare. På att köpa förre plagg till dyrare pris. På väskor handsydda av italienska hantverkare snarare än indiska småbarn. Och jag tror på miljövänligt budgetmode. Det ska baseras på secondhand, klädbytardagar och mormors garderob. På att fixa själv, styla och pyssla. Inte på stora kedjornas förmåga att tjäna maximalt på att någon annan blir utnyttjad. För det tror jag bara inte på. Aldrig i livet.

Fattiga är de riktiga miljöhjältarna