Många flickor skriver till mig och är olyckliga. Olyckliga över att de inte passar in. Att de inte tillhör. Att de inte riktigt få vara med. Och vad ska man svara när verkligheten är så krass?

 

Det kommer alltid finnas gäng där man inte är välkommen. Man kanske tror att det ska bli bättre när man blir äldre, och det blir det på sätt och vis. Men inte för att folk slutar med grupperingar. Utan för att man så småningom  slutar bry sig.

 

Livet igenom kommer människor att gruppera sig. I skolklasser, arbetslag, föräldramöten, bloggvärlden, gymnasiet, på gymmet och bland kändisar. Vissa människor verkar ha så himla kul. Och det är party och det är vårat gäng och det är bästa kompisarna och du och jag och vi. Det är klubb för inbördes beundran. Man märker dem på flera mils avstånd. De skrattar högst. Har interna skämt. Går på samma fester och tycker lika och knyter kontakter och har så sjukt galet tokigt roligt. Jämt. Men jag kan berätta en liten hemlis: Det är inte så kul som det verkar.

 

Eftersom att jag alltid varit stark socialt har jag under min skoltid kunnat välja vilka jag vill umgås med. Och jag har varit med i de där gängen. Jag har suttit där och skrattat och blivit medbjuden på coola fester och gjort allt det där man drömde om när man inte fick vara med. Jag har gjort allt det där och i slutet av dagen känt att – vafasen, det där var ju inget märkvärdigt.

 

Man måste lära sig syna bluffen. Man måste  lära sig att skita i vad andra gör. Det enda sättet att vaccinera sig mot utanförskap är att sluta  bry sig.  Det finns så mycket creddiga människor som skulle kunna ge en ångest. Bloggvärlden översvämmas av dem. Arbetslivet översvämmas av dem. Facebook är själva genpoolen för dem. Men det struntar jag i.  För festen är ju där jag är. Och jag går mig egen väg. Och när jag ser mig omkring så upptäcker jag att mina bästa roligaste och finaste kompisarna rymts i marginalen. Inte i centrum. Är inte det en fin tanke så säg?