Ofta brukar vuxna människor säga till mig med fasa i rösten

– Men fryyyser du inte?!

Va? Jag? Jag har fryst konstant i tio år. Ända sedan mellanstadiets täckbyxor packades undan för gott. Men vad är alternativet? Det är inte kallare att bära strumpbyxor än tighta jeans som inte rymmer långkalsonger. Tvärtom är det ofta varmare. Och om man är fåfäng som jag är så har man ju en hel del tricks att ta till. Jag drar upp mina yllebenbenvärmare från försvaret högt över låren när jag är utomhus. Väl inne trär jag av mig dem och lägger dem i väskan. När benvärmarna sticker fram under kappan ser de bara ut som ett par grovstickade strumpbyxor. Fint!

Och under en vippig kjol bär jag ofta yllemammelucker som värmer stjärten.  På fötterna har jag tunna yllesockar utanpå strumpbyxorna i hundra denier.  På överkroppen har jag alltid två tunna koftor som tillsammans med en fin kappa förhindrar frostskador. Det går bara bra.

Jag är inte bekväm i byxor med långkalsongutrymme. Jag känner mig bekväm när jag känner mig fin och jag känner mig fin när jag bär det jag gillar.  Även om det kanske inte  är den lämpligaste utstyrseln för en stad kallare än rövhålet på en isbjörn.

 

(Jakob upplyser mig om att det nog är ca 37 gradet varmt. Men ändå. Ni förstår vad jag menar.)