Kardemummabullar

Gräddade tvinnadade bullar på kakfat. picture-003.jpg

En fast kardemummabulle med en härligt kryddig smak.

Den blir extra vacker när man tvinnar den.

Det kanske ser avancerat ut – men det är faktiskt barnsligt enkelt.

Till bulldeg behöver du:

150 g smör

5 dl mjölk

50 g jäst

1 dl socker

½ tsk salt

3 tsk kardemumma

ca 1,4 liter vetemjöl

Fyllning:

100 g skirat smör

1 dl socker

2 msk kardemumma

Så bakar du bullar med kardemumma:

Smält smöret i en kastrull och tillsätt mjölk. Värm till 37 grader.

Smula ner jästen i en stor skål och häll över vätskan.

Rör om tills jästen löst sig. Häll därefter ner socker, lite salt och kardemumma.

Häll i mjölet men spara någon dl till utbakningen. Arbeta den kraftigt med händerna eller i maskin 5-10 minuter.

Låt sedan jäsa under bakduk i en dryg halvtimme.

Kavla ut degen och pensla den med skirat smör.

Häll därefter på socker och kardemumma.

Rulla ihop degen till bullar och lägg på bakplåtspapper.

Låt sedan jäsa under en bakduk i fyrtio minuter. Grädda dem därefter i ugnen. På 250 grader i 5-9 minuter. Servera medan de fortfarande är varma, tillsammans med ett glas kall mjölk

Att knyta bullar är inte svårt. Dela den jästa degen i tre lika stora delar. Kavla sedan ut dem till platta rektanglar.

Pensla fyllningen på plattorna och vik sedan ihop dem på hälften. Så att de fortfarande är lika breda men inte lika långa.

Skär dem därefter i remsor med bredden av ca 2 cm. Tvinna varje remsa och knyt ihop till en knut.

Lägg på ett bakplåtspapper eller i bullformar, med skarven neråt. Jäs och grädda på vanligt sätt.

Testa mina kanelbullar med kardemumma!

samma samma saker saker

picture-389.jpg

 

picture-419.jpg

 

Jag går jämt klädd i den här numera. Den är praktisk när man håller på att flytta. Jag tror att mamma har sytt den. Hon hade den nog på sjuttiotalet tillsammans med gladiatorsandaler och glasögon stora som flaskbottnar. Jag gillare!

 

Idag har jag mer än någonsin glatt mig över att ha en alldelens egen stor trädgård. Jag ska beställa fröer nu. Så att jag kan göra ett fint trädgårdsland.

Sköra minnen

paskpynt-2.jpg

 

Några av mina tydligaste barndomsminnen är när jag pysslar med mamma. Min mamma var en pysslig och händig person. Hon vävde, sydde kläder, växtfärgade garner, klädde om möbler, stickade, broderade, planterade och möblerade. Och hon fanns alltid med och uppmuntrade oss att själva försöka. En påsk spenderade vi med att måla ofantliga mängder ägg. Vi blåste ur dem och fäste sidenband i toppen och gav bort till farmor, mormor och min faster. Och så behöll vi flera för oss själva. Några av dem fick aldrig något snöre att hänga i. Så de ligger i en skål istället. Som sköra vackra minnen.

Man blir så irri

En av de mest korkade diskussioner jag hört den senaste tiden är att ekologisk mat inte är etiskt riktig eftersom att den ger så små skördar och det samtidigt råder livsmedelsbrist i världen. Men vet ni vad jag tycker är oetiskt? Att svenskarna slänger 20 procent av all mat de köper. Om vi slutade slänga och vara slösiga så skulle vi ha råd att köpa och odla ekologiskt. Och det stora problemet är förstås att människor lever allt för långt ifrån naturen. Klart man kan slänga billiga ICA MAXI morötter för att de är lite bruna i toppen. Men jag  kan slå vad om att den som själv skottat upp sitt grönsaksland. Samlat ihop skit för att gödsla med. Förkultiverat, planterar ut, vattnat, rensat ogräs, gallrat och sluligen skördat sina morötter.  Den personen skulle jädrar i sin låda inte slänga bort sina morötter om de än vore kolsvarta i toppen. För de skulle veta morötternas värde.

 

Och  så en annan sak som irriterar mig. Apropå att leva långt ifrån naturen. På byggvaruhuset såg jag världens konstigaste produkt. Den hette typ FireLog. Ett vedträ preparerat för att vara lättantändligt och brinna länge.  Och jag tänker att det är skrämmande. Kan vi inte längre göra upp eld på egen hand? Eld som säkerställt hela mänsklighetens existens. Om vi inte längre förmår att tända en brasa eller helt enkelt inte ids. Då är vi riktigt illa ute.

Skumheter

Det här och det här något av de konstigaste sakerna med att blogga. Att vara offentlig. Att andra människor recenserar en. Som om man vore en en hudcreme från Dermalogica. Det är skumt. Att någon kan “hata” mig. Eller “älska” mig. Som om jag vore en sak som man bara förhåller sig till. En kompis till mig satt på en läkarmottagning en gång och hörde några personer som höggljutt diskuterade min blogg. Skumt. Men jag gör det ju själv hela tiden mot andra. Mot Reinfeldt, Bamse och Anja Pärsson. Mot företag, trender och maträtter. Men att någon kan göra det mot mig. Det känns skumt. Inte nödvändigtvis bra eller dåligt. Bara skumt. Och ovant.

 

Är ovant ett riktigt ord föresten? Här uppe sätter vi bara O framför allting så blir det tvärtom. Ibland går det inte att översätta till resten av Sverige. Säger ni?

 

Städat – Ostädat

Gjort – Ogjort

Vant – Ovant

Redig – Oredig

Kommit – Okommit

 

Det gör i alla fall jag.

 

Bestyren

Idag har vi varit inne i stan och gjort en himla massa ärenden på diverse gubbdagis; tex Jula, Rusta och Coop Bygg. Köpt penslar och munnskydd, arbetshandskar och målarstegar. Imorgon ska vi laga pappspänt tak. Och jag är ledbruten. (Eller leabrutten som man säger på dialekten). Man blir väl det av att jobba med kroppen. Och det gillar jag. Jag gillar att ta i och slita och släpa. Mycket hellre arbeta på gården än att gå på gymmet.

 

I alla fall. Hos fadren blev jag uppvaktad med tårta och sång, en dryg vecka i förväg, men det passade perfekt när släkten ändå var i stan. Jag fick underbart fina saker. Jag fotar och visar dem imorgon tror jag. Men titta bara på paketen!

 

picture-106.jpg

 

 picture-072.jpg

 

 picture-075.jpg

 

 picture-087.jpg

 

picture-089.jpg

 

picture-097.jpg

 

Jag är inte originell

Ibland blir jag så less på att alla bara vill ha samma typ av annorlunda saker. Inklusive mig själv. Ibland blir jag så trött på artyfartymodebloggar som visar bilder på tjejer med ena bröstet hängande framme. Gärna i motljus med en cigg i munnen och rufsigt hår. Och på p3 så låter alla killar som dåliga Håkan Hellströmkloner: Falsksång, skramliga instrument och lite independent sådär. Och tjejerna sjunger på halvkackig Miss Lee Svengelska. Dvs engelska som ska låta lite charmigt dåligt uttalad (trots att de kan mycket bättre) och så på med några trumpeter och lite pianoklink och en text om kärlek. Och så alla dessa modebloggerskor med rufsigt hår, rockiga skinnjackor och pannband som värsta Björn Borgaren, och som festar så att man misstänker att de är alkoholister. Och så jag och alla andra vintagebloggar som köper second hand och gillar gulliga gamla fluffiga saker. Vi som lever i det förgångna.

Nej inte är det kul att upptäcka hur lite unik och originell man är. Speciellt eftersom man gärna går omkring och inbillar sin motsatsen. Men när jag  tänker på att alla vill ha samma typ av annorlunda saker och vara lite udda på ett likadant sätt. Då tänker jag att det inte är så tokigt trots allt. Människan är ett flockdjur. Och vi kan faktiskt inte uppfinna hjulet igen. Men vi kan måla det i  svart,vitt eller pastellrosa. Och vi kan låtsas att det är vår alldeles egna skapelse. Och det gör ju inget egentligen. Det är bara mänskligt. Vi är inga öar. Vi är delar av fastlandet.

 

Små skärvor av ett kök

Fast vi bara bott här i några få dagar har vi redan haft besök i renoveringsröran. För i det stora köket kan man ändå vistas

 

picture-210.jpg

Vi har ätit bullar

picture-213.jpg

och Anna är hemma över påsk! Hurra!

 picture-229.jpg

 Vi har fått fina inflyttningstulpaner

picture-232.jpg

och i köket står några blommor och lapar ljus. Och alla köksstolar är udda.

 

Ni får se mer bilder snart snart snart.

 

 

En liten hälsning

picture-171.jpg

Här kommer en första liten hälsning från huset. Från köket. Allt har gått bra. Men vi är så trötta att vi lägger oss vid åtta på kvällen och sover som små grisar. Så hårt som jag har jobbat sista veckan har jag inte jobbat  på de sista tre månaderna sammanlagt. Det bara snurrar i huvudet och jag är konstant vrålhungrig. Plötsligt förstår jag vad alla kilon jag gått upp i vinter varit bra för. Nu behövs extra depåer.

Och vet ni vad? Vi trivs så himla bra och njuter av att arbeta med kroppen och bära, måla och dona. Att hugga upp tändved nere i pannrummet och skruva upp hyllor och spika hårt hårt i väggen utan att vara rädd för att störa någon granne

Hoppas ni har en lika fin påsk som vi.

Så såg köket ut fem år senare…

Glädjen

spde9a451.jpg

Idag går flyttlasset! Jag säger bara Farväl stad och Hej underbara landsbyggd!

Vilken glädje. Och till påskhelgen kommer Anna och hennes fästmatn och min faster och hennes man och så ska vi kalasa hemma hos pappa. Det är en fin tid som väntar. Och gissa vad?! Det har kommit upp blommor i min rabatt. De sticker upp sina små knoppar genom snön och några har redan slagit ur. Och jag kan inte rå för att jag blir alldeles tårögd.

Jag klarade det. Nu är det vår!

Sugen på att flytta till landet? Läs det här för att våga ta steget!

Sånt jag gjorde som helt nyinflyttad