Oavsett vad jag skriver om så är det alltid någon som blir kränkt och sårad och skyller på mig. Ett klockrent exempel är när jag skev om boken Den hemliga kocken och berättade att vanilinsocker är skit. Då trillade dessa kommentarer in.

 

Det är ju inget fel i det du säger om…vaniljen. Men när ens föräldrar håller på att skiljas och man knappt orkar med skolan, då blir det faktiskt bara ännu värre av att läsa ett sådant här inlägg.

Och sedan detta:

å trevligt att du kan stressa upp oss ensamstående mammor som inte hinner läsa Boken eller handla rätt. Ja – ENSAMSTÅENDE MAMMOR FINNS ÄNNU – och vi är inte som dom i TVn.

 

Och till er vill jag bara säga. Att jag är hemskt ledsen att vanilinsocker gör er upprivna. Det var ju förstås inte min tanke. För hur ska jag veta att just ensamstående mammor stressas av vanilinsocker? Och hur ska jag veta att skilsmässobarn mår ännu sämre om jag berättar att vanilin är granröta? Det är ju helt omöjligt för mig att räkna ut. Men det som gör mig så beklämd är att dessa människor verkligen lider. För de tror att människor som jag har makten över deras liv. Makten över hur de ska må. En människa som blir helt förkrossad av ett inlägg om vanilinsocker måste verkligen ha det jobbigt jämt. Och känns sig fruktansvärt maktlös.

 

Men jag har goda nyheter: Ni har makten över erat eget liv! Ni kan aldrig styra över vad människor säger till er. Men ni kan välja hur ni vill reagera. Alla människor- ensamstående mammor eller inte – är själva ansvariga för hur stressade de väljer att bli. Om man blir uppjagad över en vanililinartikel så är det helt upp till en själv. Det ansvaret och makten tillhör varje människa. Det är förstås inte lätt som en plätt att lära sig. Men det är ännu svårare att gå igenom livet och tro att andra människor har ansvar för hur man själv mår.  Att man är ett viljelöst offer.

Om man inte tar ansvar för sina egna känslor. Sina egna reaktioner. Vem i hela friden ska göra det då?

Underbaraclara?