I helgen har jag varit i stan till största delen. Sov över hos Emma och vi låg och pratade tills klockan blev fyra på morgonen. Underbart. Resultatet blev en glad men hes kvinna.

Fast hur roligt det än är i stan så känns det alltid ännu roligare att komma hem. Att komma hem. Sladda upp på gården. Öppna dörren och släppa ut Sixten. Lägga sig i hängmattan och andas ut. Andas in igen. Det är nog det underbaraste man kan göra. Vi har knappt bott här i två månader men redan känns det helt otroligt att jag någonsin bott i en stad. Hur gjorde jag?

 

Nu sitter jag i köket och skriver. Dricker varm choklad. Jakob sover. Klockan är tjugo i tolv på natten. Himlen är rosa. Det är alldeles ljust ute. Och på åkrarna dansar vit dimma. Västerbotten är vackert.

Tack  Gud för att du skapat allt så vackert!