Jag har svårt att säga nej. Svårt att våga säga, nej tyvärr jag orkar och hinner inte. Det är så svårt för man vill så gärna göra allt roligt som man blir erbjuden. Men man orkar inte. Inte i längden. Och hinner gör jag verkligen inte. Jag måste spara mina krafter. Inte bränna allt krut på en gång. Jag vill räcka till i många många år.

Under ett och samma år så förlovade jag mig med Jakob. Förlorade min mamma. Började på ett nytt jobb. Gifte mig. Köpte ett hus och flyttade från min hemstad.

Jag är ärligt talad ganska snurrig. Jag behöver nog vila lite nu.

I sommar har jag tackat nej många saker. Nej till roliga uppdrag. Och jag tänker att det är vansinnigt idiotiskt att tacka nej. Men jag prioriterar Jokkmokk framför TV-inspelningar och Kalvträsk framför Almedahlsveckan. Bröllop framför debattartiklar och att vända potatisland framför att tala på konferenser.  Och jag tänker: Gud. Låt detta vara det rätta. Jag tänker: Att om man aldrig säger nej så kan man heller aldrig säga ja. Jag tänker: Det är inte det minsta synd om mig. Jag är priviligerad. Sedan känner jag att jag längtar. Norrland, Trysunda, Storön och Glommersträsk. Och om jag aldrig får ett roligt jobberbjudande igen så har jag i alla fall Norrland, Trysunda, Storön och Glommersträsk. Och jag är ganska nöjd så. För förnöjd är i alla fall det finaste ord jag vet.

I övermorgon reser jag till min mormor och morfar för att vila och ha en liten semester. Och det känns så skönt att jag måste sucka. Hujeda mig så bra det här blir.