Surt och inte basiskt

Ibland blir jag så less på läsare som menar att jag förskönar verkligheten. Att jag verkar leva i någon slags lyckobubbla. Med rosa moln, ytligheter och påklistrade leenden.

Jag blir jävligt förbannad på det. Vad tror ni? Min mamma har precis dött. Tror ni att jag bara har glömt det och lever vidare i sockervaddsfluff som om inget hade hänt? Tror ni inte att jag hundra gånger dagligen får ont i magen av sorg och vill lägga mig ner och dö? Tror ni inte att det är en kamp att ta sig ur sängen många morgnar? Tror ni inte att jag är trött och ledsen och finnig och har fett hår ibland? Tror ni inte att jag är mer än vad som syns i den här bloggen?

Har tanken aldrig föresvävat er att jag kanske inte vill visa allting? Att dessa sidor är någonting jag vill behålla för mig själv? Att jag kanske inte vill fota bilder på mig själv i långkalsonger och lägga ut för tiotusentals människor. Har ni själva lust att göra det kanske?

Tänk ett steg till innan ni klagar. Tänk efter hur ni själva skulle må i min situation. Och fråga er om ni verkligen skulle vilja lämna ut er själva för grannar, gamla klasskompisar, din tandläkare, kompisars föräldrar, kollegor, släktingar och vilt främmande människor. Bara för att några bloggläsare kräver det?

Jag är hemskt ledsen att jag inte kan tillfredsställa er minsta vink. Men jag har fullt upp med att överleva.

Om jag låter sur som ättika så är det för att det är stämmer.

Ph värde 1,0

Ny energi

Vi har en riktig arbetshelg i helgen. Jakobs mormor är på besök och hon hjälper till att slipa skåp och bära grejer. Pappa kom i eftermiddags och började beskära häcken samt tillverka ben till våra sängar. Imorgon kommer Jakobs extramorfar Fred och hjälper oss med tips och råd. Dessutom kommer Jakobs familj. Ja det känns gott att ha en stor och hjälpsam släkt att luta sig emot.

Att få resa bort någon dag var förövrigt precis vad vi behöver. Små minisemestrar är någonting vi ska unna oss nu för att orka. Det  räcker att fara några mil bort för att kunna vila och få nya fräscha tankar.

 

Prylar och pinaler

Här kommer lite bilder på sådant jag hittade hos Märta. Mest småprylarna. De stora möblerna visar jag någon annan gång.

picture-2326.jpg

En fin liten byrå och ett trettiotalsbord med sirliga ben

picture-2329.jpg

Lådor, speglar, guldramar. Till vårt sovrum

picture-2346.jpg

Planteringskärl till trädgården

picture-2328.jpg

En  Champagnelåda. Full med gamla tapetrullar. Ska pyssla så mycket tjusigt utav dem.

picture-2341.jpg

 Flera fina sockerlådor och gamla tidningar

picture-2344.jpg

Kistor, hattaskar och plåtbaljor

Nästa vecka far vi nog dit igen och hämtar hem ytterligare ett lass.

Vilken fröjd och glädje

Jag älskar att äga

Norrländsk safari

Igår for vi till Jakobs mormor och hämtade hem grejerna från Märta. Största sortens last lånade vi. Vi fick med oss en gungande fåtölj, sex sockerlådor, ett 30-talsbord, en 30-talsskänk, två gamla linneskåp, ett slagbord, lite olika tyger, gamla hinkar att plantera i, småprylar och en pidestal samt en liten byrå. Snart ska vi dit igen och hämta precis lika mycket till. Härligt att ha ett stort hus!

 

 Idag har jag varit ute på tomten och känt mig lyckligare än på länge. Skurat sockerlådor, målat om pidestalen, grävt om komposten, gödslat (eko förstås) mina bärbuskar. Ja fantastiskt. Dock inträffade en otrevlig sak. Jag behövde ett par handskar till ett jobb jag utförde. Så jag gick och hämtade ett par i min handväska. När jag sticker ner handen känner jag någonting lent och ulligt. Jag tittar i handsken och skriker till. För där ligger en död näbbmus!

Hujedamig!

 

Ett litet trevligare djur fick vi se när vi körde hem i morse. Vi fick väja för en jättelik örn (kungsörn?) som satt mitt på vägen och kalasade på sitt byte som såg ut att vara en slags ål eller tjock orm.  Fy farao vad naturen är häftig. Älskar örnar. Hatar näbbmöss. Nämen. Nog får de väl finnas till. Bara inte i mina handskar.

 

 

Knollriga kransar och obefintliga svansar

Många hade önskat en beskrivning på hur man åstadkommer den här frisyren. Klart att ni kan få det. Det är superenkelt. Perfekt om man har kort hår och inte får ihop det till en riktig svans. Då kan man göra en krans. Istället.

picture-2292.jpg

Ta håret på ena sidan av huvudet och tvinna det bakåt. Fäst det med en hårnål.

picture-2293.jpg

Tvinna den andra sidan och fäst med en nål.

picture-2294.jpg

Nu får du som liksom en krans kring huvudet.

Sjangdobelt. Det blir extra fint om håret är lite rufsigt och lockigt och inte helt platt när man gör det. Då blir det bohemiskt istället för hårt och knollrigt.

Livets nödtorft

Jag har handlat vansinnigt mycket på loppis sista tiden. Det är så svårt att motstå. Speciellt när sakerna liksom är nödvändigheter

picture-2285.jpg

Jag hittade den här lilla ljusstaken för femton kronor. Fabulös. De brukar kosta massor i vanliga fall

 picture-2287.jpg

Så köpte jag en liten skål på samma loppis för en tia. Att ha flingsalt i.

picture-2271.jpg

Dessutom hittade jag en underbar prickig sockerpulla.

picture-2276.jpg

Med ett hjärta till ströare.

 

Ja ni ser ju själva. Allt som hör till livets nödtorft.

höhö

Pippi, Åsne Seierstad och Madonna

Den här kommentaren fick jag igår av någon som kallar sig Skit i det du. Angånde att jag putsar fönster i en fin klänning.

Vem fan tvättar fönster i en fin klänning då? men det kanske är din städ-klänning? Man tar ju på sig dåliga kläder när man gör skitjobb, inte står du väl och steker mat i festkläder också?

Johoorå. Tänk för att jag gör det. Jag köper inte fina klänningar för att ha dem som garderobsvärmare. Jag använder dem.  Och det är bra mycket roligare att putsa fönster i en fin klänning än i fula byxor.  För när jag tar på mig en fin klänning så blir jag någon annan. Igår kände jag mig som präktiga Malin i Saltkråkan. Då putsade jag fönsterna lika duktigt som Malin hade gjort det och då blev det nästan som en lek. Och ibland när jag ska göra någonting riktigt otäckt tänker jag att jag är Pippi Långstrump. Leker att jag är henne. Och då blir jag tuffare. Ibland behöver jag vara Samantha i SATC. Ibland Åsne Seierstad. Ibland är jag Madonna. Ibland en bondmora. Och när jag lagar mat är jag förstås Leila.

Jag leker mig igenom livet. Gestaltar andra personer. Förgyller min egen vardag. Och klädsel är bara ett av de uttryck jag använder. Som levnadskonstnär. Ungefär.

Det är helt fantastiskt!

(Skit i det du borde prova)

Tvätta, gnugga, skrubba, gno

picture-2243.jpg

 

Idag är Jakob på yogaseminarium. Jag är hemma och tvättar fönster. Det är sjukt tillfredställande att tvätta fönster.

Dessutom har min moster varit här. Vi har gått med hundarna och ätit god lunch, gått på loppis och druckit te i solen. Vilken härlig dag.

 

Det här är förresten mitt senaste klänningsfynd. En perfekt skuren femtiotalsklänning med stora fickor och låg rygg. Perfekt när man vill putsa fönster och känna sig lite fruaktig. Och det vill man ju känna sig ibland

 

 

Hälsningar från en rubbad

När jag tittade på den här bilden jag tagit av mig själv i veckan blev jag förvånad. Jag tänkte häpet

Men va!? Jag är ju inte tjock.

Jag vet inte varför jag har trott det. Men sedan ungefär ett år tillbaka har jag tänkt att jag lider av övervikt.  Jag har inte tänkt överdrivet mycket på det men ändå har det stört mig. Jag har tänkt att jag kanske borde skärpa mig. Rädd för att bli ohälsosamt fet.  Men när jag såg bilden av mig själv kunde jag förvånat konstatera att jag är smal. Och då insåg jag samtidigt var det riktiga problemet sitter. I huvudet. Min självbild har blivit rubbad. Det är den jag verkligen behöver oroa mig för.

Och insikten gör mig heligt förbannad. För varför känner jag så? Var kommer dessa tankar ifrån? Vad är det för kvinnobilder jag matats med så att jag upplever att min egen högst vanliga kropp lider av fetma? Och samtidigt slår det mig hur svårt det är att hjälpa, peppa och uppmuntra andra tjejer när de omöjligt kan se det man själv kan se. När man tittar på olika bilder. När självbilden är snedvriden.

Jag berättade häpet upptäckten för Jakob. Han svarade något om att Du kan väl inte tro att du är överviktig. Det ser du väl själv på bilderna du tar till bloggen? Men det gör jag ju inte. För jag applicerar ändå min inre kroppsuppfattning på bilderna. Men inte den här gången. Nu såg jag mig själv på riktigt.

Jag tror att det är dags för lite självrannsakan. Det enda ohälsosamma med mig är min kroppsuppfattning. Och det är illa nog.