En vän i fårakläder

Har ni någonsin känt någon som ger så där ovanligt mycket söta komplimanger? Först blir man jätteglad.  Tills man märker att det inte är komplimanger. Det ser visserligen ut som sockervadd. Men inuti finns bara bittermandel. Under högstadiet är det särskilt vanligt. Från folk som ska föreställa ens vänner. De säger något snällt, och därefter något som sårar. Men inte så uppenbart att man kan reagera. Bara små nålstick osynliga för andra.

De flesta växer ifrån detta beteende efter högstadiet. Men vissa gör det inte. Och trots att de är ovanligt rara typer på ytan, ger de gärna pikar och tjuvnyp när de kommer åt.

 

Tack och lov har jag inga sådana vänner längre. Den sista sade upp bekantskapen med mig, efter att jag gett igen med samma mynt. Då tog det nämligen hus i helvete. Och fy så dumt det var. Varför sänkte jag mig till samma usla nivå? Jag borde bara struntat i det istället.

 

Förövrigt har jag har aldrig varit särskilt mycket för sockriga ömhetebetygelser. Mina vänner och jag använder inte en massa superlativ. Det behövs inte. Vi är norrländskt lakoniska: Jag gillarej verkligen. Och det räcker. För det är äkta. Det är inte sockervadd som gömställe för bittermandel. Det är bara trygg vänskap. Utan missunsamhet eller illvilja.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

23 kommentarer på “En vän i fårakläder”

  1. Jag har tyckt att det varit ganska svårt genom livet att hitta tjej kompisar som aldrig är missunnsamma. Eller som inte har ett behov av att bre sin lycka i ansiktet på andra, nu på äldre dar så vet jag ju att riktig lycka inte funkar så och tycker mest synd om såna människor.
    Och du har så rätt i det du säger, är man vänner så vet man det, inte på grund av ord utan på grund av handling.

  2. Jajamän. Det är därför jag ibland när jag kommer in här önskar så varmt att vi var vänner. För du verkar så otillförställt god. Jag har haft sådan otur med vänner; de flesta har varit trevliga på sina sätt men ändå haft knivar redo att sticka i sina “vänners” ryggar. Det har varit missunnsamhet och prat bakom ryggar, det har varit retsamma kommentarer och svikna löften, gång på gång på gång. Mina “vänner” har då och då fått mig att nästan gå under. Och så ska det inte behöva vara. Hjälp vad jag önskar att jag istället hade hittat vänner som du! Jag hade nog varit en lite gladare människa då. Bara så. /Cecilia

  3. Nu kände jag att jag är glad över att ha just min vänner. Däremot hade jag under högstadietiden flera vänner som jag mest “tävlade” med om allt möjligt, inte kul alls.

  4. Man ser igenom de falska människorna ganska snabbt.
    Tråkigt att vara så kan jag tänka mig… Man kan ju inte må bra när man måste klanka ner på andra.

  5. Skrev inte Blondinbella om det tidigare i veckan? I alla fall, under samma katergori faller väl de som ger massor av komplimanger och kräver att man ska göra detsamma tillbaka. Typ “åh vilken söt topp du har”, fast de egentligen bara är ute efter att få höra “men din klänning är ju skitsnygg!” eller motsvarande. Och de fiskar och fiskar så man känner att man måste säga nåt om deras kläder, hår, smink etc. även om man inte tycker att nåt var särskilt fint egentligen. Men varför ska jag strö söta ord runt mig om jag inte menar det? En ärlig komplimang är väl bättre än tio oärliga.

  6. äsch, det behöver inte handla om socker det kan ju faktiskt vara så att man vill förklara varför och vad det är som gör att personen man gillar är så bra.

    inte bara “asså.. jag säger det inte bara för att jag har druckit.”

    utan kanske så att man vill beskriva att någon är så bra för att den vet hur den ska lyssna på ett smart sätt. Eller så..

    svammel..

  7. Känner igen det där. Sockersöta komplimanger och tilltal som “vännen”, goisen osv ger mig lite rysningar ibland när det känns långt från vänskap i övrigt tilltal…PRecis som du beskriver…subtila nålstick som man aldrig kan bemöta för då skulle de bara säga nämen så menade jag ju inte. Fast både de och jag vet att de menar VERKLIGEN alla nålstick. Jag har aldrig spelat det där spelet och drar mig snabbt undan sånt umgänge. Det mår man själv bara dåligt av.

  8. Akilleshäl
    Jag attackerar
    och sticker en liten nål på det stället jag vet att det gör ont.
    Du såras, hoppar till och blir förskräckt.
    Slår tillbaka, ryter tvärt.
    Men vi båda vet att nålen fortfarande sitter där
    tills smärtan har domnat
    och du har glömt bort.

    Jag ville bara se dig svag ett tag

  9. Bra skrivet! Man ska som regel aldrig umgås med människor som bara tar ens energi men aldrig ger någon åter. Jag har egentligen ingen sån kvar i mitt liv längre efter att ha haft en drös. SKÖNT!

    Kramalin

  10. jag lever i detta just nu. och jag fattar inte varför människor orkar hålla på?
    jag har ett underbart liv, och är jättelycklig. men jag har en speciell väni min unmängeskrets som jag enetligen inte vill umgås med längre. hon kan vara sockervadd men rätt var det är så HUGGER hon med en nål. jag vet varför, hon ÄR avundsjuk på mitt liv. men försök då att rätta till ditt eget, för varför skall jag liiida för någon annans missunnande?

  11. Det där har jag också råkat ut för. Man får en komplimang av någon, men i komplimangen finns samtidigt något elakt med och så kan man inte värja sig. Jag förstår inte varför folk gör så.

  12. Du skriver så bra.
    I förrgår höll jag en vittnesbörd (säger man så?) och var supernervös för det var väll uppåt en hundra pers som lyssnade. Efteråt kommer en vän till mig fram, tar mig på axeln och säger “bra Tuss”. Visserligen hade de kunnat säga något sockersött och menat det, ingen bittermandel i kyrkan inte, men trots det rörde dom orden och handen på axeln mig mer än sockersöta ord.

  13. Jag har en vän som är såhär:
    – Jag ska vara med i tv för första gången på tisdag, jag är jättenervös!
    – Åh, vad spännande! Jag har varit med i tv säkert tjugo gånger. De ringer mig hela tiden och ska ha med mig, ibland får jag tacka nej. Jag blir aldrig nervös numera.

    Avskyr det!

  14. Ibland måste man, just för att det ska ta hus i helsike, kanske polleten trillar ner hos h*n när den 100:e personen gett igen.

  15. Hej Clara!
    Jag har inga sådana vänner. Men kanske har stött på det där någongång när jag var yngre.
    Och jag är inte heller överdrivet mycket för sockerslisk och kan reagera när sådana som jag inte känner, ex på bloggen skriver raring mm,. Men har efter några års bloggande vant mig vid att ordet Kram förekommer ofta. Och har tom börjat kunna skriva det själv fast jag aldrig mött personen i levande livet. Men bara när det känns som en riktig kram och inte bara för att skriva det…

  16. det är trist med såna människor som ger komplimanger men måste lägga in nåt dumt i det också.

    däremot måste ju inte “sockriga” ord vara negativa, de måste inte ha att göra med falskhet. när blev vi så bittra? kan en människa inte få vara snäll, trevlig och säga vad den gillar hos en utan att genast antas ha baktankar?

  17. Jobbigt med tjuvnyp. Samtidigt tror jag att vi ibland kan vara ganska duktiga på att övertolka och göra en höna av en fjäder också.

    Ofta är det inte själva orden utan kroppsspråk och tonläge som spelar in och då är det svårtolkat.

  18. En av mina vänner tycket jag var kall som is när jag inte sa tillräckligt ofta till henne att jag älskade henne som vän..Och jag som trodde att “action speak louder then words” men uppenbarligen tyckte inte hon det =/ Det norrländskt lakoniska borde vara att föredra i Stockholm med tycker jag!