Har ni någonsin känt någon som ger så där ovanligt mycket söta komplimanger? Först blir man jätteglad.  Tills man märker att det inte är komplimanger. Det ser visserligen ut som sockervadd. Men inuti finns bara bittermandel. Under högstadiet är det särskilt vanligt. Från folk som ska föreställa ens vänner. De säger något snällt, och därefter något som sårar. Men inte så uppenbart att man kan reagera. Bara små nålstick osynliga för andra.

De flesta växer ifrån detta beteende efter högstadiet. Men vissa gör det inte. Och trots att de är ovanligt rara typer på ytan, ger de gärna pikar och tjuvnyp när de kommer åt.

 

Tack och lov har jag inga sådana vänner längre. Den sista sade upp bekantskapen med mig, efter att jag gett igen med samma mynt. Då tog det nämligen hus i helvete. Och fy så dumt det var. Varför sänkte jag mig till samma usla nivå? Jag borde bara struntat i det istället.

 

Förövrigt har jag har aldrig varit särskilt mycket för sockriga ömhetebetygelser. Mina vänner och jag använder inte en massa superlativ. Det behövs inte. Vi är norrländskt lakoniska: Jag gillarej verkligen. Och det räcker. För det är äkta. Det är inte sockervadd som gömställe för bittermandel. Det är bara trygg vänskap. Utan missunsamhet eller illvilja.