På kvarteret där jag växte upp hade de flesta god ekonomi. De var inte överklass. Men välbärgad medelklass. I min skolklass fanns det många som reste utomlands två gånger varje vinter. Vissa hade två bilar, stor båt, sommarstuga, motorcykel och ett fint hus. Visserligen var det belånat upp över skorstenen. Men ändå. Mina föräldrar med sina högst ordinära yrken (sjuksköterska och musiklärare) hörde förstås inte till de rika. Men vi hade alltid så vi klarade oss.

 På min skola gick barn från samma kvarter som jag. Men även barn med annan bakgrund. Dessa människor fick jag  lära känna. Bli nära vän med. Men idag när jag ser på mina vänner så slås jag av likriktningen.  För ju äldre jag blir desto mer inskränkt blir jag. Jag har ingen bekant som är invandrare. Under tolv års skolgång har jag bara haft tre klasskompisar med annan hudfärg än grisskär. Av dem har två varit adopterade. Min bekantskapskrets består av stabil medelklass med ambitioner. Jag har  sju vänner som utbildar sig till läkare. Någon ska bli  psykolog, en annan jurist.

Sånt tänker jag på när man pratar om friskolor. Det är min oro. Vad händer när kristna går till en skola och muslimska barn till en annan? Vad händer när välbärgade människors barn bara pluggar med varandra? Och underklasskidsen går för sig? Redan nu är samhället alldeles för segregerat. Och var ska ungar med olika bakgrunder egentligen lära känna varandra om de aldrig får mötas? Måtte de aldrig bli så inskränkt som jag är.

Här hittar du fler reflektioner jag gjort