Alex Schulman skrev så bra på sin blogg:
Jag kom att tänka på när man var barn och mamma och pappa ropade från vardagsrummet: ”Alex, kan inte du sätta på lite kaffe till oss?” Uppförsbacken då. Herregud. Man kunde nog inte komma på något tråkigare än att sätta på kaffe till mamma och pappa. Det var på något sätt oöverstigligt. Så ofattbart jävla skittråkigt var det. Och man lufsade till köket, vatten från kranen i kannan – hata livet! – i med filtret – fy fan fy fan! – och ner med sex släta skopor kaffe – skjut mig i huvudet!
Jag känner igen det där. Hatade att hjälpa till när jag bodde hemma. När pappa bad mig att diska såg jag förorättad ut – Ska JAG diska? Sedan diskade jag slafsigt och spelade martyr. Om jag blev tillfrågad om att laga middag (hände kanske 2 ggr om året) svarade jag sårat – Men va? Ska jag laga middag? Det är väl ändå jag som är barnet här?
När jag tänker på det har jag god lust att örfila mig själv för den snorunge jag var. Samtidigt njuter jag av hur skönt det är att vara vuxen och slippa känna så där. Att kunna diska, städa, handla och laga mat utan att tycka synd om mig själv. För att allt jag gör gör jag för mig själv.
20 svar
För mig var det precis tvärtom… jag var (och är fortfarande) tvungen att tjata mig till att få diska och städade och plockade i smyg så att dom inte skulle komma på mig med att hjälpa till. Men sen ville jag ju gärna att dom skulle märka det förstås! 🙂
Jag gillade inte vissa saker hemma, särskilt inte när de bad mig. Eller rättare sagt sa åt mig. Städa rummet var verkligen en känslig sak. Det var ju MITT rum, varför ska mamma bestämma att det ska städas? Man förstår verkligen vilket jättejobb man lämpade över på föräldrarna nu när man har eget, och hur skönt det är att ha det städat.
Däremot ÄLSKADE jag att sätta på kaffe till mamma och pappa. För de sa att jag gjorde de godaste kaffet i familjen. Tips till andra föräldrar kanske?
Åh jag diskar och städar jämt typ. Mina föräldrar vill inte att jag ska flytta hemifrån haha 🙂
Haha, det här borde min lillasyster läsa, för hon är exakt så där. Fjorton år och varenda sak man gör i livet måste vara det roligaste som finns, annars är det inte värt att göra. Speciellt inte om det är någon annan man gör det för.
Jag gjorde väldigt mycket hemma som barn, vi var en stor familj och mina föräldrar jobbade mycket. Minns hur chockad jag blev varje gång under min uppväxt när jag kom hem till kompisar som inte behövde hänga tvätt, diska,kratta löv osv..en del gjorde det förstås men då fick de oftast betalt. Jag vet att jag tänkte att jag kunde varit mycket rik, i en annan familj. Men såhär i efterhand så har jag insett att jag var rikast av dem alla. Vi var en familj där alla drog sitt strå till stacken för att det skulle fungera, och ingen klagade någonsin.
CLARA: Vilket fint minne!
Klockrent!
Haha! Minns den känslan så väl! Sedan bestämde mina föräldrar att för att få ut månadspengen var man tvungen att sköta vissa sysslor: städa sitt rum, lägga in sin egen tvätt (stryka den om man hade fyllt tolv och tömma diskmaskinen och städa lilla ”barnbadrummet” tillsammans med syrrorna. Dessutom fick man inte gnälla när man fick en extra uppgift av typen ”hjälp till att packa ur matkassarna”, för då kunde det hända att mamma suckade och sa att ”jaså, du vill inte ha hela månadspengen den här månaden”. Så här i efterhand känns det lite sjukt att vi bara hjälpte till för att vi fick pengar, men det gjorde att vi hade full koll på vad som skulle göras, och hur, när mamma blev sjuk och delegerade sysslorna till oss.
hihi, det där tänkte jag på häromdagen, hur mycket man fick hjälpa till hemma och hur fruktansvärt tråkigt jag tyckte att det var då, men nu när jag pratar om när pappa åkte till norrland för att plocka lingon på hösten och kom hem med massor som vi skulle rensa, ja, nu då så pratar jag om det med värme i rösten och är glad för just det minnet att vi faktiskt gjorde saker med händerna, fick hjälpa till och inte bara tro att lingonen kommer från affären…:p
Det här var väldigt intressant att läsa! För jag känner faktiskt inte igen mig, alls. Kanske var det något fel på mig som barn eller så uppfostrade mina föräldrar mig på något konstigt vis men jag hade ALDRIG problem med att hjälpa till hemma. Jag gjorde en massa saker helt frivilligt, som att laga middag, diska, städa, storhandla, haha, till och med fixa kaffe 🙂 Men det var nog mest för att jag inte ville att mina föräldrar skulle stressa, de jobbade så mycket och då tänkte jag att jag kunde hjälpa till hemma så att de fick lite ledigt 🙂
/Cecilia
Oj vad jag känner igen mig!! 😀 När mamma bad mig städa hemma gjorde jag det bara om ingen annan var hemma. Då gick det på nåt vis
Det var någon slags blandning av ilska och skam som kom över en när mamma bad en att diska eller dylikt. Man blev arg, men kanske mest skamsen över att hon var tvungen att säga till. Och oftast sa hon till när hon redan tröttnat på att ingen hjälpte till, så hon hade lite surt tonfall. Arg blev man nog mest på sig själv för att man var så lat, men man tog liksom ut ilskan på mamma istället för det var lättare än att banna sig själv.
CLARA: PÅ pricken sant! Skammen var jobbigast 🙂
Ha ha! Minns också! Hemma hos oss har jag däremot uppmärksammat en fin sak, ber man 5,5-åringen att hjälpa till med något som rör hans lillebror är han snabb och beklagar sig inte. Ber man honom däremot att hjälpa till att plocka undan eller att hämta tidningen blir det ett himla gissel för honom.
Jag håller med dig, att bli vuxen är faktiskt fantastiskt skönt. Det tar sin lilla tid att inse det, men när man väl flyttat hemifrån och fixar massa saker på egen hand, då fullkomligt njuter jag av att kunna vara självständig och lita på mig själv.
En ganska stor utmaning – och man fixar det.
Så extremt träffande angående kaffet. Undrar om alla barn känner den känslan. Jag kände den definitivt back in the days.
Kan verkligen känna igen mig i det som skrivs, speciellt Hanna Axelssons kommentar. Jag tycker synd om min Mamma som fick lägga sin lediga tid på att städa upp efter oss, laga mat och allt annat. Men ändå gjorde jag inte mycket åt det. Usch. Skammen var verkligen värst. 🙂
Känner igen det, så väl. Det var ett straff att hjälpa till. Men hemma hos kompisar gick det bra. Knepet som förälder är att trimma in sina barn tidigt, inte börja när det går mot tidiga tonåren. Då är det redan kört!
läste också det där inlägget. och kunde tyvärr känna igen mig något brutalt. vad skönt att höra att även du varit ung och martyr, du kloka kvinna. nu känns det lite bättre.
Haha! När jag var liten, kanske 3-4 år tog råttfällan i under vasken i köket en råtta. Mamma var (och är) otroligt rädd för råttor och hon ville ha ut denna vidriga döda best ur sitt kök. Hon drog på mej en av pappas arbetshandskar och så fick jag bära ut råttan och lägga den på soptunnan. När pappa kom hem fick han ta reda på den. Men jag var stolt som en tupp.
Jag känner igen mig i det där 😛 när föräldrarna säger till, så låtsas jag att inte höra dem och fortsätter med det jag höll på med ;P
Jag känner igen mig i det där 😛 när mina föräldrar skriker på mig att jag ska tex tömma disken, så låtsas jag att jag inte hör dem och fortsätter med det jag höll på med 😉