Ibland när man talar om våld mot kvinnor säger någon förnumstig människa ”Gå efter första slaget”. Som om det vore ett rimligt riktmärke. Så naivt. Som att man bara går ifrån den som slår en. När en relation har urartat till den grad att man blir slagen är det inte lätt att gå. Gå istället vid första gliringen. När någon försöker manipulera dig. Gå när din partner är orimligt svartsjuk. Gå bara gå. Eller sök hjälp. Det är svårt nu men det är säkert ännu svårare sedan.
Att säga gå efter första slaget är lika konstruktivt som att be någon som drunknar att lära sig simma.
51 svar
Men det kan också vara svårt! Det kan vara så svårt att veta var man ska dra gränsen. Jag kan tänka mig att många kvinnor mår dåligt av pikar de får från sina män, av gliringar, av kontrollbehov från deras mäns sida – men att de tänker att ”inte kan jag lämna honom för sådana småsaker”. Dessutom kan kärlek få en att ha överseende med så mycket. Elaka kommentarer, utpressningsaktigt beteende, att man aldrig får tillbaka något fast man ger och ger. Det är inte lätt att gå trots att man vet att det kan bli värre. För trots att man VET det kan man inte FÖRSTÅ det. Det kan inte hända mig, tänker man. Och trots att psykisk misshandel kan vara nästan lika plågsam som fysisk är det så lätt att bortförklara och förminska den. Det är svårt.
En blogg om vägen tillbaka för en tjej som varit där http://ellvira.blogspot.com/
Hon började skriva för att orka sig igenom det och för att bearbeta allt. Hon säger att det var tusen gånger jobbigare när hon väl lyckats ta sig ifrån honom. Men hon skriver om allt från det att de först träffades till vad som blev.
Jeg er ikke enig med deg Clara, syns det er et godt råd. Altfor mange kvinner har tenkt etter det første slaget at det var en engangsforeteelse. Poenget er at når man først har gått over den store terskelen det er å ty til vold er det mye enklere å gjøre det igjen. Min mor sa det til meg da jeg var ung og hun var frivillig på et krisesenter, og jeg har aldri glemt det. Hun sa jeg aldri skulle tåle ett eneste slag, og hvis det skjedde skulle jeg gå min vei og ikke komme tilbake. Nå har jeg vært heldig, aldri møtt voldelige menn. Eller det kan være at voldelige menn ikke liker meg ? Uansett, jeg har lært min datter akkurat den samme tingen, og det håper jeg hun aldri glemmer.
Nej Clara, det är inte naivt att säga så. Det är ett tydligt riktmärke när man ska gå. Det finns något som heter ”normaliseringsprocessen”,när i det här fallet mannen begränsar kvinnans liv tills hon uppfattar sin situation som ”normal”. Det handlar inte om gliringar, tydlig manipulation osv., det är ett mycket djupare psykologiskt spel från mannens sida. Första slaget brukar vara en väckarklocka både för kvinnan och omgivningen. Vem som helst kan hamna i en sådan situation, till och med du Clara, så med ditt uttalande kränker du många kvinnor som råkat ut för övergrepp. Vi får inte skuldbelägga dessa kvinnor.
CLARA: Jag håller helt med dig. Jag vet också vad normaliseringsprocess är. Jag vet att det är ett djupt psykologiskt spel för jag har själv sett det på nära håll. Men jag förstår inte vad i mitt inlägg som motsäger det? Jag är helt enig med dig i allt utom ”kränktheten”. Det får jag höra vare sig jag skriver om cancer eller skitpapper. Så det tror jag inte på. Folk borde sluta bli så kränkta känner jag.
vill läsa mer!
Du har definitivt en poäng, Sedan kan det vara svårt att förklara för dessa tjejer vad som är fel när man inte konkret kan peka på det på samma sätt som ett slag. Sen brukar de vara blinda för all logik i vilket fall. Hur som helst så måste vi stödja och göra vårat bästa även när de inte vill lyssna, självklart innan slaget.
Problemet i många fall tycks vara att kvinnor inte vet vad de vill ha. Föstå mig rätt. Jag tror att många svåra relationer skulle undvikas om var tjej ansåg sig värdig (där har vi också ett problem) den partner hon önskar. Det är inte fel att sätta upp kriterier för vem man vil bo med, ha sex med, dela allt med. Grundläggande kriterier som sunda värderingar, trohet, välvilja, trygghet osv.. Ja det är kanske att vara kräsen. Men sänk aldrig dina krav för att du inte tror du är värd en kärleksfull partner.
du skriver så klokt att jag blir tårögd ibland haha det är faktiskt sant
Clara, jag håller med dig om att ”Gå efter det första slaget” är ett alldeles försent riktmärke. Det finns så många andra varningssignaler som man borde vara uppmärksammad på, men som försvinner i alla andra kärlekskänslor.
För det är ju inte så att en kvinna faller för en man som behandlar henne illa från start, utan hon faller ju för de andra sidor han visar som t ex att han får henne att bli glad, att de har roligt tillsammans, att han förstår vissa bitar av hennes person som kanske ingen annan har gjort, att de har samma dröm om något osv. Men mitt i det här glada, i det som skulle vara lycka så händer något och det kan hända väldigt snabbt.
Mannen säger något till kvinnan som gör henne illa och hon kan inte förstå – hur kunde han säga så, de som är så förälskade. Kanske ber han henne om ursäkt efter en stund, säger att han inte menade det, att han var dum och aldrig ska göra så igen. Men så händer det igen och efter ett tag ber han inte om ursäkt längre utan skyller på kvinnan.
Helt sant!! Man glömmer att relationen inte inleds med slag utan att det är starka känslor inblandade, ofta passionerade förhållande som gradvis ändrar karaktär.Därför är det så svårt att se förändringen och kvinnan anpassar sig för att undvika gliringar och nedsättande kommentarer. Om första dejten började med ett knytnävsslag så vore det en annan sak.
Vill bara säga också:
att när han skyller på kvinnan börjar hon lätt tvivla på sig själv, undrar om det kanske är så att hon kan se till att det här inte händer mer, att inte trigga honom genom att säga och göra vissa saker. Kvinnan anstränger sig, men det hjälper inte för mannen hittar alltid någon anledning att få ur sig det han måste, sin frustration och ilska.
Gränserna för vad som är godtagbart och inte börjar suddas ut. Ingenting av det som kvinnan från början tyckte var rätt är längre rätt, allting vänds upp och ner och följer mannens sneda referensramar. För en stund kanske han håller med henne, är ångerfull, men sedan är han tillbaka i sitt beteende och förnekar stark allting. Kvinna känner det ofta som om hon håller på att tappa förståndet över varför han inte kan följa en linje utan istället svänger hit och dit. Hon börjar mer och mer se sig genom hans ögon och försvinner mer och mer medan han växer. Det är då ofta som det första slaget kommer. Jag vet för jag har varit där
det stora problemet är att det knappt finns någon riktig hjälp att få! Polisen säger att lite får man stå ut med, och han känner sig så hemma – klart att han ska få komma hem. Vems hem? Sociala myndigheter i små kommuner går mer på vem man är släkt med, avundsjuka och vad man har hört på byn än vad kvinnan säger. Tråkigt men så är det! Vi måste förändra synen på kvinnan, rättigheter och trovärdighet är sådant som måste finnas i verkligheten också, inte bara på papper!
Väldigt sant. Jag har en vän som blev slagen av sin pojkvän, och hon bara; det var verkligen inte det som var det värsta, det var all psykisk skit han utsatte mig för.
h, Clara, jag sitter i Skottland och laser din blogg och i dag blir nog forsta gangen jag kommenterar.
Sant, sant, sant, men sa otroligt svart. Personligen sa har jag lart mig var mina granser gar den svara vagen, men ocksa jag lamnade det forhallandet alldeles for sent. Det finns inga klara riktlinjer for kvinnor (eller men) om vad som ar psykiskt misshandel, man kan bara ga pa kansla, och nar karlek ar inblandat sa blir den radarn svarlaslig.
Men, otroligt bra inlagg.
Det här var nog det bästa jag läst på länge. För det börjar ju inte vid första slaget, det börjar långt innan. Men sånt har man alldeles för ofta överseende med, man översätter det till någon form av enorm kärlek. Vilket det ju inte är. Sen sitter man där med ett blått öga helt paff och undrar hur i helvete man hamnade där. Vill inte gå för, ja, svartsjukan, manipuleringen och gliringarna var ju tecken på kärlek, och kärlek kan man ju inte bara ge upp..
Nej, absolut det bästa jag har hört någon säga när det gäller våld inom relationen!
Så sant Clara. Jag vet. och den psykiska misshandeln är värre. så är det. Är så himla tacksam att jag är där jag är idag. Med mina flickor. Vi mår bra! 🙂
Kära Clara.
Du har så rätt så.
När en man har gått så långt att han slår, då har han redan börjat förbereda med att långsamt bryta ner kvinnan. Precis som du säger, en gliring här, en oresonlig situation där -som gör att kvinnan hela tiden anpassar sig till mer och värre saker. Det psykiska börjar långt innan det fysiska och till slut blir det ”normalt” att bli behandlad som skit.
Det värsta i det hela är att vi tar tag i det på fel ände. Lär männen (våra söner) att uttrycka sig verbalt. Att det är okej att ha känslor som man inte alltid är stolt över men som ska bearbetas. Hade vi lärt våra män från första början hur man löser konflikter utan att ta ut sin frustration genom att trycka ner eller slå någon och hade vi fostrat våra pojkar till att bli ansvarsfulla män med respekt för sig själv och sina nära så hade vi kanske sluppit behöva få ens den första förolämpningen.
Så sant. Själv hade jag ett märkligt förhållande för några år sedan. Han var världens gulligaste, men när han efter några månader visade kontrollbehov och svartsjuka (bl a så läste han i min dagbok, när jag inte var hemma) så var det som att varningsklockorna började ringa. Dessutom var jag inte så kär i honom och därför var det lättare att lämna den relationen. Men vad gör man när man är störtförälskad och inte vill lyssna på varningsklockorna??? Det är svåra grejer att ta beslut om när man befinner sig i det. Men jag håller med att när det gått så långt som till slag så har den psykiska terrorn många gånger pågått i år innan det första slaget. I den situationen behöver man hjälp att ta sig ur. Men det är så svårt för människor som inte varit i den situationen att förstå komplexiteten i situationen. Det är allt för lätt att anklaga och säga att kvinnan är svag… Orättvist och dessutom en mycket förenklad bild av ett komplicerat och svårt problem.
Jag skriver faktiskt ett skolarbete om kvinnomisshandel just nu. Det finns skrämmande statistik som säger att anmälda brott har fördubblats på 20 år, från ca. 13000 till 26000. Iofs kan ökningen bero på att fler vågar anmäla, men jag tror att det tragiskt nog är fler som blir misshandlade. Pga vårat hårda samhällsklimat.
du har så rätt clara!
Jag förstår inte varför man skulle säga något som helst till ett offer i fråga om när det ska ta sig ut. Såväl psykiskt som fysiskt illa behandlade kvinnor (i förhållanden med män som är förövarna) utsätt för normaliseringsprocessen.
Det enda man kan göra är att göra allt för att männen inte ska fostras in i den kulturen. Annars kan man vara rätt tyst tycker jag och definitivt enbart stötta den utsatte. Tack och lov är det också det vi får lära oss på juristlinjen så förhoppningsvis blir inte offren kränkta en extra gång i kontakt med domstolsväsendet åtminstone (men det är himla naivt att tro å andra sidan).
du får det att låta så himla enkelt men detta är det värsta du kan säga till en misshandlad kvinna. kvinnor i destruktiva förhållanden går ofta och hoppas och tror att det kommer att bli bättre, att han kommer att förändras. det kanske inte är förens vid första slaget som man inser att det bara kommer bli värre. tanken var god men jag blev uppriktigt besviken när jag läste detta. jag har alltid sett dig som en klok kvinna med klockrena åsikter och tankar men detta va bara blaha
Ja.. det är nog svårt att förstå hur svårt det kan vara att lämna någon som slår en om man aldrig har varit i den situationen.
Och ofta kommer de fysiska slagen efter att det gått en tid då man redan är intrasslad i relationen av en många olika känsloband.
Det är viktigt att vi är lyhörd på våra medsystrar.
CLARA: Amen på det!
Jag provoceras en smula av dig, men jag tycker om din blogg. Skum kombo.
Bra att den här frågan lyfts för diskussion. Jag tror inte att misshandel har ökat utan att den misshandlade har större resurser att anmäla idag än förr, och att det finns en större förståelse och fler nätverk idag än förr. Sedan tror jag heller inte att det är kvinnorna som är svaga utan det är männen som är det. (tack för en bra blogg)
sant. dock är det inte det lättaste för den som faktiskt är förälskad i personen att inse att det blir inte bättre. han/hon kommer inte att förändras. att det bara kommer bli värre.
Jag håller med Marja som skriver: ”…så med ditt uttalande kränker du många kvinnor som råkat ut för övergrepp. Vi får inte skuldbelägga dessa kvinnor.”.
Det du gör är helt klart att skuldbelägga. Jag får känslan av att du tycker att de får skylla sig själva – det är så otroligt komplexa mekanismer bakom det hela. För att inte tala om skammen!
Jag tycker det ofta är så att du ”spottar ur” dig saker som du verkar ha tänkt på mycket, men egentligen verkar det bara vara någonting som du har en stark åsikt om. Du har oftast ingen som helst grund för det du skriver. Snälla, tänk efter vad du skriver innan du publicerar det, vi måste (som en person ovan tidigare skrivit) ta hand om varandra – inte klanka ned på och hänga ut.
Bra skrivet! Och jag försökte läsa genom det flera gånger för att hitta skuldbeläggandet som ”julie” skrev om, men jag hittar det inte. Jag uppfattade det istället som tvärtom- ett stöd för alla utsatta, och alla de som kommer att utsättas i framtiden. Och att det inte är så lätt att ”gå efter första slaget” Vari ligger skuldbeläggandet?
CLARA: Det fanns inget skuldbeläggande. Det är skitsvårt att gå när som helst i ett sjukt förhållande. Jag har full förståelse för det! Har sett det själv på nära håll tom.
Jag förstår hur du tänker. Men verkligheten är tyvärr än annan.
Det kan alla vi som känner någon som varit i denna situation vittna om. Om det vore så enkelt att dessa kvinnor kunde gå vid första gliringen så hade de nog gjort det. Väldigt många ”friska” välmående kvinnor gör just det varje dag. Men för dem som inte gör det sitter problemet så mycket djupare.
Min kollega fick din första tidning i brevlådan idag, så nu längtar jag på jobbet i morgon för att få kika i den…. spännande! Ville bara säga det…
Jag ser inte heller någon kränkning i Claras text, som någon skrev. Jag ser att det står att hon tror att det är svårt att gå när det gått så långt som till fysiskt våld, och min hjärna ser en känga till de som definierar kvinnomisshandel som enbart fysiskt våld. Jag ser inte ”du borde gått tidigare din dummer”, jag ser ”vi ska stötta varandra tidigare, innan det gått så långt”.
Men det beror naturligtvis på vilka ögon man läser med. Jag har bara mina som referens, och någon annan har bara sina egna.
CLARA: Tack snälla. Det var precis så jag menade!
Emma och a:
Clara skriver att det är ”snusförnuftigt” och ”naivt” att säga att man ska gå efter första slaget. Hon menar att man ska gå vid första tecknet på att något inte stämmer. De kvinnor som blir utsatta märker inte de första tecknena och sen sätter normaliseringsprocessen i gång. Efteråt kommer skuldekänslan för att man varit så ”dum” att man inte märkt något och kanske inte heller lyssnat på vad andra försökt säga. Jag menade att om man som Clara säger att man ska gå… och inte har gjort det, så skuldbelägger vi kvinnor i stället för att hjälpa. Clara menar säkert väl, men uttalar sig väldigt kategoriskt.
Jag håller med J och Szlivia att det är mer angeläget att arbeta med hur pojkarna/ männen uppfostras i sin kvinnosyn./marja
Bravo!
Tack för en superfin tidning. Var stooooolt!!!
Jag har varit där.
Mitt i helvetet…
Det var längesen nu. Men jag pratar fortfarande inte om det. Jag har ingen att prata med det om.
När slagen började bli mer frekventa hade jag redan tappat kontakten med mina vänner och min släkt. Vi umgicks bara med hans släkt. Resan till detta stadium tog två år.
Jag hade behövt att någon såg. Att någon förstod. Min mamma såg nog att jag inte mådde bra, men hon ville inte lägga sig i. Hon orkade själv inte. Vännerna hade jag ju redan tagit avstånd ifrån. De brydde sig inte längre om mig.
Jag var helt ensam med den man som i sin dåliga självkänsla läste in att jag var skulden till den. Och jag kunde ju inte lämna honom och göra honom mer illa?
Detta har påverkat mig på många plan. Jag hamnar ofta i situationer där jag blir mobbad. Både före och efter detta förhållande som varade i fem år. Jag tror inte att jag har förstånd att skydda mig själv längre.
Jag fick hem din tidning igår och jag vill säga att jag gillar den skarpt! Längtar till nästa nummer dyker upp i brevlådan.
Mycket bra skrivet Clara! Det är inte svårt att veta var man drar gränsen om man haft en god och kärleksfull relation till sina föräldrar. Har någon lärt dig rätt och fel i livet och har dina föräldrar behandlat varandra med respekt; då vet du var gränsen dras. Varför vill ofta kvinnor skylla ifrån sig? Att det inte är lätt att se de första tecknen.
Vad då skuldbelägga? Det är ju alldeles klockrent! Alla dessa kommentarer om idioter till kvinnor som inte går trots att de blir slagna, DET är skuldbeläggande. Vore det så att de män som slår bara smackade till på första dejten skulle ju naturligtvis ingen vara så dum att de stannade, det börjar ju inte med ett slag, utan precis som Clara skriver, med gliringar, svartsjuka och gränsöverskridningar osv. Däremellan är de dessutom hur gulliga som helst, och det är INTE lätt att ta sig ur en sådan destruktiv relation. BRA skrivet Clara!
Bra sagt! Jag har jobbat med misshandlade kvinnor ut tjejer som utsatts för sexuella övergrepp.
Om det vore så lätt att bara ”gå” så hade väl alla gjort det.
Blev förresten världens lyckligaste nyss när jag kom hem på lunchen. För Posten hade kommit, och i högen av tråkiga räkningar/info-brev låg din fina tidning! Underbar!
Väldigt klokt skrivet!
jag tänkte bara säga att jag fick hem din tidning idag, jag har bara hunnit kolla igenom den snabbt men den verkar toppen! tack!
så sant!
Det här har ingenting med inlägget att göra, jag vill bara säga tack för tidningen! Fick den idag! Ska lusläsa den och prova på alla recept och pyssel. Den gjorde min dag! Tack!
Det är oerhört ovanligt att kvinnan lämnar mannen under tiden som den psykiska misshandeln smygstartar med glirningar. För det brukar ske strax efter förälskeprocessen, forskning har till och med visat på att om signifikanta andra försöker prata med henne om mannens beteende och försöka få henne att lämna honom så kan det istället få en tvärtom reaktion och stärka relationen i en slags romeo & julia-liknelse. Men tanken var god! Och jag håller med om att alla kvinnor som utsätts BÖR lämna då, men verkligheten är en annan.
Jag har, precis som Eva här ovan, varit där. År av psykisk misshandel och manipulation gör det väldigt svårt. I mitt fall var killen mycket äldre än mig och jag trodde att jag inte riktigt visste hur saker skulle vara i ett förhållande, att jag kanske var så självisk som han ville påstå. Däremot, kanske till skillnad från flera andra, slog jag tillbaka med råge när det första slaget föll (det var givetvis också oerhört av mig – ”ingen kvinna har någonsin slagit mig – hur vågar du?!?!?!?!”) och lyckades efter månader av förföljelser och trakasserier bli av med aset.
Du har faktiskt rätt. Vi prata’ om just det här i skolan idag och min lärare sa precis så, att man ska gå efter första slaget.
Han sa det som om det skulle vara den lättaste saken i världen, att bara gå. så då sa jag att det är nog bra mycket svårare än så. Har det gått så långt att man blivit slagen av den man en gång älskat, så har man nog redan blivit ganska så söndersliten… slaget kan mest få det som känns på insidan att synas på utsidan.
och insidan som är så mycket känsligare.
Men hur som haver, jag blev så glad när jag såg din fina fina fina tidning i postlådan. Just nu sitter jag själv och knåpar ihop en layout till vår skoltidning… lite avundsjuk på att min inte blir lika fin som din. Men men, jag blev i alla fall grymt inspirerad!
Kram!
hej clara, bra inlägg, men jag ville egentligen tacka för tidningen! har precis läst igenom hela, och den är verkligen jättebra! bättre än jultidningen faktiskt, bra jobbat tjejen! jag kommer definitivt fortsätta köpa den om det blir fler nummer! kram!
Jag gillar dig Clara, men här pratar du nog lite mer än du har vett till. Du har nog inte varit där, du kan inte veta. Man är fast långt innan den där första gliringen. Oavsett när man vågar resa sig och gå är man en hjälte, oavsett om det var innan eller efter första, tredje eller sjuttonde slaget/elaka ordet. Om man har rest sig vet man och kan se tillbaka på när det började gå utför, det ser man inte när man är mitt uppe i det, det är först när man kommit till den där gränsen när man förstår att nu, just exakt nu gick det för långt, nu har jag fått nog, nu går jag.
CLARA: Jag är enig med dig. Man är fast långt innan den första gliringen. Det är nog svårt att gå redan då. VILKET JAG SKRIVER I INLÄGGET om du tagit dig tid att läsa det.
Så bra at du tar opp et så viktig tema Clara! Dette er det som gjør bloggen din så spennende 🙂 Stå på! Forresten har vi en lignende, men kanskje bedre, setning i Norge: ”Gå FØR han slår”.
Glad påsk! 🙂
Jag har varit där. Och jag gick innan första slaget. Och jag hade sannerligen behövt läsa det här inlägget då. Att det inte är lätt nu, men att det säkerligen är ännu svårare sen.
För galet vad svårt det var. Alla älskade honom – han var ju så bra för mig. Och han ville ju bara hjälpa mig att må bättre. Det var ju en bra tanke – även om han inte har så smidig när han gjorde det. Men inte var det någon orsak att lämna honom…
Till sist var jag mentalt nerbruten – men med vänners hjälp fick jag upp ögonen och tog steget att gå.
Att skriva om detta tycker jag inte är att skuldbelägga. Det är att visa på sanningen. Att ge mod. Bra Clara att du tog upp det!
CLARA: TACK snälla du! Heja dig
Till Eva (som postade sin kommentar 31/3 kl. 09.15). Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka när jag läser ditt inlägg. Så fint skrivet, jag känner så för dig! Du måste prata med någon, speciellt eftersom du skriver att du ofta hamnar i situationer där folk trampar på dig. Du måste bygga upp dig själv lite mer! Stärka dig. Du får jättegärna skriva till mig om du vill, huvudsaken är att du pratar med någon. Tänker på dig och hoppas du ska börja må bättre. Lycka till.
Det är naivt att tro att man ”bara går ifrån” den som slår en men inte naivt att tro att man går efter den första gliringen?
Jag tror alla kan säga någon gliring till någon. Det är på en helt annan nivå att slå en annan människa. En människa som väl har tagit steget ut och slagit en annan har överträtt en gräns som det sen är lättare att gå över igen, och även om inte alla behöver vara återfallsslagare, så blir tyvärr flera av dem det, så jag tycker inte alls att det är dumt, förnumstigt eller naivt att säga till någon som blir slagen att lämna personen i fråga efter första slaget.
Tyvärr verkar många tro att slag alltid har föregåtts av psykisk misshandel, men så är det inte. Det behöver inte handla om, som Clara antyder, lång tid av ”urartning”.