Jag har fått kommentarer från personer som är ofrivilligt barnlösa. Vissa skriver att de blir lite ledsna av att läsa min blogg, hur jag uttrycker mig. Jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag förstår er.

 Det händer att jag blir ledsen när jag läser om bloggare som hittar på saker med sina mammor. Åker på loppis, går och fikar, hyr en film. Det är sådant som jag brukade göra medan min mamma levde. Det är bara drygt två år sedan hon dog, så det är ett färskt sår saltet hamnar i. Men samtidigt som jag blir lite ledsen blir jag också glad när jag ser alla fina mamma-dotterrelationer där ute. Som påminner om den jag hade med min mamma. Och så måste jag påminna mig att alla inte har det så bra som vi hade det. Det finns mammor som inte minns sina barns födelsedagar, som är frånvarande och ointresserade. Det finns de som ständigt är i konflikt med sin mamma. De som helst inte går och fikar tillsammans. Så kan en mamma-dotterrelation också vara. Men när ens egen mamma har dött är det lätt att tro att alla som har en mamma i livet måste vara världens lyckligaste. För att de har just det jag saknar mest.

 Så det kanske ni kan påminna er om när ni läser min blogg. Att bara för att jag är gravid så är inte allt i mitt liv provocerande lyckligt. Det är sorgligt att vara gravid och inte ha glädjen att berätta det för sin egen mamma. Men just den välsignelsen – att jag faktiskt väntar ett eget barn – det är ren och skär lycka. Ta inte ifrån mig den upplevelsen. Inte ens när jag beklagar mig över dess jobbiga sidor. Jag unnar er verkligen era mammor, trots att min fattas mig.