Visa demonerna långfingret

Jag håller på med ett projekt just nu. Projekt; bli tillfreds med vem jag är. Det är inte så himla lätt. Ibland ser jag föraktfullt på mig själv, hur jag är och hur jag ser ut.  Det berättar jag inte för att jag går med håven och vill ha komplimanger. Jag försöker bara vara ärlig. Tack och lov har det blivit mycket bättre sedan jag blev gravid. Men ibland kommer ändå demonerna smygande…

Att blogga (för att inte tala om leva) blir fruktansvärt jobbigt när man föraktar sig själv. Ibland har jag tagit hundra bilder innan jag hittar en enda som duger att publicera här. Inte alltid för att de är fula men för att de inte passar ihop med den bild jag har av mig själv. Ni vet som när en vän fotograferar en och säger att man blev fin. Och själv håller man på att dåna – ser jag verkligen ut sådär? Fy hellre dör jag.

Förut kunde jag inte se på ett tv-inslag med mig själv eller lyssna på mig själv i radio. Är det där vem jag är? Låter jag så? Att ingen satt stopp för mig!  Jag har försökt komma till rätta med dessa tankar genom att analysera och älta. Men det funkar inte alls. Och ingen annan är så hård mot mig som jag är. Så nu håller jag på med projekt axelryckning. Projekt lita på andras omdöme när jag är för hård mot mig själv. Jaså? Det där är jag. Och du tycker att jag är fin? Vad kul. Då säger vi väl det. Jaha, jag får visas i tv utan att bli censurerad av granskningsnämnden? Jamen det var ju trevligt.  Då får jag tacka för det. Det duger. Och det magiska är att ingenting värre händer. Jag överlever. Vatten under broarna. Trots att bilden jag ser inte stämmer med den jag har i mitt eget förvirrade huvud.

Vissa saker gör man bäst i att inte gå till botten med, bara komma över. För alternativet är att låta rädslorna styra ens liv. Och hur kul är det i längden? Och hur mycket utvecklas man?  Och om den mentala axelryckningen inte räcker kompletterar jag med det tunga artilleriet; att citera mormor. Hon är expert på att visa förakt för rädslor.  Berättar man någon negativt om sig själv för henne pratskriker hon på norrländska BAH – vad fan äre me de då?! Det applicerar jag på alla självdestruktiva tankar. För de förtjänar inte ens att analyseras. Bah – vad fan äre me de då?! Och så går jag vidare i livet. Visar demonerna långfingret istället för att bjuda dem till bords.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

107 kommentarer på “Visa demonerna långfingret”

  1. Jag följer många bloggar, säkert 15 stycken, och jag har säkert följt en 15 till som jag tröttnat på. När jag tar bort en så hamnar de andra ett snäpp längre ner, de jag sparar. Egentligen har jag tröttnat på nästan alla jag har nu ändå. Jag tycker alla bloggare utvecklas till precis samma person, det är som att de är någon slags utbildning man går genom att exponera ut sitt liv för andra och det slutar med att alla bloggar om deras nya superdyra och snygga skor, senaste trenden att spruta in skit i kindbenen, och liknande, SKID säger ja på mammas dialekt och jag börjar smått förakta människorna bakom bloggarna. Jag känner inte dom men känner ett starkt hat; En till som blivit en barbie. Men så finns det vissa, guldkorn kan man väl kalla det. Vissa få människor vars bloggar inte blir sämre för att människorna förändras, människor som förändras till något bättre än alla de andra och som vågar stå för dem de är. Som inte faller för grupptrycken och säger vad andra förväntar sig. Du är ett sådant guldkorn Clara. Jag bara älskar din(a) bloggar mer och mer. Lyssnar på ditt program och bara ler. Äntligen en äkta förebild. Du kommer bli världens bästa mamma. En såndär mysmamma som alla vill bli. Det är jag säker på. Även om du känner förakt för dej så kom ihåg att jag tycker du är bäst. Kom ihåg att du är bloggen på min lista som ligger längst ner, den jag kollar först, och många med mig.
    Många kramar!

  2. Åh Clara! Livet är ju fantastiskt ibland! Senaste tiden har jag verkligen gått runt och tänkt på detta och för bara någon timma sen pratade jag med en kompis om det. Om att sluta vilja vara som andra, älska mig själv och framför allt kunna ta en komplimang. Att tacka och ta emot i glädje istället för att nedvärdera komplimangen.

    Gud välsigne dig!

  3. Bra där Clara! Själv föddes jag immun mot dåligt självförtroende, fråga mig inte hur det gick till. Jag önskar att alla människor kunde be sådana demoner dra åt helvete. Hemskt att fina människor ska behöva oroa sig över något så simpelt som ytan. För alla är verkligen fina, på ett eller annat sätt och förtjänar att inse det. Oj vad fint det skulle vara!

    1. Så skönt! Jag har verkligen haft och har problem med bilden av mig själv men det handlar inte bara om ytan, liksom hela mig är det fel på. Bra skrivet också Clara, känner igen mig i att analysera allt till tusen bitar.

  4. Haha vad underbart! Speciellt citatet från din mormor. Jag kan liksom höra det fast jag aldrig hört det. Jag har också såna citat jag tänker på från min mamma och mormor osv., fast inget just för den här situationen så nu tänker jag använda din mormors där :p

  5. Jag känner precis likadant och sade alldeles nyss till min pojkvän att året som kommer ska jag bli glad och snäll mot mig själv. Varför är man så orättvis och hård mot sig själv? Dessutom orättvis mot dem som säger att man är fin och snäll och bra. Eftersom man ideligen säger att de har fel. Så, nu blir vi snälla tycker jag, alla vi med dålig självkänsla.

  6. Jag kan åxå bara säga tack så himla mycket för det här inlägget!

    precis så känner jag mig också ibland och vissa perioder till och med ofta.
    Det är svårt då att ta sig tillbaks till den här glada och självsäkra personen som man vill vara när man känner sig ful och allmänt korkad och totalt fantasilös.

    Har en sån period just nu.

    Men nu när jag läst det här så känns det faktiskt mycket lättare. Man är aldrig ensam och det blir bättre!

  7. åh…! sicken underbar mormor! alla borde ta efter det uttrycket, för visst känner man igen sig, det tror jag de flesta gör…

  8. Åh vilken underbar mormor! Och kloka ord från dig som vanligt. Du sätter ord på det som man går omkring och grunnar på, på ett sätt som man aldrig kan göra själv. Och din blogg får en faktiskt att tänka och fundera. Du är grymt duktig, tro aldrig något annat! 🙂

  9. Tack för att du skrev just detta just ikväll! Det är iofs tråkigt att läsa att någon man beundrar så mycket inte är särskilt snäll mot sig själv. Visst är det synd att vi är så många som lägger tid på att bry oss om vad andra tycker? Din mormors inställning är klockren och den ska jag komma ihåg nästa gång rädslorna slår klorna i mig.

    Ha en fin kväll och tack för att du finns och sätter ord på dina tankar!

  10. Å vad jag gillar dig för att du vågar vara dig själv!
    Tror att vi är ganska många som fightas med demoner och det är så synd. En person som är sig själv rakt igenom är, trots alla fel och brister, de mest beundransvärda enligt min mening. Heja dig!

  11. Känner igen mig i ditt inlägg.
    När man är på väg att bli mamma så är det så mycket som kommer upp. Man analyserar vem man är, vem man var och vem man vill vara. Man funderar mycket på sin egen mamma och på vilken mamma man själv vill vara.
    Det känns som man står vid en vägkorsning.
    Jag har rotat i mitt förgångna men jag känner som du. Att rota upp lite leder framåt men att älta skitsaker kan göra att man drar ner sig i stället.
    Jag jobbar med att bli mer medveten om mina demoner. Att upptäcka dom direkt dom kommer är svårt (för dom är duktiga på att smygga… 😉 ) men ju fler gånger jag lyckas upptäcka dom desto snabbare går det. När jag upptäcker “dom” så ramsar jag affirmationer… hahaha… nästan som trollformler… “Jag KAN!” och “Jag ÄR bra!” är dom enklaste och även dom bästa!!!

    Kram till dig och ett stort lycka till med att schasa iväg dom!

  12. Precis den inspiration jag behöver nu! Själv går jag för tillfället i terapi för att komma till rätta med dessa problem, något jag starkt rekommenderar. Om man inte har råd eller får det betalt av landstinget (vilket jag antar att man inte får) så vill jag tipsa om psykologmottagningen på Umeå Universitet (och säkert andra universitet också). Terapi av sista årets psykologstudent för 50 kr/h om man är under 25 år, annars 125 kr/h. Jag hade en grym terapeut, mitt livs investering!

  13. Tack Clara! Precis vad jag behövde påminnas om, jag är inne i en likadan period just nu. Tack för att du skriver om såna här ämnen!!

  14. Tags: Poems

    ——————————————————————————–

    Ett er nødvendig – her
    i denne vår vanskelige verden
    av husville og heimløse:
    Å ta bolig i seg selv
    Gå inn i mørket
    og pusse sotet av lampen.
    Slik at mennesker på veiene
    kan skimte lys
    i dine bebodde øyne
    Forøvrig stemmer jeg i: om man skal sette hver eneste lille detalj i sitt liv under lupe, blir man gal, mister perspektivet og kjeder vettet av seg.

  15. Jag känner verkligen igen mig i det här inlägget 😛 är typ likadan när det gäller sånt, om en vän har tagit en “fin” bild på mig, tycker jag det motsatta.
    Och ett modigt inlägg och tack för att du skrev det 🙂 då kan jag känna att det inte bara är jag som är sådan 😉

  16. Tack Clara för att du skrev det här, i precis rättan stund!

    Det är så fruktansvärt skönt att se, att någon som man ser upp till som du, har exakt samma tankar som jag. Du är både vacker och godhjärtad och jag önskar dig all lycka.

    Tack för ett budskap jag kan tro på!
    Kramar,
    Matilda

  17. Du är så otroligt klok. Du får mig att vilja förändra det dåliga i mitt liv och förstärka det bra! Du har dessutom peppat mig till att använda matlagning/bakning som terapi. Min mamma dog för ett halvår sen så min tillvaro är ganska upp och ner. Är ensambarn och i en knepig mellanålder (mellan tonåring och vuxen), grubblar mycket, men det hjälper verkligen att baka, precis som du säger. Som ett extra plus har jag nu blivit en hejare på att göra det mesta som går att äta, och har ett nytt intresse! Din blogg väcker alltid eftertanke hos mig. Kram!

    1. Fina du! Tack för de orden.Stor kram och många tankar, förstår att det du går igenom nu måste vara oerhört jobbigt!

  18. Det här var något av det mest trösterika och inspirerande jag har läst på länge. Ska försöka att tänka så ett tag. Tack Clara.

  19. TACK Clara! Fy vad jag behövde läsa detta just i kväll.
    “BAH – vad fan äre me de då?!” Ska jag applicera på alla självdestruktiva tankar framöver.

  20. Jag kommer härmed ta till mig din mormors citat, fy fan va bra! Känner så igen mig i det där, den där känslan om att inte riktigt veta vem man är eller vem man vill vara.

    Tack för den finaste och ärligaste blogg!

  21. underbara, underbara, precis vad jag behövde läsa ikväll och anledningen till att jag tittar in på din blogg minst en gång om dagen! I flera år stod jag framför spegeln och berättade för mig att jag får lov att finnas, men nu tänker jag sätta in tyngre artilleri mot mina demoner; läkarbesök väntar på fredag och jag behövde lite pepp, vilket du gav mig!
    Tack!

    1. Lycka till, m! Ge inte upp om du råkar komma till “fel” doktor. Det finns fin hjälp att få! (KBT är ett tips.) God Jul på dig och Kram !

  22. När man hör en sån läcker, cool å kul brud skriva va du känner förstår man att såna tankar bara finns i ens eget orättvisa huvud, för sällan har man väl blivit så knockad av någons enorma utstrålning å läckerhet som av dig!

  23. Så är det för mig med. Känner igen mig exakt. Så himla sorgligt egentligen. Men värst tycker jag nästan det är när jag tänker; om jag bara vore lite mer så, eller vägde 55 ist för 57, eller om jag bara hade långt hår, eller lockigt.. eller om jag hade den där talangen, sjunga, skriva, vad som helst.

    Men det är verkligen destruktivt.

  24. Jag har också alltid brottats med såna tankar. Man kanske aldrig kan komma åt det helt men det är nyttigt att bli mamma! Plötsligt har man inte tid att stöta och blöta osäkerheter och ta 100 foton… Och dessutom får man sällskap av en liten som tycker man är det bästa och coolaste som finns 🙂

  25. Ack, denna självkänsla… Jag har själv kämpat mycket med jämförelse, men fick på allvar ta mig ur det på ett möte en gång, där predikanten pratade om faran med att just jämföra sig med andra. Hur man så gärna jämför sig med just de personer som står några steg längre upp på livsstegen (men som en gång har varit precis där man själv är nu). Man ser inte deras kamp att själva klättra upp, utan bara resultatet, att där står de, så högt ovan mig själv… Speciellt med utseendet har jag fått kämpa, alltid känt mig så mindervärdig på grund av hur jag ser ut. Gud var tvungen att skaka om mig ganska rejält för att jag skulle börja få ett litet grepp om att han älskar mig precis som jag är, att han har skapat mig och att han tycker att jag är övermåttan underbar! Ibland glömmer jag det fortfarande, men då brukar det hjälpa att repetera psalm 139: 14 och sefanja 3:17. Vi har lärt oss att tro på en lögn om oss själva, att vi inte duger. Men Guds ord är sanning! Tack och lov för det! Och tack för en jättefin och ärlig blogg… Du är så fin!

  26. Så himla bra skrivet! verkar som att vi är många som känner igen sig. Jag har en helt annan bild i huvudet av hur jag ser ut och därför blir jag ofta förvånad när jag ser mig själv när jag inte är beredd, typ råkar hamna framför en spegel på en resturang. Ett tag sa jag alltid att jag blir så dålig på bild. Men sen tänkte jag att “man jag tycker ju bara att jag blir dålig på bild för att jag inte ser ut som en supermodell men förväntar mig att jag ska göra det”. Nu blir jag ganska bra på bild. Bra på att se ut som Hanna liksom.

  27. Här sitter jag och är nere. Klickar mig fram till din blogg och känner bara TACK GODE GUD! Orka hålla uppe en fasad! Nu är det jag som ger mig själv en kram och går och borstar tänderna! Tack Clara för att du bloggar!

  28. Jag följer ditt skrivande. Du är vacker och du har en mysig röst. Du är insiktsfull och inspirerande. Jag har tidigare avskytt min utsida, under hela min uppväxt, och alltid varit skör och mottaglig för negativitet. Jag var tvungen att söka hjälp, efter 10 år gick det inte längre. Det var 2 år sedan, nu är jag fri. Alla behöver inte gå en så tung väg, ibland räcker det fint med ord som din mormors. Och för dig ska det inte behövas mer än så. För som sagt; du är vacker.

  29. Fantastiskt! Precis sådär behöver jag också tänka. Seriöst, hur lätt är det inte att bli helt passiv av för mycket självkritik? Du är så bra heja dig!

  30. När ens egna känslor och upplevelser som barn, däribland rädslor, inte bekräftas av de vuxna omkring en och inte tas på allvar, leder detta ofta till just självförakt i vuxenlivet. Det har inget med “yta” att göra, men det kan vara mindre svårt att fokusera på hur man ser ut eller låter osv, än att känna efter hur det känns på insidan och vad detta verkligen har att göra med. Din mormors attityd hoppas jag du inte kommer att använda dig av gentemot dina egna barn. Var snäll mot dig själv och bekräfta dig själv – och de dina.

  31. Ville bara tillägga – och kanske förekomma en möjlig svarskommentar i den riktningen – att min kommentar förstås inte var ett påhopp på din mormor; har förstått att hon är en härlig mormor på många sätt och mycket, mycket viktig i ditt liv. Jag kommenterade enbart vad du skrev om föraktet för vissa känslouttryck – och möjliga effekter av detta.
    /emelie

  32. Fina du. Jag säger bara tack! Tack för att du får mig att vilja sluta tänka så här om mig själv. Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i det du skriver.

  33. Varför identifiera sig med en falsk bild av sig själv? Bibeln, som är sanningen och Guds ord till oss, säger att vi är skapade till Guds avbild och att vi är övermåttan underbart skapade. Vi är Guds ögonstenar. Välj att säga “Tjenare snygging” varje gång du passerar en spegel. Talar vi positivt till vår kropp så sker underverk.

  34. Takk Clara. Du vet å få det sagt. Det er alt for lett å gi demonene spillerom – og la de ta over store deler av hverdagen. Nok er nok. Det er godt vi har en langefinger å vise dem!

  35. Så som du känner, känner många! Jag bara tänkte på en grej du skrev, om att lita på när andra säger att man är fin – det är jättebra. Men samtidigt (och det vet du ju säkert också) så kan det vara lite riskfyllt om man börjar ta andras kommentarer som ett kvitto på att man är bra och duger. För om ingen säger att jag är fin eller bra idag – är jag ful och tråkig då? Nu verkar inte du vara typen som behöver andras bekräftelse för att må bra med dig själv, men det finns ju många såna exempel med inte minst unga människor i olika tv-program (nu låter jag som om jag är 80…) För min egen del tycker jag att det som hjälpt mig att slippa tvivla på mig själv, är träna på att stänga av min inre, kritiska röst – det går lättare och lättare. Ibland försöker jag se mig själv lite utifrån, och tala till mig själv som om jag var min egen bästa kompis, om du förstår hur jag menar. Då blir det ganska tydligt om jag har haft för stora krav eller varit för kritisk mot mig själv, för om det gällde min bästa kompis hade jag aldrig varit så hård som jag är mot mig själv. En annan sak som jag försöker jobba med är att ta ner betydelsen av vad andra säger om mig, att vara lite “glasvägg” inför värderande (positiva som negativa) kommentarer om mig – i alla fall när de kommer från folk jag inte känner. Konstruktiv kritik är en annan sak, där är det bra att vara öppen!

  36. Härligt med människor som vågar vara ärliga och leva i verkligheten. Det är tyvärr inte alltför vanligt i Sveriges bloggvärld. Tack.

  37. Du är så himla fin och bra. Tack för att du skriver så viktiga inlägg om sånt som alla går och tänker på i sin ensamhet 🙂

  38. Du är väl för underbar!
    Tycker att dina bloggar bara blir bättre och bättre. Du är otroligt rolig och klok, sitter ofta och småfnissar lite när jag läser din blogg 🙂
    Ja såklart inte till alla inlägg men du förstår nog vilka.

  39. Heja heja Clara! Vi är allt för många tjejer som går omkring med axlarna tunga självförakt och vi är alla lika bra på att dölja det. Jag har precis börjat känna mig tillfreds med mig själv. Efter fem jobbiga år med ätstörningar, orimliga krav och ett självförakt som fick mig att börja gråta när jag tänkte på min person och mitt utseende. Det som hjälpte mig var dels samtal med terapeut, att få lära känna mig kropp genom avslappning hos en sjukgymnast och medicinering. Men den största hjälpen var min insikt om att jag är en del av den här världen, lika stor del som alla andra. Därför är jag också lika mycket värd som alla andra. Flummigt kanske, men den tanken gör mig lugn. Nu har jag sållat bort alla bloggar som gräver fram min osäkerhet. (din var en av de tre som blev kvar!)
    Massa kramar! U GO GIRL

  40. Hej Clara. Jag skulle vilja kunna svära. Det ger det man säger en helt annan kraft. Men det är bara det att jag tycker att betydelsen är fruktansvärd, så därför kan jag inte. Hur tänker du när det gäller att ta svordomar i sin mun och att samtidigt vara kristen?

    1. jag tänker inte så mycket på det. svordomar har aldrig varit laddade för mig eftersom jag blev kristen så sent och har svurit hela tonåren. Ibland är det befogat – ibland inte. Men jag tycker att det är fint att du inte svär 🙂

  41. Fantastiskt! Jag tror att det var något som många behövde läsa! Och jag ska skriva ner din mormors kommentar så jag kan plocka fram och se “Bah – vad fan äre me de då?!” nästa gång jag blir gnällig över småsaker! 🙂

  42. Tack, tack Clara, det här behövde jag läsa, jag kan vara otroligt självkritisk och känner igen mig i det du skriver, din blogg har jag följt i flera år och kommer att fortsätta att göra det. Du är alltid så jordnära och ärlig i bloggen, det tycker jag om. Glömmer inte den dagen jag nervöst gick fram och hälsade (på halvdana Bloggalan…) Tack för att du är en så fin inspirationskälla!
    Mvh Ewelyn.

  43. Jag älskar mormor-citatet. Det ska jag också använda. Jag är som du – föraktar mig själv emellanåt.
    Glöm inte hur sjukt fantastisk du är Clara. Jag vet INGEN som har annat än lovord om dig! Och alla vet att du bara är människa – alla har vi fel och brister! Men det är dina tillgångar som lyser. Man FÅR vara kass också. KRAM

  44. Jag vet lite hur du känner. Jag känner det själv ibland. Jag är tjugoett år, läser till lärare, är vissa dagar ganska till freds med vem jag är – men inte alltid, eller inte fullt ut. Det är jobbigt och något man brottas med då och då. Men jag börjar acceptera mig själv mer och mer, vilket jag känner är oerhört positivt – jag har till och med gått från brunett (färgat) till mörkblond (min naturliga hårfärg) för att jag ser det som ett viktigt steg för min personliga del. Jag gillar innerst inne vem jag är – för jag är äkta och mig själv. Men ibland gillar jag inte den jag blir i andras ögon, eller den jag blir fysiskt i spegeln (jag tänker för mycket). Och jag tvivlar alltid på mig själv om jag är med någon jag verkligen tycker om – jag är helt enkelt rädd för att inte bli accepterad för den jag faktiskt är. Pust. Tack för att jag får prata av mig. (; Sätta lite ord på känslor.

  45. Bästa citatet av din mormor! Jag tror också att det ibland kan vara bättre att bara låta det vara istället för att ta debatten med sina självkritiska tankar. Ofta hamnar man då bara i långa grubbel som inte leder en framåt. Se istället dina självkritiska tankar som att de bara är tankar, de är inte sanningar utan hypoteser. Och att du kan fortsätta göra det du vill oavsett vad de säger!

  46. You go girl! Varför känns det som att man måste vara en sådan duktig flicka hela tiden? Leva upp till så många krav från sig själv. Och som man upplever det, från andra. Man vill så gärna leva upp till sin bild av sig själv, och andras förväntningar, aldrig får det bli fel. Jag blir så trött ibland. På mig själv. Och på allt runt. Men du är alltid inspirerande. Härligt!

  47. åh va jag behövde läsa det här inlägget, det hade inte kunnat komma mer lägligt! jag ska om bara några dagar börja ett nytt jobb, ett riktigt jobb med det jag faktiskt är utbildat inom. och det känns såklart fantastiskt att ha stått ut bland alla hundratals-sökande. men med det kommer också den ofantliga ångesten, “klarar jag det här?”. jag har börjat bli ohyggligt rädd att folk ska tycka att jag inte förtjänar jobbet, varför vet jag inte ens. men nu ska jag fanimej visa demonerna långfingret. när jag går till jobbet första gången så ska jag tänka på dig, och din mormor. tack!

  48. Hej,
    Jag lovar dig, de där tankarna kommer gå över när du får barn. Man har helt enkelt inte tid eller lust att oja sig över såna skitsaker. Man ser ut som man gör och man gör så gott man kan, mer kan man inte göra. Lycka till! Kram

  49. Vad fina inlägg du kommit med sista dagarna. Jag blir extra impad av alla höggravida som lyckas prestera något över huvudtaget. Jag har mest känt mig trött, tung och stressad i den situationen.
    Allt gott!

  50. TAKK!
    Det passet bra å lese akkurat i dag. Takk for at du er så ærlig – det er viktig i en verden der alle er mer opptatte av å holde på fasaden sin.

    Og du – husk at du er elsket uansett hva, da 🙂

  51. Good for you! 🙂
    Så skönt det är att du tar din roll som förebild på allvar – och ändå verkar vara dig själv. Det kan inte vara lätt när man är så offentlig.

  52. Hear hear!!!

    Jag känner igen mig så mycket. Jag utvecklade detta tänk till en lätt dysmorfofobi och kunde ägna timmar, dagar, månader åt att bara spegla, filma, fota, prova mindre kläder på min kropp och bara hata mig själv. Och då speciellt bara ena halvan av mitt ansikte, konstigt nog. Tyckte att den var helt grotesk och såg ut som en troll. Typ twoface. Nu börjar så sakteliga dessa beteenden bli mindre och mindre dominerande.. de tar inte längre up 90% av min vakna och 30% av min sovande tid.. detta gör jag ju 1. genom att sysselsätta mig med så mycket -liv- som möjligt och allt vad det innebär och 2. acceptera acceptera och tänka att det alltid finns en chans att jag faktiskt ser ut så som jag uppfattar mig – liksom möta ångesten som kommer utav det och INTE kontrollera i speglar, filmer eller i foton och absolut inte dra ner på mat för att “bli smal och fin”. Bara glida med. Ångesten släpper..

  53. Hej! I know what you mean…. lätt att tänka så om sig själv. Känner igen mig en massa. Har ältat, funderat, pratat, krisat och utvecklats mycket senaste åren… Och idag liksom är jag så nöjd med livet och är knappt aldrig trist mot mig själv eller ältar. Beror ju på många grejer att man utvecklas… Men iaf skulle komma fram till att en pusselbit i livet, som var superb för mig, var att läsa: Lev livet fullt ut skriven av Eckhart Tolle. Rekommenderas varmt 😀

  54. Hej!
    Jag håller oxå på med mitt egna projekt axelryckning (även om jag inte satt något namn på det tidigare). Jag har upptäckt att det är oerhört avslappnande och förlösande att tillåta sig själv att bara vara den man är! Tack för ett bra inlägg!!
    Kram

  55. Det är konstigt det där med att man faktiskt inte riktigt vet hur man ser ut! Man tar en massa kort och tänker att det DÄR är ju inte jag, men alla andra tycker att det är PRECIS så man ser ut. Det behöver ju inte vara det att man tycker att man blev ful, bara att man inte blev sig själv! Fast det var det man blev…. hm…

  56. Strålande mormor! jag hoppas att det är okej att jag lånar det i mitt huvud ibland. min mormor svor för lite nämligen. eller järnspikars sa hon ju ofta. men med det ger man inte demonerna långfingret lika effektivt tror jag.

  57. Alltså, det här var det bästa på länge. Du skriver verkligen sånt som man tänker på hela tiden, men som alla är rädda för att säga högt. Stor eloge till dig.

  58. Tack tack tack för din blogg! Har ganska nyligen upptäckt den och den har lyft min höst. Så mycket. Nu går jag in och kollar vareviga dag och blir alltid lyft. Tack för det. Det behövs fler av dej. Men jag är tacksam att det iallafall finns en. Du hjälper så många. Tack. Och åter igen tack!

  59. Det gör ont att förändra sig och utveckla sig. Jag själv har kört strutsmetoden ett tag men nu måste jag ta tag i sådant som jag inte fullföljt som studier etc. och det gör ont att fejsa sitt destruktiva beteende. Man vill skydda sig mot sig själv men det gör ingenting att du känner förakt. Skaka hand med demonen och ta den med en nypa salt.

  60. Jadu, jag känner igen mig. Allt detta ändrades drastiskt när jag blev mamma. Så vänta du bara. Som Leila sade i den famösa intervjun så får man en väldigt hälsosam distans till sitt utseende, etc. när man har barn. Jag hatade att se mig själv på kort och film, men nu är det kul. Dessutom ser man sina drag i en annan, perfekt, gosig liten människa, och då accepterar man dem och till och med uppskattar dem.
    Vad gäller din röst så tycker jag att den är helt fantastiskt underbar. Som vatten. Hörde dig i Pikant och wow. Bara så att du vet.
    Dessutom så hör det till den senare delen av grav. att känna sig extra skruttig. Vänta bara tills bebben är runt halvåret/året…

  61. “Inte alltid för att de är fula men för att de inte passar ihop med den bild jag har av mig själv.” Jag gillade den meningen. Jag tror många känner så men eftersom allting är som det är så är det inte okej att visa det. Man ska vara lycklig och lyckad pa alla satt och vis. Men hur latt ar det!! Eller hur latt ar det att halla uppe den fasaden jamt. Jag laser valdig sallan din blogg om jag ska vara arlig, folk tjatar om att den ar sa bra men ibland far man liksom inte till det. Men jag ska nog forsoka med det nu for du verkar ha mycket gott att saga.

  62. Ar det inte intressant hur mycket tid och energi vi lagger ner pa att inte tycka om oss sjalva och hur vi ser ut. Tanlk om vi la all den energin pa att tycka om oss sjalva och sporra och heja pa isatllet. Vad langt alla tjejer skulle komma da.

    Jag ar precis likadan. Jag kan inte titta pa bilder av migsjalv och skulle vilja visa lite mer outfit bilder pa min blogg men tanken pa att fa kroppen och ansiktet att ga ihop pa bild…ergh.

    Dock har jag borjat utmana migsjalv och mitt tankesatt for jag blivit sa trott pa migsjalv den senaste tiden. Sa nu blir det andring och jag stammer in i ditt “BAH – vad fan äre me de då?!”

  63. Tack Clara! Precis vad jag behövde läsa 🙂
    Hörde någon som sa “ingen är så bra som du på att vara du”. Mao du duger precis som du är! Inte alltid så lätt att leva efter, men värt att försöka.
    Tack igen för peppande ord och en härlig blogg!

  64. Så underbart härligt!!! Jag tänker sno din mormors kommentar rakt av, den är ju helt fantastisk!!!!

    Och jag tycker då verkligen att du är en vacker människa.

  65. Jag gissar att det kommer hända sköna och märkliga saker med självkänslan när den lilla babyn har flyttat ut. Har sen ett halvår tillbaka välsignats med en liten pojke som vände livet upp och ner och på rätt köl på samma gång. Och oj vad jag växer som människa, varje dag, tillsammans med min son och min sambo. Inte till någon godare eller smartare person, men kanske lite enklare, rakare och gladare tjej. Det är en nåd att få uppleva detta!

    Allt gott!
    Catta

  66. Vad paff jag blir varje gång jag förstår att jag inte är ensam om de där tankarna. Det
    är så lätt att tro att alla andra är så nöjda med sig själva. För hur skulle du kunna vara missnöjd?Du är ju underbar! (Tycker jag)

  67. Jag är fin, för att du har skapat mig.
    Jag är dyrbar, för att du älskar mig.
    Skön är jag i dina ögon, en ädelsten i din hand.
    Därför kan det kvitta, om någon säger att jag är värdelös och dum.
    In i mitt hjärta viskar du sanningen: att jag är värd mer än guld.
    Jag är din ögonsten, din hemliga skatt.
    Du är glad att jag finns till.
    Jag vill tacka dig så länge jag lever och aldrig glömma vem jag är

    dikt av Margareta Melin

  68. Jag tycker förresten att din blogg är underbar, du gör verkligen din grej och du gör den så jädrans bra! Att du skriver om fina saker utan att försköna till en gräns då det känns som om man kvävs av sockervadd är en hemskt bra sak.
    Har läst ett antal bloggar som lite yngre som jag inte alls förstår vad jag någonsin såg i. Nu kan jag använda dem som inredning/matlagningstips, max. De presenterar en förvriden verklighet liksom. Det är inte verkligheten alls. Din blogg är mer som godis man gillar, med lite sting i. Om du är mörk choklad med chili tycks många andra bloggar vara snyggt godis som bara smakar socker.

  69. Det behövs alltid påminnelser om sånt här, bra jobbat!
    En gång efter att jag beklagat mig om hur jag tvivlade på mig själv och inte kände mig bra nog frågade personen jag hade beklagat mig för vad jag skulle ha sagt till min syster om hon just hade berättat samma sak för mig. Jag insåg att jag aldrig skulle påstå att hon skulle ställa lika höga krav på sig själv utan att jag skulle påminna henne om hur fantastisk hon är och istället berättar för henne att hon är bra exakt precis som hon är.
    Och varför skulle kraven vara högre på mig än på henne?
    Så nu brukar även jag, när jag kommer ihåg det, försöka se mig själv med lite distans och fundera på vad jag skulle säga till min syster om rollerna varit omvända.