Jag håller på med ett projekt just nu. Projekt; bli tillfreds med vem jag är. Det är inte så himla lätt. Ibland ser jag föraktfullt på mig själv, hur jag är och hur jag ser ut.  Det berättar jag inte för att jag går med håven och vill ha komplimanger. Jag försöker bara vara ärlig. Tack och lov har det blivit mycket bättre sedan jag blev gravid. Men ibland kommer ändå demonerna smygande…

Att blogga (för att inte tala om leva) blir fruktansvärt jobbigt när man föraktar sig själv. Ibland har jag tagit hundra bilder innan jag hittar en enda som duger att publicera här. Inte alltid för att de är fula men för att de inte passar ihop med den bild jag har av mig själv. Ni vet som när en vän fotograferar en och säger att man blev fin. Och själv håller man på att dåna – ser jag verkligen ut sådär? Fy hellre dör jag.

Förut kunde jag inte se på ett tv-inslag med mig själv eller lyssna på mig själv i radio. Är det där vem jag är? Låter jag så? Att ingen satt stopp för mig!  Jag har försökt komma till rätta med dessa tankar genom att analysera och älta. Men det funkar inte alls. Och ingen annan är så hård mot mig som jag är. Så nu håller jag på med projekt axelryckning. Projekt lita på andras omdöme när jag är för hård mot mig själv. Jaså? Det där är jag. Och du tycker att jag är fin? Vad kul. Då säger vi väl det. Jaha, jag får visas i tv utan att bli censurerad av granskningsnämnden? Jamen det var ju trevligt.  Då får jag tacka för det. Det duger. Och det magiska är att ingenting värre händer. Jag överlever. Vatten under broarna. Trots att bilden jag ser inte stämmer med den jag har i mitt eget förvirrade huvud.

Vissa saker gör man bäst i att inte gå till botten med, bara komma över. För alternativet är att låta rädslorna styra ens liv. Och hur kul är det i längden? Och hur mycket utvecklas man?  Och om den mentala axelryckningen inte räcker kompletterar jag med det tunga artilleriet; att citera mormor. Hon är expert på att visa förakt för rädslor.  Berättar man någon negativt om sig själv för henne pratskriker hon på norrländska BAH – vad fan äre me de då?! Det applicerar jag på alla självdestruktiva tankar. För de förtjänar inte ens att analyseras. Bah – vad fan äre me de då?! Och så går jag vidare i livet. Visar demonerna långfingret istället för att bjuda dem till bords.