Jag slocknade med en bebis på armen vid niotiden i fredags. När jag vaknade på lördagen hade Jakob städat hela huset. Så underbart att vakna till ett rent hus! Den här tiden vi spenderar tillsammans, är barnlediga tillsammans, hjälper och avlastar varandra känns som en otrolig investering i vårt äktenskap. När man precis fått barn kan vardagen kännas skakig och fysiskt kan man vara alldeles matt. Och när det är lite kämpigt med amningen och sömnen är det guld värt att bli uppassad med gott fika på sängen, frukost och massa kärlek och omvårdnad. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att göra likadant!
Det är också skönt att som mamma se att man visserligen är viktig men ändå inte oersättlig. Det enda jag gör som Jakob inte kan är att amma. Resten kan man dela på och därigenom växer bådas självförtroende. Det är inte en av oss som är experten på allt. Och jag behöver inte oroa mig knäpp över det stora ansvaret som lagts på just mig. Vi är två om allt och har dessutom både släkt och vänner som hjälper till och ger avlastning. Det finns ett fint ordspråk som lyder “det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Jag tror att det ligger väldigt mycket i det.
41 svar
Väldigt fint ordspråk! Precis det jag försöker påpeka så fort människor pratar om att alla barn måste ha en mamma och en pappa. Barn behöver så mycket mer – och det behöver inte alls vara just en mamma och en pappa utan helt enkelt en drös bra människor av alla kön och åldrar omkring sig – under sin uppväxt!
Hej Clara
Ditto the above
What a love saying…that’s why it’s so important to ‘grow community’
LOVE PEACE enJOY your bundle of Joy
Julie
x
låter underbart! jag tycker verkligen pappan ska ha lika stor del i allt som mamman. låter som jakob är en fin man 🙂
Ja det ligger verkligen någonting i det. Jag tror det är viktigt att man från första början har den inställningen så att det inte blir den ena som blir expert på den lille och den andre som inte vågar göra fel… Det kan aldrig komma något bra av det! Jag önskar att vi också kommer att kunna vara hemma samtidigt när vi får barn, men här i USA så fungerar det tyvärr inte så. Kvinnan har 2 veckor och mannen 0. Det är den tuffa verkligheten tyvärr!
Usch, vilket jobbigt samhälle. Vad händer om kvinnan blir svårt sjuk eller dör, får mannen inte vara hemma med sin bäbis då?
Men vad sjukt, jag är sååå glad att jag bor i Sverige som faktiskt är långt före i utvecklingen på den fronten. Så kvinnor är alltså tvugna att säga upp sig från deras jobb när dom blir gravida? Eller hur fungerar det? Det förutsätts alltså att kvinnor ska bli försörjada av en man om de vill ha barn.. Fy vad otäckt, jag ryser. Stackars alla fäder också som inte har rätt till sina egna barn
Oftast är det så att kvinnan blir uppsagd när hon blir gravid. Åtta veckor är annars det vanligaste att man får vara hemma med sitt barn, dock inte med lön. Om man får tvillingar får man vara hemma i hela 12 veckor… Om man som kvinna vill fortsätta arbeta lämnar man barnet till en far eller morförälder, alternativt barnflicka. Det finns också bebisdaghem. USA är uppbyggt på hemmafruteorin. Om mamman blir sjuk eller dör så gäller samma sak som om hon vill jobba: mormor/farmor/barnflicka/bebisdaghem. Sorgligt men sant.
Men i teorin skulle alltså killen kunna säga upp sig o ta hand om barnen o tjejen jobba? Det är bara så att man är van vid att man gör tvärtom?
Låter som ett klokt ordspråk!
Det ultimata alternativet: pumpa ut mjölken och mata ur flaska, så kan din partner vara delaktig i allt!
Det är helt ärligt att gå över ån efter vatten och dessutom inte särskilt enkelt alla gånger. Varför detta fokus på amning/matning? Pappan kan göra så oerhört många andra mysiga grejer med bebisen. Pumpa ur och stöka med sånt riskerar bara att bli ett extra stressmoment.
Är man på eget initiativ helt övertygad om att pumpning/flaskmatning är grejen för jämställdhet, ja, då är det i sin ordning. Men pådyvlat utifrån, nätack.
Härligt inlägg!:-)
Stina
Åh vad härligt ni verkar ha det, bebisbubblan är nog den mest omvälvande men underbaraste tiden i ens liv. Precis som du skriver så är ni ju båda föräldrar till ert barn, alltså är ni lika viktiga!
Själv väntar jag på att min andra ska titta ut när som helst. Men något säger mig att den här bebislunken inte riktigt kommer infinna sig när det finns en aktiv treåring hemma 😉
Som Styelabaad skriver ovan så är förutsättningarna i USA helt andra. Jag bodde där under min sons tre första år och trodde jag skulle gå under. Helt ärligt. Jag önskar att vi i Sverige skulle bli bättre på att njuta av det vi har vad gäller barnledighet och möjlighet till att dela på föräldraarbetet. Ni verkar ha förstått det där med livskvalitet!
Fantastiskt att ni har möjlighet att vara barnlediga samtidigt. Det måste betyda tokmycket för er båda, och för barnet.
Har man den möjligheten så tycker jag att det är självklart 🙂 hade gärna haft min man helledig de första månaderna … men den verkligheten passar tyvärr inte in. Men vi försöker pussla så mycket som det går så vi får lite föräldraledighet i början tillsammans 🙂 vilket jag tycker är solklart då BÅDA blir föräldrar!
Bra att saker o ting förändrats. När jag var föräldraledig fick man inte vara hemma samtidigt. Det var 2002, så det är inte länge sen. Jag skulle verkligen behövt avlastning, för jag var helt slut. Men vi kunde inte leva på föräldrapenningen så det var bara att kämpa på.
Man kan inte vara hemma samtidigt med f-peng nu heller, mer än pappadagarna i början. Det är tal om att utöka dem från 10 till 20. Jag gissar att den här lilla familjen tråcklar sig fram på annat vis.
Det går om man vill, man delar o pusslar.
Jo, man får dela och pussla, men man kan inte ta ut f-peng på samma tid, för ett och samma barn. Så menade jag.
Hoppas att de inför (var det inte prat om det?) att man får vara hemma med föräldrapeng samtidigt. Så himla bra tror jag.
Åh, så härligt skrivet! Och så sant! Jag må vara ung, men det är många i min ålder som får barn nu och i stort sett allt man får höra från de unga mammorna är “jag får göra allt, men det är ju så – det är ju naturligt och inget man kan göra åt”. Men ojoj vad de är fel ute. Ska genast hänvisa dem till detta inlägg nästa gång jag tröttnar på deras gnäll.
oh, vad fint att vakna upp till ett nystädat hus!
Vilket träffande ordspråk, det är ju alla runt omkring som kan vara delaktiga!!! Låter som en perfekt lösning för er!!!Njut för tiden går extremt fort,fick själv ett litet barnbarn för 2 månader sedan och det känns som hon alltid har funnits med oss!M
Jag vill ha precis likadant, vill att vi båda ska bli specialister på vårat barns behov. Blir så trött på par där mannan (oftast) frågar sin kvinna hela tiden, eller där kvinnan delegerar ut uppgifter. Någon konstig prestige de flesta kvinnor håller kvar i även fast det är 2011.
Sjukt fräckt att skylla allt på kvinnor. För vissa är det faktiskt enda alternativet, eller så som BÅDA vill ha det.
Är det enda alternativet (är det om mamman är ensamstående?) så är det ju inte så mycket att orda om, men jag sätter frågetecken för de fall där BÅDA VILL ha det så? Varför skulle man vilja det?
Jag vägrar att tro att en man eller kvinna skulle vilja ta ALLT ansvar när det gäller ett gemensamt barn. Man är väl föräldrar = två personer som skaffat ett barn. Såklart blir det inte så om man är ensamstående.
Ja, det låter verkligen som att ni har hittat en bra lösning! Skönt att ni slipper anpassa er helt efter FK och arbetsgivare som många verkar behöva göra, och som jag ofta tänker att det svenska systemet bygger på, hur bra det än är jämfört med andra länder. När jag läser kommentarerna ovan om att “få” vara barnlediga ihop tänker jag dels förstås att FK borde tillåta det, men också att det borde bli mer ok att ta sig ledigt på egen bekostnad, om man t.ex. har möjlighet att spara ihop pengar innan barnet kommer. Såsom beräkningar för t.ex. a-kassa är uppbyggda nu blir tid som man varken jobbar, studerar eller tar emot olika bidrag (p.g.a. sjukdom eller annat) helt enkelt luckor som måste räknas med när man tar fram en genomsnittslön att basera ersättningen på. Jag bor i Tyskland, där försörjda hemmafruar och ont om barnomsorg ännu är norm på sina håll. Tycker Sverige ligger långt före familjepolitiskt i många avseenden, men samtidigt slås jag av hur styrda många verkar vara i sina val för att slippa “straffas” av systemet (sänkt SGI om man inte prickar in FP-uttag rätt eller får barn nr 2 i tid, vara hemma exakt så kort/lång tid med barnen som man får betalt av staten för att vara, etc.) Ok, det blev långt och kanske lite långt från ämnet, men som sagt: skönt att ni har förutsättningar för att göra precis som det funkar bäst för er alla tre!
Jag fick min pojkvän att läsa just det här. Han är inte direkt den känsliga typen.. Det han sa var “Jösses vad fint skrivet!”. Du skriver alltså tillochmed så bra att min kära pojkvän tycker att det är fint! Eloge till dig, vackra du!
Vi gjorde likadant – var hemma båda två den första tiden. Men ibörjan var det svårt. Andra hemmadagen fick man man någon slags panik och trodde att allt skulle gå under på jobbet. Så han åkte iväg och jag var ledsen. Men någon timme senare kom han tillbaka. Arbetskompisarna hade skickat hem honom. Och det kändes väldans bra för oss båda. Fina arbetskompisar det där.
Kram
Svar till Anna som frågar om mannen rent teoretiskt skulle kunna vara hemma med barnen i USA också? Ja, helt klart skulle de kunna det! Det här är en kulturell fråga. Men sedan finns problemet med försäkringar i USA. Man får ofta sjukförsäkringar genom jobbet och dessa täcker hela familjen. Man kan ju tänka att mannen har en mer fördelaktig sådan eftersom man är van vid att kvinnan är hemma med barnen. Vi snackar mycket pengar, så många familjer tjänar på att ha kvinnan hemma med barnen. Glöm inte att dagis (ja, för den är oftast inte pedagogiskt upplagd som det sätt en svensk förskola är, så jag skriver dagis) kostar många tusen kronor i månaden i USA. Då är inte mat inräknad och inget extra av någonting.
Härligt att höra att ni verkligen delar på föräldraskapet och att det går så bra! Det är ju många som skaffar barn för att rädda sitt förhållande och många skilsmässor sker under de första åren när det är som tuffast. Skönt att höra att det (såvida det inte är illa ute redan) även kan stärka förhållandet! Heja! 🙂
jag är glad över att min pojkvän och jag delat på allt bebisrelaterat redan från dag ett, framför allt är jag glad över att han alltid sett det som en självklarhet. nu när han jobbar och jag går mammaledig ser han det som en självklarhet att avlasta mig när han kommer hem från jobbet, även fast han är dötrött och kanske helst skulle vilja lägga sig på soffan. det händer aldrig. han ställer sig framför spisen och lagar mat eller så tar han våran lilla kille medan jag fixar till maten. oavsett hur vi gör så ser vi till att inte bara en av oss drar hela lasset.
sen jag blev mamma har jag fått höra av alldeles för många mammor att deras karlar inte byter blöja, inte torkar kräk, inte nattar, inte hjälper till med hushållet. jag hör om karlar som kommer hem från jobbet och lägger sig i soffan i väntan på att maten ska bli klar, som inte hjälper till för fem öre trots att mamman står vid spisen och har en gråtande bebis i hasorna.. och den enda anledningen dom ger till att inte hjälpa till är “jag är trött”. vem är inte trött när man är småbarnsförälder? tror dom här karlarna att det är det enklaste som finns att vara hemma med en bebis, att det inte alls tar på krafterna? förväntar dom sig att maten ska stå framme, att bebisen ska vara nattad och att tjejen ska ha piffat till sig lagom tills dom kommer hem? jag skäms å deras vägnar. jag trodde inte att det var särskilt vanligt att karlar tänkte på det här viset, inte nu, inte 2011, tyvärr har det visat sig att det är alltför många förhållanden som ser ut precis på det här sättet. jag har bekanta, bekantas bekanta osv, där det ser ut på precis det här sättet. det är skrämmande. en bekant till mig vars dotter är snart 3 år, hennes sambo har inte bytt blöja EN ENDASTE gång sedan dottern föddes. varför? jo, för att det skulle vara “äckligt”. jag blir förbannad på såntdär trams.
Låter underbart, så vill jag ha det om jag får barn nån dag 🙂
Tycker det är så härligt när du skriver om hur självklart det är att ni delar på allt (ja, förutom amningen då, haha!). När jag säger till mina vänner att jag aldrig kommer kunna göra som jag har bestämt; träna min hund och ha kvalitetstid 2 vardagskvällar i veckan även efter att bebisen kommit, då blir de helt rabiata och undrar hur det ska gå osv… Äsch, säger jag, barnet har ju en pappa också! För mig är det så självklart, förstår inte varför det ska vara nåt krux för en del andra!?
Älskar din text, detta ska jag komma ihåg om jag skaffar egna barn
Jag har läst din blogg ett tag och jag tycker det är så fint att du har en man vi din sida.
Dock, känns det svårt när du skriver barnlediga, för mig är det att få en liten stund för mig själv.
Jag är ensam ensamstående och har en flicka på 19 månader och varit ensam med min lilla flicka från början. Så för mig är barnledig något som är en stund för mig själv och det är inte ofta.
Så jag kommer nog inte läsa din blogg lika ofta, då det tyvärr är tungt för mig att läsa om så mycket “fluff fluff” runt första barn tiden.
Men du har en fin blogg och kommer nog titta in ibland för att se om det kommer lite andra tips, som inte har med föräldraskap eller liknande. För det får jag tillräckligt av från samhället, som inte är gjort för ensamstående föräldrar…
Tack, för en fin blogg.
Kram Jenny
Ja. Det ligger något i det. Jag har 4 barn i olika åldrar. och jag har tänkt så här. Förr i Sverige och säkert även nu, fast i andra kulturer, så var det mer de “vuxna vs barnen”. Jag menar; nu ska man klara allt själv och många blir stötta/sårade om en annan vuxen säger till deras barn i uppfostrings-syfte. Jag tycker ofta det är en hjälp. Mina barn kan ta en tillsägelse, eller vad det nu är, från en annan vuxen på mycket mer allvar än om jag säger åt dem. Det är rätt känsligt ändå med ens barn och jag kan också bli ledsen. Men om jag känner att den andre vuxne respekterar barnet så känns det helt okej.
Sedan är det väl så att förr hade man nog en mer gemensam syn på hur barn skulle vara. Mycket fokus låg nog på sånt som vi idag inte alls håller med om längre. Men själva grejen är att man faktiskt kan hjälpa varandra som vuxna här. Och jag tror det är nyttigt och nödvändigt för mina barn att de lär sig att hantera när andra vuxna än jag och min man tilltalar/tillrättavisar.
Det ligger nära till hands att jag tar det en annan vuxen säger som kritik mot hur jag uppfostrar mina barn. Men så behöver man faktiskt inte ta det. Den andra vuxne ser ju ofta bara just den situationen som är just i ögonblicket.
men hallå.. Pappor kan visst amma, varför är det så svårt att acceptera? Tror ni pappor har mjölkkörtlar, bröstvårtor och vårtgårdar bara för ingenting eller???
Glöm nu bara inte att städa och ge honom frukost på sängen senare 🙂
Du kanske inte orkar det nu, förståeligt!
Men utnyttja din amning-vakna-mitt-i-natten-typ-fyra-på-morgonen-men-bebisen-sover-klocka och fixa små överraskningar 😀
Jag skrev små lappar och klistrade i badrummet. Städade kanske ett rum åtminstone och bakade morgonmuffins 🙂