Droppen som urholkar stenen

Är det något jag vill förmedla till mina barn så är det att våga stå upp för sig själva. Det låter klyschigt men det är det jag själv är gladast för att ha fått med mig. Mina föräldrar har aldrig skämts för mig och min syster – hur sjukt vi än klädde oss och vilka stilar vi än valde. Och ja, för att vara helt ärlig så såg min syster inte riktigt klok ut ibland i sina hippiekläder. Min man växte upp på samma sätt och har varit både punkare, gothare och allt däremellan. Han använde kjol och istället för skäll hjälpte hans mamma honom att fixa tuppkammen. Våra föräldrar skämdes inte eftersom de var så trygga i sig själva. Det värsta man kan göra som förälder är att skämmas för sig själv och sina barn. Vuxnas ängslighet kladdar av sig på barnen. Ängsliga föräldrar får ängsliga barn. Barn som är rädda för att vara sig själva – eller mobbar andra barn som vågar vara sig själva. Hade jag inte fått uttrycka mina åsikter, min klädstil, tagit plats och gjort min röst hörd är jag övertygad om att jag aldrig hade haft det liv och den karriär jag har idag och min syster hade säkert aldrig blivit designer.

Varje dag försöker jag att stå upp för mig själv för att vara en bra förebild för min lilla son. En stark, tuff och självständig kvinna.  En som inte är så ängslig över vad andra vuxna människor tycker att hon tvekar att klä och uppfostra sin bebis som hon vill. Som köper det här samhällets sjuka normer och går med på att man inte ska få klä sig som man vill, syssla med vilken idrott man vill, ta plats i skolan bara för att man råkar ha fel kön, hudfärg, klass osv i all oändlighet. Det är svårt förstås att alltid vara så stark. Men det hjälper när jag på bloggen möter människor som strävar efter samma sak. Kloka, starka kvinnor som förändrar världen bit för bit. Som inte är rädda för utveckling. Tack till er – världens finaste läsare!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

201 kommentarer på “Droppen som urholkar stenen”

    1. Ja visst jag vill også förmedla till mina barn att stå upp för sig själv. Jag säger ofta till min dotter och son att jag älskar dom för att dom är den dom är och vi brukar prata om att det viktigaste är insidan. Jag är också upptagen av att barn skal vara barn och blir galen när jag ser att en tvååring förväntas (ex. H&M och andra kedjor) ha samma kläde som en 10-åring med tajta byxor och uringad tröja. Gillar mjuka och praktiska barnkläder.
      För nej, jag kommer aldrig att sätta klänning på min pojke. Ja visst det kan man gärna göra på en baby, men at utsätta en 4-åring för alla reaktioner från jämnåriga och vuxna det hadde inneburit är ju helt onödvändigt! Och faktiskt så är jag nog ockå tradisjonell på den punkten att jag heller inte tycker att det passar. Varför ska allt vara så könsneutralt och jämnligt i alla tillfällen? Varför kan inte folk bara akseptera att vi är två olika kön. Vi är skapade olika, vi har olika fysiska förutsättningar. Kvinnan är skapad för att föda barn osv. Tycker att värden börjar bli helt snurrig ibland! Nästan som att det är lite coolt och trändigt att gå mot normen bara för att.
      Visst, jag faller för trycket från omgivningen ibland, kan inte neka det. men stort sätt är jag så pass trygg i meg själv att jag bryr meg katten vad andra tycker. På min största tjej var jag lite provoserad att allt skulle vara rosa och körde mycket på andra färger. Men nu med vår lilltjej så tycker jag att det är helt underbart – varför inte!?
      Och jag tycker ju själv om att klä mig kvinnligt och bejaka min kvinnlighet.
      Men jag gillar dig Clara och vi behöver ju inte tycka precis lika dant om allt. 🙂 Hur trist vore väl inte det? Då hade ju vi ju aldrig haft några intressanta reflekterande diskussioner.
      Så ha du blommig klänning på din pojke så har jag rosa klänning på min lilltjej – båda för att vi gillar det!

        1. Eller måste vi låta blir bara för att inte göra som alla andra?Det går ju att vara en i mängden och vara en trygg person för det. Det er är ju inte növändigtvis ett sammanhang mellan vara annorlunda = bra självkänsla. det är ju inte ovanligt att se motsatsen, att dålig självkänsla och osäkerhet speglas i ekstrema kläder. Men jag tänker att t.ex. ungdommar som sticker ut behöver få prova på och utforska för att såsmåningom hitta sin egen väg. Som kan vara antingen som alla andra eller något lite mera annorlunda. 🙂

      1. “För nej, jag kommer aldrig att sätta klänning på min pojke. ” Om du har den bestämda åsikten att det är fel med klänning, hoppas jag att den även gällde dina flickor. Med det verkar tyvärr inte så. “Och jag tycker ju själv om att klä mig kvinnligt och bejaka min kvinnlighet.” Vad har det med saken att göra? En 4-årig flicka har väl ingen kvinnlighet som behöver bejakas?!

        Clara skrev i tidigare inlägg om att de flesta kläderna var kläder som hon hade haft som liten, eller som hon ärvt/fått/köpt secondhand. Varför skulle hon låta en del av kläderna ligga oanvända bara för att barnet har en snopp som han inte är medveten av? Jag hade förstått om folk blivit upprörde om det handlade om att Clara klädde sitt barn i sommarkläder under vintern, eller tryckte ner sitt barn i en allt för liten body, men det här är ju bara löjligt.

        Många föräldrar låter dessutom kläder ärvas av eventuella småsyskon eller småkusiner. Min lillebror har ärvt massor av kläder av mig, det var ingenting han led av. Min mamma tyckte dessutom om att klä oss i matchande kläder som små, trots det har ingen av oss mobbats som barn. Nu var det iofs mycket Polarn&Pyret-kläder i rött, vitt, mörkblått och brunt, men det finns även bilder på när han springer runt i min gamla baddräkt och jag ligger på stranden i badbyxor. En sak jag minns tydligen från när jag var 3-4 år var att jag SJÄLV fick börja välja vilka kläder jag ville ha på mig. Idag är nog både jag och min bror lite som Clara och hennes man, vi har hittat vårt personliga klädstil och faller varken för grupptryck eller mode.

  1. Håller med till 100 %. Varför ska man vara som alla andra? Den som man är bäst är ju ändå sig själv. Något som jag tutar i mina barn dagligen.

  2. YAY!!!!
    Det är så uppfriskande med dina hejjarop för jag försöker verkligen leva efter den devisen och jag kör helstarkt på den normen här hemma. Och just idag behövde jag höra precis det där!!!!

  3. Exakt dom orden använder min man och påminner mig om varje dag. Om man går omkring och inte vill synas eller ta plats.. eller ännu värre skäms för sin familj, så ger man barnen en dåligt uppfattning om världen och samhället. Jag kämpar varje dag för att vara den starka, positiva och självständiga människa som jag vill att mina barn ska bli. Tack för en otroligt fin blogg!

  4. JEJ!!!
    Jag håller med dig!! Jag orkar inte ens gå in och läsa kommentarerna efter ditt inlägg med finklänningen till ungen din. För jag vet vad jag väntas. Och jag blir så provocerad och aggresiv mot folk som, enligt mig, är så trångsynta och “smala” och trista och gammeldaxa, normstyrda och avvikelsemobbande. BLÄ!
    Stå på dig! Vi är fler som kämpar för en öppnare uppväxt för våra barn. Och för allas lika värde och rätt att få vara som man vill.

    KRAM
    Lovisa Lindblom
    Lärare för yngre åldrar & genuspedagog!

        1. Kände precis som du Lovisa. Kollade lite och tänkte kommentera, men blev bara så trött.

          Clara, världen skulle vara en liten bättre plats att leva på om fler tänkte som du =)

          / Hanna, lärare i förskolan

          1. man orkar liksom inte. Det känns så tungrott emellanåt. och jag vill på nå vis och vänster låtsas som att de här människorna inte finns. för jag tänker att det kan inte vara på riktigt att man är så trångsynt.

            kram till er alla andra!

            o kul att någon vill ha mig som lärare till ungen sin. då blir jag glad!

  5. Håller med om varje ord du säger Clara! Dina ord påminner mig förresten om en av mina absoluta favoritböcker; Paradisets barn av Marianne Fredriksson. Har du läst den? Den sista delen “Noreas Saga” handlar lite om barnuppfostran.. otroligt bra och tänkvärt!

  6. Du har rätt förstås.
    Ur gårdagens debatt tyckte jag det var väldigt roligt med Förskollärare som inte tyckte att man ska påverka barn med egna värderingar. Det gör man alltid. Föräldrar, omgivning för att inte prata om tv, filmer och reklam.
    Att då reta upp sig på klädsel är absurt. Din påverkan upplever jag bara som positiv. Fortsätt så.
    Jag är dock en som inte har påverkats när det gäller klädsel. Det ser man på bilderna av mig på min blogg.

    1. Hon har väl oxå sina värderingar, men de verkar hon gärna vilja påverka andra med. Jag blir mörkrädd och ledsen när jag hör förskollärare uttala sig så.

      / En annan lärare förskola

      1. Vad jag reagerade mot var att sätta på en pojke klänning, inte som baby, men senare när han kan prata och förstå, för att man själv som förälder har vissa värderingar. Tanken att sätta på en pojke en känning är ju inte främmande för de flesta kvinnor på den här bloggen uppenbarligen. Jag tror att det kan påverka ens könsidentitet om man själv inte har valt det som ett rollspel i en rolllek. Hur många män ser den här pojken har klänning på stan? Eller omkring sig?
        Jag tycker att det är skrämmande att man som pedagog inte har den insikten i ett barns psyke. Det är skillnad på att sätta på ett barn något och när ett barn själv får välja.

        1. Men det är ingen som har talat om att sätta på en pojke en klänning emot hans vilja. Vad får du det ifrån? Det känns som att du ändrar dina inlägg bit för bit.

        2. Vi förstår, du tycker det är skrämmande att inte vara som alla andra. Du är osäker i dig själv det märks.

        3. Jag utgår från att pojken själv valt klänningen för att han tycker att den är fin.
          En bekant till mig har två barn. Hemma har båda klänning men när det är dags att gå till förskolan så byter pojken om. Det är så synd att det fortfarande/redan finns ett så starkt normtryck hos så små barn att han inte kan gå till förskolan i sina finaste kläder…

  7. Jag håller helt med dig! Mina föräldrar har alltid sagt att dom älskar mig och min syster över allt annat. När vi hade gjort något dumt, vilket hände relativt ofta, så var alltid standardrepliken “Vi älskar dig men vi tycker inte om det du gjort”. Jösses vad trött man var på att höra det när man var en obstinat tonåring! Men deras tjat har uppenbarligen fungerat. T.om. när de senare skilde sig så visste vi ändå att trots att de inte älskade varandra längre så hade deras krossade relation inget med oss att göra, de älskade oss fortfarande. Att veta det har gett mig ett oerhört självförtroende och fått mig att lita på min förmåga i allt, även sådant som jag kanske aldrig har prövat förr. Oavsett hur mina företaganden slutar så vet jag att det är okej, det finns ingen fördömelse eller risk att bli oälskad. Men chansen att höra “Vi älskar dig men inte det du har gjort” finns ju alltid haha.
    Så, jag röstar på dig Clara! Och hoppas att jag i framtiden också kan få ge mina barn samma kärleksbudskap och självförtroende.
    Mvh
    Sandra

  8. Fina Clara! Det är så härligt att höra dina åsikter. Jag står vid din sida goding!! Det är det jag känner att jag vill säga när du skriver så bra saker, jag backar upp dig liksom :o)
    Stora kramar till dig och lilla familjen! <3

  9. det är tragiskt att se hur vi människor reagerar när konventioner bryts, hur ängsliga vi blir och hur fel vi agerar..att en liten kille i klänning kan bli en sådan väldig debatt,.. :/

  10. Önskar mina föräldrar resonerat likadant. Då hade jag kanske sluppit att sitta och livskrisa ensam på ett rum i sydostasien just nu. Well well, det hade väl kunnat vara värre. Jag hade kunnat vara ful också.

  11. Huvudet på spiken! Fasen vad du är bra på att göra krångliga saker enkla och lättförståeliga!

  12. jag vill bara att du ska bli politiker så att man äntligen skulle känna sig säker på vem man ska kryssa i det där jäkla personvalet..

  13. Det är verkligen sorgligt när människor kommer med beröm för något plagg o sedan tillägger att de själva aldrig “skulle tordas” klå sig så att folk “tittar på dem”. Tror de att de är osynliga om de ser ut som alla andra så är ju det ännu sorgligare, när de har en sådan önskan. Måste bero på osäkerhet beroende på bristande stöd från bl a föräldrar.
    Tack, Clara, för att ta tar upp det viktiga i livet!

  14. Jag har växt upp med en ensamstående mamma som gjorde ett utmärkt jobb av att förmedla just de värderingarna till mig. Dels är hon en bra förebild – stark, självständig och alltid positiv – och dels har hon alltid stöttat mig, oavsett vilka projekt jag gett mig in på eller vilka klädstilar jag experimenterat med. Jag var bland annat svartrockare i flera år och gick ofta i höghatt, knähöga kängor och spetsklänningar, och istället för att kommentera mitt klädval så hjälpte hon mig att sy mina egna kläder, och berömde mig för att jag varken rök eller drack alkohol. Att jag tog hand om mig själv och var en sund person var det viktiga, hur jag klädde mig var fullständig irrelevant. Nu när jag själv blivit mamma är det just de här värderingarna som är viktigast för mig att föra vidare till min dotter.

    Tack för en inspirerande blogg!

  15. Underbara Clara. Du är klok du och du inspirerar mej varenda gång jag är här inne.
    Du är å kommer att vara en fantastisk förebild för din son å ev kommande barn.
    Kram Asta

  16. Jag håller med dig Clara, jag har tänkt på det här mycket.

    Alla vill ju till exempel att ens barn ska älska sig själva och vara stolta. Men det räcker inte med att vi säger åt dem att de är fina, uppskattar det de gör, peppar och finns där.

    Vi måste finnas där för oss själva också. De speglar sig i oss. Jag vet ju det själv, kan komma på hur jag jämför mig med mamma, tror att jag har samma svagheter som henne fastän jag inte har det, osv.

    För att öka chanserna att barnen älskar sig själva måste man själv lära sig att älska sig själv (om man inte redan gör det)

    // Sonja aka Paolo Coelho

  17. Vad fint att du skriver det Clara. Jag ringde faktiskt min mamma förra veckan och tackade henne för att hon alltid lät mig vara den jag var. När jag ville ha grönt hår var det helt okej, när jag blev vegeterian lagade hon vegetarisk mat, när jag var hiphopare åkte hon till stan och köpte Fububyxor åt mig, och när jag blev äldre och kom på att jag var lesbisk var det inte heller något konstigt. Tack vare mamma har jag alltid vågat göra det jag vill, och vara precis som jag är. Heja föräldrarna!

  18. Heja dig du är så bra och vilket klokt inlägg!
    Jag säger som Albert Engström;

    Det är varje människas förbannade plikt att förbli ett original.

    Hade vi alla levt efter det så skulle världen vara bra mycket enklare, snällare och framförallt roligare att leva i.

  19. Du har så rätt i det du skriver!
    Det enda som jag tycker är så sjukt nu för tiden är att man ens orkar bry sig om hur andra klär sig och sina barn – från alla håll.
    Klär man sin son i klänning, då är det fel.
    Och klär man sonen i blått då är man tråkig som inte vågar bryta gamla mönster.
    Allt handlar väl om vilken smak man själv har och sen även vilken smak barnet själv kommer att få som äldre. Du och din man ni har eran stil och givetvis smittas det av på er son i den ålder han är nu, och jag och min sambo vi är väl mer vad som skulle kallas tråkiga med jeans och enkla tröjor för det mesta och förmodligen kommer det väl bli sådana kläder vi kommer köpa till våra barn när det är för små för att själva kunna välja. eftersom det är dessa kläder vi trivs i.

    (nu lät det där nästan som ett påhopp om att du skulle förmedla såna åsikter men det är inte alls menat så utan mer bara en tanke jag har om hur det ser ut just nu. Jag hoppas att vi alla en dag ska kunna klä oss precis hur “tråkigt” eller “annorlunda” vi vill utan att nån ens ska lägga märke till det)

  20. Väl skrivet, som alltid. Just det här tycker jag är otroligt viktigt att lära sina barn, mina föräldrar lärde mig aldrig det utan sa öppet att de skämdes när jag klädde mig i sånt jag tyckte var fint när jag var tonåring. Och det är jobbigt än idag, blir fortfarande ängslig och osäker på mig själv och mitt utseende. Heja dig Clara, alltid lika klok och rak!

  21. Finaste finaste Clara. Vi är så många som är så gråttacksamma över dig och dina värderingar och åsikter och ord. Vi skriker oss alltid hesa med dig.

    All kärlek!

  22. Du är så klok, Clara! Tack för att du finns.

    Jag är uppväxt med kärlek, men samtidigt “vad ska folk tro”…men försöker att tänka på vad jag har i bagaget när jag nu är ska vara en förebild för vår dotter.
    Det går inte en dag utan att jag berättar för henne att hon är älskad och att jag är så tacksam att jag fick bli hennes mamma!

    Kram Söder-Malin

  23. gaaalet! jag läste lite av kommentarerna på förra inlägget – och insåg plötsligt vilken kopiös mängd åsikter du får från olika håll varje dag! (jag bidrar ju också med dem genom mina kommentarer). Jag vill bara säga att du är så cool! Som pallar fortsätta fast folk kan kommentera de mest tråkiga saker! Som står upp för dina åsikter (som jag oftast tycker är hur bra som helst – jag njuter av att veta att en sån klok kvinna har en sån stor blogg och kan påverka så många människor – inklusive mig – till det bättre) och vågar säga ifrån när du blir trött på systemet och världens sätt att se på saker och ting! Fortsätt kämpa! Du är fett bra och gör skillnad, lita på det! 🙂

  24. Heja dig Underbara Clara, du är så himla rätt och jag blir så glad och inspirerad när jag går in och läser din blogg. Tack!

  25. *host* …och en och annan klok, och kanske lite svag, man som vill vara del av den här världsförändringen. *host* 😉

  26. Du har absolut rätt i det du säger, men hur kommer du att göra om din son i fyra-fem års åldern bara vill ha spindelmannen, svart, grått blått, blixten mcqueen, batman och tröjor med döskallar?

    De exempel du tog, som att jakob hade på sig kjol som tonåring(?) är ju typer av stilar som du ändå gillar. Ditt resonmenag blir inte lika självklart när det handlar om stilar jag inte tror du anser lika “bra alternativa”, typ som klädexemplena ovan.

    Ett tips jag kan dela med mig av är därför att vara ödmjuk inför dina barns uppväxt.

    1. Det är klart att mina ungar skulle få bära spindelmannenkläder. Varför tror du inte det? Nu tolkar du in massa saker som absolut inte står.

      1. Nu är det du som tolkar in saker i det jag skriver. Det jag menar är att du förmodligen skulle ha svårare att, rent hypotetiskt nu, inte “skämmas” för din son iklädd spindelmannen tröja och ett par jeans med döskallar på från kappahl. Det vill säga är att du vet aldrig vilka preferenser din son kommer att ha och i och med det så måste man öppen för att han kan komma att tycka om en exempelvis komersiell stil som jag inte tror du, liksom jag, är så stort fan av. Även fast vi alla säger: “det spelar ingen roll vad ett barn har på sig” så gör det det även om vad som anses skämmigt och inte skämmigt varierar från person till person.

        1. Jag vet inte vad du menar riktigt men så här menar jag; Att man inte ska skämmas över sina barn oavsett hur fula/konstiga/oväntade kläderna de väljer ser ut att vara i ens egna ögon. Oavsett om de väljer den stil man själv gillar eller den man avskyr.

        2. Jag tänker som så, att barnen kommer “råka ut för” alla de influenserna som du nämnde ändå så då får jag som förälder balansera det och erbjuda annat hemma till en början för vidga vyerna, att man tänker så betyder ju inte att man har något emot Hello Kitty eller Spindelmannen eller kommer skämmas. Svårt dessutom iallafall för min del att motivera bort dödskallar och superhjältetryck och rosa då både jag och blivande pappan använder sånt själva.

        3. Det handlar ju lite om sammanhang också. I mina kretsar skulle det vara lite skämmigt med bara spindelmannen och döskalle på en pojke eftersom det skulle signalera att man som förälder är en inskränkt dinosaurie som klär honom så. Jag har också personligen svårare att stå för min dotters klädsel när hon har typ rosalila flickiga pluttenuttiga kläder (för det mesta presenter som man måste använda lite) på sig än när hon har sina vanliga jeans och tröja. Inte för att det inte är gulligt, utan för att jag inte står för det som kläderna förmedlar.
          (Nu är hon för liten för att välja själv, men när hon kan får hon så klart välja vad hon vill, rosa eller spindelmän eller en blandning av vad hon tycker är snyggt.)

          1. Av din kommentar att dömma är du egentligen rädd att din egen krets är själva “inskränkta dinosaurier” som har synpunkter på dina barns kläder med spindelmanen. Dödskalle-och Spindelmansuget hos barnen avtar faktiskt fortare än man tror. Om man låter de ha på sig vad de vill, är de mer benägna att överväga även andra varianter senare.

          2. Det var exakt det jag menade. I visssa kretsar är det skämmigt med hello kitty och i andra att en pojke skulle ha klänning.

    2. Jag vill att mina barn ska se ut som barn. Inte som flickor och inte som pojkar. Jag väljer lite tuffare saker till dottern, det erkänner jag – inte för att hon ska vara tuff men för att flickor som kläs oflickigt faktiskt uppfattas som mindre ömtåliga även när man faktiskt vet könet. Jag vill inte att hon ska behandlas som glas, daltas med eller uppfattas som en prinsessa.

      Och detsamma gäller pojkar. Även om man känner till könet så uppfattas pojkar i tuffa kläder som lite mer tuffa och grabbiga än pojkarna i mjuka och färgglada kläder. Där kommer den där kompenseringen in. Och baktanken som jag alltid bär med mig; Hur vill jag att mina barn ska uppfattas och bemötas.

      Med sonen så tillåter jag mig att frossa lite mer i gull-gullet. Han har mestadels dotterns gamla kläder, men jag har köpt till lite annat också. Lite sötare plagg. Lite mjukare stil. Lite mer sånt som gör att människor uppfattar honom som en snäll och söt och mjuk kille som man inte måste stöka och härja med. Som inte kallas “grabben” och som inte bemöts av hojtande basröster.

  27. Jag håller på dig Clara, jag tror du har rätt! Själv brukar jag beskriva mig själv som ett sorts maskrosbarn som faktiskt inte blivit uppfostrad alls förutom förmaningar om att inte “skämma ut” min mor. Saker jag förväntats vara och förväntats göra har bara handlat om hur det skulle reflekteras på henne. Saker rörande mig själv i förhållande till andra har jag fått lära mig genom trial and error, vilket jag inte rekommenderar! Det är nog svårt att såra sina barn värre än att skämmas över dem!

  28. Jag har en vän som låter sina barn göra allt det som deras jämnåriga får göra av rädsla för att de annars ska bli mobbade. Vad lär man sina barn genom detta tänk undrar jag? Hur blir man som människa med ängsliga föräldrar som rent krasst berättar för en att om man inte är som andra så har man rätt att bli mobbad? Tänk att man är beredd att ge sina barn sådan taskig självkänsla som detta måste bidra till?

  29. Du är en så klok ung kvinna! En kvinna som jag tror det skulle vara en fröjd att sitta och prata med! Det tog mig nästan 38 år innan jag kom dit där du är. Och min föräldrar skämdes hela min barndom för mig. Tråkigt men sant!

  30. Så bra skrivet! Värst är när folk trackar ner när man inte är som samhället tycker, samtidigt som samhället spårar ur mer och mer!

  31. Jag har vuxit upp med en pappa som alltid varit “egen och obrydd”. Hoppas jag blir som honom när jag blir stor! (och att jag redan har mycket av det)

  32. Min uppväxt präglades av en pappa med låg självkänsla (har jag i vuxen åldre förstått att han led/lider av). Han gav mig hela tiden kommentarer som “Så där kan du inte gå klädd, vad ska folk tro?”, “Så där kan du inte bete dig, folk kommer att tycka att du ger ett ointelligent intryck” osv, osv. Detta innebar att jag enda upp till 25-årsåldern led av dåligt självförtroende och hade dålig självkänsla. jag hade hela tiden radarn ute. HUr reagerar folk på mig, på mina kläder, mitt beteende, vad jag säger. Jag vågade aldrig vara mig själv. Nu vågar jag detoch allt har blivit så mycket lättare i livet. man kan inte vara alla till lags, men man kan vara sig skjälv till lags. Jag har sedan något år tillbaka förstått att min käre pappa hade en väldigt tuff uppväxt och han aldrig känt sig tillräcklig inför sina föräldrar. Det gå verkligen i cykler det här. Nu försöker jag allt vad jag kan att uppfostra mina barn till att våga vara sig själva. Tyvärr har det inneburit en hel del glåpord och spydiga kommenterare från barn i deras omgivning, men även från vuxna. Har fått trösta dem många gånger…..

    1. Jag kan verkligen känna igen mig i dina ord. Båda mina föräldrar har och har under min uppväxt haft ganska dålig självkänsla. De har på många sätt varit underbara föräldrar men de har ALLTID varit så ängsliga för vad andra ska tycka om allt. Man får ju inte sticka ut och märkas liksom (suck). Detta har förstås lett till att jag har dålig självkänsla och har varit orolig för vad andra ska tycka. Jag har dock träffat världens bästa man som ger blanka f*n i vad andra tycker och tänker. Otroligt befriande men oj vad mycket motsättningar vi hade i början! Men jag jobbar på det varje dag och lär mig för varje dag som går att ta för mig mer av världen. Nu när vi fått världens finaste dotter känns detta extra viktigt. Hon kommer ju ta efter mig (& min man) och då är det superviktigt att visa att man duger precis som man är utan att skämmas!

  33. Underbart!

    Jag har inga barn men delar helt och fullt dina åsikter i detta ämne! Dessvärre upplever jag att under min uppväxt blivit lite hämmad av föräldrar som velat passa in i normen och inte önskat barn som bryter normen.

    Trots att jag färgat håret i diverse färger, testat stilar mm har jag än idag (26 år) inte fått mina föräldrar att förstå att man ska stå upp och tro på sina barn, oavsett hårfärg eller antal tatueringar.

  34. Blev så förvånad över responsen på förra inlägget. Ett lite ointressant inlägg tyckte jag, men ojsan vad det genererade debatt!Konstigt att vi kan uppfatta saker så olika – småtråkigt tyckte jag, medvetet provocerande tyckte andra! Tyvärr är väl reaktionerna (de negativa) ett bevis på att det framåtblickande, jämställda Sverige fortfarande är en dröm och att vi har mycket jobb kvar innan folk förstår att behandla alla, barn och vuxna, som människor och inte efter utseende, kön osv.

    Ditt svar Clara, är förtydligande och välskrivet, precis som vanligt. Tråkigt bara att ett vad jag tycker, humanitärt, liberalt och inkluderande synsätt skall vara så provocerande – kan inte se vad det är som retar folk så? Håll ångan uppe!

  35. Jag uppfattar det som att antagonisterna tror att Clara medvetet droppar “kontroversiella” saker i förbifarten utan att låtsas om det. Att hon koketterar med att vara superjämställd typ. Jag säger verkligen inte att det är så, men det var så jag uppfattade irritationen i kommentarsfältet?

    1. Det tror i och för sig jag också att hon gör, men det är väl i sin ordning? Om man tror stenhårt på något som möjligen är kontroversiellt för andra har man alternativen att inte någonsin säga något om det, att göra ett stort statement eller att droppa det lite i förbifarten och vara högst medveten om att det kan reta upp folk. Jag tycker det var ganska snyggt droppat, framför allt håller jag med om att man själv också vill ha en sådan fin klänning…;)

      1. det är ju att genom aktiv handling behandla det som för vissa är kontroversiellt som högst “normalt” som man verkligen ruckar på vedertagna åsikter och beteenden. när man gör sitt eget sätt till norm.
        så tror jag att man förändrar världen, och den möjligheten har precis varenda en av oss.

        1. kristina, hallelujah!
          Jag är en sån som mest glider omkring bland kommentarerna och läser – ofta förfaras, men först och främst imponeras av alla fantastiska vettiga människor med fina åsikter. Tänk om alla kunde tänka som du! Bara döda alla tabun! Heja!

  36. Ett av mina finaste minnen med min mamma är dagen efter jag flätade in syntetdreads första gången och ville sätta upp dem med en stor lila sjal och min mamma hjälpte mig att få det som jag ville. När vi var klara tittade hon på mig och sa Vad modig du är!

    Det kändes så fint. Som att min egen mamma såg upp till mig för att jag stod ut liksom.

  37. Det är en jättebra intention, men verkligheten kan vara en smula mer komplicerad, för vad gör vi om att “vara sig själv” innebär att bli medlem i Livets ord eller klä sig i Ultima Thule-tröja? Nej, just det. Nånstans går gränsen för oss alla, det är lika bra att medge det. Och skulle det vara socialt klokt att låta sin unge gå omkring i Rosengård med en “I love Israel”-tröja och är vi beredda att ta de fulla sociala konsekvenserna av att låta honom klä sig i rosa klänning på skolavslutningen i ettan. Svårt, det där. Ska man fostra ungarna för den värld man vill se eller för den värld som är.
    Ingen har facit, så det är bäst att inte förenkla.

    1. Du är klok du. Ingen sa att det var lätt. Alla vet att det är svårt att vara öppen och frimodig i alla sammanhang trots att man gärna vill. Men man får väl i alla fall försöka. Det skadar inte att släpa ut sina egna fördomar i ljuset då och då. Och man får aldrig rygga för att diskutera med sina barn om de har en annan åsikt än man själv. Kanske lär man sig själv något om sina egna åsikter på kuppen.

    2. ja man kanske tar en diskussion med sitt barn, låter det förklara och utveckla sitt val.
      oavsett man är vuxen eller barn så gör man ju inte sina val fritt utan inverkan från omgivning, och som barn kanske främst från sina föräldrar. återigen denna ide om att barn är blanka blad som plötsligt en dag bara får en egen vilja.

    3. Att välja något utifrån dess estetiska utseende eller dess politiska budskap kan knappast jämföras.

    4. Det har du rätt i, det är en jättesvår gräns att dra. Men någonstans går den väl vid att inte inskränka på andra människors frihet? Alltså om min son skulle bli rasist/nynazist (vet inte vad ultimatule är), ja då innebär hans åsikter att inskränka på andra människors frihet att bosätta sig i andra länder eller till och med existera. Om han skulle bli sektmedlem, är det svårare. Vet inte hur det funkar i alla sekter men oftast handlar det ju om att hjärntvätta och hjärntvättas. Tycker inte att dessa två saker är att likställa med att bära vilka kläder du vill. Det skadar ingen annan.

  38. Clara! Du är en fantastisk förebild! Både för ditt barn och dina läsare. Fortsätt vara bäst

  39. Hej! Jag vet inte om du läser alla kommentarer men jag håller tummarna. Jag tycker att det vore toppen om du skrev något om all mat vi slänger, och inte så som så många andra har gjort där de klagar och hänvisar till barnen i Afrika, för det är rätt uttjatat. Nej, jag tycker att det vore bra om du tog upp konkreta tips, för alla vet inte vad de ska göra med rester. De vill inte ha samma mat 2 dagar i rad så det låter det stå och snart är det för gammalt (där har jag verit alldeles för många gånger). Alla är inte lika fantastifulla så ideér vore toppen, och du får gärna dela med dig av mina, då jag inte har någon blogg där jag kan ge ut mina tips.

    Gammal pannbiff? Gör ett knyte! Släng ihop en god sås (t.ex. brunsås eller champinjonsås) och sätt ugnen på ca 200-220 grader. Kavla ut smördegen till en tunn platta, placera en biff på, häll över sås och knyt/vik ihop till ett knyte. Pensla med smör och skjuts in i ugnen tills smördegen fått färg och blivit frasig.

    Falukorv och potatis över? Skär i fyrkanter och stek i smör tillsammans med lite lök. Snart har du en helt underbar falupytt! (Fungerar även med överblivna köttbitar)

    Hoppas att du delar med dig av tipsen och kommer med egna, vore fantastiskt! Kram

  40. Visst ska man respektera sina barn och tillåta dem välja sina egna stilar. Dock är det inte alltid så lätt som det låter. Har två egna tonåringar och nu är sonen inne i en satanist period där allt ska vara upp och ner vända kors osv.
    Då är det svårt att inte ha åsikter..
    Allt är relativt,eller hur?

    1. Så länge han inte skadar någon eller sig själv så är det väl OK? Som du skriver, det är en period. Jag tror att det oftast kan vara nyttigt med lite uppror. 🙂

  41. Hej Clara!
    Jag såg att du kommenterat blogginlägget om Glommersträsk på vackrakladerochannat.blogspot.com/.
    “Åh! Min farmor bodde i det gula huset, just bredvid järnaffärn och nedanför hotellet!”

    Eftersom jag följer din blogg och inte visste att du har rötterna i min hemby så tyckte jag att det var lite roligt. Ännu roligare var att jag, min mor och min mormor pratade om att man borde öppna ett sommarcafé i Glommers och att det perfekta stället vore Bedas gula hus. Nära till “storvägen” och så där gammeldags bohemt. Fint med gården också, att kunna ha servering utomhus.

    Min mormor och morfar samt farmor och farfar bodde precis nedanför din farmor. Grannar – i husen bredvid varandra. Så det är väl inte helt otroligt att vi stött på varandra i yngre dagar.

    Mvh Cecilia

  42. Du har helt rätt i det du skriver! Barn ska vara barn.

    Jag har tänkt på denna debatt som uppstår när du skriver om genus, jämställdhet, tjejigt, grabbigt, osv… Kanske är det så att några av dina läsare får intrycket av att du är en ”kärringen mot strömmen” och att du saknar acceptans för oliktänkande. Att man är sämre eller bättre om man är de ena eller de andra. Ja, du förstår nog hur jag menar.

    Såhär tänker jag ”det är faktiskt helt ok att vara tjejjig om man är tjej och grabbig när man är kille. Precis som det är ok att inte vara det.”

    1. Och jag tänker “det är helt okej att vara barn om man är barn”. Förstår hur du tänker, men samtdigt så handlar det ju att lägga bort allt vad tjejigt och kkilligt heter. Låta barn bara vara barn. Inte lägga några värderingar i till exempel en leksaksspis. Varför ska den vara en tjejleksak? Nej, se den bara som en leksak (som barn kan leka med) och vi har snart inga tjejiga tjejer eller killiga killar – för hur ska man kunna bedöma vad som är tjejigt och killigt om vi inte lägger några värderingar i leksakerna eller kläderna? Då kan en tjej leka med dockor utan att vara tjejig och en kille kan leka med bilar utan att vara killig.

      Så vill jag ha det i alla fall, ungefär som du – fast ta bort tjejigt och killigt ur alla hjärnor och omvandla dem till barn!

  43. Hej Clara,
    tack för en fin blogg! Jag läser dig ofta och tycker om dina inlägg, men detta är första gången jag blir tillräckligt provocerad för att kommentera emot.

    Generaliseringen “Ängsliga föräldrar får ängsliga barn” står i skarp kontrast mot att vi ska förmedla till våra barn att våga stå upp för sig själva. Det jag upprörs över är den dubbla synen på individen i ditt inlägg, där man å ena sidan inte kan bli annorlunda än sina föräldrar, men ändå antas kunna uppfostra sina egna barn till trygga individer genom att själv föregå med gott exempel. Det är väl ändå en paradox, eller har jag missförstått dig? Om barn bara kan bli som sina föräldrar lämnar det ju ganska lite hopp till oss som inte hade den trygga uppväxten, vi som fick ångest, ätstörningar, och blev mobbade. Vi kommer i så fall bli usla föräldrar och det tror jag inte att du menade. Barn till ängsliga föräldrar blir inte nödvändigtvis ängsliga, men de har en riskfaktor mer än andra barn för att bli det.

    Sen blir det ju inte alltid som man har tänkt heller även om man råkar vara den trygga föräldern. Alla barn kan råka ut för mobbning, det drabbar tyvärr inte bara “de ängsliga” som man lätt kan få uppfattningen av i inlägget. Hur mycket inflytande föräldrar kan ha över ett barns liv är jätteintressant och det kan man diskutera länge, jag tyckte nog mest att inlägget var en smula onyanserat. Det blir ingen garanterad succé fast man gör sitt bästa.

    Kram på dig Clara!

    1. Clara pratar inget om vår förmåga att själva växa upp, ta oss ur vår kanske trasiga barndom o bli fantastiska föräldrar. Du sa ju det själv, ätstörningar, ångest ett resultat av en otrygg uppväxt – ibland – inte alltid.

      Men som vuxen har du ju lyxen att välja själv vilken sorts uppväxt dina barn ska ha och därmed all möjlighet i världen att inte upprepa de eventuella misstag du tyckte dina föräldrar gjorde. Du har möjligheten att bli en fantastisk förälder, men det är bara du som kan bestämma att du ska bli det!

      Jag har bestämt mig för att förlåta mina föräldrar för att de inte alltid fanns när jag behövde och för att förlåta måste jag sluta önska att det förflutna vore annorlunda.

      1. Ja du kan som vuxen bestämma hur dina barns uppväxt skall vara. Du kan låta dina barn vara som de vill och inte försöka påverka dem för att du själv är osäker och vill passa in. Men hjälper detta? Om man är ängslig så får man ju ängsliga barn eller var det inte det clara menar? För det är lättare att bestämma sig för hur man ska fostra sitt barn men svårare att bestämma sig för att bli en annan människa med en annan attityd och annan personlighet. Och barn är inte dumma, de vet och de ser att en ängslig person fortfarande är en ängslig person trots att personen säger att hon inte är det. Tycker med som anna att inlägget är provocerande, människor föds och fostras med olika förutsättningar, lätt att för “rätt” person sitta och säga hur man ska göra, men hur ska man vara då? hur ska man ändra den man är? För enligt inlägget är det ju rätt hopplöst för oss som inte hade en trygg uppväxt eller föräldrar med självförtroende. Vi kanske inte ska skaffa barn helt enkelt..

  44. Hej! Jag vill bara berätta lite om min pappa. Han har en tvillingsyster och fram tills han var i sexårsåldern vägrade han klä sig i något annat än klänning eftersom han tyckte att hans systers kläder var så mycket finare. Min farmor var en mycket klok kvinna som lät honom hållas. Han gick alltså klädd i klänning och hade rosett i sitt lockiga linblonda hår sina sex första levnadsår och vet ni? Han växte upp och blev en heterosexuell, sportintresserad, gitarrspelande familjefar som gillar att klä sig i jeans och skjorta. Men frågan är ju om detta spelar roll. Vad hade det gjort om han istället som vuxen blivit homosexuell eller fortsatt att klä sig i klänning?
    Jag hoppas och tror att din son kommer bli en fantastisk man en gång oavsett vad han bär för kläder nu eller vad han kommer att bära för kläder då! Klänning är bekvämt och fint (och otroligt praktiskt på blöjbarn, kan jag tänka mig)! Varför skulle bara tjejer få ha privilegiet att ha det på sig! All kärlek till dig Clara! Jag önskar att fler resonerade som dig och min farmor! Kram på dig!

  45. Får jag bara tillägga, i allt det där starka och självständiga, att det känns viktigt att förmedla att det är en styrka att kunna visa sin svaghet, eftersom vi alla känner oss svaga ibland. Växte upp med en mor som bara fick döttrar, och som verkligen hade målet att uppfostra oss till starka och självständiga tjejer. Bra i teorin kanske, men tyvärr blev resultatet att vi alla haft grymt svårt med “svaga” inombords, inte vågat visa det, och haft jobbigt med massa osäkerhet och otrygghet i oss själva. Men morsan betalar terapin i alla fall…

    1. Att vara stark innebär också att kunna tillåta sig att vara svag då och då. Annars är det nog mest bara falsk starkhet..

  46. Du är så bra Clara. Jag undrar om du har sett det här http://svt.se/2.27170/1.2414918/egmonts_nya_tjejiga_och_killiga_magasin_for_barn
    Två splitternya tidningar för barn i åldern 6-10 år som gör mig så himla ledsen, nästan mörkrädd. Sånna som du behövs för att fler ska inse det absurda att dela in i kill/tjej, tufft/gulligt blått/rosa o.s.v. Det värsta är nästan ändå kommentarerna från Egmont, som så tydligt visar att allt bara handlar om pengar och “om att dra nytta av de varumärken som finns”. Jag blir mörkrädd. Vad tycker du Clara?

  47. härligt med en så ung människa som har visdomens klokhet..inye för att alla som levt länge är kloka men du förstår säkert vad jag menar…=)

  48. Hej Clara!
    Jag har läst din blogg i några månader nu och jag måste bara säga att den är super!
    Jag studerar på distans, och spenderar måååånga timmar framför datorn varje dag och då blir det lätt så att man surfar runt och läser en massa bloggar osv. Nu har jag dock kommit fram till att ca 80 % av det jag läser bara är skit (alltså saker som jag inte alls mår bra av att läsa) jag läser bara för att det blivit en vana. Så idag på min födelsedag har jag lovat mig själv att sluta läsa allt som inte är värt att läsa, din blogg är dock är en av dom få som jag vill behålla, för den ger mig så mycket possitiv energi och många bra tips! Jag har bott i Mexico några år nu, och dina inlägg får mig att sakna allt det där bra med Sverige och framförallt den Norrländska landsbygden där jag kommer ifrån. Sist vill jag bara säga att detta inlägg om att stå upp för sig själv och vilken inverkan föräldrar har på sina barn var jättebra!
    Tack för att du förgyller min vardag! 🙂

  49. Oj oj oj, om du visste hur otroligt rätt du har! Tyvärr hör jag till en av dom som har haft föräldrar som gjort raka motsatsen, dvs. jag har aldrig fått vara den jag är och heller inte göra vad jag vill (inom rimliga saker förstås).

    Du har så otroligt rätt så du anar inte, fortsätt med den inställningen så kommer du vara världens bästa mamma till knodden din, och tack du kloka, starka kvinna för dessa ord!

  50. och det gäller att stå upp för att man gillar att diska för hand och att man är en fena på att stryka skjortor fastän man är en kvinna.
    skulle aldrig drömma om att klippa gräs, byta däck eller skotta snö trots att jag är tjej 🙂
    kramen och hatten av för clara ♥
    http://jeanettes.bloggo.nu

  51. och det gäller oxå att stå upp för att man gillar att diska för hand och att man är en fena på att stryka skjortor fastän man är kvinna.
    skulle aldrig drömma om att klippa gräs, skotta snö eller måla en vägg – trots att jag är kvinna ♥
    kramen och hatten av för clara 🙂
    http://jeanettes.bloggo.nu

  52. Tack!
    Varför slösa energi på att oroa sig över vad alla andra tycker när man kan använda den till så mycket annat mer givande!

  53. Härligt! Ännu ett inlägg där du slår huvudet på spiken och får folk att tänka till utan att provocera för provocerandets skull! 😀 Att få hjälp med tuppkammen av sin mamma låter lite som min mamma som hjälpte mig att färga håret svart. Det blev folk av mig med.

  54. “Det värsta man kan göra som förälder är att skämmas för sig själv och sina barn. Vuxnas ängslighet kladdar av sig på barnen. Ängsliga föräldrar får ängsliga barn. Barn som är rädda för att vara sig själva – eller mobbar andra barn som vågar vara sig själva.”

    Jag tackar å alla ängsliga föräldrars vägnar för den vetenskapliga (??) infon. Jag kan skämmas för mig själv och kladdar ängslighet omkring mig men jag har två söner; en som fullständigt skiter i samhällets normer och ettikettsregler och en som gärna har klackskor och tyllkjol. Hur kunde det bli så med tanke på ditt intelligenta resonemang?

    För övrigt tycker jag personligen att det är åt helvete mycket värst när föräldrar psykiskt och fysiskt misshandlar sina barn. Jag bär då hellre sju kilo oro och skam på mina axlar genom livet än synliga och osynliga ärr från föräldrar som inte kunde ge det mest basala i livet.

    1. Vad menar du är det mest basala i livet? Clara pratar ju inte om att antingen ge sina barn mat, husrum och kärlek (vilket jag anser vara det basala) eller en möjlighet att uttrycka sig själva, eller hur? Eller menar du att det mest basala i livet är en könstillhörighet? För isåfall vet jag inte hur viktigt jag anser det vara.

  55. Clara, jag har skrivit det innan men det tål att sägas igen, du är såååå kool! Du skriver peppande, insprirerande, roligt & om viktiga ämnen! Du är en av mina absoluta förebilder & om jag nån gång blir mamma så kommer du att vara en av mina största inspirationskällor för ett gott föräldraskap!

    Sen tänkte jag på en annan grej också, o det är att jag älskar den tecknade bilden på dig när du räcker ut tungan & spretar med fingrarna! Det är roligt & jag tänker lite på Pippi Långstrump av nån anledning, för det är så härligt busigt, precis som hon!

  56. Som Eva Brunne sa en gång:

    ” Jämför inte det bästa hos dig själv med det sämsta hos någon annan.”

    Clara, jag känner att det är det här du vill förmedla. Att inte döma eller skämmas för sina barn, utan stödja dem. Inte se på dem utifrån hur vi skulle vilja att de var utan hur de faktiskt är och älska varje bit av dem.

    Jag tycker att det är så fint Clara att du vågar! På så många plan vågar du visa vad du står för fast du är så pass offentlig. Inte alla som skulle ha modet till det…att människor tolkar och synar allt du gör för och med ditt barn som något dåligt får mig att ibland tappa modet lite. Men så kommer du igen, med huvudet högt och ställer skåpet där det ska stå. Det som är ett ständigt godisätande med dalar och berg av känslor. (Kanske behöver gå på “Läsa kommentarer detox”! )

  57. Jaså du tror att vi skäms över våra barn, ska du då inte komma hit istället och säga de rakt framför ögonen på mig eller vågar du bara skriva så i bloggen?

    Jag skäms inte för mitt barn, jag vill bara att mitt barn ska överleva mig. För någon stans har du glömt att barn inte förstår vad mobbing är, de säger rakt ut vad de tycker och tänker och de kan inte ens du ändra!

    Men visst och åter visst, sitt du och ursäkta dig på att vi skäms för våra barn. Jag fick också klä mig precis hur fan jag ville och så mina bröder men hon satte aldrig på oss ett plagg utan vårat godkännande först vilket du inte har fått från din son än så hur kan du ens sitta där och jämföra dig?

    Oj oj oj, normer vet jag vad de är men de betyder inte att du som person bestämmer över en annan människas liv. Ditt barn är varken du eller din man – han är en helt egen person, precis som alla andra barn.

    Vänta nu, de är väl nu ni ska sitta och missförstå mig helt?

    1. Men hur blir det om man vänder på det då, vem har sagt att jag inte tvingar på mina barn kläder den inte vill ha om jag sätter på honom/henne ett par byxor? Om man resonerar så som du gör kan man ju inte klä dom i någonting! Och ibland är det faktiskt så att den vuxna är den som måste bestämma. Och nej, jag tror inte att jag missförstår dig. Det känns bara som att du liksom inte riktigt fattat vad det handlar om.

    2. Hon har väl inte skrivit att ni skäms över era barn? Jag hittar det inte i texten. Det enda jag kan urskilja är att ingen ska skämmas över sina barn. Det är ju jättebra att du vill skydda ditt barn och göra det som du tror är bäst för det, men enligt dina kommentarer i förra inlägget verkar du gå efter principen hellre fly än illa fäkta, det vill säga; du verkar inte vilja döda roten till problemen utan sällar dig hellre till de kläder normen anser är bäst lämpade för att undvika att något händer ditt barn. Jag förstår din rädsla, men jag respekterar inte till tillvägagångssätt.

  58. Och jag håller definitivt med Lainen, haha jag skulle vilja att du svarade på hennes frågor. Tror du genast tappade tungan och BTW var har du det vetenskapliga beviset att de är så överallt? hahahahaha!

    1. Oj, oj! Clara lyckades trampa hårt på dina tår…hon har aldrig skrivit att DU skäms över ditt barn, utan det är DU som tar åt dig. Att vara hånfull som du är blir endast kontraproduktivt. Jag tror definitivt att Clara bär alla sorters ängslan och oro för sitt barn, men det hon menar att vi inte ska visa det inför våra barn. Språket är inte oskyldigt, utan bär med sig massor av värderingar. Det är upp till oss att behandla språket med varsamhet, speciellt när det kommer till våra barn.

  59. Yes! Skönt att höra fler som inte vill gå med på att barnen ska tvingas in i sjuka normer. Jag blir så ledsen varje gång min son kommer hem och berättar att “killar inte får ha halsband” eller att man ska ha coola färger och inte fina. (han är fyra år) Det kan tyckas som en fis i rymden men det hör i hop med en helhetssyn på vad pojkar ska säga och göra, och hur de ska agera. Jag hoppas och tror i alla fall att de värderingar han får med sig hemifrån ska få honom att våga utvecklas till och vara den han vill. Tack för ett bra inlägg:)

  60. du skriver mycket om att vara stark clara, något man inte får glömma är att vårat samhälle har lätt för att stöta bort motsatsen; nämligen att våga visa sig vara svag, vilket inte behöver inte betyda att man inte är stark. det är något jag skulle vilja lära mina barn, om jag någon gång får några.

  61. Åh du är så klockren! Nu syftar jag också på ditt tidigare inlägg där du visade en klänning till din son. Min första reaktion var “oj, en klänning på en pojke” men sen blev jag förbannad på mig själv över min förvåning. Klart som fan killen ska ha klänning! Hur kan man säga att man ger sina barn en fri uppfostran och chansen att välja fritt om man bara klär dem i könsstereotypa kläder? Redan där bestämmer du ju hur de ska behandlas av andra och hur de ska identifiera sig själva. Det är väl bättre att de växer upp med alla alternativ som finns och sen kan välja? Jag brukar undra om jag hade varit lika självmedveten gällande mitt utseende idag om jag inte fått höra hur söt jag var när jag var liten och bara klätts i prinsessklänningar? Om man fått mer erkännande för andra saker än sitt utseende som tjej. Lite tråkigt det där och det är ju tendenser jag kämpar emot varje dag. Att acceptera att man kanske inte är skitsnygg jämt. Vem bryr sig? Sen en annan sak, din son kommer ju förmodligen inte bli muslim eftersom du är kristen. Det är ett annat dilemma. Hur ger man sina barn möjligheten till det fria valet? Jag vet inte hur jag själv skulle göra annorlunda men det tåls att tänkas på.

    1. Varför skulle han inte kunna bli muslim? Varför skulle han bli kristen överhuvudtaget? Min vänninna har en dotter som blev muslim i 20-årsåldern. Lille B kanske blir en satanist som ett tidigare inlägg beskrev, att hennes son blivit. Hur tolerant är man då? Clara kan ju hjälpa honom då i sina anti-krist attribut för att man är ju en tolerant mamma eller hur. Som tillåter allt?
      Nej, det resonemnaget håller inte. Går livet verkligen bara ut på att lära våra barn att bli självständiga och starka utan värdegrunder att stå på?

      1. Men Clara lär nog ut med sin inställning både tolerans och kärlek. En fantastisk värdegrund att stå på!

      2. Jag menar att om man själv är starkt troende kristen så kommer man nog uppfostra sina barn till kristna, eller? Lära dem om Jesus, döpa dem, fira kristna högtider på ett mer religiöst sätt än andra. Sen kan man ju alltid ha ståndpunkten “såhär tror mamma men det finns andra som tror på ett annat sätt”. Såklart han kan bli satanist, muslim eller ateist. Han skulle såklart också kunna börja använda klänning som vuxen fast han bara fick ha snickarbyxor och biltröjor som barn.

  62. Som någon skrev här ovan så reflekterade jag inte ens över att det var något speciellt med inlägget innan, bara för att det visade en klänning och ditt barn är en pojke. Jag tyckte mest det var ett lite ointressant inlägg om gulliga barnkläder är.
    Tar det som ett bevis på att jag inte är så fast i könsrollsträsket som uppenbarligen vissa måste vara för att frågan skulle skapa sådant rabalder. Men klänningen var ju söt. Keep up the good work Clara!

  63. Hej Clara! Fantastiskt bra inlägg, håller med dig helt och fullt. Du är en så fin förebild! Hittade hit för inte så längesen och nu är jag här och kikar varje dag. Lilla B är så himlans fin också (som alla bebisar, ju), hade en liknande kalufs på huvudet när jag var bebis. Kanske knytet i min mage kommer ut med en också 🙂 stor kram!

  64. Jag blir så glad av att läsa detta. Jag håller med och känner ännu mer att du är en väldigt bra förebild för människor bland alla bloggar idag. Dagar man kan känna sig hängig, och glömma bort sitt eget värde, då kommer du med träffande inlägg och får mig att slappna av och vilja mer. Tack!

  65. Att INTE klä sin lilla babypojke i klänning betyder väl inte att han inte skulle få klä sig som han vill då han blir så stor att han kan ta egna beslut!! Eller att man inte skulle acceptera en annan människa på grund av hennes kläder??
    Underbara Clara vill ju bara provocera…

  66. Uppdelningen mellan oss är blev gjord redan då kvinnan och mannen skapades. Därifrån har skillnaderna uppkommit. Hade det varit tänkt att alla ska vara lika varför finns det då kvinnor och män och inte bara ett kön? Att sträva efter det du gör är som att försöka ändra på historien som skapade oss KVINNOR och MÄN.

    1. Stackars dig som tror att skapelsen är så ensidig och futtig så att alla kvinnor måste vara likadana och alla män likadana.

    2. Ennie, du vet nog att det är vi människor som har myntat begreppen man och kvinna. Denna uppdelning fanns inte innan dess. Vi har sedan slutet av 1800-talet valt att uppmärlasamma denna skillnad (innan dess så vara “kvinnan” en sämre version av mannen) och implementerat ett värde i betydelsen av dessa ord. Det finns många män och kvinnor som inte passar in i betydelsen av orden “man” och “kvinna”.

      1. Alla måste inte vara likadana, men att sträva efter att kvinnor ska vara mer som män och tvärtom, som vissa gör, är ju oxå sjukt.. Men fortfarande har vi olika könsorgan, varför ser vi olika ut om vi inte är det? Kunde ju blivit skapad med samma kön isåfall. Och att det inte var skillnader förr i tiden är bullshit! Varför opererar sig folk om man nu inte ska vara olika? En man som opererar sitt kön för att bli kvinna strävar ju efter något, eller hur?

        1. Skilj på könsidentitet och könsroll. Det är där resonemang som ditt går snett hela tiden. Könsidentiteten är vad vi ÄR och identifierar oss som, oavsett om vi gillar att sy gardiner eller meka med bilar. Könsrollerna är det som säger att gardinsömnad passar bäst för kvinnor och bilmek bäst för killar. Och det är helt random och ett socialt påhitt. Varierar mycket över tiderna och i världen.

        2. Fördelarna med en tvåkönad sexuell reproduktivitet är, mycket enkelt uttryckt, att den genetiska variationen blir större vilket ökar chansen för artens överlevnad även om miljön förändras. Män och kvinnor behöver inte skilja sig nämnvärt psykologiskt bara för att de har vissa fysiologiska skillnader. Mycket psykologisk forskning visar att de könsskillnader som påstås finnas är mycket mindre än vad de flesta människor tror. Variationen inom gruppen kvinnor eller män är betydligt större än variationen mellan dem oavsett vilken egenskap som undersöks. Vad jag inte förstår är hur en strävan efter att varje människa ska få utvecklas på sitt eget sätt, efter sina egna förutsättningar och efter sin egen vilja kan ses som mer likformig än en strävan efter att dela in mänskligheten i två skilda kategorier.

          1. Emma E, nä det vore ju nästan lite lustigt om det inte hade så förbannat sorgliga konsekvenser. Klokt skriver för övrigt.

  67. Min bror har tre döttrar. den äldsta avgudar allt som är Hello Kitty eller rosa, medan mellansystern helst av allt vill klä sig pojkigt(eller som Pippi). Hennes bästa julkklappar var ett par “killjeans” och riktiga kalsonger! Minsta systern är för liten för att själv tycka någonting.

    När jag gick på högstadiet var jag inte precis populärast och det var precis i den åldern när jag hade börjat sy en del av mina egna kläder. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde välja att ha på mig vissa av mina kreationer, men jag känner också att det var ett sätt för mig att få lite uppmärksamhet, att våga stå för mig själv, och känna att jag kunde påverka min omgivning lite.

  68. Alltså det är väl ingen som bryr sig vad en två-tremånaders har på sig, allra minst ungen själv? Hur kan det vara kontroversiellt?

  69. Från läroplanen för förskola:
    “Saklighet och allsidighet
    Förskolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Varje barn ska ges möjlighet att bilda sig egna uppfattningar och göra val utifrån de egna förutsättningarna. Delaktighet och tilltro till den egna förmågan ska på så vis grundläggas och växa. Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna lämna sina barn till förskolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.
    Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

  70. Återigen ett briljant inlägg. Du är så bra, Clara, och jag är så glad att du har detta medium att föra ut dina tankar på, alla starka. friska impulser och strömningar i samhället behövs innerligt i dessa tider (i alla tider).
    Jag tror huvudsaken är att vi tänker igenom, på djupet, vad vi vill ge våra barn under uppväxten. Det startar en process i oss, att ifrågasätta det vi fått med oss, och inte sällan den ängslighet som förra generationen ofta helt ovetande gav oss att bära under livet.

    Jag vill rekommendera lite läsning: “Ditt kompetenta barn” av den danska barnpsykologen Jesper Juul som efter över 30 års erfarenhet av arbete med barnfamiljer i ofta svåra situationer, driver tesen att våra barn är helt kompetetenta från allra första början, att all “uppfostran” egentligen är onödig (förutom den uppenbara, som att vi håller våra små barn i handen när vi går över en väg, håller undan knivar och andra farligheter osv). Inte för att vi nödvändigtvis måste läsa litteratur om barnuppfostran utan tvärtom, för att återigen våga lita på oss själva, på vår egen kärlek och känsla för våra barn.
    Du verkar våga göra det oavsett, men det det går trender i allt och jag tycker mig märka en återgång i det allmänna till en mer strikt och styrande syn på barnuppfostran just nu, och det tror jag inte är nyttigt för nån, varken barn eller vuxen. Starka, glada, ifrågasättande barn, det vill vi väl i grund och botten alla ha?

    Allt gott till dig och din familjv. =)

  71. Jag har en granne som är stark och självständig, en kvinna. Hon lär sitt barn att stå upp för sig själv. I hennes fall handlar det om total egoism, där man hänynslöst kör över andra, utan att visa hänyn, och bara hävdar sin rätt till saker. Så jag, en bostadsrättsgrannde, vår städa efter henne när hon bl a slänger sin julgran utanför min ingång och en massa julgransglitter ligger kvar. Jag har henne en halvmeter utanför mina fönster då hon har “rätt att gå där” och ta sina genvägar. Hon lär sin dotter samma mönster.
    Jag ser samma mönster hos andra unga kvinnor. När man inte får lära sig att respektera andra, ha empati och föståelse för andra, då blir det så här. Många säger idag, allt ska vara tillåtet, skit i normer. Vilket slags samhälle skapar vi då undrar jag verkligen…
    Sedan kan man vara stark och självständig på ett bra sätt där man jobbar för helheten och ser sitt jag som en del i en helhet. För att komma dit så måste svagheten finnas med då den är en del av helheten, utan svaghet så finns inget behov av att vilja förändra då svagheten gör att man rannsakar sig själv och vad som händer. Ur känslan av att vara svag växer styrkan att hantera livet och ge upp sina egna fördelar. För det handlar livet också om i relationer med andra människor.

    1. Jag tror att du missförstår vad de flesta här tycker är bra med Claras inlägg. Det handlar inte om att vara egoistisk och köra över andra människor, det handlar om att alla ska kunna vara sig själva. Det innebär inte att man får skada andra människor.
      De mest generösa, kärleksfulla och omtänksamma människorna tycker jag ofta är de som står upp för sig själva, tar hand om sig själva och respekterar andras olikheter.

      En norm är ingenting som är konstant och evigt, utan förändras hela tiden, beroende på tid och samhälle. Ett samhälle består ju av människor och människor som bryter mot normen, ja de skapar kanske en ny norm. Som i sin tur bryts av någon annan…Hela tiden pågår flera parallella normer, där vissa försvinner, vissa förändras och vissa lever vidare.
      Utan människor som bryter mot normer, skulle utvecklingen stagnerat.

    2. Det dar var nog anda den varsta missuppfattningen nagonsin av Claras inlagg! Hur kan du i stort sett anvanda “stark och sjalvstandig” som synonymt med “egistisk och saknar empati”. Det ar trakigt att du har en granne som inte tar hansyn till sin omgivning, men din kommentar var nog bland de minst genomtankta jag nagonsin har last.
      Att lamna skrap omkring sig och inte ta hansyn till andra trafikanter/fotgangare har ABSOLUT INGENTING att gora med att uppfostra sina barn att vaga vara sig sjalva och sta upp for sig sjalva. Det ar till och med svart att svara pa din inlagg for att det ar sa ogenomtankt och helt enkelt visar pa att du har missuppfattat hela tanket om att lara sina barn att vara sig sjalva. Jag forstar faktiskt inte hur du tanker nar du skriver? Du menar pa att om man ar stark och sjalvstandig, da bryr man sig automatiskt inte om omgivningen? Eller om man tycker att man ska se forbi normer och se till att ens barn ar sjalvsakra nog att inte bry sig om att andra dommer hur de ser ut, da kommer de barnen att lara sig att man inte behover respektera andra? Ditt inlagg ar sa underligt att jag vet verkligen inte vad jag ska tycka..

  72. Väl rutet, syster! Bry dig inte om alla ängsliga tragiska krakar som vill få dig att tveka! Problemet ligger hos dem själva. Ängslighet överförs ju mycket riktigt från föräldrar till barn. Deras reaktioner säger mycket mer om dem själva, än om någonting annat. Att bli så upprörd över hur andra väljer att klä sina barn är ju fullständigt absurt. Om man får så starka reaktioner av att en pojkbebis har en klänning på sig, tycker jag att man först och främst ska fråga sig själv: “Vad i den här situationen är det som jag har svårt att hantera? Varför?” Man kanske behöver gå i terapi.

    1. Jag tror inte att klänning på en pojkbebis upprör så många alls. Det som kan reta folk är föräldrarna som är så sjuuukt nöjda med att sätta på sin son klänning, när de flesta verkligen inte bryr sig öht.

      1. Jag tror nog att det är klänningen som är nålen i ögat. Sedan läggar dessa till att Clara är så sjuuukt nöjd med sitt beslut, för att må bättre med sig själva.

        1. Jag upplever inte att Clara har en självgod attityd, men däremot somliga som kommenterar… De som på riktigt får nålar i ögonen av själva klänningen behöver ju hjälp.

          1. Jag uppfattar inte heller Clara som självgod, men blev nog en smula irriterad på den uppenbara provokationen i inlägget. Hon visste nog mycket väl att det skulle skapa debatt och ok, det är mycket bra med debatter, speciellt inom detta område. Men samtidigt blir det också en lite otrevlig pik till dem som gillar att klä sina barn lite mer traditionellt. Jag har själv inga barn och gillar inte babyrosa eller babyblåa kläder, men samtidigt känns det som om de föräldrar som gillar s.k. flick-/och pojkkläder borde skämmas. Och det känns inte heller så värst accepterande. Tror inte jag hade reagerat om Clara bara t.ex. hade lagt upp en bild på sig själv gosandes med B i sin klänning, men nu var det mer uppenbart “in your face-titta-en-pojke-kan-minsann-ha-klänning!”.
            Nu tror jag inte heller att Clara menade att låta på det sättet, men antar att vissa uppfattade det lite åt det hållet.

          2. Ja exakt, det är självapplåderande attityden som irriterar, inte klänningen ifråga. Om den sen är verklig eller projicerad är ju svårt att bena ut, men överlag är ju folk rörande överrens om att det är toppen med klänning på gossebarn 😉

          3. Precis! Det är det här pikandes vi vill slippa, som Clara i tidigare inlägg också velat slippa. Men nu är Clara som andra mammor, tycker att de gör så himla rätt. Sen handlar det om en klänning. Utsida alltså! I vårt sjukligt utseendefixerade samhälle, med silikonbröst, stringtrosor och ätstörningar, blir detta bara en grej till. Det är med utsidan vi visar villa vi är. Eller med våra barns utsida! Det är även med kläder och frisyrer vi lär dem att bli trygga och modiga. Clara har rätt, vi ska inte skämmas för våra barn hur de än ser ut, som silikonbimbos, killar i klänning, gothare, whatever. Jag tycker inte vi ska lägga så stor vikt vid det. Då är vi föräldrar fortfarande tonåringar, när kläderna ska visa vem du är! Skit i kläderna, låt ungarna ha på sig vad de vill, inget är bättre än nåt annat! Inte bebis i klänning, flicka i hellokitty. Lär inte barnen att dina kläder är den du är. Lär dem att vara trygga, öppna, lyckliga utan att blanda in deras utseende i det. Tonåringar i tuppkam är inte finare, bättre, smartare än blonda bröstbrudar.

  73. Varför måste kvinnor och män klä sig likadant? Varför måste de vara SÅ jävla lika? Om man inte hittar på något annat sätt att “påverka” så är det bara helt otroligt.. Sorry men det här får mig att flippa ut lite.

    Alla får förstås vara sig själva och klä sig hur än de vill. Min tjejkompis mamma klädde henne i pojkars kläder och klippte hennes hår som om hon var en pojke. Nuförtiden har hon jättelångt hår och alltid rosa på sig.. Talk about starka mammor som inte lyssnar på någon. Ja, det här har varit min erfarenhet i varje fall och därför är jag lite emot allt annorlunda som gäller barnkläder.

    1. Det var ett inlägg i ”Om jag bara var lite mindre…” som var skrivet av en som sett verkan av “sociala experiment” i sitt jobb och som varnade och sa att man kan göra det men man får också ta konsekvenserna av det. Det var det säkert ingen som la märke till där inne eller som fäste någon vikt vid. Kanske hon jobbade på barnpsyk? Det var där iallafall jag såg verkan av dessa sociala experiment. Det var så tragiskt och gjorde så ont att se dessa barn som inte visste vilka de var. Att hitta sin identitet kan vara en komplicerad process, speciellt för sköra barn. Nu är det inte alla barn som hamnar där naturligtvis, men dominerande självupptagna mammor med starka ideal kan faktiskt skada sina barn, mer eller mindre.

      1. Men Clara har ju inte tvingat någon till någonting? Hon har ju uttryckligen skrivit att han får välja vad han vill själv när det blir dags.

  74. HEHE När jag läste blogginlägget “Om jag bara var lite mindre…” misstänkte jag starkt vad kommentarerna i inlägget skulle handlar om. Härligt provocerat Clara! Det är förvånande (och intressant) att se att så många blir så provocerade av att en pojke har på sig en klänning, tydligen upplever många det som väldigt obehagligt och hotande när man ruckar på sådana normer.

    Fortsätt att gå din väg! Det är starkt!

  75. Det här handlar om barn och de har inte olika fysiska förutsättningar. Det är först i puberteten som de biologiska skillnaderna framträder (förutom snopp och snippa då). Men även efter puberteten så finns det killar med ljus röst, tjejer som är starkare och snabbare än vissa killar med mera. Det är därför viktigt att inte göra skillnad mellan kön utan mellan barn istället, för alla barn är olika och har olika förutsättningar.

  76. Har läst din blogg så himla länge och nu skriver jag min första kommentar.
    BRA SAGT CLARA! Vilken förebild!

  77. Ett tidigare inlägg handlade om manas och papas och hur vi trycker ner varandra. Nu blir föräldrar som inte klär pojkar i klänning “ängsliga”. Förr kanske pojkar hade klänning, men nu är nu och om man inte tror att det provocerar att klä sin som i klänning i dagens samhälle är man naiv. Jag tycker att man ska klä få klä sina barn hur man vill och även vuxna! Men man får vara beredd på kommentarer och tyckande. Därför klär jag hellre min man i blommig klänning, för han är vuxen och klarar av kommentarerna. Vissa kommentarer menar att pojbebisar är barn och barn är barn och ska kunna kläs hur man vill. Och ja, självklart! Men då lär vi ju våra barn att det är ok med klänning på pojkar när man är liten, men inte när man är vuxen. Då tjänar inte det sitt syfte, då klär ju bara småpojkar ut sig i klänning. Clara kanske inte menar att provocera, men tänker man längre så vet förstår man ju att pojke och klänning provocerar många! Och vill man blanda in sitt barn i det? Finns det inte andra sätt att få barn bli fria och modiga omtanke och handling? Jo, vi visar dem hur vi vill världen ska se ut, i detta fall män i blommig klänning, istället för att använda barnet självt som exempel för förändring. Ja, jag tycker klänningen är jättefin, hellokitty-klänningar kan också vara fina. Clara kan och ska självklart klä sitt barn hur hon vill! Men Clara kan inte vara så naiv att hon inte förstås att det skulle provocera! Alla heja-rop om att det är modigt tycker jag känns fel, det är inte så modigt att klä en pojkbebbe i klänning tycker jag. Och allt gnäll om att det förstör pojken är totalt överdrivet. Och att det skulle förändra könsroller, nej, det gör det inte. Det är bara en liten kille i blommig klänning, rätt och slätt.

    1. Och jag tycker att bloggen förändrades med detta och det tidigare inlägget. Clara blev som de andra. En självgod mamma som gärna talar om hur bra hon uppfostrar sitt barn. Och detta inlägg som beskriver hur man blir självständig och trygg. Det blir man genom kläder. Föräldrarna lär barnet att man får se ut hur man vill och stöttar det utsidan, utsidan, utsidan, det är den som räknas idag!

    2. Självklart spelar kläder roll för att luckra upp de snäva könsrollerna. Kläderna är _en_ del i sammanhanget och jag ser inte på vilket sätt Clara hävdar att det är det enda som spelar roll? Angående dina exempel: menar du att flickor klär sig i rosa _söta_ prinsessklänningar på grund av att deras mammor gör det själva? Eller pojkar i _tuffa_ Star Wars-tröjor på grund av att papporna har det själva? Eller handlar det kanske om att vuxenvärlden väljer kläderna bl.a. utifrån vad de tycker passar barnens personlighet/vad man bör ha när man råkar ha ett visst kön. Självklart begränsar kläderna barnen, bl.a. i hur man ska/bör bete sig när man har dem på sig. Vi bör sträva efter att ge våra barn fler möjligheter än två – i alla sammanhang!

    3. Bra skrivet! Det verkar som att majoriteten härinne tycker det är helt ok att klä sin son i rosa klänning men inte sin dotter för då är man genast en ängslig förälder. Även om jag många gånger tycker att klädesbutikerna idag är extremt snäva och uppdelade! Hello Kitty vart man än tittar. Jag klär min dotter i regnbågens alla färger och har inga problem med att folk ibland frågar vad han heter. Men att klä min son i rosa klänning för att visa att JAG minsann inte är ängslig, nej det tycker jag är fel. Då får hellre min man eller min son när han är gammal nog att välja själv stå för. Klä hellre helt könsneutralt till barnet är gammalt nog att välja själv! Och nej, ängsliga föräldrar får inte barn som mobbas i högre grad än andra. Det finns det ingen som helst grund för det. Självklart ska man uppfostra sina barn till självständiga starka individer, men detta behöver inte alltid uttryckas i kläderna!

  78. Undebaraste Clara! Jag är så nyfiken på hur du skulle agera om din fjortonåriga dotter skulle bära synliga string, pushup, 1 kg smink och allt annat möjligt för att efterlikna sina idoler Britney och Rihanna. Jag tänker i samma banor som du – jag vill låta mitt barn experimentera och leka sig fram, men för mig så finns det en viss gräns (av den simpla anledningen att jag är rädd att hon utvecklas åt “fel” håll). Jag hatar dock tanken att vara den mamma som förbjuder, tom om det gäller urringningar eller högklackade skor. Vad tror du om just “fjortis”-stilen?

  79. Barnen kommer ÄNDÅ, oavsett, bli utsatta för samhällets pikar, normer och riktlinjer. Det är inget som kan undvikas hur strikt och konservativt man än uppfostrar sitt barn. Att unvika att klä sitt barn i det man vill, det som är praktiskt eller det barnet vill ha bara för att barnet inte ska bli mobbat är att mata alla dessa normer. Vill man förändra samhället måste man förändra sig själv och våga gå mot strömmen. Så länge man själv står för sin sak och är noga med att varje, varje dag försäkra sitt barn om att gå sin egen väg och strunta i människor som är elaka så går det vägen. Att låta bli att göra detta är fegt, oärligt och, ja, korkat.

    Tack Clara för att du är så underbar! Klänningen var ungefär det finaste jag sett.