Stekta lammkotletter

Uppdukat middagsbord med blommig duk och små glas på fot.

Festglas på bordet.

Dukat med silverbestik och rödrutiga servetter.

Idag gjorde jag lammkotletter med rotsaker och vitlöksdressing till middag.

Allt eko och närproducerat.

Gott blev det även om jag inte är så van att tillaga kött.

Så lagade jag lammkotletterna:

Rotsakerna hackades och rostades på 225 grader i mitten av ugnen tills de fått färg, vitlöksdressingen gjorde jag av vitlök, creme fraiche, salt, peppar och en aning cayennepeppar dessutom.

Köttet saltades och pepprades och stektes 2 minuter på varje sida. Slurp slurp.

(Allt porslin är antikt och sånt som jag fått av min faster. Utom skålen som är från Höganäs och den prickiga emaljformen som jag fått av Matilda, den är från Russinet. )

Här finns mitt recept på lammstek.

Telefonvett

Vi har en vana i min familj som är lite konstig har jag förstått nu på äldre dar. När man umgås och någons telefon ringer och den går iväg för att prata så är det helt ok, ja till och med förväntat att alla sitter och lyssnar på samtalet och försöka lista ut vem som ringde. Var det mormor, kompisen eller ringde de från jobbet? Sedan när man börjar höra att samtalet avslutas skriker alla i kör och avbryt de som pratar med vrålet; HÄLSA! HÄLSA FRÅN OSS! Vilken personen då genast gör (trots att vrålet förstås hördes till personen i andra luren) för annars upprepas befallningen i en ännu desperatare ton. HÄLSA! GLÖM INTE ATT HÄLSA FRÅN OSS! När telefonerandet är färdigt och familjemedlemmen kommer tillbaka blir den korsförhörd; Vem var det? Jaha, vad ville hon då? Jaha, och vad hade de för väder då? Jaha, och vad svarade du på det då? Jag tyckte mig höra något om skoskav? Och hur har hon det med magen nu för tiden då? Jaha det var skönt att höra. Du kom väl ihåg att hälsa så mycket från oss?!

Jag inser att det bär beteendet är sjukt.  Men jag gör det inte för att lägga mig i. Jag vill bara känna mig inkluderar. Telefonsamtal känns som att de är till för alla som var där när telefonen ringde och avbröt. Jag får bita mig i tungan för att inte göra samma sak när jag är ute bland folk. Hur skulle det se ut om jag avbröt fullständiga främlingars telefonsamtal med att ropa:  HÄLSA! GLÖM INTE ATT HÄLSA FRÅN OSS!!

Prickig puma

Jag försöker lägga upp fler outfits här på bloggen eftersom det är något som efterfrågas. Oftast går jag dock omkring i sådant som inte alls är särskilt kul att fota. Men ibland smäller det till! Som häromdagen när jag var kittad med min röda klänning. Köpt på second hand och skorna har jag lånat av min syster.

Bananmuffins

Muffins i färgglada pappersformar i glasfat på fot.

Bara för att man inte äter raffinerat socker och vetemjöl betyder det inte att man inte kan baka!

Idag blev det mandel och bovetemuffins från den eminenta boken Råsmart Familj. Det blev gott men nästa gång ska jag ha i mer banan tror jag.

Mandelkvarn mal ner mandel i tallrik.

Så gör du muffins med banan:

Mixa eller mal 200 gram mandel.

Blanda med 1 dl bovetemjöl, lite salt, 1 tsk bakpulver.

Ta sedan 2 ägg, 1 finrivet äpple samt två riktigt mogna mosade bananer.

Vill man kan man söta lite med honung också. Då blir det säkert ännu godare!

Krydda sedan smeten med 1/2 tsk kanel och 1/2 tsk mald kardemumma.

Blanda smeten hastigt och sätt ut muffinsformar.

I receptet står det att den räcker till 12 st men min smet blev lagom i åtta formar.

Lägg några bananslantar på toppen också! Grädda i mitten av ugnen i 15 minuter (mina behövde vara inne 25) på 200 grader.

Det blev gott och väldigt mättande tack vare bovetet som är ett riktigt bra livsmedel.

Bovete är en ört och inget spannmål, nyttigare än vetemjöl, rikt på lösliga fibrer, B-vitamin, järn och magnesium. Dessutom fritt från gluten!

Dock passar detta recept nog bättre som frukostmuffins än fikabröd. (Om man nu inte adderar lite extra honung det vill säga. Men det gjorde ju inte jag).

Bananmuffins med havregryn

Hemma

Igår kom jag hem efter fem dagar hos pappa. Jakob och svärfar har jobbat som galningar för att renovera färdigt på övervåningen så nu går jag bara omkring och njuter av resultatet. Det är en ovanlig och lyxig känsla att komma hem och ha allt serverat, vanligtvis är jag ju själv involverad i slitet på ett eller annat sätt. Men nu ska jag fixa, inreda och bara hålla på med sånt som är roligt!

Droppen som urholkar stenen

Är det något jag vill förmedla till mina barn så är det att våga stå upp för sig själva. Det låter klyschigt men det är det jag själv är gladast för att ha fått med mig. Mina föräldrar har aldrig skämts för mig och min syster – hur sjukt vi än klädde oss och vilka stilar vi än valde. Och ja, för att vara helt ärlig så såg min syster inte riktigt klok ut ibland i sina hippiekläder. Min man växte upp på samma sätt och har varit både punkare, gothare och allt däremellan. Han använde kjol och istället för skäll hjälpte hans mamma honom att fixa tuppkammen. Våra föräldrar skämdes inte eftersom de var så trygga i sig själva. Det värsta man kan göra som förälder är att skämmas för sig själv och sina barn. Vuxnas ängslighet kladdar av sig på barnen. Ängsliga föräldrar får ängsliga barn. Barn som är rädda för att vara sig själva – eller mobbar andra barn som vågar vara sig själva. Hade jag inte fått uttrycka mina åsikter, min klädstil, tagit plats och gjort min röst hörd är jag övertygad om att jag aldrig hade haft det liv och den karriär jag har idag och min syster hade säkert aldrig blivit designer.

Varje dag försöker jag att stå upp för mig själv för att vara en bra förebild för min lilla son. En stark, tuff och självständig kvinna.  En som inte är så ängslig över vad andra vuxna människor tycker att hon tvekar att klä och uppfostra sin bebis som hon vill. Som köper det här samhällets sjuka normer och går med på att man inte ska få klä sig som man vill, syssla med vilken idrott man vill, ta plats i skolan bara för att man råkar ha fel kön, hudfärg, klass osv i all oändlighet. Det är svårt förstås att alltid vara så stark. Men det hjälper när jag på bloggen möter människor som strävar efter samma sak. Kloka, starka kvinnor som förändrar världen bit för bit. Som inte är rädda för utveckling. Tack till er – världens finaste läsare!

Om jag bara var lite mindre…

Många av lillens kläder är så fina att jag önskar att de var i vuxenstorlek istället. Som den här blommiga klänningen till exempel. Många av hans kläder är också så sköna att jag önskar att jag fick ha på mig dem. Typ som pyjamasarna med långa ärmar och ben. Sedan kommer jag på att det är ju precis vad en OnePiece är. Så då ändrar jag mig. Fast bara lite för det verkar onekligen skönt.

Länkkärlek

Bloggen Hemmanet upptäckte jag av en händelse när jag fick se bilder från ägaren Matildas fina torpkök. Hela torpet är förövrigt en enda färgsprakande dröm. Man får nästan ont i magen av sommarlängtan när man ser det!

Matildas torp ligger inte särskilt långt ifrån där jag själv bor (inte med norrlands-mått mätt i alla fall) och det gör det hela ännu mer inspirerande.  I vintras fick hon precis som mig en liten knodd, fast en sladdis eftersom Matilda redan har barn sedan tidigare!

Förutom att vara mammaledig driver hon också en underbar liten webbshop kallad Russinet. Med roligt porslin, kalasattiraljer och söta leksaker. Matilda har grejat så att det är 15 procents rabatt på hela sortimentet under den närmaste veckan. Undantaget reavarorna. Rabattkoden är underbara clara!

Om sockerfastan

Det rasade ju in en himla massa kommentarer på inlägget om min socker-detox. Det var roligt att så många hade tips och åsikter. Jag känner att jag måste förtydliga lite hur jag tänker äta eftersom det var många som missförstod:

Jag äter ingen särskild diet. Jag bara undviker den mat som jag mår dåligt av. Dit hör hårt processade och raffinerade råvaror som vitt mjöl, polerat vitt ris, pasta och framförallt socker.  Där är jag mest rigid. Inget rent socker alls på sex veckor (sex veckor är den tid det tar att bryta en gammal vana).

Anledningen till att jag gör en detox är för att jag vid det här laget är så sockerberoende att jag måste bryta helt. Jag kan helt enkelt inte bara äta lite godis och kakor ibland. Jag måste införa en helt ny matregim. Jag har inga planer på att sluta äta socker, mjöl och ris för all framtid men däremot vill jag minska intaget rejält. Så att det normala för mig blir att äta sött och kolhydratrikt någon gång ibland istället för nästan jämt!

Däremot äter jag annat som innehåller kolhydrater men som inte är raffinerat. Typ som potatis, bönor, linser och olika frukter.  Men istället för att smälla i mig massor av mackor och pasta när jag är hungrig äter jag livsmedel som avocado, keso, nötter, frukt, ägg, mackrill och massor av nyttigt fett och försöker låta bli att bli hungrig överhuvudtaget. Jämnt blodsocker är målet. Dessutom drar jag ner lite på mjölken som jag annars gärna dricker en liter om dagen av (!). Jag äter mellanmål bestående av nötter, frukt och grönsaker. Och i min vanliga middagsmat sker inga större förändringar än att jag väljer bort pasta och ris. Jag har ju bra matvanor i grunden – men sockerfastan handlar om att bryta ett mönster! Ett mönster där jag kan äta hur mycket sött som helst för att en kvart senare vara lika sugen igen.  Oerhört obehagligt och inte ett dugg lagom eller normalt.

Science fiction

Jag kan inte för mitt liv förstå att det lilla barn jag har vid min sida, han som har ögon som stjärnor och ler det finaste lilla tandlösa leende man kan tänka sig är min! Och att han har legat i min mage i nio månader. Det är väldigt mycket science fiction över det hela. Jag kan inte ens minnas hur det kändes att vara gravid. Jag blir helt fascinerad när jag ser bilder på min gamla bula och tänker att lille B låg däri hela tiden. Hela tiden var det han!  Och att han vuxit och blivit så fullkomlig bara i min kropp. Att han knubbar till sig varje dag av mjölken som jag producerar. Vilken grej liksom! Det är jädrar anåda ett gudomligt mirakel.

Sockerfasta

Jag har inlett en sex veckor lång sockerdetox. Under graviditeten då jag var sjukligt trött hela tiden piggade jag upp mig med socker. Så mycket socker att jag tillslut fick hjärtklappning av att äta det. Det är lite vidrigt att tänka på såhär i efterhand men det fortsatte när jag var nyförlöst och behövde massor av energi och snabba kolhydrater för att orka med återhämtningen. Men nu får det ändå vara nog. Socker är verkligen en drog och det är lätt att bara äta mer och mer och mer för att fortsätta få sina kickar. Det som jag tycker är jobbigast med sockret är att man först blir superpigg för att sedan bli superlåg och hungrig och sugen på ännu mer socker.

Meningen med den här detoxen är att försöka återskapa någon slags balans i kroppen. Jag är så trött på att nonchalera min kropp som jag gjort under graviditeten. Jag ska äta mindre kolhydrater överlag och kommer alltså försöka hoppa över både pasta, bröd, ris och såklart också såklart helt utesluta rent socker.  Och äta mer protein och fett istället. Ännu är jag bara hållit på en vecka men hittills känner jag mig märkligt ren i kroppen. Utan kraftiga trötthetsdippar på eftermiddagen och nästan helt utan sötsug.

Sniffa

Jag har köpt en alldeles ljuvlig krydda till mitt lilla kryddland. Ananas-salvia!Den luktar så gott att jag bli snurrig. Kan inte sluta sniffa på den, så jag sitter här och inhalerar som vore det thinner. (Minus risken för hjärnskador men ändå beroendeframkallande). Ännu får den stå inne ett tag men snart ska den planteras ut och sedan ska jag börja skörda. Kan tänka mig att den är grymt god i efterrätter, typ som sorbet, eller till en härlig matvetesallad.

Skrivkramp

Fy ibland undrar jag verkligen varför jag valt att jobba med skrivande. Just nu har jag en viktig text som ska in och det är bara…totalt stopp i huvudet. Ångest, skrivkramp, panik för att jag måste bli färdig blandar sig i en himla röra och jag vet varken ut eller in. Det jag vet är i alla fall att det enda sättet att få en text skriven är att limma stjärten mot stolen och inte gå därifrån. Den skriver inte sig själv medan jag ligger och ser på film, bloggar eller pratar i telefon. Men urs vad jag önskar att det var just så. Skrivkramp jag hatar dig!