Jag har grubblat över en frågeställning som jag tycker är väldigt svår att förhålla sig till. Därigenom blir det också svårt att skriva om. Men jag gör det ändå. Mest för att jag tror att man måste våga prata om det som är riktigt svårt. Även om man inte formulerat färdigt sina åsikter. Kanske just för att kunna formulera sina åsikter?
En vän till mig förlorade ett barn i vecka 21. Ett missfall. Hon tvingades föda fram den döda bebisen och ut kom en liten människa med tio fingrar, små välskapta tår och sirliga, perfekta öron. Ett riktigt litet barn. Hela natten höll hon det döda barnet i sin famn. Skatten som hon hade förlorat. Den mamman sörjde verkligen sitt förlorade barn. I flera år. Och vi runtomkring, vi sörjde också. Vi sörjde den lilla som mist sitt liv.
Det är tillåtet att göra abort till vecka 22 i Sverige. Det är lagligt och någonting som de flesta politiker försvarar. Det kallas att abortera ett foster. Efter vecka 18 ska särskilda skäl föreligga – att barnet är svårt sjuk eller att mamman av en eller annan anledning inte kan ta hand om det. Vad som räkans som svårt sjuk är olika. Down syndrom eller gomspalt är två handikapp som man menar kan motivera abort. Det händer att sent aborterade foster lever och andas när mamman fött ut det. En sjuksköterska berättade i DN hur det kan gå till ”Vi får inte göra någonting alls, det är det som är problemet. Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut”.
Personalen får alltså inget göra. Det 22 veckor gamla fostret självdör i sköljen. Men hade graviditeten varat några dagar längre hade fostret istället kallats för ett prematurt barn och vården hade satt in alla resurser för att rädda dess liv. Och vi runtomkring hade ängslats för det lilla barnet. Samma barn som vi bara dagar tidigare kallar för ett foster och försvarat rätten att kunna abortera.
Det är en tunn lina vi balanserar på. Vad tänker du om det här?