Igår satt jag uppe sent och följde nyhetsrapporteringen från Norge med fasa. Det otäcka kommer så nära när det är ett grannland som drabbas. Mina varmaste tankar går till alla de som berörs av detta fruktansvärda. Och jag kan inte låta bli att känna mig som en hycklare för att jag reagerar så starkt på just det här. Inte för att jag inte borde reagera starkt, men varför gör jag det inte oftare? I många andra länder i världen är terrordåd som detta närmast vardagsmat. I Etiopien kommer miljoner människor att svälta ihjäl i år om inget drastiskt händer. I Kongo våldtas 48 kvinnor i timmen. Det pratas det också om på nyheterna men jag reagerar knappt alls på det. På något sätt har vi blivit blasé inför den misär som miljoner och åter miljoner människor tvingas möta i sin vardag. Men när det händer här, när ljushylta människor drabbas, människor som ser ut som “typiska svenskar” och går i h&m-kläder istället för i kaftan – då reagerar vi starkt. Just så starkt och medkännande som vi alltid borde reagera.
136 svar
word.
Jag tror inte att det handlar om hur du är klädd och hur färgen på ditt skinn är. Det är inte det som spelar roll. Vad som däremot spelar roll är för att det händer Nära Sverige. Det hände Nära oss, samt att det inte är någonting som Vanligtvis händer. Skulle vi reagera med chock och gråt varje gång någonting exploderade i ett krigsdrabbat land så skulle vi tillslut bli tokiga, för så mycket sorg kan inte en människa hålla. Så jag tror snarare att vårat psyke sätter någon form av “rangordning”, för att förhindra att det blir överbelastning.
Nu hände det nära oss. Sånt händer inte vanligtvis i Norden. Många känner folk som arbetar och bor i Norge. Det var många svenskar med på AUF-mötet på ön.
Så ha inte dåligt samvete. Vi är människor, det ska vi inte ha dåligt samvete över.
Himla bra skrivet. Norge är så nära oss. Både geografiskt och känslomässigt.
Precis så är det! Det finns en gräns för hur mycket en människa orklar bära. Men givetvis får vi inte glömma att det finns andra i världen som har det svårt. Gör som jag och skaffa fadderbarn, så hjälper du till där det behövs. Det finns många sätt att bry sig och alla kan göra något. Kramar!
Håller med!! Jag har svårt att se nyhetssändningar även från fjärran länder när det händer tragiska saker för att jag har alltför mycket empati känns det som ibland. Jag måste sätta skygglapparna på för att inte bli tok deprimerad. Och det är naturligt att det som händer nära berör på ett helt annat sätt. Förr i tiden visste man inte ens vad som hände längre bort än i nästa socken ungefär. Man kände bara för de närmaste som man ju då också kände till. Ibland har jag tänkt att vi får alltför mycket information om allt som händer i världen. Mer än vi klarar av att hantera.
Håller verkligen med till punkt och pricka! Precis vad jag försökt yttra men inte riktigt lyckats med.
Håller helt med. Jag tror inte att människor på andra sidan jorden heller orkar reagera lika starkt över det som hänt i Norge, som när det händer nära dem. Många som bor i Sverige har en personlig kontakt med Norge och norrmän, så det är inte konstigt. Samtidigt förstår jag tanken att vi borde känna mer medlidande för andra delar av världen också. Men det är så det är, man har svårt att ta in förrän man sett det med egna ögon, eller förrän det händer nära en själv. människor fungerar på det viset. Själv skulle jag fullständigt gå under om jag gick runt och kände så här hela tiden.
Håller absolut med! Det är sant det du skriver. Det är närheten som är obehaglig!
Jag håller med dig. Men samtidigt håller jag med Clara också. Jag tänker såhär: även om vi reagerar olika starkt känslomässigt beroende på var i världen saker händer, måste vi AGERA lika starkt. Stå upp för mänskliga rättigheter lika mycket i Kongo eller Ryssland som i Sverige. Hjälpa de fattiga lika mycket i Calcutta som i Stockholm. Det är det som är det viktiga (tror jag).
Visst är det så, och det är hemskt att det är så. Men samtidigt är det inget konstigt utan högst mänskligt och grundläggande psykologiskt att vi reagerar mycket starkare på det som händer nära oss. Vi ska inte skämmas för att det är så, men vi måste vara medvetna om det och inte glömma det som också händer långt bort. Det är också en skyddsmekanism att vi blir blasé. skulle vi reagera lika stark på allt hemskt så skulle vi inte orka leva.
Sant
Det är bara mänskligt att man reagerar mer då det är nånting som är närmare inpå som Fredrik Lindström pratade om i sitt program Värsta språket. Jag själv är en väldigt känslig person och skulle jag släppa lös alla känslor över allting så skulle jag gå under. Det blir en form av överlevnad.
Ja, skrev lite om precis det. Programmet var “Vad är en människa” och det var författaren till “Konsten att vara snäll” som var gäst. Här är programmet för er som vill kika: http://svtplay.se/v/2470484/vad_ar_en_manniska/del_4_av_8
I övrigt är det väldigt mycket bra som sägs!
Jag hade samma tanke idag. Att detta är vardag för andra men då reagerar vi inte. Det är väl någon sorts skyddsmekanism vi har. “Det kunde lika gärna vara i Sverige” tanke som gör det känns mer nu.
jo, men så är det väl – att det som händer nära är det som går att ta till sig. samtidigt kan jag känna att det är så sjukt konstigt, surrealistiskt när saker som det här händer, det går knappt att ta till sig, men att det kanske är lättare när det är nära. Samtidigt kan jag bli irriterad över att om nåt händer här i väst, och typ en människa dör kan det vara hur stort som helst, men precis som du skriver kommer en miljon människor svälta ihjäl. typ en niondel av Sveriges befolkning. skulle den delen försvinna i en tsunami/bomb/nåtannat, skulle det vara en helt annan grej…
Problemet är att vi inte kan reagera starkt på alla katastrofer som händer i världen. Jag vill inte säga att vi inte borde vara mer uppmerksama och engagera oss mer för dem som behöver hjälp. Men vi kunde ju inte bära det om vi tänkte på alla missförhallande som existerar. Det är bedrövlig men vi är bara människor. Och det är bättre att känna sig berörd när nånting händer i närheten än att aldrig reagera. Jag förstår ändå vad du vill säga. Vi måste komma ihåg att det inte finns bara oss och våra problem men att vi måste försöka att ändra oss, att vara mer känsliga.
Jag förstår hur du resonerar Clara, men själv klarar jag inte av att skuldbelägga min sorg. Jag bor i ett område med 90% invandrare, om jag skulle sörja lika mycket över alla deras hemländer och vad som händer där så skulle jag inte orka leva. Det som är närmast är det som är lättast att ta till sig och att förstå. Jag är helt slut av sorg och vet inte om jag orkar gå på minnesstunden i Göteborg. Det hela är så otroligt fruktansvärt.
Å vad jag håller med i dina tankar, jag fattar inte att jag fattar så trögt.
Bra skrivet, jag har gått i liknande tankar själv. Men givetvis är det fruktansvärt och jag har mycket svårt att släppa särskilt Utøya. Så kallblodigt och sakligt – och de var ju mest bara barn…!
Hei! Sitter her i Stavanger og kjenenr at dette er helt uvirkelig. Som så mange ganger før, var første tanken at dette måtte være en muslims terrorist. Da vi fikk vite at det er en norsk mann som har gjort dette, og får se bilder av han, ble bare hele situasjonen enda mer uvirkelig. Kvalm, sint, trist, fortvila osv klarer ikke å dekke alle kjenslene som svirrer.
Og ja vi har nok satt på både skylapper og hørselsskydd når det gjelder resten av verden. Det hender ikke oss! Det er så langt unna! Kjenner ingen der! Og så går vi videre. Vi dikuterer både titt og ofte om hvordan Norge deler ut penger til resten av verdens, mens vi er så “egoistiske” at vi vil pengene skal brukes her hjemme..
Mens så skjer det da. Den største frykten vi har. Krig her hadde vel vært litt værre, men endog..
Takk for all støtte det norske folk får!!
Vi är som lökar. Inuti mitten är vi själva, våra närmsta vänner o familj. I nästa lager kommer bekanta, grannarna kanske och kanske någon annan som betyder en del i ditt liv. Nästa lager kan vara invånarna i din stad, gamla klasskamrater, artister som man lyssnar på osv. Och så byggs löken på. Hela löken är hela världen. Ju närmre inpå människor finns dig, desto påtagligare blir det. Det måste vara någon slags försvarsmekanism, inte en människa kan ta emot hela världens känslor.
Vad man kan göra dock är att vara så empatisk som möjligt – hur man nu är det, det kanske räcker med en tanke? 🙂
Bra skrivet:)
Kärnfullt och fint skrivet.
Det är väl inte så konstigt att man berörs mer när människor som man känner större anknytning till drabbas. (De flesta skulle nog reagera lite extra om man får veta att en mördad person var ens granne..) Samt när det sker på ett sånt bisarrt sätt, i ett land som vanligtvis är ganska tryggt. Hur mycket man matas med nyheterna kanske också spelar roll. Det betyder inte att människor är olika mycket värda, bara att man inte kan ha hela världens sorger på sina axlar, alltid. Och att det blir en större chock när det är något utöver det vanliga.
Äh. Det är klart vi reagerar när de händer så nära oss och i ett samhälle som är byggt som vårt. En del människor står vi närmre. Jag sörjer mer om min pappa dör än om andras pappor dör. Självklart. Det har inget med skygglappar att göra.
Jag känner mig också som en hycklare. Men samtidigt är det ju väldigt mycket enklare att sätta sig in i denna situationen, mördade människor med ett vardagsliv som troligtvis inte skiljde sig särskilt mycket från ens eget, en attack mot ett politiskt parti som jag känner mig väldigt hemma i.
Håller helt med dig Marie. Och, hur ska vi orka leva om allt gick lika tätt inpå oss?
Men jag förstår vad du menar Clara, vi borde alla tänka mer och göra mer för vår värld än vi gör idag.
Jag tror inte riktigt att det är så enkelt. För det första är det här är ett ovanligt terrorattentat med tanke på hur det gått till. För det andra, ja det är ovanligt att terrorattentat sker i ett land så likt och nära vårt och vi får oss en tankeställare över samhällets beskaffenhet och hur lätt dess grundvalar kan törnas. Chocken över detta är en sak och det vore konstigt om vi inte reagerade så starkt. Vi tror att vår demokrati är så pass grundad att den knappast kan ruckas, men vad har hänt under de senaste årens utveckling?
Att känna med drabbade människor som lider (lidande är lidande, totalt subjektivt) är väl alltid detsamma och var och en med en frisk hjärna bör göra vad den kan för att minska lidande var helst det sker i världen och beroende på vad som kommer i ens väg (genom ödet eller Gud, vem vet).
Jag reagerade med chock, men jag känner mig knappast blasé utan snarare någorlunda medveten och reflekterande. Jag känner samma intensitet i medlidande med de som drabbas av till exempel naturkatastrofer eller systematiskt kränks på de mest vidriga sätt på andra sidan jorden som jag gör med de drabbade i Norge.
Men jag förstår var du vill komma 😉 Tack för en fin blogg!
Vill bara säga att man misstänkte “muslimska terrorister” från början, men när den misstänktes namn råkade uppdagas så transformerades gärningsmannen till “högerextremist”. Det återkommande problemet i media är att en terrorist exklusivt är muslim – det är alltså (enligt rådande mediastruktur) omöjligt att koppla ordet terrorist till annat än en muslimsk man från MellanÖ. Är man inte passande i den ramen, så kallas man allt annat men inte terrorist. Problemet är relativt, då det viktigaste nu är att attentatet är förkastligt och att det är en attack mot allt som heter demokrati – men det är ändå intressant att påvisa vilka skillnader man gör mellan människor som utför samma dåd…
precis det tänkte jag också på. Det gick från att vara en terrorattack till ett vansinnesdåd. Blir så trött på medias hyckleri
Men är det inte en väldig skillnad på om det är en ensam gärningsman eller ett planerat attentat utfört av en organisation, muslimsk eller annan? Det är inte konstigt att begreppet ändras från terrorattack till vansinnesdåd när det nu tyder på en ensam gärningsman. Och att spekulationerna rörde sig kring ett terrorattentat de första timmarna är inte heller märkligt med tanke på vilka byggnader och människor som utsattes för detta fruktansvärda. Människor söker alltid efter en rationell förklaring så fort som möjligt och dessa fakta gjorde att många genast drog liknelser till liknande attacker i andra länder. Dessutom gick ju ett antal islamistiska organisationer ut och tog på sig ansvaret direkt efter sprängningen. Om det visar sig att en högerextremistisk organisation ligger bakom det inträffade är jag säker på att definitionen återigen bli “terrorattentat”.
En ensam man kan också utföra terrorism. FNs definition av terrorism:
“Terrorism är en handling som syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation.”
Även norska polisen rubricerar händelserna som terrordåd.
Har skrivit mer om det här:
http://hannamariefiddeli.blogg.se/2011/july/obs.html
Det kalles da fortsatt terror i alle norske media.
och alla jag pratat med här hemma i malmö kallar också det för terror attack. det kunde varit vem som helst. terrorattack är det i mina ögon och inte något annat. att kalla det för vansinnesdåd tycker jag är tokigt. det som hänt i Norge är så mycket mer än vansinne!
Japp Emina!
Bra att du tog upp det.
Jag fick nästan skämmas lite för mig själv för att jag reagerar så stark för detta och inte alls lika mycket på annat håll i världen, längre bort… Så nära men ändå så långt bort…Det är ju hemsk egentligen.
När jag bodde i Norge blev jag chockerad över hur utbredd främlingsfientligheten är där. Min arbetskompis från Syrien berättade att ingen pratade med honom på jobbet det första året. På festen pratades det om att spöa byns invandrare i helgen igen, och på tv pratade man helt öppet om problemen som “svartingarna” medförde. Enligt informationsvideon till asylsökande måste man som invandrare alltid ha reflex eftersom man inte syns i mörkret. Efter att en norsk flicka blivit mördad av en somalier så pratade man i medierna om somalier som ett grymt och ondskefullt folk som helst skulle utvisas.
Detta var det första jag tänkte på igår. Det kunde också lika gärna ha varit i Sverige, och det kunde ha varit min syster eller vän på politiskt läger. Därför blir man så rädd. Högerextremism och främlingsfientlighet är farligt i vår det av världen också.
Dette kjenner jeg meg som nordmann overhodet ikke igjen i..
Nei, ingen i min omgangskrets var overasket over at det var en norsk-etnisk som stod bak. Men det tok en stund før vi fikk vite hvem som stod bak, og mediene og ekspertene måtte spekulere i hvem det kunne være. Sett i lys av Mohammed-karikaturene, vår deltagelse i Afghanistan og det faktum at vi bor i et demokratisk og liberalt land var det muligheter for flere mulige terroristgrupper, og disse måtte tas med i vurderingen i jakten på gjerningsmannen/mennene. Jeg tror at de som er rasister i Norge roper høyt. Men folk flest har bedre vett. Jeg håper inderlig ikke at nordmenn blir stemplet som rasister som bakgrunn av angrepet. Tvert imot var angrepet et resultat av det norske folks økende åpenhet,toleranse og antirasisme.
Nei, ærlig talt! Dette kjenner heller ikke jeg meg igjen i.
Vad skönt att så många skriver att de inte känner igen sig i detta, för det lät ju helt fruktansvärt.
Jag känner inte heller igen detta, och har arbetat både i norr, söder och nu centrala Norge.
Liza: Det dar med reflexen kanns det som nagon har overreagerat over. Jag blev ocksa tillsagd att bara reflex nar jag var liten, annars syns jag inte. Och jag ar vit. Man syns helt enkelt inte i morker vare sig man ar svart eller vit, ar man rasist for det? Norge precis blivit attackerat av nagon galning med rasistkopplingar, ar det da nodvandigt att beskriva just vilka otrevliga, rasistiska typer det finns i Norge? Sjalvklart finns det rasister i Norge. I Sverige likasa. Och visst ar de manniskor som bombade i London rasister, bara det att de ar muslimer som tycker att kristna ar mindre varda. IRA ar ocksa rasistiska gentemot protestanter.
Jag forstar att du inte menade nagot ont alls med din kommentar, men kanns den inte ganska onodig och anklagande? Jag slar vad om majoriteten i Norge inte ar rasister, utan helt vanliga manniskor, precis som du och jag.
Angende Claras inlagg, det finns undersokningar som visar att vi blir mer illa berorda av nar nagon som star oss nara kulturellt eller geografiskt drabbas. Det ar hemskt kan tyckas, men inget konstigt med det egentligen. Just darfor reagerade min indiska van pa jobbet inte alls sarskilt starkt nar jag berattade for henne om vad som hant i Norge. Inte heller min van fran Kina. Och det ar inget underligt alls. Jag tror, som sa manga redan sa klokt skrivit att det ar en forsvarsmekanism fran oss manniskor. Vara hjarnor orkar helt enkelt inte ta in allt det hemska som sker i varlden.
Dette utsagnet kjenner jeg meg overhode ikke igjen i. Selvsagt kan holdninger variere fra miljø til miljø, men å kalle nordmenn rasister blir feigt.
Jeg tror nok at det er sånn at man dypest inne er noen store egoister, alle sammen.Og når sånt skjer i ens land, eller ens naboland, da kan det NESTEN like fort skje en selv, og DA blir man redd, da. Man identifiserer seg ikke med sultkatastrofer og borgerkrig i afrikanske land, desverre. Innimellom må jeg stoppe opp, ta meg selv meg selv i nakken og riste meg selv litt for ikke å miste mitt “humanitære blikk”. Muligens er det å velge den aller enkleste vei, men jeg har ringt UNICEFS givertelefon. Da har jeg i det minste gjort en liten sak for mine medmennesker på den siden av jordkloden.
Jeg kjenner meg heller ikke igjen i denne fremstillingen av nordmenn. Her som i alle land finnes det dessverre rasister, men samfunnet er overhodet ikke gjennomsyret av dette.
Ja, det är fruktansvärt hur vi fungerar, men svårt att ändra på. Det sitter väl i att människan är självisk längst inne. Våldet i Kongo känns som mindre risk att det skulle nå Sverige, än massakern i Norge och därför blir man inte lika tagen av det.
Men sedan känns det också lite hemskt att SSU och Socialdemokraterna verkar vilja göra politik av det. Varför har de anordnat enskild manifestation?
Lyssnade på ditt sommarprat igår och blev alldeles varm inombords. Har följt din blogg länge , men blev ändå förvånad över hur många gånger jag kände igen mig i det du berättade. Önskar att fler tänkte som du! Tack för det budskap som du sprider!
Det man faktiskt kan göra om man känner lite besk eftersmak av dåligt samvete över att inte riktigt känna lika intensivt för alla världens hemskheter var och en för sig utan drabbas lite särskilt av gårdagens händelser just nu – det är att inte låta det dåliga samvetet sopas inunder mattan helt och hållet! Ta tag i det istället! Gör något! Sms:a Läkare Utan Gränser t.ex – det kvittar om det dåliga samvetet är grund till en donation eller om motivet är något annat, pengarna stöttar i vilket fall Etiopien, Kongo, och de många andra konflikter i världen som inte ens nämns på TV (och som vi alltså knappt ens har en chans att reagera på). Det är inte tanken som räknas, det är aktionen i att ge och summan av det som räknas.
Att reagera på sin egen känsla av “hyckleri” är också en reaktion.
Man kan välja att konstatera det, eller så kan man passa på att göra något åt det.
Och så kan man alltid be.
Klart man ska göra något! Det är ju det jag menar. Det går inte att känna allt för alla, men många saker kan man faktiskt handla för att förbättra. Framförallt genom att uppmärksamma och prata om dem och inte bara glömma bort dem för att man inte orkar känna just den smärtan.
Precis! Jag tror vi tycker och menar ungefär samma.
Jag har en tendens att svamla runt lite väl mycket i texten ibland bara…:)
Det beror ju på vilket perspektiv som vi anammar. Och som människa är vi nog ändå begränsade. Det väl ett sorts skydd också. För världen kan vara rätt eländig. Men jag förstår vad du menar. Kanske att vi alla borde tänka på hur våra egna ageranden påverkar världen i stort. Men låt oss påverkas av det som hände i Norge! Låt oss älska mer och inte så ett samhälle där extremism kan gro. Ej att förglömma att rapporteringen från media blir extra känslosam, just i och med att det är, som någon skrev, nära.
Emilia
Blir lite arg på att vi så ofta måste ge oss själva och andra dåligt samvete för känslomekanismer som är helt normala och mänskliga. Inte nog med att vi är skyldiga som hycklare och aldrig är tillräckligt PK, rättvisa eller förlåtande. Vi är antingen för logiska eller för kännande. Vi ska också skämmas lite för att vi inte lider lika mycket som andra, för svenska flaggan och nationalsången, att vi har mat på tallriken, att vi har tak över huvudet, äter kött och aldrig är så goda som vi skulle kunna vara. Å andra sidan ska vi också må dåligt när vi är fattiga, fula, tjocka och misslyckade.. Aldrig är vi tillräckliga.
Jag tror att det dåliga samvetet kommer av att vi faktiskt inser att vi har det så oförskämt bra när andra har det så dåligt. Så mycket av lidandet i världen skulle elimineras om vi förmådde att inse att vi faktiskt har skuld i det som sker runtomkring oss och börjar ta ansvar. Vare sig det är i norge, eller mellanöstern. Eller i Afrika, där många länder går på knäna efter att i decennier blivit utsugna av oss i väst. Det är inte jag eller du personligt som ställt till det men vi har alla ansvar i att försöka ordna upp det. För vem ska annars göra det? Om
Empati och skuld behöver inte gå hand i hand. Vad hjälper det att slå på sig själv? Vi måste inte göra oss själva till ångestladdade människor för att andra svälter, då måste man ju tillslut stänga av helt och hållet. I mitt tycke vore det bättre att känna tacksamhet för det man har, och göra sitt bästa för att skicka vidare.
klart att inte empati och skuld går hand i hand!
Underbara Clara, så kloka ord!
Tänkte också på det. Det är klart att man reagerar när det kommer så nära, att man börjar fundera på om det kan hända även här där jag bor. MEN varför ska jag tycka MER synd om de anhöriga till de döda i Norge än de som till exempel drabbats av svältkatastrofen i Afrika? Inte en jäkel av mina vänner på facebook har uppmärksammat svältkatastrofen som dagligen skördar tusentals oskyldiga liv, medan nästan alla skriver om attentaten i Norge. Jag menar inte att det är fel att visa sitt medlidande till de i Norge, det är fint gjort. Men det skulle vara lika fint om fler uppmärksammade svältkatastrofen (som vi dessutom kan vara med och påverka genom att stödja olika hjälporganisationer).
Folk pratar om att man är sig själv närmast, men jag känner varken någon i Norge eller Afrika. Båda katastroferna är fruktansvärda och bör uppmärksammas!
AMEN!
Håller med till 100%!
Håller med! Och jag lider varken mer el mindre med norrmännen än med någon annan/ som drabbas av ohyggliga saker. Förstår inte alls det där med att norrmännen står oss nära, jag identifierar mig inte som “svensk” även fast jag är det och kan därför inte förstå den känslan av att “stå nära” norrmännen.
Håller med dig Ida, och har turen att ha stängt ner Facebook när detta händer. Jag skulle ha så svårt att stå ut med just det du beskriver, och det Clara satte ord på i blogginlägget.
Ja! Det var nog det jag ville ha sagt och menade ovan, fast jag vet inte om det riktigt framgick.. 🙂
Jag förstår någonstans i bakhuvudet, rent logiskt, vad ni menar och tycker absolut inte att norrmännen är mer värda än några andra, men jag orkar inte riktigt ta in det nu. Jag har blivit väldigt illa berörd av det som har hänt och orkar inte, on top of that, få dåligt samvete för att jag känner som jag gör. Jag vill få behålla min rätt att sörja offren för det fruktansvärda terrorattentatet, utan att fråntaga någon rätten att sörja över alla världens orättvisor. Och, naturligtvis, att göra något åt dem och hjälpa så mycket som man bara kan.
Varför man inte sitter och känner sorg i hjärtat varje dag för allt elände som händer i världen är väl för att man måste ta hand om sig själv med? Man måste väl själv få tillåtas leva och få vara glad? och klart man reagerar starkare då det är ett grannland för nästa gång kan det vara vi själva, nog för det redan smått hänt iochmed sprängattentatet i stockholm för inte alltför länge sedan… En enskild individ kan inte sitta och ta på sig så stort ansvar och sitta med dåligt samvete för allt som händer. Även om vi bor i ett bättre land än många andra så kämpar väldigt många här också för att få ihop sin vardag. Kanske knappt har råd med mat och diverse räkningar. Men då är frågan, ska man skämmas för det med för det är inte tillräckligt stora problem om man ser till att jag kunde fått min fot bortsprängd? Vart ska man dra gränsen egentligen………. Jag tänker iaf inte sitta och dra på mig dåligt samvete. Men nog hatar jag världen för allt ondska. Men försöker inte tänka så mycket på det och sköta mig själv så jag får må bra och trivas i det lilla liv jag har. Alla gör vi något litet var dag, för miljön, för en medmänniska, för oss själva…. tycker det är ganska så bra bara det.
Jag håller med om det och tänkte så själv. Men jag tycker också det är så ohyggligt att en person kan gå fram till person efter person och kallblodigt skjuta dem. Utan något slut. Att smälla en bomb så tusentals människor dör är förstås ännu värre. Men då “slipper” förövarna se sina offer. Det är så fruktansvärt att en person har dödat mer än 80 människor utan att sluta, utan att tänka på vad man gör utan bara fortsätta. Kallblodigheten, att inte känna kunna känna empati när man ser de man dödar. Det är vad jag tycker är värst.
Håller med dig. Fullt ut! Jag skänker pengar till unicef och andra organisationer varje månad för att jag KÄNNER medlidande och ser vad som händer. Tog av mig skygglapparna för längesedan.
Vi ska inte förglömma tragedin i Falun när unga lottorna som var på läger blev skjutna.
Men detta är fruktansvärt finns inte ord. Mina tankar går till de anhöriga.Man gråter i hjärtat.
Håller verkligen med dig Clara. Det är så stort bara för att det är så nära, men någonstans kanske man måste välja. Man kan ju inte alltid tänka på hur dåligt andra har det, kan man bidra med något, en del som ligger en extra varmt om hjärtat är väl det himla bra? Sen om det är katastrofen i Norge eller våldtagna kvinnor spelar mindre roll..
Jag tror så här: Vi har svårt att förstå vidden av en katastrof innan den är nära oss. Känslorna väller fram och det är lätt att sätta sig in i de anhörigas situation och de som upplevt det fasansfulla. Därför tycker jag inte att vi har någon som helst orsak till att känna oss skyldiga för alla andra katastrofer i världen vi inte har känt lika inför. Men: just nu när vi har alla dessa känslor och förståelsen så nära till hands så kan vi använda oss av det vi känner just nu och sända en tanke till alla som är offer för orättvisor ute i världen. Vad kan just DU göra för att bidra till en bättre värld?
Jag tror att vi svenskar reagerar så starkt för att det är vårt grannland. Vi kan relatera till Norge, det är som Sverige, ungefär. Jag tror att en del av det man känner är en rädsla för att en del av landets “oskuld” försvunnit, liknande den som togs av oss då Palme mördades. Händer det verkligen här? Hos “oss”? Norden/Skandinavien är inte orörbart, det blir så tydligt. Man känner sig sårbar. Sen håller jag självklart med om att människor svälter för att resten av världen inte gör tillräckligt. Men jag tror att ett bombdåd så nära oss skrämmer oss på ett annat sätt. Det kunde ju varit VI. (Att svälta till döds kan vi inte relatera till på samma sätt, vi har ju alltid mat på bordet).
Hemskt det som hänt i Norge. Hemskt det som händer i övriga världen.
Det är såklart hemskt med svält och katastrofer världen över. Död är hemskt. Men lite extra hemskt med kallblodigt massmord och planerade terrordåd.. På ungdomar! Och ännu mer skrämmande att det är så nära. Krig och jordbävningar är också hemskt, och hur svårt det än är att förstå även det, har man lärt sig hantera det. Det här är svårare att greppa..
Precis! Skönt att du tar upp det. Jag går runt och känner mig obehaglig när alla uttrycker sin sorg över det här. Jag tänker att visst, det är hemskt. So is everything else! Jag läste också det där blogginlägget och började gråta. Det är grymt och oförståeligt och läskigt. Jag tycker ändå inte att det är en så stor grej som det görs till. Inte om allt det andra dagligen som vanligt bara passerar förbi vårt medvetande utan att vi skickar en enda tanke. Jag tycker inte att något, må det vara avstånd eller likhet, rättfärdigar att vi har olika mycket medkänsla för olika människor, i slutändan är vi alla människor som har samma behov och lider lika mycket.
Senast igår förmiddag utmanade en facebook-vän alla sina vänner att skänka 500 kr till Afrikas horn. Många hängde på, enligt kommentarsfältet. Så nog tänker vi på dem med.
Själv har jag en bror som arbetar som psykolog i Norge. Jag har vänner o bekanta i Oslo och i andra delar av Norge. Denna tragedi kommer mig alltså nära, på ett helt annat sätt än andra tragedier som dagligen sker i hela världen.
Jag tycker faktiskt att vi är relativt bra på att uppmärksamma människor som behöver hjälp, tänk på Japan tex.
Om man vill hjälpa de i sin närhet,så ska man försöka bli blodgivare.
http://geblod.nu/regionsvaljaren/
Ditt blod kan vara avgörande om nån överlever en bilolycka, hjälper en cancerpatient etc (en laddning delas upp så genom en givning hjälper man många)
Reglerna för at ge blod är stränga så att varken givare eller mottagare blir skadade, så det behövs alltid fler blodgivare.
Ja här i Oslo är vi verkligen i chock. Det som hänt är ofattbart!
Vi var hemma igår när smällen kom och det var högt, vo trodde det var åska så vi stängde av tv etc…Sen såg vi på nätet att det var en bomb?!!?
Helt sjukt, går inte att förstå. men otroligt glad & tacksam att inte vi med vår lilla dotter(tre veckor) var i city för vi parkerar alltid där bomben small av. Alla tankar går till de drabbade nu!
Jag känner igen det du beskriver. Vi borde reagera starkt på allt hemskt som sker och inte bara det som sker nära oss. Samtidigt tror jag att det skulle bli alltför jobbigt att leva om man reagerade lika starkt på allt. Om vi skulle sörja allting lika djupt, varje människa som drabbas av en tragedi, varje människa som dör, varje olycka, varje naturkatastrof o.s.v. skulle nog livet bli outhärdligt. Den enda som kan känna lika starkt för alla och lida lika mycket med alla, det är Gud. MEN jag tror jag också att vi har blivit alltför avtrubbade, att vi tar på oss väl stora skygglappar när vi ser och hör om allt lidande som så många människor tvingas gå igenom. Vi borde känna mer och vi borde definitivt göra mer. Det finns egentligen en hel del vi skulle kunna göra men blundar för eller inte orkar eller bryr oss om att ta tag i. I alla fall är jag sådan och jag tror inte att jag är ensam.
Jag tycker inte det är det minsta konstigt att man blir så chockad över det som händer i Norge.
Det i Norge känns så hemskt eftersom man förstår situationen precis och eftersom det är ofattbart att något sådant händer här, i trygghetens näste Skandinavien. Därför är det så fruktansvärt. Jag själv känner mig precis lika ledsen över det som händer på Afrikas horn, men där är man ju tyvärr luttrad och van sedan man föddes vid att folk far illa. Man blir inte upprörd eftersom det inte är lika oväntat. Precis som att jag inte skulle bli lika chockad över en liknande massaker på barn i Israel.
Jag ger pengar till Afrika och hoppas att det hjälper, men skulle inte ge pengar till Norge. De får mina tankar. Sen vore det naturligtvis önskvärt att media uppmärksammade östafrika ännu mer, eller för den delen något vidrigt: Alla hundratals båtflyktingar som drunkar i medelhavet i flykt på väg över från Afrika. Samma medelhav som vi tänkar på som glittrande blått och härligt och semesteraktigt.
Takk Clara!
Det er en merkelig melankolia som er i Norge nå.
Men jeg er så takknemmenlig for å bo i et land hvor politiske ledere og kongefamilen møter opp og gir omsorg til de rammede.
Og å kjenne den kjærligheten som hele verden viser oss.
Dette skal ikke få ødelegge vårt varme og vakre land!
Det som hänt är helt ofattbart! Man går runt på gatorna och ser på förödelsen, soldaterna, offrens anhöriga och chockade människor precis som om man vore med i en film. Det går helt enkel inte att ta in vad som har hänt.
Men så fungerar vi ju. När det händer alldeles inpå blir det otäckare, mer verkligt. För att det är så nära och kunde varit vi, vi delar så mycket. Det gör oss inte till hycklare, det vore omöjligt att reagera lika starkt på precis allt som sker. Jag tror inte att någon värderar ett norskt människoliv högre, det är en rent känslomässig reaktion. Intellektuellt vet vi att det är lika fruktansvärt när människor svälter ihjäl i Etiopien, och att vi måste hjälpa dem lika mycket (om inte mer). Jag förstår din känsla och jag kan ofta känna så själv, men jag tror verkligen att det är bortkastad energi att gå runt och känna sig dålig för vissa tragedier känns mera i hjärtat. Bättre att lägga energin på att göra vad vi kan för att förändra världen. Ha det fint!
På facebook lägger ju folk nu till Norgeflaggor på sina profilbilder. Min 16 årige (!) lillebror lade till en Somaliaflagga och påpekade det du precis skrev (fast på sättet en 16-årig pojke uttrycker sig). Jag blir sjukt stolt över honom.
det är inget konstigt alls att vi reagerar på Norge mot om samma sak hände i långtbortistan …det är en naturlig mekanism vi människor har- läst en del kurser i kris och trauma som akut och narkos sjuksköterska i många år-, ju enklare det är för oss att identifiera oss med de drabbade ju hemskare känns det för oss.
Dvs om det är människor som bor rätt nära oss, som lever ungefär som oss, som vi känner att ” det hade kunnat vara vi, mina barn som dött i en sådan händelse”, då blir det liksom mer fattbart för hjärnan mot om det är långt borta med människor vi inte känner oss lika nära med.
Likväl är det fruktansvärt tragiskt.
Närheten till Norge och identifikationen med offren spelar en oerhört stor roll för åtminstone min reaktion, men jag ser ändå fler faktorer till varför det berör på ett annat sätt. Som storleken: de flesta har fler vänner på facebook än antalet offer i Norge, medan t.ex svälten på Afrikas horn handlar om så stora mängder människor att man inte riktigt kan ta in det. Det blir ju även lite som “naturens gilla gång” eftersom svälten handlar om just att klimatet beter sig annorlunda, en jämförelsevis långsam process som inte är lika chockerande som att en person med ett ont uppsåt som skapar ett skräckfilmsscenario.
Samtidigt: skillnaden är att vid naturkatastrofer och svält kan även vi vanliga dödliga försöka hjälpa, något som händelserna i Norge påminde mig om. Att visa omtanke globalt är väl mer viktigt än någonsin när hat av den här typen visar sitt fula ansikte.
Har kollat Norska tidningen VG Nett både bild och text handlar naturligtvis om den stora tragedin Norge drabbas av. Längs ned på sidan finns en bild på ett litet Afrikanskt barn om att skänka pengar något vi inte får glömma trots den stora sorgen.
det kanske inte är så konstigt med tanke på att tidningen är norsk……
det finns också många människor i den här sjuka världen som gör gott hela tiden. vill man bidra finns det tusentals sätt. ett är att ge pengar till någon organisation (vill man speciellt ge till människorna i östra afrika är det här en bra länk: http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=4031 ) Man kan också lyssna på en vän, blogga (som Clara), dricka fairtradekaffe eller något annat.
Att visa omtanke lokalt och globalt är viktigt varje dag, hela tiden. Men verkligen- trots allt mörkt påminner oss såna här händelser om att kärlek och omtanke är svaret, något som jag tycker lyser igenom när man läser rapporterna från Norge.
Där satte du ord på just det jag känner. Tack.
Den där dubbelheten kommer direkt, som en slags splittring. Det syns i att det hos oss brinner två ljus i fönstret, och i dagens blogginlägg:
http://www.villhabarn.se/inlagg/400-Dr%C3%B6mspel
Handlar det egentligen inte om i hur hög grad vi känner att vi kan identifiera oss med de drabbade? Jag skall skicka iväg min son på läger i morgon och inser att det precis lika gärna kunde hänt mig. Sen är det väl bra om vi förmår att även lyfta blicken och inse att vi alla hör samman och att vi inser att även den somaliska kvinnan som tvingas begrava sitt barn också har ett hjärta som går sönder av sorg.
Det värsta är mina egna fördomar. Då jag hörde om detta, drog jag genast slutsatsen att det var islamister som låg bakom. Inte så fördomsfritt precis:( Men så visade det sig vara en “etnisk” norrman, förblindad av hat. Fasansfullt.
Mycket av vårt sätt att reagera på nyheter i världen har helt enkelt med “närhetsprincipen” att göra. Vi vill veta och bry oss om sådant som händer oss och våra grannländer. Det vet tidningarna och journalisterna. Därför går de oftast efter den regeln. Visst är det underligt. Men så är det tyvärr.
Så sant. Tänkte på det själv innan och blir lika frustrerad som 11 september över att vi “bara” reagerar när det sker i trygga västvärlden. Men så länge vi reagerar har jag hopp och tro för mänskligheten. Det är som att världen har så mycket ondska i sig att vi inte kan ta in allt, då skulle vi gå sönder. Så vi har ett filter som tar in det som är bekant och lättare att relatera till. Jag tycker inte om att det är så, avskyr det, men det är lättare att ta in svältkatastrofen i Pakistan, Afghanistan, Somalia, Sudan, Kenya med mera om vi faktiskt har varit där. Jag tror på att resa mer, göra utbyten mellan kulturer och ja – allt som gör att vi får lättare att relatera till ännu mer av den underbara mångfald av människor som finns på vår jord. För då blir vi mer motiverade till att faktiskt ta vårt ansvar i att hjälpa varandra och bära varandras bördor – som de världsmedborgare vi är.
Tycker inte att din reaktion är “hyckleri”, visst händer det hemska saker i världen hela tiden och har gjort, dock är Norge en mer “nära” värld som man kan relatera till på ett annat sätt tror jag. Följde också direktsändningen från norsk tv hela kvällen, det är helt ofattbart!
Skulle vi ta in allt, lika mycket, alltid. Då skulle ingen av oss fungera och vara “normal” i vardagen. Det är inte alls konstigt att vi reagerar mer när det blir så nära. Reagerar vi här och nu, tar ansvar för att sprida goda handlingar runtomkring oss. Då sprider sig det goda sig som ringar på vattnet och kanske, kanske når en liten gnista långt bort där våra medmänniskor har det svårt. Vi hjälper varandra, nära och långt bort genom att bli medvetna om att det onda finns och behöver bekämpas. Med goda handlingar, stora som små, världsmedborgare emellan.
Fantastiskt bra skrivet. Precis så känner jag också.. Kram
Och sen kommer Amy Winehouse och späder på allting. Svält och krig går att relatera till men total meningslöshet berör.
Om vi skulle reagera starkt på allt som är fel med världen så skulle vi inte ha annat för oss om dagarna och jag är helt övertygad om att det är fullt normalt och ligger i vår natur att reagera just på saker som ligger nära på olika sätt. Sen tror jag att Gud särskilt lägger platser och människor på olika folks hjärtan, just för att alla inte ska ta sig an just alla, det skulle inte bli hållbart i längden. Nog för att jag håller med om att allt fruktansvärt som händer är hemskt men min instinkt skyddar mig från att gå under av oro just så som jag skrev.
Bra sagt! Jag har tänkt precis detta, men fasat lite inför att säga något eftersom jag har varit rädd för att det ska komma ut som att: “Människor dör ju varje dag, och därför bör vi inte reagera på det som har inträffat i Norge”. Men precis som du säger så ska vi aldrig sluta reagera på sådana här tragedier, oavsett vart de utspelar sig.
Hei! Jeg elsker bloggen din og leser hvert ENESTE innlegg! Du er en bra tjej! Og du skriver så himla bra! Jeg var hjemme i leiligheten i Oslo som ligger noen hundre meter fra der bomben gikk av. Det smalt så det gjorde vond i hodet og ørene begynte å blø. Og jeg ble redd, forferdelig redd. Og vantro på at det nå faktisk var byen min som var rammet. Og jeg har vært livredd for hver minste lyd siden. Men alt dette var jo bare en forsmak på hva som skulle komme. Jeg kjenner ingen av de drepte eller savnede fra Utøya, men jeg kan ikke la være å gråte over de uskyldige ofrene, og sørge over tapet av Norges uskyld. Og det er fordi det er nært! Det er selvfølgelig like ille andre plasser i verden hvor det skjer katatrofer hvor uskyldige blir rammet. Men vi lever i en verden hvor vi blir overøst med inntrykk av all verdens grusomheter og tragedier. Jeg tror at grunnen til at jeg ikke klarer å bli like berørt når andre lider på et annet kontinent er at jeg må skjerme meg selv, skåne meg fra all verdens smerte, jeg klarer ikke ta på meg all verdens sorg. Nå som jeg må se tragedien i øynene har jeg ingen mulighet til å distansere meg fra det, og det er mer enn hjertet mitt klarer å bære. Jeg har sittet og sett på nyhetene siden bomben gikk av og ventet på at de skal si at alt er bra, at det ikke var noen terroraksjon likevel. At ingen er døde, at byen min ikke er rasert. Men det kom aldri.
Jag tycker hela händelsen, inklusive mediarapporteringen och hur folk pratar om det, visar på hur sned världen är. På något sätt känns det sorgligt att alla antar att det är muslimska extremister, oavsett vad som hänt tidigare på andra platser i världen. Innan ens media fått klarhet i vad som hänt så var det många i min närhet som sa “ja det är väl dom där jävla muslimerna”. Vi har bara matats med att det finns EN form av extremism och EN form av terrordåd. Till och med i nyhetssändingarna så lät dom näst intill förvånade när uppgifterna kom in om att mannen som sköt på lägret tydligen var BLOND och VIT. Även om gärningsmannens mentala hälsa går att ifrågasätta så tycker jag att alla borde ifrågasätta vad för slags samhälle vi vill ha. Hat finns i olika former och personer som uttrycker detta hat gör det av olika skäl. Vad ska vi göra med allt hat? Varifrån kommer det och hur kan vi hantera det för att göra världen bättre?
Det er virkelig en underlig stemning her i Norge nå. Det var ungdommer fra hele landet på øya, så veldig mange er berørt. Vi kan bare ane litt av den frykten og sorgen som mennesker i andre deler av verden kjenner hver dag. Det som skjedde i går føles forferdelig nært, men det må ikke utelukke å ha medfølelse med andre som lider. Hvor enn de er i verden.
Här är en norrman som beskriver det hela väldigt bra. http://www.doomsday.no/esn/2011/07/thoughts-on-the-oslo-attacks/
EXAKT min reflektion!
Snälla sluta ställ olika katastrofer, tragedier och trauman emot varandra!
Jeg følte akkurat det samme selv. Det som pågår i Norge er uendelig trist, men det er likevel viktig at vi ikke glemmer de tragiske sakene som hender verden rundt hver dag. Vel skrevet, Clara.
Du är ingen hycklare Clara. Jag läser dina ord och förstår dina tankar och jag håller med dig, men du är ingen hycklare. Precis som så många andra skriver så är jag övertygad om att det är människans försvarsmekanismer som går in här. Självklart är det lika hemskt när tusentals och åter tusentals barn svälter varje dag om inte mer hemskt på grund av den stora omfattningen, men vi kan inte ta oss till allt det hemska och reagera lika starkt. Då skulle vi gå under i oss själva. Därför blir tragedin i Norge mer påtaglig och hemsk, eftersom det ligger närmre oss själva och då inte endast geografiskt. Jag har känt sorg i två dagar och alla mina tankar går till anhöriga och offer i Norge. Skulle jag reagera lika stark på allt hemskt i världen så skulle mina dagar vara fyllda med sorg. Samtidigt ställer jag mig frågan varför jag inte känner samma sorg när en bomb exploderar i Irak, eller när jag ser alla dessa undernärda och svårt svältande barn i ett land i Afrika? Det är svårt, men visst kan man påverka och hjälpa på många olika sätt och det borde vi göra! Jag håller med dig Clara och jag förstår din känsla av att ha skygglappar, ibland är det svårt att förstå hur vi själva reagerar, men jag tror även att det är ett sätt att överleva.
Håller med och fick mig att börja tänka vidare på detta: Man blir så himla blasé av alla intryck och nyhetsrapportering. När min vän varit i Indien i tre veckor lusläste hon tidningen jätteintresserat och tog verkligen till sig Vartenda Ord på planet hem. Låter kanske konstigt men hon hade ju inte hört nåt om världen utanför den lilla byn där hon varit på flera veckor. Att ta till sig allt kan man ju tycka att man borde göra jämnt, samtidigt som jag faktiskt tycker att det är en omöjlighet att ta in eller ens förstå allt som händer i världen. Idag är det möjligt att få reda på det mesta som sker i världens alla hörn, så mycket att man ibland tänker att “det är ingen idé det är för mycket”. Jag tycker inte man ska skita i allt för det, men kanske välja sina strider. Tänker på den fina historien jag hörde om i en konfirmationsbok; om en en pojke som försvann från sin familj när de var på landet. Pappan gick ut och letade och hittade pojken vid stranden där det låg tusentals manter uppspolade och han stod och slängde tillbaka maneter i vattnet. Pappa sa att det var en fin gest men att det inte var någon idé, de aldrig skulle kunna slänga tillbaka alla. “Men jag kan hjälpa några och för de betyder det allt” svarade pojken.
Liksom Nina och många andra tror jag inte att våra reaktioner beror på varken hudfärg eller klädsel, utan snarare på att det händer så nära oss. Tänk även på de rapporter vi får genom tidningar och TV. Till skillnad från händelser i Etiopien eller Kongo eller andra delar av världen som förklaras väldigt teoretiskt och sakligt, så får vi här ständigt uttalanden direkt från människor som varit med och upplevt händelsen, anhöriga, inslag från gudstjänster etc. etc. Det är detta som gör skillnad, tror jag. Om vi hade fått så detaljerade rapporter även från när och fjärran, då tror jag att vi skulle reagera och känna helt annorlunda även för detta.
Underbaraclara – vill du inte uppdatera din Flickr-sida? Vore trevligt, tycker jag. Det fanns många fina bilder där och Flickr är ett väldigt inspirerande och kreativt forum. 🙂
Nu satte du precis ord på mina tankar! Det är ju fruktansvärt men varför svämmar inte Facebook och bloggar över annars, av allt annat hemskt som händer i världen?
Jeg er så enig med deg Clara!
Men for å sitere Nordahl Grieg: “Vi er så få her i landet, hver fallen er bror eller venn.”
Det blir så nært, så nært, når det er folk du kjenner som blir rammet av dette uvirkelige…
Men inte ska vi väl skämmas för att vi bryr oss, för att detta berör? Personligen så har jag nära till empati för andra, och känner med människor som berörs av det onödiga våldet, lidandet och de katastrofer som sker i vår värld. Samtidigt så känner ändå jag att faktumet att jag är tacksam för mitt liv, att jag inte tar det jag har för givet, att jag är solidarisk med mina medmänniskor och försöker att vara en god människa gör att jag kan gå igenom livet utan att ständigt ha dåligt samvete för vad som sker i vår värld. Jag tror att många av oss gör vad vi kan för att göra livet lite bättre; för oss själva och för andra, jag tror att det finns en stor medmänsklighet och jag tror att vi kan ställa upp för varandra ännu mer än vad vi gör idag – men vad hjälper det om vi ska känna oss som hycklare? Bör vi istället inte uppmärksamma att faktumet att vi bryr oss är ngt gott – istället för att skuldbelägga varandra för att det nu råkar vara norge som är i blickfånget och kanske inte afrika. Vad jag egentligen vill få sagt är att jag tycker inte någon här ovan är en hycklare – jag tycker istället att ni bör vara stolta över er själva för att ni har förmågan att känna empati, att bry er och vilja hjälpa – var istället tacksamma för att ni är de människor ni är och sprid dessa goda egenskaper vidare istället.
såklart ska vi inte skämmas över att vi bryr oss. Tvärtom!
Mycket bra skrivet!
Du tog orden ur min mun, tusen tack för det!
Det mesta har väl redan sagts. Men jag vill tillägga en sak:
Medkänsla har aldrig mättat någon.
Enstaka galningar kan vi inte göra något åt. Men när det gäller massiva svältkatastrofer, fattigdom och utarmning av fattiga länder så är vi alla en del av det problemet när vi väljer att leva en livsstil som helt och hållet bygger på att en mycket liten del av världens befolkning använder upp en absolut majoritet av resurserna.
Vad vi handlar, vad vi äter, hur vi lever är val som varje dag påverkar förutsättningarna för människor så väl i andra länder som i kommande generationer.
Att folk känner medkänsla med svältens offer på Afrikas horn gör faktiskt ingen som helst skillnad så länge de inte är beredda att handla därefter (något som tyvärr ofta inte alls hänger ihop).
Jag tycker inte att man ska dra för tora växlar på just det därmed “ljushylta” människor. B.t.w fanns det ungdomar av alla möjliga etniska härkomster på Utöya.
Den kollektiva känslomässiga reaktionen handlar om
1. Som många andra skrivit, Norge står oerhört nära Sverige både geografiskt och kulturellt. De flesta svenskar har varit där någon gång.På grund av den nära relationen till Norge berörs svenska folket känslomässigt. Jag tror knappast Sverige skulle drabbas av samma kollektiva sorg om något liknande skett i Australien, trots att det stora delar av invånarna är “ljushyllta” där.
2. Själva situationen, att befinna sig på ett sommarläger eller kollo, kanske just på en ö är något oerhört många svenskar kan identifiera sig med. Det har många av oss varit under sin uppväxt. Därför dyker självklart tanken “Det kunde varit jag, det kunde ha varit mina barn” upp. Samma mekanismer som om någon dör i en trafikolycka på en väg där du själv kör varje dag eller blir våldtagen i en park du ofta passerar.
3. Det är svårt att kanalisera alla känslor efter dådet i konkreta handlingar som faktiskt kan göra skillnad eller hjälpa andra. Angående dödandet i Mellanöstern ordnas det regelbundet officiella manifestationer och demonstrationer , för att bland annat utöva politiska påtryckningar.I Afrika finns många projekt man kan stödja ekonomiskt. Möjligheten att skaffa ett fadderbarn finns också.
Men en ensam, störd mördare går inte att demonstrera mot på samma sätt. Det finns liksom inget lika konkret att göra av sorgen, chocken, upprördheten. Då är det inte särskilt konstigt att människor inte kommer på något annat att göra än att byta ut sina profilbilder på Facebook.
Hellre att folk bryr sig om katastrofen i Oslo än att de inte bryr sig alls.
Jag är inte heller säker på att folket i tex Chile skulle känna samma empati för oss Svenskar eller Norskar som om samma sak skulle hända i Argentina. Vi är bara mänskliga. Och människor är själviska. Om jag ska vara ärlig så känner jag knappt någon empati för människor över huvudtaget längre när jag tänker på hur jorden ser ut idag och hur vi behandlat djur och miljö. Och det är vi allihopa svenskar och norskar, afrikaner och japaner osv. Så jag väljer att bidra med pengar till organisationer som räddar djur istället för människor. Förlåt men jag har en dålig dag då allt känns hopplöst. Självklart ska vi människor också bry sig om varrandra men jag blir bara så trött på oss ibland…….
Ibland bara tappar man både orden och armarna i vanmaktens grepp. Men vi måste plocka upp båda delar och hugga i på nytt, för världens och människorna skull!
Norge gråter.
Dette er en uvirkelig situasjon for oss. Takk for alle gode ord og støtte!
All den misär som finns där ute. Dels tror jag vi blivit lite avtrubbade för att vi hör om det så ofta på nyheterna. Dels vet jag inte om vi klarar av att ta in allt och bli lika berörda av allt varenda gång vi läser om en olycka. Vi skulle bli tokiga. Som svar på varför vi reagerar så starkt nu men inte annars.
Mina tankar och böner går till Norge och alla drabbade och sörjande <3
Säkert skrivet av många andra här redan, men allt blir vardag till slut. Under andra världskriget vande sig människor vid att grannar försvann, maten tog slut, man fick tränga ihop sig i skyddsrum och många andra hemskheter. Man vänjer sig kanske inte i den meningen att man accepterar det, men på något sätt blir man ju mindre uppmärksam på saker som händer dagligen – utan att det behöver vara rätt saker som händer för det.
I Norge är den här händelsen unik. I Skandinavien också, och självklart reagerar vi skandinaver på det.Alla var vi så nära att vi kände tryckvågen lägga ett tryck över våra bröst den här helgen. Det kunde ju lika gärna varit vi. Om ett barn mördas av en galning på en lekplats där ditt barn brukar leka så kommer du ta mer illa vid dig än om ett barn mördas i en lekplats någon annanstans. Just för att det kunde ha varit ditt barn. Självklart spelar det in. Men det är också viktigt att något som Utöya HAR ALDRIG FÖRR SKETT i Skandinavien. Inte mot oskyldiga barn och unga. Det är ju naturligtvis vi skandinaver som bär ansvar för att bygga upp ett samhälle där sånt här inte sker – vi har varit otillräckliga och måste reagera på det. Om vi inte håller ett stabilt och tryggt samhälle har vi till slut inte ork eller resurser att hjälpa andra. ‘Ta först själv på dig syrgasmasken för att sedan kunna hjälpa ditt barn’ du vet.
Så inget dåligt samvete till dig Clara. Vi må ha stora hjärtan, men vi kan inte bära hela världens smärta. Inte samtidigt. Då får vi så fullt upp med att rädda oss själva så vi inte kan hjälpa någon annan.
Klarar inte av människor som ska vara så politiskt korrekta hela tiden och i en stund som denna klaga över att folk minsann inte gråter över “barnen i afrika”. Detta hände i alldeles runt knuten i broderlandet Norge, ett av världens tryggaste demokratier och i vårt grannland. Detta hände inte i ett krigsdrabbat eller underutvecklat fattigt land.
Jag säger inte att man inte ska känna för vad som händer i vår värld men låt oss sörja över vad som har hänt så kan vi bekymra oss för resten sen….
Jag minns Lukas Moodyssons tal på Guldbaggegalan 2003. Såhär sa han då och det är fortfarande aktuellt idag:
“Varje dag dör åtta gånger så många människor av svält som de som dog vid World Trade Center. De rikaste människorna i världen har lika mycket pengar som de 43 fattigaste länderna har tillsammans. Mellan en och två miljoner kvinnor och barn faller varje år offer för det som kallas för trafficking. Det vill säga att levande människor köps och säljs för att våldtas. Detta är den värld vi lever i. Nu står vi inför ett val. Antingen accepterar vi att världen ser ut så här eller så gör vi motstånd. Antingen lutar vi oss tillbaka i tv-sofforna, om det blir för otäckt byter vi kanal och tittar på A-ekonomi istället, och på fritiden kan man börja spela golf och kanske kan man söka jobb som klotterrensare och i nästa riksdagsval röstar vi alla på Coca-Cola eller så reser vi oss upp från sofforna och säger nej tack jag vill inte ha något Happy Meal. Jag tror inte på en Gud som heter dollar och så säger vi som Lilja säger till mannen som snart ska våldta henne: Du tror att du kan köpa mig, men du kan inte köpa mig. Du kan aldrig köpa mitt hjärta.”
Jag tycker inte att det där är så konstigt. Det är klart att det är lättare att känna för något som är närmare, vad det än gäller. Jag tror det handlar om att man kan relatera till det på ett annat sätt. Ska man dra det långt så skulle jag vara mer förkrossad om min kompis blivit våldtagen än vad jag är över att en kvinna i Kongo blivit våldtagen. Det innebär inte att jag tycker att det är olika hemskt eller att jag anser att människor har olika mycket värde egentligen. Det handlar bara om att kunna relatera till något.
Läser du en text där någon berättar om sina upplevelser själv tycker jag inte att det är någon som helst skillnad på var upplevelsen ägt rum. För då kan jag relatera eftersom personen då berättar med egna ord om vad han eller hon upplevt.
Jag tycker inte att det här är något man behöver ha dåligt samvete för, för jag tror inte att det ligger några värderingar bakom. Jag tror bara att det är så människor fungerar.
Tänkte precis gå in och kommentera som så många innan.
Precis som när en ensam person går bort sörjer de närmsta mest, i dessa dagar är vi Norges närmsta. Ett land så likt vårat att det kunnat vara här, kulturellt och även när det kommer till mentalitet. I ett land där våld och avrättning inte under några omständigheter är acceptabelt för att få sin åsikt fram ELLER som bestraffning i rättsväsendet. Oskyldiga tonåringar som på sitt sätt försöker vara med att skapa ett bättre samhälle har mördats. Norges, likväl våra, framtida politiker, vilken färg man än tillhör! Barnbarn, storebror och flickvän och pappa. Det ska vi sörja.
Barn och föräldrar dör även varje dag runtom i världen och om jag reagerade som jag gjort de senaste dagarna skulle jag ständigt gå med gråten i halsen. Det som därmed är viktigt är att vi får vetskap om det också så vi på det lilla sätt vi kan, kan vara med och göra skillnad även där. Där, mer än någon annanstans, behövs våra handlingar mer än tårar! Idag gråter jag med Norge.
Det är inte konstigt att reaktionen blir större när det geografiska avståndet är mindre – man blir ju mer rädd!
Citerar Ketchupmammans blogg:
Vad man får bry sig om
Jag läser här och var att det är lite hyckleri av oss att reagera så starkt på vad som skett i Norge. Att vi bryr oss för att det är så nära, samtidigt som så många barn svälter ihjäl framför sina föräldrars ögon i Afrika utan att vi tycks reagera.
Jag visste inte att man kunde gradera empati. Att man kunde säga till någon att ”du brydde dig inte om detta, så nu får du inte bry dig om det här heller”.
Jag visste inte heller att svältofferna i Afrika kände sig snuvade på alla dessa tända ljus på facebook. Att de loggar in strax efter frukosten de inte åt, och besviket konstaterar att vi minsann bryr oss mer om barn som dör nära oss.
För seriöst. Det är ju det vi gör nu. Vi som bryr oss. Vi tänker på barnen i Norge. Vi tänker på deras föräldrar, deras syskon, deras vänner och skräcken de överlevande för fortsätta leva med. Vi tänder ljus. Vi skriver statusrader på facebook, vi byter ut profilbilden mot norska flaggan, vi bloggar och twittrar.
Men vi gör ju inget. Vi kan inte göra mer än att visa att vi tänker på dem. Som en avlägsen släkting som skicka ett kondoleansbrev när någon vi aldrig träffat dör. En liten tanke som visar att vi finns där, vi kan inte göra något, men vi vill att de ska veta att deras barns liv inte passerade obemärkt, att vi fördömer gärningsmannen, att vi inte tror på det han står för. För när någon gör något sådant hemskt, så känns hela världen ond och hemsk, och då kan det kanske ändå betyda lite, lite att att främmande människor skriker ut att de inte står bakom sådana tankar och handlingar.
Och jag tycker att det är fel i en situation av sorg lite tillrättavisande påpeka att det finns andra saker man borde bry sig om. Om en granne förlorar sitt barn i en olycka, går vi då över och påpekar att det finns föräldrar i Afrika som förlorat flera barn? Om din kusin dör, gråter du inte då eftersom du inte grät när 200 000 okända kvinnor i Afrika dog?
Det är inte så det funkar. Och det är inget att skämmas för. Vi måste bry oss mest om folk som står oss nära. Empati betyder att sätta sig in i andras känslor. Det är lättare att göra om personerna ifråga lever ungefär samma liv som vi gör.
Så. Jag bryr mig faktiskt inte lika mycket om svälten i Somalia. Jag önskar jag gjorde det.
Nä. Det gör jag förresten inte. Om jag brydde mig så här mycket om varje människoliv skulle jag inte längre orka gå upp på morgnarna. Jag skulle förlamas av sorg över allt som händer i världen, och världen skulle inte må ett dugg bättre av att jag låg och grät och inte orkade ta hand om mina egna barn.
Så jag önskar inte det. Däremot önskar jag av hela mitt hjärta att svälten inte fanns. Jag önskar att vi gjorde mer, jag önskar att jag visste vad jag kunde göra, för självklart vill jag inte att någons barn svälter ihjäl.
Men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte tänker på dem varje dag. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte tänder ett ljus på facebook, för så mycket vet jag i alla fall att det inte hjälper.
Däremot skulle jag visst kunna engagera mig mer. Men i det engagemanget skulle även innebära ett bortväljande av andra människor i nöd. Så är det okej då? Om jag inte engagerar mig i svälten i Somalia fick jag ju inte engagera mig i Norge. Men får jag engagera mig i svälten i Somalia, även om jag inte bryr mig om de våldtagna kvinnorna i Kongo? Får jag bry mig om de våldtagna kvinnorna i Kongo om jag inte hjälpte den hemlösa jag gick förbi i tisdags?
Det är en fantastisk förmåga vi människor har. Det här att vi bryr oss om folk vi aldrig träffat. Racka inte ner på den förmågan. Uppmuntra den.
Och tänk på att vissa värms av våra tankar. Andra kommer aldrig nås av våra tankar. Där krävs handling. Och handling är så jävligt mycket svårare. Och ja, svårigheten ökar med avståndet. Det är lätt att ge en macka till ett hungrigt barn som står bredvid en, det är svårt att räkna ut hur man ska få mackan till Somalia.
Det är klart att man inte kan och orkar bry sig om allt som händer. Jag är mest förvånad att folk tappar logiken när sådant här händer.
Uansett dårlig samvittighet eller ikke:
Midt i alt det forferdelig tunge, har jeg fått et helt nytt håp for framtiden. Og det tror jeg mange andre nordmenn også har, selv om vi er helt ødelagte av sorg.
Landet vårt har blitt utsatt for et angrep som er helt forferdelig, men desverre ikke unikt. Det skjer hele tiden. Men det som er unikt er Norges samlede reaksjon. I dag har jeg tatt del i en enorm minnesmarkering som foregikk over hele Norge. Mange hundre tusen nordmenn har gått i fakkeltog for kjærlighet, samhold, solidaritet og demokrati. Vi har helt siden den forferdelig tragedien hørt statsministeren, kongen, kronprisen og andre ledere snakke om at vårt svar på vold og terror ikke er hat, men mer åpenhet, mer demokrati, mer medmenneskelighet. Og det er unikt! Når man står der, sammen med mange hundre tusen og håper og ber så intenst for en bedre verden, så tror jeg det betyr noe. Jeg tror faktisk på en bedre verden, ikke bare hjemme, men for alle, for første gang i mitt liv. Når så mange samles i håpet er det nødt til å utgjøre en forskjell. Som en klok AUF jente sa: “Om en mann kan vise så mye hat, tenk så mye kjærlighet vi kan vise sammen”. Verdenspressen har lagt merke til det, og når det budskapet spres, tror jeg vi kan utgjøre en forskjell, selv om alt i utganspunktet bare er tragisk, og selv om vi i utgangspunktet er rike og bortskjemte.
Det er så godt å kjenne at det ikke bare er politisk korrekt babling, men sant; jeg føler ikke hat, jeg føler en blanding av sorg og håp. Men mest av alt håp og kjærlighet.
Midt i alt det vonde finnes det noe godt; vi har åpnet øynene.
Om någon vet eller minns när en supporter stormade en match nere i Malmö. Matchen stod mellan MalmöFF och Helsingborg. En kille springer in på Malmö planen och knuffar till Helsingborgs målvakt. Jag cykla hem från jobbet då jag fick veta denna nyhet. Jag trodde dock aldrig att jag skulle få se en sådan skillnad på nyheter och NYHETER. Detta är Sveriges viktigaste nyheter. Jag låter detta tala för sig själv.
Svensk presslogik anno 2011:
“Kalmar-fans kastade flaska mot AIK-back”
Fem rader i Aftonbladet en vecka efteråt.
“15-årig flicka våldtagen av tre män vid skola”
En halvsida i Aftonbladet/Expressen.
“38 barn ofredade av misstänkt pedofil i Stockholm”
En helsida i Aftonbladet/Expressen.
“Man knivhöggs till döds på Segels Torg”
Två helsidor i Aftonbladet/Expressen.
“Målvakt attackerad av huligan”
18 helsidor i Aftonbladet/Expressen + att Statsministern uttalar sig.
“AIK-fans kastade smällare mot domare”
20 helsidor i Aftonbladet/Expressen + att Justitieministern och Idrottsministern uttalar sig
info: sverigescenen.se
Behöver jag ens formulera vart jag vill komma?
Sverige väljer ut vilka nyheter som ska bli stora. Det som hände i Stockholm – NK fick inte lika stor uppmärksamhet som Norge, london samma. Det som hände den 11 sept fick däremot hur mycket uppmärksamhet som helst. Det går upp och ner.
Nej, välj själv vad ni vill sörja och inte sörja. Det gör jag. Mina tankar går till Norge. Låt framtiden bli stark för er.
Ja det är vidtigt och hycklande att man reagerar bara för att det är nära oss samt vita människor. Det är vidrigt att man gör skillnad på liv beroende på vart de kommer ifrån.
Samma sak som tsunamin, ni hade inte brytt er lika mycket om det inte var scandinavier där. Samtidigt var det en jordbävning i Afghanistan som ingen jäkel från det här landet brydde sig om. Varför, det var väl ingen svensk där? Jag struntade i tsunamin och lade mina sista slantar på jordbävningsoffren.
Jag håller med om vad du skriver men tyvärr lever vi i en hemsk värld och om vi människor ska orka fortsätta leva kan vi inte ta in allt hemskt som händer. Jag tror inte vi kan reagera på allt hemskt även om vi mer än gärna vill. När katastroferna kommer nära, dvs om det likaväl hade kunnat hända på en plats där vi själva hade kunnat vara, då reagerar vi eftersom risken för vårt eget liv helt plötsligt kan innebära fara.
Åh Clara du har så rätt, vad fint skrivet! Man mår ju dåligt av att läsa om det, men du har så rätt i att vi kan göra något åt det.
Tusen takk CLARA – og takk for herlig blogg som jeg slår opp hver eneste dag 🙂