Ett mindre mirakel

När man ser väldigt dåligt, som jag gör. Då är den där stunden innan man tagit på sig glasögonen på morgonen ett enda töcken. Ofta hinner jag inbilla mig att det är strålande sol, för att det ser ut så på ljuset. När sedan glasögonen åker på blir jag bittert besviken över dimman och regnet. Men inte dagar som dessa, när solen gassar så här starkt bakom gardinen kan till och med ett blindstyre som jag kan gissa vädret utan glasögon. Ett mindre mirakel

 

 

Hur man botar en jättebebis

Jag läser på Katrins blogg om hur hopplös Bingo är. Det är inte första gången jag hör kvinnor klaga över hur hopplösa deras män är. De KAN inte tvätta kläder, de SER inte smuts, de GLÖMMER BORT sina föräldrar födelsedagar osv. Ok, damer, det kanske är så att ni är ihop med ointelligenta jättebebisar – men mer troligt är att ni är ihop med superintelligenta och rätt manipulativa jättebebisar.

Att säga att ens man inte kan tvätta, laga mat, storhandla. Det är att kalla sin man efterbliven.  Kan han slå på en dator? Vet han hur man använder telefonen? Sköter han sin intimhygien? Då kan han sköta hemmet. Tro inget annat –  det är bara undanflykter.

Det finns de som på allvar menar att deras män inte ser smuts. Mitt förslag är att man investerar i glasögon. Har han inte synfel är det viljan det hänger på.

Säg att ni har kommit överens om att att han ska städa toaletten. När han är färdig tycker du ändå inte att det är rent. Tex på foten på toalettstolen. Då säger du inte sådär allmänt missnöjt “det är fortfarande smutsigt på toaletten”. Istället går du med din partner till toaletten. Pekar på smutsen kring toalettstolen och frågar “Hur ser det där ut? Den punkten där. Är det rent?” Han kommer då att upptäcka att det inte är det. Om han inte gör det så säger du “Det är tråkigt att du är synskadad. Det är faktiskt smutsigt där, men den glada nyheten är att du kan tvätta även om du inte ser skiten”.

Det kan nu hända att din partner tycker att det är onödigt och överdrivet att dammtorka foten på toalettstolen. Och det kan ju stämma. Själv tycker jag att det är jädrigt onödigt- men min man tycker inte det.  Om du insisterar på att foten ska torkas kanske din partner fräser “Men städa toaletten själv då om det ska vara så jävla noga”. Då får du absolut inte svara “Ok”. För då har du gått rakt i fällan. Han kan få en skinande ren toalett genom att låtsas att han skiter i vilket! Nej, man ska veta att allt är förhandlingsbart. Hur ofta tycker du att det är rimligt att städa toalettfoten? Varje vecka? Hur ofta tycker han att det är rimligt? Varje månad? Håll mun och kompromissa om det. Städa den var fjortonde dag.

Sedan har vi det delikata problemet med att köpa presenter till bortglömda bemärkelsedagar. Du kanske köper presenter inte bara till din egen släkt – utan även makens. Utan att han ägnar det en tanke eller hjälper dig med något annat i gengäld. Då är det tough love som gäller. Vill du ge en present till hans kära tant Agda – men ändå inte curla honom? Köp då din egen present och skriv Till Tant Agda från Mig.  Ge den själv, utan att inkludera partnern. Då får partnern bära all eventuell skam själv. Har han sedan ingen skam eller ånger över detta? Nämen då så – varför har du hållit på och köpa presenter från honom i alla år? Det har ju varken gjort till eller från.

Varje arbetsområde i hemmet som det kärvas kring behandlas likadant. Tvätt, matlagning, sopsortering – en enkel grundkurs sedan en gemensam överenskommelse om vilken ambitionsnivå som ska gälla. Här får bägge parter kompromissa. Sedan avtalas tydligt kring arbetsuppgifterna och när de ska utföras. Därefter beslutar man sig för att hjälpas åt och göra dem. (Här kanske jag ska tillägga att jag inte tycker att alla måste göra allt. Poängen är inte millimeterrättvisa på själva arbetsuppgifterna – utan rättvisa i mängden tid man lägger på dem. Plus att det är bra att båda kan göra allt i hemmet om det kniper. Tex laga mat, laga punka eller slå på tvättmaskinen). Efter en tid utvärderar man. Hur funkar det? Har någon struntat i sina uppgifter utan att ha ett väldigt bra skäl (typ dubbelsidig lunginflammation) blir det bistra miner och allvarliga repressalier. Man får inte svika sin livskamrat när man kommit överens om något. Det är inte så man bygger varaktiga relationer.

Och så ett litet tillägg; Om någon reagerar på min förminskande ton mot personer som struntar i att ta sitt ansvar i hemmet så är det bara för att de gjort sig förtjänta av det. De har accepterat bilden av sig själva som jättebebisar. För att det är smidigt och bekvämt.  Det vet ju jag! Jag som själv varit en bortskämd jättebebis i hemmet. För ja – visst kan kvinnor vara sådana – även om det statistiskt sett är rätt ovanligt.

Här avslöjas hemligheten bakom goda lammfärsbiffar

Fetaost och lök på skärbrädan.

 

Jag lagade så himla god middag igår.Lammfärsbiffar med lök, vitlök, oregano och fetaost.

Jag har köpt lammkött av en bonde i närheten som har djur i liten skala.

Finhacka allt och blanda ner färsen (sojafärs går minst lika bra). Salta och peppra rikligt.

Hemligheten till goda biffar är att inte snåla på vitlöken och fetaosten. Samt att göra biffarna tunna och stora, eftersom de drar ihop sig vid stekning.

Jag serverade klyftpotatis till. Allt i måltiden utom fetaosten är producerat i närheten eller i min egen trädgård.

Lammfärsbiffar uppdukade på tallrik på blommig duk.

Blev sjukt gott!

C'est moi

Jag har ganska sneda tänder

smala tår och stora händer

fasta små bröst, en john travoltaprick i hakan

  tovigt hår som blir elektriskt som satan

långa ben med ljusa fjun

är långsint men mera arg än sur

jag har lätt för att gråta och är snar att förlåta

 är stolt  och orädd

oftast uppklädd

ofta utklädd

men ganska konflikträdd

Lite klag

Ursäkta blogguppehållet. Jag tog en minisemester till min mormor och morfar för att de skulle få träffa Bertil lite. Men så blev vi kanonsjuka hela familjen så semestern blev mer jobb än ledighet även om det varit fint förstås. Nu har jag varit sjuk sedan Chic-galan i augusti – mer än fem veckor i sträck! Orkar ta mig tusan inte mer.

 

 

En hjälpande hand

Min förra arbetsgivare Västerbottens kuriren har valt att plocka bort min gamla blogg – utan att hänvisa vidare till min nya. Så nu behöver jag er hjälp för att sprida ordet om var min nya blogg ligger någonstans! Jag vet ju sedan tidigare att jag har världens bästa läsare och jag skulle vara så glad och tacksam om ni som har möjlighet ville ändra i era länklistor till underbaraclaras.com och om ni ville tipsa via era egna bloggar, twitterkonton och på facebook (tex genom att gilla det här inlägget på FB-knappen nedan) om att min nya fina blogg ligger här!

Teknikfrågan

Å jag är så glad över att äntligen bytt min gamla skruttdator mot en ny fin mac. Och att jag fått en sprillans ny och alldeles strålade bra kamera. Jag hatar egentligen teknik och allt som hör till – är så ointresserad som det bara går. Men det går liksom inte att vara helt ointresserad när jag ändå jobbar med kamera och dator precis varje dag. Det är ju mina viktigaste arbetsredskap. Inte trodde jag för några år sedan att det skulle vara så. För trots att jag haft en längtan efter att fota, ända sedan jag var liten, har jag aldrig trott att jag skulle kunna. Mitt självförtroende när det gäller tekniska prylar har verkligen varit lågt. Och ja – det skulle kunna vara genant att stå i fotobutiken och lägga en beställning på en snordyr kamera när man inte kan svänga sig med rätt vokabulär. Inte förstår alla termer. Men det är det inte. För jag vet precis vad jag vill ha och behöver. Bara det att min kunskap sitter i händerna och i magen – istället för i teknik och fraser. Och det är ju minst lika värdefullt. Det brukar jag tänka när någon fotograf försöker dribbla bort mig. Jag jobbar för tusan med det här –  Stoppa mig den som kan!

 

Tvååringen

Vid den här tiden för två år sedan hämtade vi hem farbror Melker. Han var så liten att jag stoppade honom i jackfickan på min anorak när han blev för trött för att gå. Här har han precis bitit mig i näsan.  När han inte bet mig var han otroligt mysig. Ville sova bredvid mig på huvudkudden. Liggande rakt över hals som ett strypgrepp.

Jag är verkligen så otroligt glad över att vi valde att köpa en Dansk/Svensk gårdshund. De är livliga och barnkära – men på dagarna när vi är hemma vill han mest ligga i mitt knä och sova. Typ som en kelen innekatt. Dessutom är han tålig och föredragsam med att hanteras på alla sätt. När lillen slår honom i huvudet med leksakshammaren får han en slick på kinden till svar.

Fast lite rädd var han förstås som liten. Det var oerhört läskigt att gå ner för bron första gången.

Jävla fröken

Jag blir så ledsen när jag hör vuxna människor som i sin iver att undervisa barn istället kör över dem och deras fantasi. När ett litet barn äter päron och lyckligt suckar vilket fantastiskt äpple måste man faktiskt inte påpeka att de har fel. När ett barn berättar att hon har ett alldeles eget paraflax behöver man inte rätta och säga paraply. När en liten unge skapar någonting fritt ur fantasin är det helt onödigt att påpeka att det inte överensstämmer med verkligheten. Inte är trovärdigt. Varför ska vi vuxna ha monopol på verkligheten? Vi har ju ändå fel nästan jämt.

Bloggaren Anna Ileby berättar vad som hände henne i första klass; Vi skulle rita hur vår födelsedag såg ut, så jag ritade blommor och paket, stor sol och hela baletten, så som man gör när man är sju år och älskar att fylla år. Sen kom min fröken och tittade på min bild och sa “i mars finns inga blommor, i mars är det snöslask”. Otroligt sårad skrynklade jag ihop min teckning, ritade en ny med ett rött hus, utanför huset var det snöslask. Huset hade ett fönster där jag ritade mig själv med en stor pratbubbla där det stod “jävla fröken”.

Idag jobbar Anna Ileby som konstnär och illustratör.

Min bok

Ända sedan jag var kanske tio år gammal har jag drömt om att skriva böcker. Nu har jag kontrakt med Bonnier Fakta och skriver på min allra första bok. Jag är så himla stolt och peppad! Det är höstens stora projekt och boken kommer ut lagom till bokmässan nästa höst.

Jag har fått erbjudande från flera bokförlag men valde Bonnier Fakta då det klickade så bra med min förläggare. Jag har senaste tiden verkligen insett värdet av rätt samarbetspartners. De ska ge energi istället för att ta. Och just därför är jag så glad över att en av Sveriges bästa formgivare, Mikael Engblom, tackat ja till att göra formen!  Han har tidigare formgivit bland annat Leilas magiska kokböcker. Ni förstår väl att jag är peppad!? Och rätt så pirrig…

En sakta söndag

Sedan jag slutade skolan slutade jag ha söndagsångest. Nu gör jag bara roliga saker och då är måndagen en bra dag och ingenting alls att ha ångest över. Jag jobbar hemifrån och slipper stiga upp i ottan, springa till bussen och trängas och stressa och bli illamående innan jag kommer fram. Just måndagar brukar jag istället försöka ta det extra lugnt. Ungefär som söndagar.

Den här söndagen är insvept i ett kallt och mjölkigt sken. Det är blött och kyligt ute. Jag har tänt alla små fönsterlampor i hela huset och ligger under täcket med hunden och tänker inte stiga upp på bra länge.

Höstlek

Igår var vi ute och arbetade i trädgården. Jag tömde krukorna med fula sommarblommor och lillen höll mig sällskap.

När man har med sig bebisar ut så ser man verkligen hur små och hjälplösa de är. Man bara sätter dem i ett hörn av trädgården och där sitter de kvar. När vi plockar bär brukar jag sätta honom i bärstolen på en tuva och sedan går jag i cirklar runt honom och plockar. Han ser så fruktansvärt ensam ut, men är jättenöjd. En gång välte stolen i blåbärsriset utan att jag upptäckte det. För han sa ingenting! Han bara låg där ned ansiktet begravt i riset och filosoferade.   Hjärtskärande och gulligt.

Idag är han i alla fall hos sin farmor och Jakob är på en yogaworkshop. Jag är hemma själv och som jag njuter! Jag ska banne mig inte göra annat än sova, äta massa gott och gå långpromenad med hunden.  Jag älskar att  hänga med familjen men å vad jag också behöver ensamheten!