Jag läste för något år sedan en artikel om producenten och låtskrivaren Andreas Carlsson. Andreas lämnade sin son för att flytta till Los Angeles och satsa på sin karriär. Han menar att de ändå har en god relation eftersom han pratar med sin son via skype varje vecka. Vinkeln på artikeln blir att Andreas Carlsson är en himla bra pappa. Jag läste en annan intervju, den här gången med småbarnspappan Carl Bildt. Journalisten frågar om han reser mycket? När träffade du din familj sist? varpå Bildt deklarerar att det nog var några veckor sedan sist. Ingen fråga följer. Inte en enda som ifrågasätter det. Tvärtom faktiskt. Journalisten verkar helt nipprig över att få tala med denna store man.
Tänk er det motsvarande: Maria Wetterstrand berättar i en intervju att hon inte sett sina barn på flera veckor, för att hon jobbar så mycket. Och journalisten reagerar inte på den upplysningen utan frågar raskt vidare om annat. Kan ni föreställa er det? Eller såhär; Robyn blir i välsignat tillstånd, får en liten dotter men innan dottern fyllt ett år drar hon till Los Angeles och lämnar pappan med ensam vårdnad. Robyn hyllas och utses till Årets Mama eftersom hon faktiskt ringer sin dotter en gång i veckan på skype.
Jag skriver inte det här för att peka ut någon som en dålig pappa. Utan för att peka ut hur otroligt olika villkoren är för mammor och pappor. Det blir ett jädra hallaballå om en småbarnsmamma börjar jobba tidigt. Men de flesta framgångsrika män är aldrig ens barnlediga. Jag har flera gånger fått höra vilken duktig man jag har som varit barnledig lika länge som mig. Ingen har sagt att jag är duktig för att jag varit barnledig lika länge som honom. Någon har till och med påpekat att han är snäll för att han “hjälper till” så mycket med Bertil. Aldrig någonsin har någon berömt mig för att jag “hjälper till” så mycket med min egen son.
Mammor granskas, döms, hånas, hängs ut i media. Skrivs det en bok om en mamma som inte håller måttet – då hakar drevet på. Vi älskar att plocka ner mammor på jorden. För verkliga felsteg och inbillade, vare sig det är fakta eller en partsinlaga vi läser. Pappor som är knepiga på både ett och två sätt hyllas däremot ofta av omgivningen och barnen. “Visserligen var han alltid frånvarande, men de gånger han var där var det fest!”. När pappor lämnar mammor är det mödrarna som till störst del bär barnens ilska och besvikelse. Av den enkla anledningen att mammorna är där.
Det tänker jag när jag läser Åsa Mobergs text om Anna Wahlgren och Alva Myrdal. Och Hanna Hellquist eminenta text om pappaböckerna. Lästips!
221 svar
Mitt i prick!
Men tänk så skönt det hade varit ändå om var och en fik lov att leva sitt liv precis så som man kände var bäst för just de inblandade personerna? Utan att någon annan skulle ha synpunkter och sätta sina värderingar på de val som gjorts etc?
Vi lever vårt liv en gång på denna jorden. Låt oss göra det mest optimala av det och kanske inte fokusera så mycket på vad som är det normala vs det onormala, rätt eller fel.
Kram Mrs G
Jag håller med dig här. Alla får väl göra som de vill?
Jag var förut rätt dömande när det gäller sånt här. Men med åren har jag insett att man måste få bestämma själv hur man ska göra, med mångt och mycket.
Man kan alltid vakna upp och leva sitt liv, istället för att leva andras! För när man lever andras liv, missar man rätt mycket i sitt eget!
Bra skrivet Clara!
absolut, jag med. Ingen vet vad som är rätt och “normalt” hos någon annans familj.
Oh detta otroliga fenomen har jag också tagit upp för en tid sedan, jag blir helt ärligt riktigt förbannad när man får höra dessa saker. Många gånger har jag fått höra av äldre damer t.ex. att min sambo är så himla duktig med barnen, ( han ska du vara rädd om ) Ojojoj vad han är duktig att hjälpa till, vilken karl.
Hrmmff. Visst det är ju jätte snällt sagt, men vem hyllar oss? Det är ingen som säger att vi mammor är duktiga. Vi som oftast är med våra barn dygnet runt, vi ammar nätterna långa.
En annan kommentar är, men hur går det för “han” på jobbet, det måste vara riktigt tufft för honom att jobba när lillen är så jobbig. Okej?! Hur tänker man här?
Och även det dom söta kommentarerna, barnvakt? Barnvakt åt sina egna barn?! Haha
Jag är 22 år, jag har 2 barn & en pappa till barnen som jag verkligen uppskattar. Han ställer upp på alla sätt och vis, precis som en pappa SKA göra. Finnas där lika mycket som mamman. MEN han ska inte ha extra komplimanger för det, varför skulle han? Vi gör ju samma sak, varför är det viktigare & bättre när en karl är med barnen och tar hand om dom än när vi kvinnor gör det?
Oj vad jag flyger iväg nu, men jag har på senare tid börjat fundera ganska mycket kring allt som har med kvinnor och män att göra. Speciellt på arbetsfronten.
Ha en fin dag Clara, gillar att läsa här inne.
håller helt med, det är till och med värre i London där min pojkvän får komplimanger för att han byter blöjor på vår son….
Ja..vad säger man…my goood!
Du har så rätt. Det är konstigt att det fortfarande förväntas helt olika saker av mammor och pappor 2012. Jag kommer ihåg när Martina Thun skulle delta i musikhjälpen 2010 och därmed “lämna” sin dotter på 10 månader. Den hon lämnade sin dotter till var sin man och dotterns pappa. Det strömmade in hatmail till sveriges radio, folk förstod inte att de kunde låta en så nybliven mamma lämna bort sitt barn i en hel vecka.
Ganska sjukt om du frågar mig.
Kram på dig Clara!
Exakt, där visade det sig verkligen vilken avgrund som finns mellan vad som accepteras från män och från kvinnor. Skulle man gå igenom alla kända svenska män som har blivit pappor under de senaste åren så skulle man hitta massvis med exempel på att man kan spela teater sex kvällar i veckan eller leda skytteligan eller långpendla till tv-inspelningar i Göteborg, utan att det ens antyds att man har ett spädbarn hemma och vem tar hand om det och hur känns det att vara borta så mycket från barnet.
Min man alltid reagerar över när mamman ifrågasätts för att hon lämnar barnen mycket (tex kvinnor i politiken/karriären). Det är ju samtidigt ett ifrågasättande av maken/pappan. Som att han inte skulle “klara av” att ta hand om barnen.
Håller med dig! Det är ju som att mannen är lite mindre vetande och lite off. Så när han lyckas ta hand om barnen och hjälpa till hemma så e han en superkille. Undra vad killarna tycker om det.
Men visst är det väl ändå så att det börjar suddas ut, tycker jag. Idag är det ju inte så speciellt om mannen “hjälper till” hemma och tar hand om barnen. Är väl ändå från den äldre generationen den känslan ligger kvar….
MVH
Maria
Ja det suddas ut, fast inte i hela samhället. Plus att de äldre finns kvar och fortsätter komma med den sortens kommentarer runt fikabordet. De vet att vi tycker det är mossigt men någonstans tycker de ändå att deras sätt var det rätta sättet.
Ja, i den frågan har vi inte kommit någon vart alls, tyvärr.
bra skrivet och jag känner själv igen det…när jag separerade för för 15 år sedan fick jag höra mycket eftersom barnen bodde hos sin pappa och jag hade dem varannan vecka, de frågor som ställdes hade en underton av att var jag verkligen en bra mamma. Detta skulle aldrig ifrågasättas om det var pappan som hade barnen varannan vecka.
Jag har aldrig förstått varför vi måste tala illa om mammor och höja mannen när vi gör samma saker vid olika tillfällen. Vi lever faktiskt år 2012!!
kram Åsa
Det var nån artikel om nån professor och pappor i dagspressen, visst va?Det damen sågade ju papporna jäms med fotknölarna! Till viss del kan jag hålla med, mina 4 barn var inte ett dugg betjänta av sin pappa. Och för mej var det som att ha ett 5:e barn. Jag orkade i 25 år, så är det å det står jag för. En del papppor är bäst på att vara pappor på papper. Tyvärr så finns dom här luringarna. Mitt ibland oss. Har numera en plastpappa till mina barn, om man nu kan säga så, dom är mellan 28-21 år och rätt självgående. Men min särbo är en bra vuxen med mina ungar. Liksom att hans söner jublar! Dom har fått en mamma i mej! En riktig som dom säger! Sånt värmer. Det här är min historia, min och mina barns verklighet. Jag har inte skrivit om allt. Det finns mera mörka sidor!
Så sant så sant… Jag tycker det är så sorgligt att nästan alla i bekantskapskretsen (inklusive jag själv) har blivit ytterst medvetna om det ojämlika förhållandet som fortfarande råder mellan kvinnor och män, när det kommer barn med i bilden. Jag kan ha samma diskussion med min mamma och svärmor. Det har alltså inte hänt så mycket som man vill tro på 35 år!
Håller helt med dig i sak, däremot är jag väldigt kritisk till Åsa Mobergs text och den är inget jag skulle hylla. För mig är det stor skillnad om man kritiseras som “mamma” eller om man kritiseras som “mamma vars karriär går ut på att ge andra mammor råd i barnuppfostran”.
Moberg har rätt i att de närvarande mammorna kritiseras obarmhärtigt och de frånvarande papporna slipper all kritik. Det var nog det Clara tänkte på eftersom det är vad hon själv skriver om. Men att som Moberg kritisera en bok man aldrig läst är mycket konstigt. Märkligt av DN att publicera.
Jag uppfattar det inte som att hon kritiserar boken, utan hur omgivningen och framför allt media har reagerat och liksom rullat med. Att ingen har frågat var hennes pappa var någonstans.
Från Paula Dahlberg, Newsmill:
Svaret är enkelt: Felicias pappa gavs inget utrymme, kontakten försvårades, familjen flyttade gång på gång, Anna bytte män om och om igen och de som åkte ut avskärmades och gavs liten eller ingen insyn i familjen. Felicia skriver om hur hon glad i hågen skall “räddas” av sin pappa, få flytta med honom utomlands, men när hon kommer hem säger mamma tvärt nej, det kommer inte på fråga. Genom boken beskrivs även hur andra av Annas män försöker ingripa, hur ett ex försöker förhindra att hon reser tillbaka med barnen till Egypten, men ingen reagerar, Anna har ensam vårdnad och all rätt att göra vad hon vill med barnen. Där har du svaret, Åsa, på var Felicias pappa befann sig.
Har aldrig tyckt om Anna Wahlgrens “uppfostringsmetoder”, känns elaka. Typiskt sådana som ska utge sig för att veta allt om barn inte vet ett dyft i verkligheten. Sedan detta om att pappor hyllas för att dom tar hand om sina egna barn, det tycker jag är helt rätt! Men mammorna ska hyllas exakt lika mycket! Det finns så många föräldrar som inte har tid med sina barn dom har fullt upp med sig själva..
Bra sagt Clara! Dock har du kanske inte läst på ordentligt eller så är artikeln felvinklad. Andreas Carlsson var aldrig tillsammans med Hanna Graaf, de dejtade och så visade det sig att hon var gravid medan han höll på att göra karriär i USA.
Jo det må ju vara hänt med förhållandet mellan Andreas Carlsson och Hannah Graaf, men gör det någon skillnad för hans förpliktelser som pappa?
Ja, och om man ska vara riktigt tydlig, så var det (enligt dem båda, i olika intervjuer) så att de egentligen inte hade ett seriöst förhållande överhuvudtaget, snarare en “affär” som ledde till att hon blev (oplanerat) gravid, varefter hon mer eller mindre mot hans vilja behöll barnet. Senare och nu (har han uttryckt i media) är han glad för detta och har en god relation til sonen, men då ville han först inte och var inte redo att bli pappa, men hon bestämde sig för att behålla barnet.
Ämnet om hur vi ser på föräldraskap utifrån om det är en kvinna eller man som är förälder är viktigt, men det här exemplet var inget bra exempel, anser jag, då föräldrarna inte var en familj och inte var eniga från början om huruvida de ville ha barn eller inte.
I så fall borde man lika gärna diskutera de fall som finns där tjejen blir gravid, fast killen inte vill, och därmed “tvingar” killen att bli pappa. Är det rätt? Är det sjyst? Det förekommer. Men det är ju en helt annan diskussion.
Vadå “tvingar” killen att bli pappa. Han hade ju tämligen enkelt kunnat undvika detta om han nu var så rädd för bli pappa. Eftersom det inte finns några 100-%-iga preventivmetoder så får han ju helt enkelt låta bli vaginala samlag om han inte vill bli pappa. Det gäller varenda karl i hela världen. Sex innebär alltid ansvar för konsekvenserna.
Håller med!
Oavsett så måste väl ändå mannen få vara delaktig i beslutet? Man är ju trots allt TVÅ föräldrar. Om vi vänder på allting istället och vi säger att en kvinna (frivilligt) har haft sex med en man och blivit gravid men bestämmer sig för att inte behålla barnet medan mannen verkligen vill ha det här barnet, han har ändå ingenting att säga till om för det är kvinnans kropp bla bla bla. Varför är då det okej? För kvinnor vet väl också att preventivmedel inte är 100% säkra? Eller?
Givetvis har båda lika stort ansvar. Och givetvis ska man försöka komma fram till en lösning så gott det går så att båda kommer överens om ett beslut. Men det är lite svårt att bortse ifrån att det är kvinnans kropp, hur man än vridet och vänder på det så måste hon få bestämma över sin egen kropp. Eller menar du då att den kvinnan som inte vill ha barn och som inte vill gå igenom en graviditet och förlossning änså ska göra det för att mannen vill ha barnet? Det låter ganska sjukt tycker jag!
Jag håller inte med. Det är två som har sex och ser till att kvinnan blir gravid men bara en som har makten över beslutet att behålla det eller inte. Jag ser inte att det finns någon annan lösning än att kvinnan får ta det beslutet. Men onekligen hamnar mannen i en situation av vanmakt. Han var lika oförsiktig som hon men har ingen möjlighet att avgöra beslutet. I en sådan situation är mannen verkligen i ett underläge. Nu menar jag inte just de två som diskuterades här utan situationen överhuvudtaget.
Jag utgår från att de flesta män vet hur barn blir till. Är det sjysst att gå till sängs med en tjej, väl medveten om att både piller och kondom har sina brister, och sedan lämna henne att ta itu med konsekvenserna vare sig det är ett ingrepp i kroppen (abort) eller ett barn? Det där håller bara inte.
Hoppsan! Det blev visst en upprepning av föregående (Belisabet) som inte fanns att läsa när jag skrev.
Blir så arg när folk låter påskina att det är “synd om” män som “tvingas” bli pappor. Så vida mannen inte blev våldtagen så är det en ickefråga.
Håller med i det mesta, men ser en problematik i dels anknytnngen pga amning och dels det faktum att få kvinnor och män har den ynnesten att kunna vara hemma samtidigt under barnets första tid.
Jag och min sambo har varit hemma mest hela tiden det här första halvåret. Han har hållt, burit, bytt blöja. Men ändå är dottern enormt mkt starkare knuten till mig. förmodligen pga amningen, annars pga något annat fenomen, som i såfall skulle betyda att jag gör henne tryggare/behövs nära den här första tiden.
Jag skulle inte vilja släppa det ansvaret -att hålla mitt barn så tryggt det går under den här tiden till fördel för karriär.
Nu är vi ju hemma båda två så jag har ju kunnat vara mer kreativ än nånsin. men jag kan inte lämna barnet långa stunder då hon är så knuten till mig för att komma till ro -trots pappans fysiska närvaro (det blir annorlunda ju äldre hon blir).
Första barnet var inte alls lika känsligt.
Svamlar lite, men kontentan är väl att det är inte purekelt som mamma att se sitt barns behov och sätta sina egna behov före. Enklare om man både kan ha kakan och äta den, som ju både vi och ni verkar ha kunnat göra!
kram/Märta
Detta är ett superviktigt ämne och ett stort bevis på att feminism är viktigt för båda könen (och ja, det finns dem som fortfarande tror att det bara är en kvinnofråga). Själv har jag ett “tantyrke” eftersom jag vill vara nära mina barn och få mycket ledig tid med dem och tänk vad känslor det rör upp. Det är helt sjukt, hade jag varit kvinna hade ingen reagerat.
Du är lika klok som alltid! Dock vill jag påpeka att om man faktiskt läst Felicia Feldts bok så får man ett svar på varför pappan inte var närvarande.
Ja visst, Åsa Moberg skriver ju att “Jag vill inte läsa boken”. Men hon skriver gärna en artikel om vad man får för svar på frågor i boken? Konstigt.
Jo visst är det så. Men under vissa tider har visst kvinnor som prioriterar jobb framför barn hyllats. Jag minns när Ulrica Messing blev minister och tog sin en vecka gamla son med sig till konferens i London. Och tidningarna skrev förtjust om det men inte med fokus på sonen utan vilken liten arbetsmyra hon var… eller hur. Det verkar mer handla om människor som helt enkelt sätter sig själva och sitt arbete i första rummet. Men jag håller med om att män kommer mycket lättare undan med “kvalitetstidsresonemang”.
Det hade jag missat! Jag hade mest i minnet vilket liv det blev när Birgitta Ohlsson började jobba så tiidgt
Har inte Ebba också råkat ut för samma? Hon började väl jobba tidigt och hade med sig Marianne?
Klockrent
När vår son var 5 år åkte jag utomlands för att arbeta i en specialmission för Försvarsmakten i 18 månader. Det skulle innebära långa perioder hemifrån och den mest frekventa frågan jag fick var hur jag som mamma och kvinna kunde åka ifrån mitt barn under så lång tid. Den frågan ställs aldrig till män som åker iväg för utlandsuppdrag. Vår son är idag 17 år och har vuxit upp till en oerhört självständig ung man som nu själv vill åka iväg utomlands för att plugga. Han har en världsbild som många jämnåriga saknar och en språkutveckling som började tidigt eftersom han kunde komma och hälsa på mig på jobbet (på andra sidan jordklotet 1500 mil hemifrån). Det hade inte gått att genomföra för mig om inte hans pappa hade funnits där som vilken annan förälder som helst. Han gjorde det de flesta kvinnor gör när deras män är iväg. Dvs tar hand om allt. Jag är tacksam för att jag kunde åka iväg och det har gett vår son så enormt mycket tack vare detta. Men fördomarna har tydligen inte utvecklats utan lever kvar i ett status q märker jag. Min man är nog tacksam för att jag hade möjligheten att åka iväg eftersom det gett oss så mycket under dessa åt -kanske främst vår son….
Helt rätt. Inget konstigt med det alls och jättebra. Om jag och min karl får barn så kommer samma system fungera dvs. den som behöver åka i sitt jobb gör det och den andra stannar hemma. Mest troligt mig som mor skulle då resa mycket. Det är inte dåligt för barnet, mannen eller mig – bara bra! Make it work. Könet avgör inte vem som är en lämpligare förälder. Särskilt inte i tider med grymt bra mjölkersättning som kan byta ut amning. Alla borde vakna, förverkliga sina drömmar och samtidigt ta hand om sina barn på det sätt som bäst passar dem. Tack!
Härligt att ni ställer upp för varandra! Jag håller helt med om att det borde vara lika självklart för kvinnan att kunna åka, som för mannen.
Det jag inte kan förstå är att din frånvaro under 18 månader skulle vara det bästa för sonen? (Jag antar att ni ändå träffades ofta och hade god kontakt – men att ni inte bodde tillsammans) Visst, bra att han kunde hälsa på och få uppleva världen vid så tidig ålder, som du skriver. Ni gjorde säkert ngt fint av situationen! Men, återigen med risk för ramaskri, tror du verkligen inte att det bästa för barnet hade varit om hela familjen var samlad i samma land!? En femåring behöver inte en “värld” 1500 mil bort. Han behöver inte bli självständig gentemot sin mamma.
Ni (omständigheterna) kanske behövde det. Och ni använde det till ngt positivt. Men det var väl ändå inte för HANS skull?!
Jag påminns om alla som säger att det är det bästa för barnet att börja på dagis när det är 12 månader. “Han blir självständig. Får lära sig så mycket nytt” Behöver han det!? Det kan säkert bli bra. Och kräver situationen det så är det ju så. Men det bästa? Ja, det bästa för föräldrarna (s karriär) kanske. Men inte för barnet.
Din blogg är bra på många sätt men det finns ingenting som är bättre än när du ryter ifrån så här. Du borde skriva fler krönikor! Du har en sällsynt förmåga att lugnt och behärskat leverera skarpsynta, smarta, lagom ironiska och skönt komiska analyser av saker i vårt samhälle som år efter år fortsätter att vara fel/snedvridna/orättvisa. Vet inte vad ditt bokprojekt går ut på just nu men om det inte är en bok om jämställdhet, tycker jag att din nästa ska vara det!
Sjukt bra skrivet! Det här frågorna funderar jag på och argumenterar ofta om när mediadrevet (eller kvartersdrevet) går mot någon mamma. Hejja Clara!
Hej Clara! Du lyckas alltid sätta ord på det som kan vara svårt att beskriva. Som detta ämne! Visst har vi kommit väldigt långt i jämstälhetsfrågan jämfört med andra länder rent politiskt. Men fördomarna och olika förväntningar på olika kön lever kvar likt förbannat! Jag hoppas att vi i vår generation (80-talister) ska kunna göra skillnad i denna fråga för jag har uppfattningen att vi har ett annat perspektiv på saken. I alla fall jag och min sambo ser det som en självklarhet att båda ska få vara hemma med barnet, ett privilegium dessutom!
men det verkar vara tufft att bli mamma, många pekpinnar. Jag hoppas kunna hitta en brra balans och bli en bra förälder när det är dags för mig.
Ja mitt i prick! Tack för en läsvärd & inspirerande blog Clara. / Lina
Huvet på spiken! Såå bra skrivet!
Så sant! Med mitt barn sa många “Är du säker på att du inte ska vara föräldraledig längre? tiden går så fort och så vidare…” Det var ingen som över huvud taget reflekterade över att min kille ju faktiskt jobbade när jag var föräldraledig. Hur många sa åt honom att han förlorade tid med barnet? och så vill jag tillägga att allt det här “tugget” om att barn bara är trygga hos mamman?” Ja så är det säkert om pappan inte får tid med barnet!! Barn kan vänja sig vid olika rutiner, de behöver sannerligen inte vara bunden vid en person. Det tar tid att lära vad som fungerar för både pappa och barn, precis som det gör för mamma och barn. Det handlar om att släppa på kontrollbehovet för många mammor och ta för sig för många pappor. Jag tror att det finns så många barn och föräldrar som skulle vinna otroligt mycket på det…
Jag tror att du har rätt tyvärr (generellt alltså inte i allafall förstås)
Kom att tänka på Alice Bah Kunke som pratade i sitt sommar bla om att hennes man tog största familjeansvaret, att hon älskade att jobba och att hade det varit ombytta kön hade ju ingen reagerat. Om man vill höra så är det här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4549119
Vad duktig du är Clara som tar så väl hand om din son!
Jag håller med dig till 100 %. Vi borde vända på den steken lite oftare och berömma mammorna mer… Väl rutet!
kram /iris
Ja det är lustigt det där hur papporna som inte är närvarande över huvudtaget slipper undan med det mesta. Mina tre äldsta barns pappa har hållit sig borta pga missbruk bland annat, hört av sig någon gång ibland och lovat runt men hållit tunt. Ändå blev jag skurk. Nu är de stora nog att förstå så nu får jag inte skit för det längre men det tog ju några år av bortavaro.
Man kan ju dessutom vara ensam förälder trots att man är två. Att man själv tar på sig eller blir tilldelat hela ansvaret och därmed också får ta all skit. Från barn och omgivning. Knasigt det där hur föräldraskapet ofta hamnar på en person trots att man är två.
Hej Clara! Du är så himla bra på att formulera dig och sätta ord på/beskriva saker. Det kan vara befriande att läsa om nånting man själv inte riktigt kan sätta ord på (jag menar dina mer eftertänksamma inlägg över lag, inte bara dagens). Din blogg är bra! Tack för att du delger så mkt med oss i omvärlden, och för att du är ärlig. Jag gillar verkligen bloggen! Ha en underbar dag! /Mia
Å så bra skrivet!
Jag tror att det här är första gången jag kommenterar sedan jag började följa din blogg för typ 2 år sedan.
FY FARAO VAD BRA SKRIVET!
Jag håller med till ett hundra procent!
Jag läste faktiskt den där artikeln om just A.C när han utnämnts och sa till min mor, som inte alls vet vem det är, att det är ju bra jävla konstigt att man får en utmärkelse för att ha varit frånvarande! Modern och styvfadern har ju tagit ALLT ansvar medan denne barnafader har funnits med på helt andra villkor, han har träffat sitt barn några veckor per år – tjoho, father of the year.
Jag förstår var du vill komma, men jag håller inte alls med om vinkeln riktigt. Dåliga journalister med konstiga intervjuer finns det gått om, men jag håller inte alls med.. Oavsett mamma eller pappa så är det förjävligt att man väljer karriären före och inte kan kombinera det på ett vettigt sätt. Alla tänker på sig själa, vem tänker på barnen?
Jag kan hålla med dig här, barnens bästa borde alltid vara i fokus! Problemet är bara ibland att föräldrar o barn inte alltid fungerar helt bra hemma heller…dumt! Vi ville såklart vara hemma och umgås med våra barn och jag har varit hemma en hel del, men när det blir lite för mycket så klättrar allihop på väggarna och sliter på varann. Vi fungerar bäst när vi är borta och hemma lite lagom så att alla får egen tid med vänner m.m. Precis som du påpekade, barnen bör styra (men om föräldern/föräldrarna vantrivs/offrar sig i en situation blir barnen ändå inte lyckliga = det är fasiken mkt svårare än man tror att skapa en lycklig o harmonisk familj!).
Känner igen det där om att närvarande mammor hånas och hatas medan frånvarande pappor hyllas. Har tyvärr själv dessa erfarenheter och det är inte roligt. När man sedan försöker göra något åt det för att ens självkänsla tar stryk, då betraktas man som ännu värre. Det är svårt när man vet att man gör “rätt” och man gör allt man kan för barnen, man vrider ut och in på sig själv för att barnen ska ha det bra, man ursäktar den frånvarande pappan eller pappans sätt att vara mot/med/utan barnen inför barnen när dessa frågar, och som tack för det får man ännu mer hån och hat. För då är ju pappan hjälte (man vill ju inte tala om för sina barn att deras pappa skiter i dem) och man själv blir den som ilska, besvikelse, frustration och sorg tas ut över.
Fy fan säger jag bara.
🙁
Så är det, vi mammor får bara hacka i oss det. Hoppas din självkänsla får lite boost av att veta att så här är det. Den frånvarande pappan får all kärlek som den närvarande mamman borde haft om livet var rättvist-men det är det inte.
Jag har själv haft det som enda tröst ibland och i brist på annat duger det. Det är ju faktiskt helt och hållet sant.
Se på “Pojken som kallades Det” var fanns hans pappa? Pappan är hjälte och inte skurk i boken, men jag anser pappan vara värre skurk än en psykiskt sjuk person som mamman.
När jag födde en liten bebis i december var det självklart för min man att vara hemma så länge som möjligt, men samtidigt, pga ekonomin, kan han inte vara pappaledig lika länge som jag. Då får vi helt enkelt inte ihop det tyvärr. Han vill vara hemma, men ekonomin tillåter det inte.
Men det jag reagerar på är att många tycker att min man är duktig som tar ut en pappadag i veckan. Och gud vad duktig han är som byter blöja på sin dotter och leker med henne! Är jag duktig som är hemma hela veckan och tar hand om henne ensam när hennes far är på jobbet? Nä, jag gör ju bara det som förväntas av mig.
Vi är ju föräldrar båda två, men så fort han tar lika mycket ansvar som jag så är han duktig. Underligt det där.
Det här är en otroligt viktig fråga och jag älskar sättet du tar dig an den. Jag har ännu inga egna barn men känner ändå igen mycket i det du skriver, hos vänner och bekanta. Självklart är det ganska nödvändigt att mamman är närvarande då barnet ska ammas (om man nu kan det, inte alla mammor som det fungerar för) men det är minst lika nödvändigt att pappan får vara med från början så han verkligen får en chans att knyta band till barnet. Jag tror att männen måste bli bättre på att faktiskt våga ha hand om sitt barn tidigt och att kvinnorna måste bli bättre på att våga släppa barnet lite mer.
Sen kanske inte detta löser samhällets sätt att se på hur vem som är en bra eller dålig mamma och pappa. Det enda vi kan göra där är att våga ta diskussionen ofta och uppmärksamma detta ämne ännu mer, fasiken vi lever på 2000-talet, ska vi inte ha kommit längre än såhär?
Dagens sanning! Så jäkla bra skrivet.
Jag tror att denna attityd att det är mamman som ska ta hand om barnet har sin grund i en fantastisk förmån vi har i Sverige att få vara hemma med det nyfödda barnet länge med delvis bibehållen lön och när denna förmån infördes var det mest bara mamman som var hemma. Idag delas föräldraledigheten till viss del av båda föräldrarna och i de fall då mamman väljer att börja jobba tidigt kryper gamla fördomar fram att det är mamman som är bäst lämpad att ta hand om barnet. Jag bodde i ett annat land när vår dotter föddes och där existerar inte någon föräldraledighet med lön och är man den enda i familjen som jobbar så fanns det inget val utan att börja jobba efter några veckors ledighet. Ingen ifrågasatte att jag började jobba och ingen tyckte att jag var en dålig mamma. Pappan studerade och vi var delvis tvungna att lämna vår baby till en dagmamma och det var tufft men vi gjorde det bästa av situationen. Vi delade verkligen på omsorgen och ansvaret av vår dotter. Livet ser olika ut för olika människor och jag är säker på att alla försöker lösa sitt liv som familj på bästa sätt och ingen har rätt att dömma. Uppmuntra istället och stötta!
How so very true!
Especially how us Mums have to deal with the anger & disappointment
And the Dads for the most part, just take the ‘best bits’ or what they choose to deal with …
LOVE PEACE enJOY being a wonderful Mum that you are
Julie
x
Nja… jag tycker att resonemanget haltar en aning i förhållande till AW. Visst döms mammor hårdare än pappor men det är i det här fallet också en fråga om proffession. Jag tror faktiskt det skulle slå precis lika hårt om Jesper Juul eller Lars H Gustavsson blivit anklagade föör samma saker
Clara använde Anna Wahlgrens sovmetod, kanske det är därför hon är skeptiska mot dem som kritiserar AW?
Ja det är möjligt… annars ser jag inte vad AW har med saken att göra liksom? Om man skriver föräldrarådgivningsböcker och sedan visar sig ha grava brister i sitt föräldraskap blir man nog lika kritiserad oavsett kön.
Skulle Jesper Juuls ungar komma med en anklagande bok skulle väl ingen börja älta om mammans roll i det hela? Det är ju HAN som skulle ifrågasättas eftersom hans föräldraskap utgör en del i det förtroendekapital som trovärdigheten i hans böcker och råd till andra föräldrar bygger på.
Ja, jag håller med. Det här inlägget känns väldigt vinklat och läser man Mobergs artikel så framgår det att hon inte ens läst boken Felicia skrivit för att hon är bundis med AW. Känns ju sjukt professionellt att skriva och dessutom få en sådan artikel publicerad.
Glömde o:et såg jag.
Det ska såklart vara oprofessionellt.
Så sant! Denna blinda värld alltså. Att vi behandlas så olika utan att tänka på det…. Sorgligt!
Spot on!
Jättebra skrivet! och så sant, det är verkligen olika förväntningar på mammor och pappor. Det är så mycket småsaker som i det stora hela blir stora & viktiga och när barn kommer in i bilden så ser man verkligen att jämställdheten kanske inte är så självklar ändå. Att det är olika förväntningar på mammor och pappor finns det ju hur många exempel på som helst!
har du tänkt på att han kanske syftade till sina vuxna barn? han har ett med sin nya fru och två med sin gamla. är barnen vuxna och bor på annan ort är det inte så lätt att träffas. Sen kanske de dessutom har sina egna liv och inte heller har tid att träffa sin pappa.. (men jag vill poängtera att jag inte har någon aning om vart hans vuxna barn bor, det är bara en hypotes jag har lagt upp)
Huvudet på spiken som vanligt. Jag fick ofta höra vilken snäll sambo jag hade som tog i stort sett all föräldraledighet med vår dotter så att jag kunde plugga. Att jag tog nästan all föräldraledighet med vår son var det ingen som sa ett ord om.
Det jag är mest glad över är att min sambo fick se att föräldraledighet inte är en lång semester där man låg och myste med en bebis hela dagarna. När jag var föräldraledig kunde jag vara halvt i upplösningstillstånd när han kom hem medan han var pigg och glad och kunde busa med sonen. Han var ju förstående för att jag var trött, men han förstod inte förrän han själv var hemma med dottern. “Ok, nu förstår jag att du var helt slut”, sa han. Ändå pluggade jag på distans och tog hand om dottern jag med, även om han fick ta den största delen.
Nu yrade jag bort mig om helt andra saker än vad jag skulle skriva om. Det jag ville komma fram till var egentligen bara att jag ofta blir förvånad över att vi inte kommit längre i synen på föräldraskap.
Kära Clara,
Jag ramlade in här för ett bra tag sedan och har följt dig alltsedan i det tysta. Men nu är det hög tid att jag skriver ett par ord till dig;
Du är fantastiskt. Så klok och så duktigt.
Jag blir glad varje gång jag kikar in här.
Och jag blir stolt över att vi blir allt fler kvinnor som dig. Som vågar ifrågasätta och se världen som den faktiskt är.
Du och jag lever ganska olika liv; jag lever ett hektiskt storstadsliv, är ett par år äldre än dig, jobbar non-stopp, och kommer nog aldrig att få några barn. I skrivandets stund är du dock en av mina största inspirationskällor men det är du nog för otroligt många fler än mig.
Fortsätt så kära du! Du är fantastisk bortom ord!
Kram Saki
Tipsar om Ylva Elwin-Novaks böcker: “I sällskap med skulden” och “Världens bästa pappa?”. Mycket läsvärt om denna ämne.
Om jag och min karl får barn så kommer samma system fungera dvs. den som behöver åka i sitt jobb gör det och den andra stannar hemma. Mest troligt mig som mor skulle då resa mycket. Det är inte dåligt för barnet, mannen eller mig – bara bra! Make it work. Könet avgör inte vem som är en lämpligare förälder. Särskilt inte i tider med grymt bra mjölkersättning som kan byta ut amning. Alla borde vakna, förverkliga sina drömmar och samtidigt ta hand om sina barn på det sätt som bäst passar dem. Tack!
Innan du frågar en mor eller far, eller berömmer de för deras föräldra-insats – fundera om du skulle berömma insatsen lika eller ställa samma fråga till både mor och far. Om inte – låt bli att fråga eller skippa berömmet.
Vi har väldigt långa traditioner när det gäller mamma/barn-förhållandet. Mamman föder barnet och ammar det (för det mesta) och därav har det bara blivit så att mamman tar huvudansvaret första tiden och sedan rullar det bara på. Tänk er själva i pappans roll, det är inte lätt att bara stiga in och ta rodret där inte.
En annan väsentlig fråga är ju det faktum att männen helt enkelt tjänar betydligt mer och många familjer har inte råd att ha pappan föräldraledig någon längre tid. Ofta sammanfaller ju också familjebildningen med hus- eller lägenhetsköp, vilket frestar på ekonomin ytterligare.
Med detta vill jag inte säga att papporna ska hålla sig bort med gott samvete, utan de ska naturligtvis delta i möjligaste mån. I de familjer där det låter sig göras kan pappan naturligtvis stanna hemma och sköta ruljansen medan mamman går tillbaka till jobbet.
Men handen på hjärtat – är det inte ganska skönt som mamma att stanna hemma med barnen och få en paus från jobbet också? Det finns förstås undantag och de mammorna ska ju få göra karriär om de vill, men måste man göra det med buller och bång bara för att få cred för hur duktig man är?
bra skrivet, jag håller med.. vissa mammor vill ju faktiskt vara hemma med sina barn en tid. Alla familjer måste ju göra det som är bäst för dem.
… och varför tror du att det är så att pappor i allmänhet tjänar mer än mammor?
Det spelar väl ingen roll vad jag tror, men det är ju bara så att män tjänar mera. Och det lär inte bli någon ändring därvidlag under vår livstid.
Jag tror själv att det i stor utsträckning beror på att de inte anses vara primärförälder (till skillnad från mammorna som därmed anses vara mindre pålitlig arbetskraft), att de som grupp inte tar lika stor andel av föräldraledigheten som kvinnor etc. Om alla skulle resonera som dig så kommer denna obalans aldrig någonsin att jämnas ut. För egen del tycker jag att det är viktigt att göra det man kan för att utjämna orättvisor, men det är ju jag…
Om det är så skönt att få stanna hemma med barnen så blir väl den självklara följdfrågan varför det ska vara enbart mammorna förunnat att få ta en paus från jobbet?
Du har så rätt! Blev mamma för första gången för 9 månader sen och det har aldrig blivit så tydligt som nu hur otroligt olika mammor och pappor värderas i det stora samhället och den lilla familjen! Herregud alltså! Nu är jag gravid igen och jag och min sambo diskuterar och kompromissar för fullt för jag vill INTE att vi upprepar samma misstag som vi gjort de senaste 9 månaderna då jag skött all markservice och varit föräldraledig hela tiden.
Håller med dig i mycket av det du skriver. Att många berömmer män men aldrig kvinnor trots att man gör samma syssla. Kanske handlar det om en gammal syn som släpat kvar, att män är duktiga så fort de gör något som ansetts som en kvinnlig syssla.
Samtidigt så finns det lika många mammor som pappor som inte är lämpliga som föräldrar tror jag. Tyvärr! Men det kanske syns mer bland mammor eftersom mamman oftast är den närvarande personen. Sedan när det gäller Åsa Mobergs inlägg eller artikel eller vad den ska kallas tycker jag att det är häpnadsväckande att man kan ha en åsikt om en bok man inte läst. Och att man försvarar det med hur väl man känner personen. Felicias bok visar på att hon INTE FICK träffa sin pappa för mamman. Och det har jag sett det för många gånger i mitt arbete när jag arbetade med utredningar av familjer. Låt oss inte diskriminera åt andra hållet.
När jag har talat om för människor att jag är med barn har de sagt:
– ååå vad härligt då får du vara hemma med barnet i minst ett år om inte mer!
Men jag och min sambo har tänkt dela lika på ledigheten och ta fullt ut och då blir jag inte hemma mer än ca 7 mån. Varför tar folk förgivet att det bara ska vara mamman som är hemma? Jag blir förbannad! Pappan SKA ju också får vara pappa och vara hemma med barnen, det är deras rättighet. Man har ju faktiskt skaffat barnen tillsammans, då ska man väl ta hand om barnen tillsammans också.
Min pappa var hemma lika länge med mig och min syster som min mamma var. Alltså, han fick så otroligt mycket hyllningar av alla dagmammor och dagisfröknar när han tog oss till lekplatser och liknande, en gång var vi till och med med i tidningen. Alla var så sjukt imponerade över min pappa, som gjorde samma sak som alla andra mammor. Han var och är ju såklart bäst men jag är säker på att min mamma tog hand om oss minst lika bra när hon var i lekparken med oss.
En liten reflektion om att kronprinsessan och Daniel anställt barnflicka vore intressant.
Det kanske är knepigt att ha den lilla på dagis eller bara “skaffa barnvakt” om föräldrarna ska iväg på (om än väldigt korta) uppdrag?
Victoria är mammaledig till 17/7. Nannyn har redan börjat sitt jobba. Inga uppdrag existerar alltså.
Kanske bra att låta den lilla knyta an till nannyn?!
Mitt i prick!
Clara
Det är som du säger. Jag tror det är nerärvt i generna sen urminnes tider att kvinnan är den mjuka och mannen den starka som skyddar familjen. Män kommer att fortsätta vara män och kvinnor kommer att vara kvinnor. Utvecklingen är fantastisk för numer kan kvinnor göra karriär om de vill och män kan stanna hemma och byta blöjor. Jag tror vi är på väg mot tider där kvinnnor vill mer, vill jobba lika mycket som männen. Och de ska få göra det om de vill. Men det handlar om att inte tvinga de män som inte villl vara hemma att vara det. Alltså måste man innan man skaffar familj ta reda på vad var och en vill ha i sitt liv. Innan man gifter sej mm. Det finns kvinnor som inte vill barn och män som vill och tvärt om. Man för helt enkelt vara noga med för partner man väljer och att man känner efter vad man själv vill. Mina barn har varit det viktigaste för mej. Det finns dåliga och bra människor, det bästa är att bestämma med sin partner vad var och en vill. Att ha en dialog.
Kram
Jag skulle gärna vilja se vad det finns för belägg för att mjukhet skulle ligga nedärvt i kvinnors gener och därmed betyda att kvinnor är genetiskt bättre lämpade för barnpassning. Lejonhanen är i gemen starkare än honan och det är hans uppgift att vakta ungarna medan honorna är ute och jagar.
Läs gärna boken Tokfeminismen! En mycket bra bok!
http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664429.pdf
Efter att ha läst till sidan 12 så ser jag redan vart det barkar hän – flickor och pojkar beter sig tillräckligt olika för att vi ska kunna tro oss se mönster (och bortförklara alla de som inte beter sig enligt mönstret som “pojkflickor” eller “känsliga pojkar”). Ergo – detta måste bero på bilologiska skillnader och är därför vare sig lämpligt eller ens önskvärt att ändra på. Jag ska försöka läsa mer men eftersom redan introduktionen luktar lite rutten (författaren verkar göra exakt vad hon anklagar tokfeministerna för nör det gäller debattering) så kan jag inte lova nåt.
Jag lyckades ögna mig igenom hela boken. Det är intressant att en bok vars utgångspunkt är att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor innehåller så få naturvetenskapliga källor. Hela kapitlet om genetik (“Man föds inte till kvinna…”) skrivs en populärvetenskaplig bok från 1976 som referens. Det har hänt en del inom genetiken sen dess. Källkritik, någon?
Eller hur? Datorer har också åstadkommit en hel del när det kommer till en smula mer opartiskt vetenskapliga undersökningar. Jag är väldigt nyfiken på exakt hur man 1976 mätte skillnaderna i uppmärksamhet hos pojkar och flickor (12 veckors pojkar tittade tydligen mer och flickorna ägnade sig tydligen hellre åt att lyssna). Hade man oberoende program som mätte hjärnaktivitet eller åtminstone pupillernas exakta rörelser eller stod någon och noterade hur hen uppfattade situationen?
…stavfel..man får vara noga med vad för partner man väljer…
Du har helt rätt, tyvärr är det så. Mammor blir tagna förgivet eftersom det var så förr att kvinnan hade hand om hushållet medan mannen jobbade. Nu när allt ska bli mer jämställt hyllas manen för att han tar hand om barn och hushåll också. Men inte hyllas vi kvinnor för att vi jobbar.
Så sant. Har en killkompis som är pappa, och de gånger han tex inte kan komma på fest så heter det att “han är barnvakt”. Han är alltså barnvakt till sitt eget barn…. Logiken..
Sånt har jag också hört, många gånger! Helt sjukt…
Rätta honom nästa gång då och tala om att han är förälder så kanske han “vaknar”.
En kursare till mig rättade faktiskt själv när han tog hand om sitt eget barn. Skönt att det finns de som tänker också
Det är dock ett faktum att mamman är viktigast under barnets första år i och med amning, barnet känner igen mammans hjärtslag från tiden i magen och känner sig trygg i mammans famn. Pappan är självfallet lika viktig, men på ett annat sätt och hans roll kommer att vara mer framträdande lite längre fram. Detta gäller så klart framför allt om barnet är ens biologiska. Har man fått möjligheten att ta hand om ett fosterbarn eller att adoptera ett barn är bådea lika viktiga för att få barnet att känna sig tryggt.
Jag personligen är trött på att inte räknas för att jag ser det som mitt jobb att vara mamma. Bara för att jag och min man har valt att uppfostra vår dotter utan hjälp av barnomsorg de första åren anses jag av många vara en svag kvinna som har gått i fällan. Feminismen har gått för långt då man inte längre räknas om man väljer att vara hemma några år längre för att uppfostra och vägleda nästa generation. Feminismen har gått för långt då en egen företagare eller högt uppsatt chef räknas som bättre och starkare än en som tar hand om människor.
http://www.nwt.se/asikter/insandare/article1061233.ece Läs detta och fundera igen på om “feminismen gått för långt”.
Istressant läsning. Männen är ofta starkare individer och det håller jag med om. När det gäller arbetsmoralen kan jag bara se till mig själv och min man, där jag tydligt ser att jag automatiskt väljer familjen före arbetet. Om det gör mig till en sämre arbetstagare vet jag inte, men jag ser också att min man lägger ner mycket mer kraft och energi i sitt arbete än vad jag hade gjort. JAG ser en skillnad på män och kvinnor och JAG tror att de skillnaderna är medfödda och att det ska vara så. Felet kommer när det ena är bättre än det andra, när det värderas lägre att vara sjukvårdare eller förskolelärare (vilket är typiska “kvinnojobb”) och högre att vara läkare eller gymnasielärare. Vi behövs ju allihop. Alla olika personligheter behövs.
Jag vill börja med att säga att jag till fullo respekterar dina val, AnnaMarie.
Som du skriver så behövs alla olika “personligheter”, dvs. alla individer oavsett kön. Men att din man lägger mer kraft och energi i sitt arbete har nog inte så mycket att göra med det faktum att han är man. Jobba hårt gör människor världen över varesig de är män eller kvinnor. Jobbar någon hårdare än en annan kanske det beror på att personen gillar sitt jobb mer, eller är så illa tvungen.
En stark individ kan man vara oavsett kön eller läggning. Jag kan inte hålla med om att män skulle vara starkare i den aspekten. Jämför jag mina vänner är det betydligt mer jävlar anamma i (de flesta) kvinnorna än i (de flesta) männen. Återigen, detta beror inte på kön, utan på vad livet erbjudit och hur man tagit lärdom.
Och vad gäller arbetsmoral… ptja, utan att hymla kan jag säga att min är högre än min mans, att jag inte alls längtar till familj, och att detta även speglas i mina systrars levnadssituationer. Om någon skulle säga till mig, öga mot öga, att jag har sämre arbetsmoral än min man PÅ GRUND AV att jag är kvinna, skulle denna, ärligt talat, få en rungande smäll i ansiktet och jag skulle hoppas på långvarigt ringande i öronen.
Slå ett slag för kvinnojobb och kvinnors jobb!
Men om det (som du verkar anse) är så att kvinnor har sämre arbetsmoral så är det väl snarare fullständigt röttvist att “kvinnojobb” värderas sämre? Om kvinnor generellt går till sina jobb som vårdare av andras hälsa och kommande generationers utbildning lite halvhjärtat så kanske det till och med är bäst att återgå till hur set var förr, när allt var bättre, och se till att alla jobb utanför hemmetsköts av män. Vi kanske dessutom ska undvika att kalla uppgifter i hemmet för arbetsuppgifter eftersom den kvinnligt lägre arbetsmoralen då skulle kunna göra att vi kvinnor inte ens är lämpade att sköta hemmen.
DU kanske tror att genetiska skillnader mellan kvinnor och män ger den här typen av bekväma generaliseringar men hur mycket genetik har du då studerat? Anser DU att DU också kan dra liknande slutsatser baserat på ras tex. Det finns ju fortfarande tydligt mätbara skillnader på alla möjliga fronter när det kommer till etnicitet – ska vi börja dra samma slutsatser om arabers eller germaners olika arbetsmoral eller lämplighet som föräldrar osv?
Är den insändaren på fullaste allvar? På riktigt? Den gör mig lite mörkrädd.
Personen menar alltså att jag inte sliter som ett djur för att komma dit jag vill? Att jag inte är målinriktad så in i bomben? Att jag saknar arbetsmoral?
Så jag har en svag personlighet? Och allt detta för att jag föddes till kvinna…
Vidare tycker alltså den anonyma skribenten att anledningen till att få kvinnor finns bland de rikaste i världen (som om denna lista vore en tillförlitlig bakgrund till forskning om arbetsmoral), är för att kvinnor är sämre än män, inte för att kvinnor generellt sett givits sämre förutsättningar?
Och män har BÄTTRE fysiska egenskaper, inte bara andra? De flesta jag känner med arbetsskador är män, inte kvinnor, förutom om de jobbar inom hemtjänst/äldreomsorg (vilket talar för sig själv).
Men det är väl bara att svälja insikten – med kvinnor vid rodret utvecklas inte Sverige. Ja, så måste det ju vara. Män är ju, trots allt, bäst.
Inte ens kardiolog skulle kunna skilja på individers olika hjärtslag, så dte är struntprat det där med att bebis känne rigen hjärtslag. Hur många som helts slutar amma inna barnet uppnår förskoleålder men pappor är inte hemma ändå.
Och det är INTE ett faktum att mamman är viktigast. Det som är viktigast är att barnet knyter an till någon. Och det finns forskning som säger att barn kan knyta an till flera personer samtidigt
Bra skrivet! Läs boken Tokfeminismen här: http://www.timbro.se/bokhandel/pdf/75664429.pdf
Mycket intressant läsning.
Andreas Carlsson har i alla fall en bättre relation med sin son än jag men min pappa. Det var över ett år sedan han orkade lyfta luren och ringa mig.
Alla dessa antaganden, ge exempel på när det hänt. Feminismen håller ofta liv i ideologin med hypotetiska fall, ja det kan vara så – eller inte. Farligt att hålla feministelden igång med “så här skulle det säkert vara om det var omvänt”-argument.
Precis. Huvudet på spiken. Det är så irriterande att det inte är klokt!
Vårt barn har inte ens fötts än (bf om en vecka!!) men jag har redan hört en hel del kommentarer. En sak är säker – hur man än gör så gör man fel, och man ska ha dåligt samvete som mamma.
När det gäller pappor så tycks ekonomi vara en helt okej sak att “skylla” på. Alltså “han kan inte vabba för då förlorar vi så mycket pengar” eller “om han hade varit pappaledig så hade vår ekonomi blivit mycket sämre”. Och då accepteras lösningen. Inga frågor. “Alla gör som de vill”. Men om en mamma säger samma sak, då tar det hus i helvete! För vilken mamma värdesätter PENGAR mer än SITT BARN?!
Min man har KRÄVT att vara hemma nio månader med vår son. Han har pratat med så många pappor som ångrar att de satt inkomsten före småbarnsåren, så något annat än att han skulle vara hemma när jag slutat amma har varit otänkbart för oss båda.
Vi har inga dyra levnadsvanor, vi har ingen bil och vi gör inte några dyra långresor. Visst kommer inkomsten att bli lägre när han är hemma, men vad vi förlorar ekonomiskt är ingenting mot vad vi som familj vinner på det här. Förhoppningsvis så ska jag få ett jobb, och då blir ju ekonomin bättre.
Det handlar oftast om prioriteringar. Och om man inte kan undvara de där tusenlapparna som inkomsten minskar med när man får föräldrapenning istället för lön så kan jag tycka att man lever över sina tillgångar. Man kanske har köpt ett dyrare hus och har finare bil än vad man egentligen har råd med. Men alla får väl prioritera som de vill. För mig är familjen viktigare än ett lyxigt hus, men alla är ju inte som jag heller. Och tur är det…
Mina manliga kollegor åker ibland hem tidigare från jobbet för de måste vara “barnvakt” åt sina barn när mammorna ska iväg några timmar på kvällen. Haha skrattretande..
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab
Den här artikeln har du ju säkert redan sätt, men skrattretande/tårframkallande är den verkligen.
Mycket klokt skrivet som vanligt!
Klockrent inlägg! Du satte verkligen ord på problematiken. Jag får redan nu ofta frågor om jag ska vara mammaledig, och får alltid så förvånade reaktioner på att det ska jag inte. Alla verkar tro att man inte kan studera (jobba) på heltid och ha ett småbarn, men det går bara man vill och har ett bra system på saker och ting.
Jag är helt för att man ska kunna dela på föräldraledigheten osv osv men jag är allra helst för att var och en skall kunna välja själv. Sedan har jag en annan åsikt också som jag eventuellt skulle kunna bli halshuggen för, men here goes: anledningen till att det största ansvaret alltid har hamnat på modern är för att det är hon som har maten. Alltså idag kan man ju arbeta runt problemet med mjölkersättning och att en del väljer att inte amma osv men det är ju inte så svårt att förstå varför ansvaret ur ett historiskt perspektiv hamnade på modern. Det här låter ju hemskt å så men den bilogiska skillnaden mellan man och kvinna i det här fallet kommer ju knappast att försvinna. Bröstpumpar och ersättning är ju relativt nya påfund i jämförelse med det faktum att människan reproducerar. Bröstpumpar och ersättning tillhör ju inte det naturliga beteendet även om det idag går alldeles utmärkt att använda sig av dessa för att på sätt kunna föverkliga sig själv eller för att var och en ska kunna välja individuellt. Så nu kan ni hoppa på mig om ni vill:)
Jag hoppas på direkt! hade bröstpump fungerat hade ingen annan än jag varit lycklig för att kunna få en stunds “frihet” men dessvärre fungerar det inte för alla och är därmed inte ett alternativ man kan räkna med om man nu inte vill skippa amning helt.
Jag menar inte att det alternativet existerar eller finns för alla. Det användes mer för att “lösa” eller späda ut resonemanget om att det största ansvaret hamnar på mamman eftersom det är hon som producerar mjölken. Problematiken kring detta att mammor tar det större ansvaret för barnet bottnar i ett biologiskt faktum. Sedan finns det självklart undantag som bekräftar regeln. Alltså kvinnor som inte kan amma sina barn osv. Och jag säger inte heller att alla måste amma, jag ser bara problematiken och vart den kommer ifrån.
Vi har massor med biologiska förutsättningar och tillkortakommanden som vi sätter oss över dagligen. Bröstmjölksresonemanget är därför en fullständigt orimlig bas för fortsatt ojämställdhet. Idag måste du tex inte vara född med perfekt syn för att kunna bli pilot eftersom vi kan åtgärda ev synfel. Och eftersom vi kan se hur barockt det skulle vara att inbilla sig att man med nödvändighet blir en bättre pilot om man är född med perfekt syn så hade man ju kunnat hoppas på samma klarsynhet när det gäller att intelligensmässigt sätta sig över instinkten att tro att man är viktigare och bättre lämpad som förälder för att man producerar egen barnmat när det finns massor av alternativ.
När det gäller kvinna/man-debatter upphör jag aldrig att förvånas över hur många människor som vill luta sig mot vad de verkar se som oöverbryggbara instinkter. Jag hyser en smula mer tilltro till vår förmåga till analytiskt tänkande än så. Vi har uppenbarligen förmågan att kunna ändra både våra förutsättningar och vårt beteende men det kommer kanske alltid finnas folk som hävdar att det inte är någon mening att försöka flyga för att gud(evolutionen) inte har gett oss vingar.
Det jag skrev menades inte som någon slags propaganda för fortsatt ojämställdhet. Sedan tycker jag det verkar konstigt att man måste som du säger sätta sig över sina biologiska förutsättninger eller tillkortakommanden. Jag gör det bästa av mina, som jag väljer att se det, bilogiska förutsättningar, varje dag. Varför måste allt vara svart eller vitt alltid? Folk verkar vara så förvånade över hela fenomenet att kvinnan drar det största lasset med ansvar för barnet. Och jag försökte belysa att det inte alls är något konstigt att männen har hamnat där de nu är. Jag har aldrig sagt att det är så det bör vara, jag hoppas verkligen att min man tar sitt ansvar och inte förväntar sig beröm om eller när vi skaffar barn. Jag ville lyfta fram den relativt naturliga (historiska) förklaringen till ansvarsfördelningen. Bröstmjölk eller näring tycker jag i sig kan fungera som bra argument över lag då det är livsviktigt för att barnet ska överleva, men jag menade det inte som ett argument i en debatt om jämställdhet där jag skulle vara emot det samma.
Men det kan ju vara så att man tycker att bröstmjölken är så viktig att man inte vill ge sitt barn ersättning. Det är under en förhållandevis kort period som man ammar om man ställer det i relation till ett barns hela uppväxt. Då kanske flertalet mammor faktiskt tycker det är helt okej att vara den viktigaste personen i sitt barns liv, för den korta perioden.
Ingen i Sverige måste välja mellan jobb och amning, man har rätt att gå ifrån på jobbet för att amma.
Det där är ett väldigt konstigt argument. Vem, som pendlar till sitt arbete, kan gå ifrån för att amma?
Ja, det kan jag absolut hålla med om. Men det verkar ju tyvärr som att många inte alls begränsar mammans tid som den viktigaste personen i sitt barns liv till de där första månaderna då barnet ammar. Och det verkar inte heller som att det finns särskilt mycket vilja att dela på resten av vare sig ansvaret eller närheten. Mammor verkar både lastas med det fulla ansvaret och den fulla rätten till barnen och papporna spelar den ständiga birollen föräldrarmässigt. Faktum är att jag ofta tycker att pappor behandlas som äldre syskon till sina barn (“oh, vad duktig han är som hjälper till så mycket”). Väldigt obehagligt i mina ögon.
Ja mycket obehagligt absolut. Jag ville liksom bara påpeka att vi ju absolut inte behöver slå ner på männen och säga att de skall bättra sig och ta mer ansvar. Jag tror att kvinnor är lika stora bovar i detta drama, det är ju vi som hejar på och talar om hur bra de är när de är hemma och tar barnen till lekparken.
När jag gick tillbaka till jobbet ( dottern 10 mån) och pappan tog över var det många som var förvånade över att jag skulle arbeta heltid. Som om nån ifrågasatte att mannen jobbade heltid då jag var hemma. Nej jag tror att man måste införa delad föräldrarpenning rakt av om människors synsätt ska kunna förändras.
Eller också låter man folk bestämma själva hur de vill dela föräldraledigheten. Jag vet vilket jag föredrar.
Jo att alla får välja helt själva vem som ska vara hemma och hur länge håller jag med om däremot ska inte det fria valet finasieras med gemensamma medel. Jag vill inte att mina skattepengar går till att upprätthålla ett ojämlikt system som gör att kvinnor tar största ansvaret och därmed får lägre löner pension etc. Arbetsgivare måste nog den hårda vägen lära sig att det är lika “dåligt” att anställa en man. Hälften var med föräldrarpenning sen om nån vill vara hemma och bli försörj av den andre är det valfritt.
Mycket bra poäng!
Lisa, det argumentet har jag hört så många gånger nu att det börjar bli tröttsamt. Du vill inte vara med om att dina skattepengar går till att upprätthålla ett ojämlikt system. Enligt lag har en familj rätt till 480 dagar föräldrapeng, delar man lika, alltså 50/50, använder en familj 480 dagar av “dina” skattepengar. Om pappan tar ut fler dagar än mamman eller tvärtom tar de tillsammans ut 480 dagar av “dina”skattepengar. Oavsett vilket val en familj gör så tar denne familj ut 480 dagar av “dina” skattepengar som de enligt lag har rätt till.
Om familjen väljer att mannen ska ta ut 80% av föräldradagarna och kvinnan 20%, vill du då fortfarande inte finansiera detta val med “dina” skattepengar? Jämlikhet är inte bara en kvinnofråga utan en fråga för alla oavsett kön. Med ditt krassa argument borde i så fall mannen som tar ut fler dagar(det som vi hela tiden eftersträvar) inte få lov till detta utan ska enligt dig efter 240 dagar börja försörjas av kvinnan som arbetar.
I mina argument utgår jag från att de flesta familjer i Sverige lever i så pass jämlika förhållanden att de tillsammans kan prata och diskutera sig fram till vilken lösning som är bäst för just deras familj. Sen finns det givetvis de familjer där mamman vägrar dela med sig av föräldradagarna och familjer där pappan vägrar vara pappaledig, vilket tyvärr är väldigt sorgligt.
Men för att komma tillbaka till ditt argument om dina skattepengar. Tänk om jag skulle slänga ur mig att “nä, jag har inte lust att mina skattepengar går till DIG och DIN familj, för jag tycker inte att du och din man är bra föräldrar pga de val ni gör eller de åsikter ni har”.
Jag menar vem är DU att bestämma över hur vi andra väljer att dela upp vår föräldrapenning, när vi enligt lag har rätt att välja fritt utöver de dagar som enligt lag är vigda för just pappan/mamman.
Du pratar om rätten att få välja, men du motsäger dig själv när du sedan skriver att om en familj väljer att mamman ska ta ut fler dagar än pappan, då ska de helt plötsligt inte få lov att använda de föräldradagar som de enligt lag har rätt till, för då är mamman helt plötsligt en jäkla snyltare på samhället. Helt plötsligt ska de familjer där man valt att mamman ska ta ut flest dagar stämplas som en ekonomisk börda för samhället.
480 dagar är 480 dagar, sett ur ett rent ekonomiskt perspektiv belastar en familj som väljer att mamman ska vara hemma fler dagar än pappan inte samhället mer än en familj som väljer att dela 50/50 eller en familj som väljer att pappan ska vara hemma fler dagar än mamman.
Istället för att skuldbelägga familjer, i ditt fall kvinnan, som väljer annorlunda än dig borde du lägga din energi på att fokusera på hur vi tillsammans ska kunna förbättra villkoren ute på arbetsmarknaden för både män och kvinnor när det kommer till just föräldraledigheten. Fortfarande är det många chefer som inte godtar att mannen vill vara pappaledig, där har den enskilda mannen ett ansvar att säga ifrån då han har lagen på sin sida. Vår regering borde införa någon slags böter för de arbetsplatser där cheferna motsätter sig att en man vill vara hemma länge med sitt barn. Mannens rätt till att vara föräldraledig borde vara lika viktig som rätten för kvinnan att få lika lön för lika arbete och att man som kvinna inte ska få sämre villkor för att man varit hemma länge med sitt barn.
Istället för att skuldbelägga den enskilda familjen så hade det varit bättre om du istället lagt din energi på att reflektera hur du ser på ordet jämlikhet. När det kommer till just föräldradagar och jämlikhet kommer samhället tyvärr aldrig komma längre just pga av att folk som du inte kan se the bigger picture utan bara tänker egoistiskt i form av “mina skattepengar”.
Vill tillägga att jag och mitt barns pappa var hemma hela första året tillsammans för att vi hade möjlighet till det, rent ekonomiskt belastade jag inte den Svenska staten eller DIG ett dugg då jag vid den tiden arbetade i Köpenhamn och fick barselspenge från Danmark. Min man har fortfarande alla sina föräldradagar kvar att ta ut trots att han varit hemma ett helt år, så DINA skattepengar har vi hvert fald ikke brugt.
Bra och mycket intressant!!
Hej, Ja alla gör vi våra val och jag tycker att alla ska få lov att göra sitt val utan att bli för kritiserad.
Eller så kan man baka scones och njuta av dem…jag har lagt ut en superduper gott recept på scones på min blogg. De tar bara en kvart att göra och är sååååå goda.
Fantastiskt bra skrivet Clara, jag kan inte annat än att hålla med dig. Och med en bulle i ugnen funderar jag nu ännu mer på detta obehagliga fenomen än någonsin. För det är verkligen obehagligt och skruvat hur förväntningarna på mammor och pappor är totalt olika.
Så himla sant. Jag såg på Skavlan förra fredagen och då fick Fredrik besök av författaren till “Män är från Mars, kvinnor är från Venus”. Något jag reagerade väldigt starkt på, förutom att han delade upp kvinnor i män i två olika raser och hävdade att kvinnor hade vissa egenskaper och män andra och inte alls hade skilda personligheter från kvinna till kvinna och man till man, var just hur han sa att männen kunde HJÄLPA kvinnorna med hushållsarbetet. Han hade väldigt många åsikter som enligt mig var helt galna, ta dig gärna en titt på det programmet.
http://www.plazakvinna.com/news/entertainment/?ID=1934
Bra skrivet! Mycket tankvärt!
Är det inte konstigt att det oftast är kvinnor som moraliserar över sina medsystrar. Har en känsla av att det är fler kvinnor än män som berömmer den man som är barnledig.
Jo det är det, det är tyvärr oftast kvinnor som lyfter pekpinnar och moralkakor. Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Hemma hos oss är det ja som har högst lön och jag vill tillbaka efter 6 månader och varför inte?jag har ju valt en partner som jag tror blir en bra pappa och han blir en lika bra förälder som jag
Är stolt mormor till ett barnbarn. Det som gjorde mig oerhört glad var när den blivande pappan sa att han skulle vara föräldraledig lääänge. I morgon börjar barnbarnet på dagis och kommer att spendera en del tid är där. Tilläggas kan att min svärson är maskinförare och kör oerhört stora maskiner samt att han är jägare. Två saker som många ser som macho. Det är ändringar på gång, men det tar tid 🙂
Lika bra skrivet som alltid! Jag har ett boktips trots att jag redan tror att du har läst Liv strömquists böcker – läs Prins Charles känsla, otroligt underhållande som sätter pricken över i väldigt många gånger. =)
Ska man tro Aftonbladet, är det dessutom mammornas upgift att se till att pappor ens hamnar på den nivån. Det är väl nästan varje månad nu som de skriver en artikel som börjar med ordet “Mammor!” och sedan ska de beskyllas för att tar ifrån papporna möjligheten till att ta hand om sina barn eller städa eller vad det nu är. Man kunda tycka att papporna som vuxna människor skulle kunna ta en del av ansvaret för sitt eget föräldraskap, men tydligen är allt kvinnornas fel.
i väntans tider man går- och det är precis det här jag och min sambo diskuterar och som jag funderar så mycket kring. Hur jag som kommande mamma ska göra för att få den blivande pappan in i mamma-barn symbiosen, och hur den blivande pappan ska göra för att bli en del på sina villkor och hur ska vi dela på ledigheten när båda vill vara hemma med barnet och inte förlora en minut samtidigt som vi långsiktigt båda vill ha någon slags karriär.hmm
Jag säger inte att du har fel. Visst beröms män mer för att det är fortfarande inte så vanligt att män är hemma och därför får de beröm. Ingen berömmer det som är “valigt“.
Men så kan man ju ta allt tvärtom också om man nu ska vara petig. Om en man lagar bil så är det ingen som säger att han är duktig, men om en kvinna gör det så får hon en himla massa beröm. Likadant med all renoverings o bygnads arbete. Jag får ofta beröm att jag målar o fixar här hemma. Så jäkla duktig ska jag vara säger alla. När min man målade vardagsrummet var det ingen som berömde honom för det ansågs som normalt. Eller när han byter däck..
Om en kvinna tjänar pengarna i hushållet(som du gör) så är det Ok. Till o med mycket bra att du kan försörja din man med din blogg(ditt arbete alltså). Men om en man försörjer sin fru så tar det en hellvete loss. då sitter hon i kvinnofälla o allt annat.
Jag tycker att alla ska leva i sina familjer precis som de vill. Om mamman vill vara hemma i flera år o pappan jobbar så varför inte. Är alla nöjda i familjen så är det ju ingen fel med det.
WORD!
Sant, även om jämställdheten har kommit långt så dömer vi vid tillfällen fortfarande efter gamla värden. Jag har tänkt lite på en reklam på TV där pappan suckar över att dottern inte vill sova när han vill se matchen på TV. Jag undrar hur folk skulle reagera om en mamma skulle sucka över samma sak, skulle det vara “lustigt” på samma sätt då?
exakt va jag och”gubben” säger här hemma:) han blir så arg över att pappan (i telias? reklam) ska framstå som att han inte vill ta ansvar för sitt barn, medan mamman i comhems reklam glatt pausar för att byta blöja…
Men vet du vad det värsta är? Det är vi kvinnor som dömer hårdast. Inte männen.
“Vi” kvinnor? Tala för dig själv. Varför ska jag som kvinna skämmas för att det finns de som dömer mammor?
Du behöver inte skämmas- om inte du har fallit in i mönstret att berömma män för att de är någorlunda jämställda. Men faktum är att de som hårdast dömer arbetande mammor är andra kvinnor.
Ja men vad spelar det för roll vem det är som dömer mammor? Känns inte relevant. Har någon sagt att det är män som klagar? Alla borde väl tänka efter själva om de är dömande, vare sig de är kvinnor eller män, så att beteendet upphör.
Det spelar en himla roll. Om mammor dömer mammor i exempelvis frågan om föräldraledighet så är det mammorna som upprätthåller ett förlegat synsätt. Självinsikt tack! ransaka dig själv för att se vem du dömer!
Jag tror visst att en stor del av denna syn kommer från arbetslivet och att det inte är lika accepterat på många arbetsplatser att pappor är föräldralediga lika länge som mammor, MEN jag tror också att det finns lika konservativa hållningar bland kvinnor, som inte “släpper in” männen.
Min man har tagit det största ansvaret för barn och hem och vi har delat lika på föräldraledigheten. Jag har ammat båda mina barn i över ett år, samtidigt som jag har jobbat heltid från att de var 8 månader gamla. Det kräver lite planering, men det har inte varit något problem.
Det finns ett starkare band mellan barn och mamma. Kvinnor drar oftast längsta strået i vårdnadstvister – det är ingen slump att det är så.
Ge mig en enda vettig anledning att tro dig.
Jag skrev om det tidigare här som en kommentar. Jag tycker som sagt var inte alls att det är konstigt att modern får den större ansvarsbördan då modern naturligt bär omkring på maten till barnet. De bilogiska förutsättningarna har gjort att det blivit som det blivit. Tack och lov så är ju bebisar idag inte lika beroende av att mamman förser dem med mjölk. Män är lika bra lämpade som kvinnor för färäldraskap det är jag säker på men faktum är att männen fortsatt inte kan producera bröstmjölk eller amma. Fint att man i modern tid kan orda matning på annat sätt då.
Det starkare bandet kan nog lätt relateras till att mammorna tar ut den merparten av föräldraledigheten.
Helt rätt, bra skrivet!
Tack för ett bra inlägg! Kan inte annat än att instämma.
men felicias pappa FICK INTE!!! “flocken skulle vara samlad”. det är inte lätt för en pappa att tex få vårdnaden om ett barn. jag vet flera pappor som kämpat halvt ihjäl sig för att få vara med sina barn efter en skilsmässa. men det är oerhört svårt många gånger om mamman inte vill samarbeta. på det viset är det förtvivlat orättvist att vara pappan.
och nu upplever jag det som att du försvarar anna. tänk att ingen som använt sig av hennes hemska metoder kan tänkas “byta sida” och tro på felicias sorgliga historia. tror ni hon berättar om sin barndom och bryter kontakten med sin mamma för skojs skull????
nej, de som försvarar anna gör det för att rättfärdiga att ni “kurat” ert barn.. sluta se henne som nåt jävla helgon/gudinna. usch jag skulle skämmas om jag gjort det mot mina barn.
för övrigt håller jag med dig: för jävla jävligt att det är som det är i skillnaderna mellan mammor och pappor!
Bra inlägg, håller med. Jag tycker Clara försöker plocka en billig poäng genom att länka till Åsa Mobergs märkliga artikel. Ett lästips om en av dessa pappor som omyndigförklarats av samhället med mamman i spetsen är Michael Alonzos “Ge aldrig upp”. Öppnade mina ögon för hur man särbehandlar föräldrar i samhället.
Håller med dig Linda!
Har du läst Egalias döttrar av Gerd Brantenberg? Om inte så gör det! Den vänder på samhällsnormen där männen istället är de som vårdar barnen och har en underställd maktställning i samhället, och trycker på hur språket både speglar och garanterar en rigiditet i rådande förhållanden. Den är visserligen rätt överdriven, och skildrar snarare problem som var större på 60-70 talen. Men det förtar inte poängen, och den är väldigt intressant att läsa då den förmedlar en humoristiskt raljerande känsla över hur absurt det faktiskt är att könen skall avgöra människornas villkor. Tips, tips, tips!
Sjukt samhälle… Och då ska man veta att Andreas Carlsson inte ville ha ngt med sitt barn att göra under första tiden. Och att han varit frånvarande större delen av sonens liv. Tycker det är ett hån mot alla fantastiska mammor och pappor där ute som skulle göra vad som helst för sitt barn.
Bra skrivet Clara tills du drar in Åsa Moberg och hennes enkelspåriga väninnekänslor för Anna Wahlgren. Går det inte att kritisera en mamma om en själv är kvinna och feminist? För det finns mammor som uppför sig klart olämpligt, som t.ex. Anna. Supa (vara full inför barn!), röka hejdlöst och träffa olika karlar (och en massa annat som verkar helt sjuuukt) kan inte vara att ta hänsyn till sina barns bästa. Hon är bara människa ja visst, men hon kunde skött det snyggare. Försvara henne inte, det är att kränka människor som t.ex. Felicia. Hon är förresten också kvinna och mamma, ja hade hon varit man så hade trovärdigheten varit under noll eller? Fast det verkar den vara nu med, hur går det ihop egentligen? Alla människor har två sidor, en bättre och en sämre så varför skulle Anna, enligt Anna-förespråkarna, bara ha en bra? I hennes fall är den sämre sidan oerhört obehaglig att ta in.
Det du skriver är både sant och sorgligt.
Håller verkligen med om att pappor får oförtjänt med beröm fast de är frånvarande och när de gör saker.
Men tycker det är bra att AW kritiseras eftersom hon skadat och skadar barn med sina misshandelsmetoder som kränker barnet. Det är helt sjukt att man kan manipulera sömnlösa förtvivlade föräldrar att trycka ner sina barn i sängen och låta dem banka sig gula och blå i huvudet, låta dem skrika natt efter natt utan tröst, förminska deras känslor osv. Jag får fortfarande ont i magen när jag tänker på saker hon skrivit som “stöd” till rådlösa föräldrar. Jag har länkat till den tråden förut här så jag ska väl inte göra det igen. Jag vill bara att barn ska bli behandlade med kärlek och respekt, även de som har svårt att sova.
WORD!
håller med. inom psykologin kallas det “inlärd hjälplöshet”. är uppriktigt förvånad över att clara använt sig av AW:s metoder. är dock inte förvånad att hon nu försvarar AW..
Sedan kan man ju fråga sig vad “svårt att sova” egentligen är för ett barn under året. I kulturer där man bär sina barn med sig ammas ett barn i genomsnitt 17-24ggr per dygn…. All bebisar ska “sova hela natten” är ett påhittat modernt krav, inte en del i bebisens naturliga behov eller beteendemönster. Vissa individer gör det, lika många gör det inte.
Se förresten vad jag skrivit om Jesper Juul längre upp. Tycker inte “mammor får mer kritik”-kortet går att spela ut i det här läget även om det kan stämma i andra situationer.
JA!
Grattis Clara till att ha hittat en man som är som alla män borde vara: stolt över att vara pappa och tar sitt alldeles egna självklara ansvar för sitt barn.
Jag är också lyckligt gift med en sådan man och har heller inte fått några (positiva) kommentarer att vi delat föräldraledigheten lika för våra barn. Det får däremot han höra…
Helt rätt Clara! Superduperbra skrivet! Är skilsmässobarn och känner väl igen mig i att pappan inte behöver anstränga sig lika mycket som mamman för att få lika mycket cred för det. Har t.o.m. kommit på mig själv med att döma min mamma hårdare än min pappa, han har kommit undan för lätt ibland 😉 Hoppas dina åsikter i ämnet blir uppmärksammade!
Jag är också skilsmässobarn. Har med mina två syskon växt upp delvis hos mamma. Visst har hon slitit hund och tagit hand om oss, men hon har också idiotförklarat vår pappa och hindrat oss barn från att träffa honom. När de skiljdes så ryckte hon upp oss från byn där vi växt upp och flyttade 15 mil till närmsta stad. Vi fick inte vara med att bestämma, utan tvingades lämna allt, inklusive kontakten med vår pappa. Min mamma har slitit som ett djur för oss barn, det är sant, vi är allt för henne. Men det var också hon som bröt min kontakt med pappa och det har jag svårt att förlåta henne för. Det här är inget ovanligt, tvärtom, det är mer regel än undantag att mamman omyndigförklarar pappan och tar barnen med sig. Och samhället låter det hända.
Ojdå, det var tråkigt att höra. I mitt fall drog pappan iväg och själv har jag fått fara fram och tillbaka för att få träffa honom, på hans villkor. Jaja, hoppas vi skilsmässobarn lär oss något av det och försöker förhindra att ta efter våra föräldrar…
HURRA!!!
Underbart inlägg!
Tack, nu ska jag jobba och min lille har precis fyllt ½ år.
Heja Clara!!
Hurra! Det är underbart att läsa det du skriver här ovan! Nog för att jag gillar och kika in och hitta ett recept eller fina bilder, men detta-Raka texter fulla av känsla det är ändå det bästa! Ha en toppen tisdag och fortsätt att vara den allra bästa Clara!
Du har så mkt rätt. En sak jag reagerar på (min man också för den delen) är när jag kanske är iväg på egen hand & frågan om “passar pappa den lilla?” Passar?! Nej han är hennes pappa, han passar inte henne. En av många saker.
FYI:i andra sammanhang får inte pappan några applåder. i en vårdnadstvist får pappan inget stöd av samhället. all support går till mamman. som då anses vara så mycket viktigare för barnet.
faktum är att det inte är hela sanningen, den som barnen är skrivna hos är den som vinner fördelarna med bostadsbidrag, eventuellt underhåll, vart barnen ska gå i skola/förskola.
I dagsläget blir man inte av med vårdnaden av sina barn hur som helst.. och tur är väl det för alla mammor och pappor.
Så väldigt, väldigt bra skrivet Clara!!!!!
Ett sentida exempel är ju Laila Bagge som åkte till tv-studion och satt i Idoljuryn någon enstaka timme en eftermiddag när hon nyss blivit mamma och fick massor av kritik för det. Bakom kulisserna fanns bebisen med pappan och hade det – förmodar man – alldeles utmärkt. Laila Bagge försvarade sig sig bra och självklart, att hon hade en man som ju var fullständigt kapabel att ta hand om sitt eget barn en stund. Men självklart fanns det folk där och skrek DÅLIG MAMMA! Mycket orättvist!
Fruktansvärt bra skrivet.
Precis så!
Jag började jobba när mitt barn var 5,5 månad. Pappan var pappaledig under den tiden. Och det var det alternativ som passade vår familj just då bäst. Det sjuka är att pappan fick massor med komplimanger om hur otroligt DUKTIG han var som var hemma med barnen, som om han vore något alldeles extra som var hemma med sitt barn.
Jag fick inte höra att jag var duktig som delammade trots att jag jobbade, vilket innebar att gå upp skittidigt och komma hem och amma det första jag gjorde efter jobbet. Istället var jag en lite sämre mamma, jag som valde “mig själv” före barnen… jojo .. “mig själv?” jag hade ju då snarare kallat det för levebröd, men att kvinnor kan dra in pengarna i en familj kanske är för svårt att förstå för vissa. :-/
Läste Åsa Mobergs text, den var väl på rätt låg nivå ändå? Hon tänker minsann inte läsa boken och ack och ve om hennes kära vän AW vars råd människan säkert tagit och spridit, faktiskt inte var rakt igenom fantastisk. Njää, det köper jag inte!
När jag igår kväll skulle läsa upp inlägget för min sambo noterade jag att du, Clara, gjort några korrigeringar, vilket ändrade inlägget jämfört hur det först var skrivet. Bland annat hade du tagit bort beskrivningen av att Andreas Carlsson lämnat både tjej och barn för att dra till USA och göra karriär, till att han lämnade sin son. Förmodligen hade du läst några kommentarer, där några av oss påpekade detta; att han egentligen aldrig var i ett seriöst förhållande med sonens mamma, hon var inte hans “tjej”.
Men eftersom många redan hade hunnit läsa det du felaktigt skrivit först (och eventuellt läst in mellan raderna: “vilken lurk, han drog och lämnade sin tjej med hela ansvaret när det blev lite jobbigt…” osv), så undrar jag följande: Är det ofta du upptäcker faktafel (eller får det påtalat för dig) i något du publicerat här på bloggen och sedan går in och omärkligt redigerar texten, utan att tala om för din läsekrets att “hey, jag skrev fel tidigare, jag ber om ursäkt, det är så här det egentligen ligger” ?
Jag förstår att texten inte egentligen handlar explicit om Andreas Carlsson utan om större perspektiv, men eftersom du tog honom som exempel, så kan jag tycka att det är lite osjyst att hänga ut någon som du gör med honom och dessutom sprida direkt felaktig information, utan att sedan göra avbön och be om ursäkt. Hur tänker du där?
Det har hänt tidigare att Clara redigerat inlägg och sina kommentarer så att ens egna kommentarer verkar konstiga och fel. Jag har påpekat det, men aldrig fått något svar. Det är dålig stil, faktiskt.
Intressant kommentar! Att skriva tillägg längst ner i inlägget är väl mer lämpligt.
Jag ändrar ofta i mina inlägg efter att de publiceras. Inom en halvtimme brukar de första rättningarna komma in och då ändrar jag stavfel/mindre faktafel/om jag uttryckt mig på ett sätt som folk missörstår – det märks omedelbart. För att de 200 000 läsare som kommer läsa inlägget under de följande 4 veckorna inte ska överösa mig med samma typ av kommentarer. Det är ett privilegium man har som bloggare, att ändra i texten man skriver. När jag skriver i andras bloggar så har jag såklart inte samma privilegium. Ifall det är någon stor förändring i inlägget brukar jag lägga till en text där det står “Edit:xxx” längst ner där jag förklarat vad jag ändrat. Oftast bedömer jag dock ett sådant tillägg som helt överflödigt. I exemplet med Andreas Carlsson så var det jag som uttryckte mig klumpigt – jag visste redan att de inte var ihop. Jag ändrade för att folk, liksom du, inte skulle hänga upp sig på en dåligt formulerad textrad.
Missade att skriva detta i inlägget ovan: Andreas C och barnets mamma var aldrig tillsammans (enligt vad de båda hävdat i intervjuer) utan hade en kort affär. De planerade inte att bilda familj, utan mamman blev oväntat gravid. Han var redan då igång med sin karriär i USA.
I tidiga intervjuer (innan Idol) har man dock fått en annan bild. De hade ett förhållande, eller en fling eller vad man nu ska kalla det, men när hon blev oplanerat gravid blev han helt galen, alltså verkligen helt psykfall. Han började snacka skit om henne och vägrade ha något med henne och barnet att göra. Allt detta ändrades mirakulöst när han ett antal år senare fick erbjudande att medverka i ett megastort svenskt familjeprogram i TV. Helt plötsligt fanns han i barnets liv igen och framstod som en engagerad pappa i media. Det ligger nära till hands att han själv insåg att imagen som den egotrippade pappan som överger sitt barn trots allt inte passar sig om man vill bli mys-TVkändis här i Sverige. Mamman, som verkar ha sina barns bästa för ögon i alla lägen, välkomnade honom in i sitt och barnets liv trots hans svek.
Jag tycker att det är så otroligt roligt hur folk kan sitta och övertyga sig själva om att dom är bra föräldrar när dom ex sticker iväg till los angeles för att bli rika och berömda.
Jag levde ett halvår i Kenya, ofta var det så att pappan i familjerna var tvungen att den mesta av tiden inte bo hemma utan åka långt bort för att arbeta ihop pengar till familjen. Det är en HELT annan sak. Hade dom kunnat hade dom varit hemma varje dag. Jag träffade på våran granne som var på besök hos sina barn en dag som hade cyklat flera mil för att komma fram och var samma dag tvungen att cykla tillbaka.
Tar bara ditt ex, att andreas åker till los angeles för att fullfölja sina drömmar. JÄTTEBRA! Någon som inte skaffar sig det vanliga svensson-livet. VISST, men då ska man inte skaffa barn förrän senare när man inte planerar på att bo utomlands (om man inte tar med sitt barn) då har man inte tid med barn. Jag har själv en mamma som ofta satt jobbet i första hand och det irriterar mig än idag. Alla föräldrar som prioriterar sitt jobb över barnen kan sitta och försöka övertyga sig själv om att dom valt en “alternativ livsstil” och att dom är bra föräldrar. Men bli då inte så defensiva om någon ifrågasätter det, tror ni faktiskt själva på det så borde det ju inte vara något problem eller hur? Ibland tror jag att folk blir så arga när man frågar hur mycket tid dom spenderar med sina barn pga att dom själva innerst inne vet sanningen.
Såg precis att andra här kommenterat att Andreas barn inte var planerat. Då blir det ju en helt annan sak. Jag tycker att väljer en tjej att behålla ett barn då är det hennes val. Tänk er själva om det var tvärtom. Att killen fick välja och ni inte hade något att säga till om? Skulle ni då själva vilja berätta för era föräldrar, eran släkt och ändra alla era framtidsplaner pga det?
Väljer tjejen att behålla det är det hennes val – alltså, hon kan inte ställa några krav på killen.
Clara, du har så rätt! Håller med dig till fullo. Många höjde på ögenbrynen när jag skulle börja jobbar “redan” när min son var 10 månader. Min man, som var hemma lika länge fick höra hur länge han var hemma och hur duktig han är. Helt sjukt! Förstår mig inte på alla mammor som roffar åt sig mer eller mindre hela föräldraledigheten. Förstår ni inte att det sätter ribban för hur uppdelningen ser ut därefter? Vem som får satsa på jobbet och vem som ska sköta hemmet? Vem som måste sköta nattningarna för att pappan inte klarar det… Varför barnet alltid är så mammigt… Nej, jag är så glad åt min jämställda man som jag kan dela allting med! Som jag kan lämna min son med utan att vara ett dugg orolig över att han får den omsorg som han behöver.
Amen på det.
Så jävla skönt att läsa att fler än jag reflekterar över dessa skillnader.
“Va duktig han är som hjälper till å lagar mat” EN gång i veckan, eller byten var tionde blöja..
Hoppas min dotter kommer att få andra villkor när det är dags för familj för henne. Hon är knappt två, så det är väl inte troligt att det hinner ändra tilld dess 😉
Väldigt bra och tänktvärt inlägg! Du vinner i längden Clara, jag var inte så förtjust i dig i början… men ju mer jag läser desto mer tycker jag om dig! Ha en fin helg!
Så sant som det var sagt! Jag har en vän som nyss fick barn, och pappan är “barnvakt” när mamman jobbar. Men när pappan jobbar är mamman “föräldraledig.” Detta är alltså deras egna uttryck.
Hur kan mamman i familjen tillåta att det kallas barnvakt? Tillåter hon detta så har hon sig själv att skylla. Det är hon som upprätthåller det förlegade synsättet´i så fall.
Du skriver så himla bra Clara!
Fast så har det ju alltid varit, tänker jag. Män har varit ute och skött rikets affärer, krigat, varit med i korståg, varit sändebud i främmande länder, handlat i andra länder, missionerat, varit läkare i djungeln, studerat och undervisat på universitet i främmande land, arbetat på fartyg, upptäckt nya världsdelar och erövrat planeten, grävt upp fornlämningar…
Om de alla hade varit tvungna att sitta hemma vid härden, så hade inte mycket blivit gjort här på jorden. Utvecklingen hade stått stilla! Jag tycker faktiskt inte att det är så illa, så länge som mammorna är hemma och tillgängliga för barnen. Som sagt – det har ALLTID varit så, och barn har vuxit upp och hittat sina livsvärv, och livet har gått vidare och samhället har fungerat och människan har utvecklats… Jag är rädd att det inte alls kommer att komma något bra av, att fucka upp mäns och kvinnors roller nu.
Kvinnor som vill göra det där, har ju alltid möjligheten att inte skaffa barn. Så har det också alltid varit – de kvinnor som ville studera blev nunnor, och kunde då få uppdrag på sjukhus eller skolor i andra länder, eller som slumsystrat… och hamna i Vatikanen så småningom.
Eller så kan de planera sina liv bättre, så att de antingen gör det de vill utomlands innan de skaffar barn, eller efter att barnen blivit större.
Du skämtar antar jag?
Om inte:
1) Att något “alltid” har varit på ett visst sätt innebär inte att det är vare sig ett tvång eller en nödvändighet. Om vi hade tänkt så så hade tex allmän rösträtt och demokrati inte funnits. Innan det beslutades om det så hade det ju “alltid” varit så att en liten klick fullständigt bestämde över resten av befolkningen.
2) Om det nu är så att mänsklighetens utveckling skulle avstanna om båda föräldrarna tog hand om sina barn så finns det väl ingenting i det resonemanget som säger att kvinnan måste gå hemma och skräpa medan papporna sköter rikets affärer, krigar, är med i korståg, är sändebud i främmande länder, handlar i andra länder, missionerar, är läkare i djungeln, studerar och undervisar på universitet i främmande land, arbetar på fartyg, upptäcker nya världsdelar och erövrar planeten, gräver upp fornlämningar… Det kan väl precis lika gärna vara pappan som stannar hemma vid härden medan mamman lallar runt och utvecklar världen.
3) Argumentet att om kvinnor vill göra något annat än sköta barn så får de välja bort att fortplanta sig är väldigt märkligt. Varför gäller det bara kvinnor? Varför ska inte män tvingas till samma ultimatum? Utveckla världen innan du skaffar barn, efter att de har blivit vuxna eller låt bli att skaffa dem. För barnens mor har frikort så henne kan du inte räkna med. Hon har mycket viktigare saker för sig minsann; hon ska bli läkare i djungeln.
Underbart inlägg! Och så mitt i prick!
Jag är just nu inblandad i ett projekt som handlar om att få gravida kvinnor och nyblivna mammor att få egen tid och komma iväg och träna.
Av någon anledning verkar kvinnor lägga väldigt skuld på sig själva så fort det handlar om att få rå sin egen tid?!
Där satte du ordet på det igen!
Underbart skrivet! Laila Bagge skrev ett liknande hon med och jag älskar att det tas upp på flera ställen, för det är såååå viktigt!
Min man var pappaledig i 4 månader och får beröm för hur duktig han är som tar ansvar, efter att jag varit mammaledig i 13 månader. Nu när jag sökt jobb efter 6 månaders mammaledighet, var det en manlig intervjuare som på allvar frågade “du ska inte vara mammaledig i 6månader-1år till?”
Jag träffade en pappa på öppna förskolan som var förvånad över att han fick höra (av främlingar på gatan) att han var duktig när han gick ute med sin son. Ingen har sagt att jag är duktig som går med mina två barn i en syskonvagn på 18kg (+ totalt 24kg barn). Rätt duktigt av mig, tycker jag själv som kånkar den upp och ner för 2,5 trappor 2 gånger om dagen.
Dåligt att det anses vara självklart för mammor men inte pappor att ta hand om sina barn.
Jag har hört att i Thailand är det en självklarhet att mamman börjar jobba när barnet är 6månader. I och för sig är det sedan mormor som tar hand om barnet och inte pappan. Men mamman anses inte vara en dålig mamma för att hon börjar jobba tidigt, utan så gör alla mammor. Sedan tar de en “bröstpumpningspaus” i jobbet =)
Så galet viktigt att belysa! Detta tänkande genomsyrar verkligen min (tidigare) relation till mina föräldrar. När min Far varit frånvarande var det så festligt när han väl dyker upp att han sällan fick ta min besvikelse och sorg för hans beteende. Istället var det mamma som fick ta detta. Även jag kritiserar oftare min mamma än min pappa, trots att det borde vara tvärtom. Just på grund av att mina krav på henne är högre. Ja, strukturer är skrämmande.