Jag läste för något år sedan en artikel om producenten och låtskrivaren Andreas Carlsson. Andreas lämnade sin son för att flytta till Los Angeles och satsa på sin karriär. Han menar att de ändå har en god relation eftersom han pratar med sin son via skype varje vecka. Vinkeln på artikeln blir att Andreas Carlsson är en himla bra pappa. Jag läste en annan intervju, den här gången med småbarnspappan Carl Bildt. Journalisten frågar om han reser mycket? När träffade du din familj sist? varpå Bildt deklarerar att det nog var några veckor sedan sist.  Ingen fråga följer. Inte en enda som ifrågasätter det. Tvärtom faktiskt. Journalisten verkar helt nipprig över att få tala med denna store man.

Tänk er det motsvarande: Maria Wetterstrand berättar i en intervju att hon inte sett sina barn på flera veckor, för att hon jobbar så mycket. Och journalisten reagerar inte på den upplysningen utan frågar raskt vidare om annat. Kan ni föreställa er det? Eller såhär; Robyn blir i välsignat tillstånd, får en liten dotter men innan dottern fyllt ett år drar hon till Los Angeles och lämnar pappan med ensam vårdnad. Robyn hyllas och utses till Årets Mama eftersom hon faktiskt ringer sin dotter en gång i veckan på skype.

Jag skriver inte det här för att peka ut någon som en dålig pappa. Utan för att peka ut hur otroligt olika villkoren är för mammor och pappor.  Det blir ett jädra hallaballå om en småbarnsmamma börjar jobba tidigt.  Men de flesta framgångsrika män är aldrig ens barnlediga. Jag har flera gånger fått höra vilken duktig man jag har som varit barnledig lika länge som mig. Ingen har sagt att jag är duktig för att jag varit barnledig lika länge som honom. Någon har till och med påpekat att han är snäll för att han “hjälper till” så mycket med Bertil. Aldrig någonsin har någon berömt mig för att jag “hjälper till” så mycket med min egen son.

Mammor granskas, döms, hånas, hängs ut i media. Skrivs det en bok om en mamma som inte håller måttet – då hakar drevet på. Vi älskar att plocka ner mammor på jorden. För verkliga felsteg och inbillade, vare sig det är fakta eller en partsinlaga vi läser. Pappor som är knepiga på både ett och två sätt hyllas däremot ofta av omgivningen och barnen. “Visserligen var han alltid frånvarande, men de gånger han var där var det fest!”. När pappor lämnar mammor är det mödrarna som till störst del bär barnens ilska och besvikelse. Av den enkla anledningen att mammorna är där. 

Det tänker jag när jag läser Åsa Mobergs text om Anna Wahlgren och Alva Myrdal. Och Hanna Hellquist eminenta text om pappaböckerna. Lästips!