Det jag beundrar Jakob allra mest för är att han är så totalt obrydd om folk är ”konstiga”. Jakob skulle aldrig orka bli provocerad av Björn Ranelid. Aldrig heller av att en kille bär kjol eller att en kvinna på banken har blått hår. Jakob gillar alla människor nästan. I alla fall går han inte och stör sig på någon. Speciellt inte ifall de är lite knäppa och udda eller knepiga socialt.
Både jag och Jakob har hela våra liv upplevt att många människor som är lite ”udda” dras till oss. Ett tag när jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt eftersom jag inte förstod vad som förväntades av mig. Men idag gör det mig bara stolt. Att människor som på ett eller annat sätt inte passar in i samhällsnormen – känner att de får passa in med oss. Det är typ den finaste komplimang man kan få! Och någonting jag hoppas att jag kan föra vidare till mina egna barn. För egentligen tror jag att det handlar om att ha en god självkänsla. Har man en god självkänsla och grundmurad uppfattning om sitt eget värde så kan man umgås och acceptera alla. Och andra vill i sin tur vara i ens närhet. Bland skolbarn märks det på flera sätt. Till exempel kan det handla om att inte vara rädd för att umgås med sådana som betraktas som töntar, av rädsla för att det ska smitta av sig. Eller att någon annans ”konstighet” ska få en själv att verka udda.
En god självkänsla är den finaste gåva man kan ge sitt barn och därigenom också alla andras barn. Tolerans för det udda. Eller om man så vill – det unika.
88 svar
ännu en gång kloka ord från klok qvinna
Ja det ligger mycket i det som du säger.
Att vända andra kinden till ibland om man inte gillar och istället koncentrera sig på det som man tycker är bra istället.
Min man är också lite åt det obrydda hållet medans jag är mera lättprovocerad.
Ve inte varför, och ibland är det jobbigt.
Jag har tex svårt för att inte bry mig på Ranelid.
Eller egentligen är det inte det han håller på med eller hans person i sig, det är jag helt fine med.
Det som stör mig är att karln verkar älska att tycka synd om sig själv. Det är liksom som om han söker upp sina plågoandar.
Kanske för att få maximalt med publicitet, antagligen.
DET har jag svårt för, inte Ranelid som människa.
Kram Mrs G
Tvärtom Ranelid tycker inte synd om sej själv…han säger som det är, det handlar snarare att om man har dålig självkänsla så gnäller man på andra…Ranelid har bra självkänsla…
Ranelid? Tycker synd om sig sjäölv? haha det var det roligaste jag hört! haha! 🙂 Han blev väl självklart ledsen när man blir mobbad av hela jävla Sverige, men lugnare och mer rofylld och filosofisk människa får man ju leta länge efter… modigare,d essutom. Inte många män vågar använda brun utan sol. Än färre skulle vågat ställa upp i melodifestivalen utan att kunna sjunga, med fejkbrännan på näsan.
Nä, Ranelid är för mig en form av Idol. För att han vågar vara udda och lugnt är det också. Ingen ”gråta ut i media”stjärna. 🙂
Haha, vad olika man kan tycka!
Så sant som det är sagt…
Hej Clara!
Det är första gången jag kommenterar det du skriver. Det här tycker jag var SÅ BRA!! Har själv ofta haft ”unika” människor i min närhet. Alla har vi något att tillföra och alla är vi unika på vårt eget sätt. Det är härligt.
Kram och tack för en mycket fin blogg.
// Helena Isaksson
Jag har alltid varit öppen för att umgås med lite udda och speciella människor, och är inte den som lätt stör mig på andras små egenheter. Många av människorna i min närhet är udda, både familj och vänner. Tyvärr så har öppenheten slagit tillbaka mot mig i några tillfällen, då jag inlett en vänskap men efter ett tag insett att det inte funkar, personen är bara FÖR krävande att umgås med. Eftersom jag inte vill vara vän med någon bara för att vara snäll, så har jag varit tvungen att avsluta vänskapen några gånger. Jag ångrar faktiskt att jag inte var mer försiktig med vissa personer, men är samtidigt tacksam över de fantastiska vänner jag har på grund av min öppenhet och ”dragningskraft” på udda personer.
Känner exakt samma sak. Att vara öppen är bra, men man får inte kväva sig själv för att göra andra lyckliga. Och tittar man lite under locket så ser man att både udda och icke udda personer är precis lika unika.
Alla är unika. Hon med blått hår kanske har det för hon tycker det är snyggt inget mer med det. Eller så har hon det för att markera jag är inte som du, vanlig och trist. Den helt vanliga människankanske är det för den tycker det är snyggt och har inget behov av att sticka ut för självkänslan finns fär iaf, lika väl som det finns vanliga som inte vågar sticka ut. Det finns alla typer och att säga att det är dom som sticker ut som har bra självförtroende är lite fel. Alla är unika alla behövs, skulle alla ha blått hår skulle inte hon i kassan ha det, mest troligt;)
För mig är det skillnad på en person som väljer att ha lite speciell stil eller livsstil, och en person som är ”lite udda”. Med ”lite udda” menar jag en annorlunda personlighet, något som inte är ett medvetet val. Det behöver inte synas utanpå.
Gud så bra skrivet! Bra för att det är sant! Min lille kille är bara 1,5 än men en väldigt social liten kille som gillar alla och därmed blir omtyckt av alla. Det är så fint med barn i den åldern, att de varken lägger märke till eller bryr sig om ifall någon är annorlunda, så länge de inte är rent elaka vill säga. Jag hoppas verkligen att han ska fortsätta vara en sån person och jag tänker göra allt jag kan för att han inte ska bli färgad av vad andra tycker och tänker. Jag vill att han ska acceptera andra och förstå allas lika värde, sen att man inte kommer överens med varenda människa man möter, det är en annan sak.
Sådant tycker jag är så himla bra. Blir otroligt irriterad på min familj som verkar tycka lite åt det motsatta hållet..
vad du är klok o fin! tänk om fler tänkte som du
Ingen av oss är en kopia , vi är ALLA orginal 😉
Åhh du är lika klok som vanligt! Och jag är övertygad om att du har alldeles rätt. Tjoho för självkänslan 🙂
Väldigt bra skrivet.
Självkänsla är precis vad allting handlar om och det är också det som jag hoppas att mina barn ska få med sig. Försöker uppnå det genom att umgås mycket med dem (så att de får en grundtrygghet) och låter dem vara med överallt för att de ska få erfarenheter och förståelse för hur allt fungerar. Ansvaret ligger hos mig och jag tror inte på att stoppa in dem i en halvsteril miljö för att i huvudsak fostras av andra barn….
vart är gillaknappen?:)
Men åh så bra skrivet!
Jag får ofta höra från förskolan om min 6-åring, som gärna leker monster och älskar jaga-lekar. Han får högt tonläge när han blir väldigt inne i leken och kan sväva bort i berättelserna ibland. Och dom försöker få han till att leka andra lekar. Att prata lägre, osv. Ibland får jag höra att han inte kan gunga eller hoppa jämnfota. Dom frågar om vi har kontakt med bup för han är ”lite annorlunda” som dom så fint säger. Men ungen kan ju både hoppa jämnfota, gunga, leka många olika lekar, rita, skriva sitt namn, är medveten vad som händer omkring han och minns det man pratar med honom om. Men han är ”lite annorlunda” enligt dagis. Vad gör det tycker jag?! Han leker och har roligt med sina kompisar. Lär sig saker och utvecklas. Han är väldigt social och otroligt glad och gosig kille. Han är bra som han är. Han mår inte dåligt, tvärtemot har han väldigt bra självförtroende! Väntar bara på att dagis ska inse det och slappna av lite. Låt barn vara barn!
Men fyfasiken säger de vuxna så… Tänk vad det finns människor som inte passar in i barnomsorgen och skolan. Jag har vuxna barn nu men har mött många dåliga lärare mm. Tur att du är en klok mamma..fortsätt peppar ditt barn och säg att han är bra, då får de bra självkänsla…
Ja, det är väl konstigt. Jag har hört många säga samma sak. Vad i all sin dar är det för annorlunda med att leka monster eller inte alltid vilja gunga? Bara för att man inte gör en sak på dagis betyder ju inte det att man inte kan eller vill göra det alls. man har väl ett liv hemma också?? Vi har en son som snart blir tre. Ett tag var han lite rädd för monster. Då gjorde min mamma ett genidrag. Om han sa ”hjäälp nu kommer monstret!” Sa hon ” Wow va kul! Kom och lek med oss, monstret!” Så nu är monstret ofta med och leker och han är jättesnäll. Min son pratar gärna med sin nya kompis monstret, och jag tycker det är så gött med fantasin! Om han inte vill komma och äta middag för att monstret och han är upptagna så brukar jag säga att monstret måste också komma och äta middag. Då brukar de komma båda två, fast monstret försvinner efter en stund när vi börjat äta. =) Det är härligt med låtsaskompisar och fantasi. Tänk om förskolepersonalen skulle förstå det också. (Det finns naturligtvis helt vettiga personal också. Det är ju för väl det.)
Jag har också alltid dragit till mig ”uddaskap” och har som vuxen valt att arbeta med människor som är udda (autismspektrum).
Det märkliga i mitt jobb är hur lite av mina elever eller brukares utmaningar och svårigheter som handlar om egenupplevda problem. Och hur MYCKET som handlar om omgivningens oförståelse inför ett annat sätt att vara än det gängse, och den oförståelsen skapar problemen. Mycket av det mina klienter gör…exempelvis stereotypa rörelser/handviftningar, behov av att alltid göra samma sak i samma ordning, att saker ska vara på ett visst sätt tex. olika livsmedel får inte vidröra varandra på tallriken, ibland lite främmande bettenden som att lukta på saker hela tiden eller hejja på alla man möter (allternativt inte svara på tilltal) osvosv är egentligen INTE ett problem för dem själva. Det är ett problem för omgivningen, som vill att dessa beteenden ska tränas bort…eller åtminstone synas ordentligt utanpå.
Tycker inte samhället har närmat sig en bättre förståelse för uddaskapet, särskilt inte med tanke på dagens rutinmässiga kubtest osv. Men vi som är föräldrar kan i alla fall göra vad vi kan för att lära våra barn att olikheter är en tillgång.
Verkligen sant!
Men åh så bra skrivet!
Jag får ofta höra från förskolan om min 6-åring, som gärna leker monster och älskar jaga-lekar. Han får högt tonläge när han blir väldigt inne i leken och kan sväva bort i berättelserna ibland. Och dom försöker få han till att leka andra lekar. Att prata lägre, osv. Ibland får jag höra att han inte kan gunga eller hoppa jämnfota. Dom frågar om vi har kontakt med bup för han är ”lite annorlunda” som dom så fint säger. Men ungen kan ju både hoppa jämnfota, gunga, leka många olika lekar, rita, skriva sitt namn, är medveten vad som händer omkring han och minns det man pratar med honom om. Men han är ”lite annorlunda” enligt dagis. Vad gör det tycker jag?! Han leker och har roligt med sina kompisar. Lär sig saker och utvecklas. Han är väldigt social och otroligt glad och gosig kille. Han är bra som han är. Han mår inte dåligt, tvärtemot har han väldigt bra självförtroende! Väntar bara på att dagis ska inse det och slappna av lite. Låt barn vara barn!
Åh så klokt. Vid ett tillfälle (skäms när jag tänker på det i efterhand) så oroade jag mig mkt för ett avvikande beteende hos mitt förskolebarn. Jag tog upp det med förskoleföreståndaren, och hon sa direkt: ”jag ser det inte så, jag ser bara möjligheterna hos ditt barn, inte problemen”. Hon viftade inte alls bort det, utan hon sa det liksom sakligt – och hon hade rätt!
Utan att vara adresserad i det inlägget känns det så genuint som du talar till ALLA du skriver till, var och en med det där. Underbara du!
Åh ditt inlägg värmde mig ända in i själen. Tack 🙂
Jag är ofta inne och läser dina inlägg men kommenterar sällan (typ aldrig). Den är gången känner jag att jag måste kommentera för du har så rätt. Har själv en 15 månaders tjej och det bästa jag kan ge henne är en bra självkänsla. Hur vet jag bara lite, men försöka ska jag 🙂 Men för att ge alla samma chans behöver man också ha en öppenhet och nyfikenhet vilket jag också hoppas kunna ge vidare till henne. Du skriver bra inlägg 🙂
Ut med Jantelagen så kan vi alla vara precis vilka vi vill, tillsammans och som individer! Great job!
Det var bra Clara , udda =unik. Tänk vad ofta man möter förakt mot personer som har det jobbigt eller har missbruk av olika slag. Jag tänker på två sådana personer som har stöttat och uppmuntrar mig samhällsanpassade människa många gånger när jag haft det jobbigt. Och jag tänker på sången Du vet väl om att du är värdefull- för ingen annan är som du.
Herlig herlig herlig og så sant og så klokt. Tror Gud titter ned og smiler og nikker 🙂
Jag tycker ofta konstiga människor är roligare, lite jobbigare men roligare. Man måste ju inte flytta ihop med dom men umgås piggar upp. och självkänsla… jag vet inte …är det inte lite överskattat? jag vet inte ens vad det är. Det finns ju någon som gjort sig en hacka på det konceptet och jag har aldrig begripit grejen. sorry sorry. men visst, att få barnen att känna sig viktiga är finfint.
Självkänsla är vad du tycker om dej själv..att du är dej själv och tycker att du duger.
Självförtoende är de saker du är bra pä att göra.
Två olika saker.Men självkänsla är jätteviktigt.
Har du dålig självkänsla mår du ofta dåligt innombords.
Clara
Jag gillar verkligen Ranelid…ja och det här med självkänsla är verkligen sant. Du har en otroligt bra man! De växer inte allt som oftast på träd, man måste verkligen leta om man ska finna så goda människor. När man är nöjd med sej själv och vet att man duger, så accepterar man alla sorters människor. Jag dras ofta till dem som sticker ut och vågar vara sej själva. De är de mest ärliga människorna som finns. Du har en riktigt bra man i Jakob.
Kram.
fint och klokt skrivet! : )
Det var fint skrivet tycker jag!
Det där är verkligen något jag vill lära mina barn också. Jag vill ge dem en stark självkänsla, bra självförtroende och modet att våga stå upp för sig själva och för andra, för sina tankar och åsikter, även om det inte följer strömmen. Men hur gör man det?
word!
Mina föräldrar, och min mamma i synnerhet, smittade både mig och min bror med en extremt låg självkänsla och ett mycket mycket dåligt självförtroende. Detta hänger i än idag hos oss båda, men omständigheter i livet har ändå lärt mig att uppskatta udda. Det är jag glad för. Jag trivs bäst med udda och udda trivs med mig, trots att min självkänsla är värdelös.
Det här är något som jag väldigt ofta reagerar på. Min mamma påpekar allt som oftast om någon beter sig underligt eller klär sig i en egen stil. Jag vet inte vart mitt tänk, att alla får klä sig och bete sig som de själva känner är bekvämt, sålänge det inte skadar någon annan, kommer ifrån men just den delen av min uppfostran kommer inte hemifrån.
Vi är varandras konstverk. Det är i betraktarens ögon som konstverket, vår medmänniska, ses som intressant, vackert, normalt eller tilltalande. Precis som du säger är vissa människor trygga av naturen och det känns behagligt att vara nära dom. Du är en av dom och som du säger även din man. De som betraktar er känner sig inte hotade utan blir bekväma i ert sällskap. Vår familj har också haft många trevliga, intressanta men avvikande vänner. Barnen har fått hänga med på mammas o pappas vänskapskrets. Det har inte alltid varit populärt, men de har varit lojala. Nu är barnen vuxna och på något sätt har de med sig ett öppet sinne för alla typer av människor. Framför allt kan de föra ett samtal med vem som helst och hitta guldkorn hos den andra.
jag är också en sån person som alltid dragit till mig ”udda” personer. Och jag älskar det! Som i högstadiet när jag hängde med ”töntarna” och ”coola gänget” tyckte att jag skulle vara med dem istället, men jag valde att stanna med mina kompisar – vi hade ju så förbaskat kul! Jag är så glad att jag inte känner att jag måste anpassa mig till samhället =)
Du har hittat en fin man Clara. Även du är en fin människa och det känns hoppfullt att det finns fler där ute som vill lära sina barn att det som är viktigt hos människor är vad som finns på insidan. Att det inte spelar någon roll om någon ser lite udda ut eller inte riktigt verkar som andra. Själv har jag lärt mig (av att vara det barn som alltid umgåtts med de ”udda” barnen) att de som i världens ögon är lite annorlunda är de riktiga guldkornen när det kommer till fina vänner.
Ja, jag håller med!! Varför ska man bry sig om människor som man inte supportar helt hundra? Och en annan fråga som är viktig är: Varför ska man bry sig om vad andra tycker? Där har vi två saker som är så energislukande att man bara vill gå och lägga sig.
Usch, jag minns de tidiga tonåren då jag kände prestationsångest av att bara vara. Nu, med en blogg som lämnar ut mig mer än jag någonsin kunnat drömma om, är jag glad av att vara ”inte som alla andra”. Nu njuter jag av livet!
Håller med.
Varför ska man känna sig provocerad av Ranelid?
Ena halvan av min släkt har extremt mycket fördomar kring allt som inte existerar i deras närmaste omgivning (ett villaområde i en lite finare förort till Sthlm). Det handlar om allt ifrån homosexuella, invandrare och handikappade till folk med ”udda” kläder. Homosexuella och handikappade personer är äckliga, invandrare är idioter, folk med udda kläder vill bara hävda sig och missbrukare borde nekas hjälp och lämnas att självdö. Jag kan inte beskriva den skam jag kände då detta snack florerade runt bordet då jag hade min vän med mig vid en släktträff. Jag gick själv på ett gymnasium där alla var väldigt accepterande mot allt och alla. Efter gymnasiet har jag bott utomlands och därefter flyttat runt lite här och var i Sverige. Dessutom har min närmaste familj vettiga värderingar. Jag är så fruktansvärt tacksam över vad dessa erfarenheter har gett mig. Att genom möten med människor från olika nationaliteter, olika bakgrund och sexuella läggningar har jag lärt känna mig själv.
Jag känner mest en enorm sorg över att mina släktingar går miste om så mycket fantastiska möten, människor och upplevelser p.g.a. trångsynthet. Framför allt tror jag att fördomarna handlar om rädsla. Mina släktingar lever i en liten trygg bubbla. I bubblan finns en tro att det dem pratar om finns någon annanstans. En av dessa släktingar arbetar som lärare och det skrämmer mig. Att veta vad hon tycker om exempelvis homosexuella då det statistiskt sätt finns ett antal barn i hennes klasser som just är det. Jag har försökt argumentera och påverka mina släktingar till ingen nytta. Deras åsikter och syn på livet är deras sanning. Ganska ofta småler jag dock för mig själv med insikten att mitt liv är tusenfalt rikare än deras trångsynta liv som präglas av en rädsla för det ”annorlunda”.
Undra vad som skulle hända ifall nån av dessa fick ett handikappat barn…
Ja du det finns många dåliga lärare, och de ska undervisa våra barn..vem som helst borde inte få bli lärare..
Men det finns lärare som är toppen hoppas det finns många av dem i våra skolor, typ som från ”klass 9 A” som gick på tv…
Oj vad jag känner igen mig!
Hälften av min stora släkt är rent ut sagt rasister med vidriga åsikter, de flesta har bott i samma by sedan de föddes, jobbar på byggen eller i mataffären och tillbringar helgerna på ”wärs” med en öl i näven. De är som en social flock som håller ihop mot alla andra och jag en enstöring som alltid hållit mig på min kant och gått min egen väg. Mina föräldrar har flyttat runt mycket och vi barn har hängt på. Jag tror det har hjälpt mig och mina syskon att se andra människor, liksom se igenom skalet, inte bry sig så mycket om ytan. Men jag aktar mig för att tycka synd om mina trångsynta släktingar, jag tänker att de har gjort ett aktivt val, eller det är iaf vad jag hoppas.
Hmm, vad är ”udda”? Alla är udda om man tar sig tid att titta närmare.
Åh vad klokt och fint sagt Clara. Ska tänka på det när jag känner mig provocerad.
Hur har du fått tag i Jakob? Har han någon yngre bror eller trrevliga yngre vänner kanske? Jag vill också hitta en reko kille!
Gå några roliga kurser, på ämnen som du gillar. Yoga kanske? Där finns de sköna killarna med öppna sinnen =)
Tänker på uttrycket ”Vi tål så mycket olikheter som vår självkänsla klarar av” när jag läser dina kloka ord.
Oj vad bra sagt, tror verkligen att det ofta stämmer.
Dina ord värmde enda in i hjärteroten. Kram till dig Clara och Jakob.
Jag både håller med och inte. Tror att en god självkänsla till viss del gör så att du accepterar ”udda” bättre. Jag har som barn och yngre haft både dålig självkänsla och självförtroende, men alltid accepterat de som är ”udda”. Jag tror att jag har gjort det mer för att jag själv har klassats som ”udda”, alltid varit min egen och stolt över det. Aldrig fallit för grupptryck och därav blivit mobbat för det, snarare det som har fått mig lättare att acceptera andra. Men varför vi accepterar andra olika är väldigt individuellt. Men jag tror däremot att dålig självkänsla gör det svårare att acceptera andra, kan du inte acceptera dig själv kan du inte acceptera andra.
Udda=Unik som du skriver. /En sådan.
Olika är fint! Jag vill i ”min” värld att alla ska kunna få ha sin plats och accepteras för den de är. Inte vad man presterar.
Många är så dömande. Jag har ”vänner” som tagit visst avstånd för jag väljer att umgås med de som inte är som alla andra.
Jag blir bara ledsen att det fortfarande finns så mycket förakt och tyckande och att man ska vara inom vissa normer för att man ska vara ”bra”.
Sen kan man ju undra vad som är normal och normal…//Fia
Precis så har mitt liv alltid varit, född i en tolerant släkt, och det blir så intressant-ni är lyckliga som vågar ta vara på livets alla barockpärlor!
🙂 Vilken härlig kommentar!! jag blev så glad!
Jag har själv alltid varit en udda figur som aldrig riktigt passat in någonstans. Inte så att jag har klätt mig annorlunda eller stuckit ut så, utan mera på det sättet att jag är grubblande och filosofisk. Det kan vara väldigt ensamt att vara udda. Därför är så härligt när man träffar på människor som accepterar en som man är. Det är dom människorna som gör att man orkar leva vidare.
Tycker bättre om ordvalet unik. Men det är så sant som det är skrivet.
Mycket bra skrivet..! 🙂
Mitt viktigaste uppdrag som förskollärare är enligt mig att hjälpa barnen att utveckla stark självkänsla, det är den bästa grunden de kan få i livet! Bra skrivet!
Kram /iris
Du är en bra lärare….
Det var fint skrivet.
Så bra skrivet, känner igen mig 🙂 Har en liten tjej på 9 månader här hemma och hoppas innerligt att det där lugnet som jag kände när jag var liten ska smitta av sig på henne. Det där lugnet som gör att man tycker det är okej att leka själv på rasten om ingen annan vill, det där lugnet som gör att man inte är rädd för varken töntar eller ”udda”, det där lugnet som gör att man tar med sig sin docka till skolan i trean och inte har en tanke på om någon ska reta en för det. Det där lugnet som heter självkänsla och är så skönt att få växa upp med 🙂 Jag hoppas verkligen att jag lyckas ge henne samma sak som jag själv fick!
Påminner mig om min kompis som drar till sig farliga, läskiga och psykiskt sjuka personer. Det är inte lika kul, inte lika givande som udda människor. Hon säger själv att de bara dras till henne. Hon försöker hålla sig på sin kant och drar sig undan när de närmar sig, men hon är en magnet för dessa personer, av någon anledning.
Boktips till dig fina Clara (om du inte läst den): ”Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul (finns på pocket). Han skriver mkt om självkänsla kontra självförtroende – jag gillar den mkt och tror (vad jag ”känner” av dig från bloggen) att du skulle tycka om den också! KRAM
Du är så go Clara! Du hör till de människor som inspirerar mig. Jag lyssnar på dig som jag lyssnar på prästen, ekobonden, filosofen, homoaktivisten, kakbakartanten och alla andra runt mig som har något vettigt att säga. Inte för jag vill ha en guru utan för att budskap som känns vettiga gör mig stark och glad.
Wise words : )
Så roligt och skönt att inleda dagen med dessa ord! Jag håller helt med dig, underbara Clara! h. en läsare från Finland
Alla är väl udda eller unika på sitt sätt och vi får hålla i minnet att andra kanske uppfattar oss annorlunda än vi gör själva. Det är inte sagt att alla vi som skriver här som slår oss för bröstet och håller med uppfattas som ”normala” heller. Man ska akta sig för att sätta etiketter på människor, de flesta har någonting som är bra.
De upplevelserna du beskriver om att ”attrahera” udda personer känner jag igen hos mig och mina föräldrar.
Jag har tänkt på det på senaste tiden då jag ofta hamnar i samtal med ex hemlösa och ”udda” människor i väntan på buss osv. Jag tror att det handlar om våra grundvärderingar som gör att vissa vänder bort blicken, oftast nästan omedvetet, för att det udda inte passar deras världsbild av vad som är normalt.
Just ”normalt” är vad de flesta vill ha för det är det man känner igen och hittar sin trygghet i.
Men jag vänder inte bort blicken, jag har inte hjärta att särbehandla människor jag inte ens känner. Så när jag möter blicken hos någon som är just udda så nappar de direkt och vips så sitter vi i ett samtal, inga djupa men de bemöts, de syns och de blir lyssnade på. För mig känns det som att jag har många osynliga vänner där ute som hälsar med en liten nick varje gång vi ses, jag har gett dom min respekt och vänlighet och jag vet att jag alltid kommer få tillbaka detsamma av dom.
Vad fint att ge alla människor respekt, ett välkomnande o.s.v. Fint av din man och av dig!
”…grundmurad uppfattning om sitt eget värde…” . Verkligen viktigt och tyvärr så många av oss som inte har det. En mur som finns där, murad av kärlek och respekt.
Har erfarenheten av Jesu hjälp med den muren i mitt eget liv och jag är väldigt tacksam över det. Så kan jag ge vidare till andra på rätt sätt. Utifrån ett hjärta som känner sig älskat och som så också kan ge kärlek till andra. Utifrån kärlek och inte utifrån någon egen konstig vinning eller så. Tror också att det är lätt att börja döma andra på olika sätt när vi inte vet vårt eget värde. Att ge och känna kärlek utifrån ett hjärta som kan sätta de rätta gränserna utan att döma och kritisera. Tack för ditt fina inlägg och ha en bra helg!
Håller verkligen med om att det är fantastiskt att man genom att vara en öppen person får lära känna olika typer av människor! Det finns dock en del i detta som jag än idag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det är det här med att hamna emellan olika ”grupper” av människor. Förmodligen blir det tydligare när man är yngre och går i skolan. Att vara en person som både vill umgås med de mindre och de mer populära leder ofta till att man hamnar i situationen där man måste välja för att den ena gruppen inte vill umgås med den andra.
Jag har alltid haft en önskan om att ”alla ska vara glada” och därmed blivit lite utav en anpassningsmänniska och kanske tappat bort mig själv lite i det hela. Förlorat förmågan att veta vad JAG egentligen vill och vem JAG egentligen vill umgås med. Något som drabbat min självkänsla negativt.
Svaret på detta är givetvis inte att sluta umgås och stå upp för unika bekantskaper. Personligen tycker jag bara det suger att det är svårt att vara vän med alla i praktiken. Men det handlar nog mycket om att våga sätta ner foten gentemot dessa själar som bara vill umgås med de som är som dem själva.
Tack för en toppenblogg!
Åh vilket bra inlägg! Tack Clara!
Jag tror inte att en god självkänsla gör att vi accepterar udda/unika människor. Vi har alla fördomar och allra mest om människor som vi har liten kunskap om eller som är väldigt annorlunda. Sedan tror jag i mångt och mycket vi dras till människor som är lika oss själva. Lika barn leka bäst.
Fina ord Clara!!
Jag formligen älskar din blogg!!
Jag är själv småbarnsförälder och tycker mycket om att pyssla. Dina inlägg om kvinnosyn, jämnställdhet, barnuppfostran…dina recept…ja jag är förtjust i det allra mesta faktiskt 🙂 Hoppas du aldrig ger upp bloggandet för här hittar jag min dos av det mesta som intresserar mig i livet 🙂
Tack!
Detta inlägget tyckte jag extra mycket om.
Jag tackar i tanken så ofta för den underbara uppfinningen som internet är!!! Det är plötsligt både möjligt och väldigt lätt att hitta de som är lika ”udda” som en själv 🙂
Och att slå bort alla tankar på vad andra eventuellt tycker , det är det bästa man kan göra!
Kanske för att ni också är udda?
För många tror jag det ordet klingar lite negativt, men så behöver det ju inte vara. Vad jag förstår så är vi alla udda på vars o ens eget lilla vis.
ååhh, vilken underbar text Clara! tyckte verkligen om detta inlägg 🙂 så mycket vishet!
Klok som en bok.
Väldigt bra skrivet, tack!
Mycket fint skrivet!
Är också en sådan. Udda människor dras till mig. Och jag älskar det. var jobbigt när man var yngre, för då var alla som var udda även mobbade och jag blev någon form av skydd mellan dem och världen och blev ofta konfunderad över vilken sida jag skulle ta, hur jag skulle göra, för att inte spela dubbelsprel. Är själv lite halvudda. Men också halvnormal. Jobbigt läge, en fot i varje värld 😉
hej! Visst är det som du skriver men det är faktiskt inte så lätt för alla som inte har denna självkänsla som är så viktig. Därför är det svårt att läsa ditt inlägg utan att kanske känna skuld över att man inte orkar ta emot dessa udda människor, och vem bestämmer vilka som är udda?