Min största glädje och tröst är den här lilla killen. När han skrattar så att alla små risgrynständer syns, när han går över golvet på krumma ben, ett mödosamt steg i taget och ideligen vänder sig om och vinkar farväl – som om han skulle korsa Atlanten.

En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla men precis så känns det. En person som älskade och brydde sig om en är borta. Och för varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt. Och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.