Att få vara den som älskar mest

Min största glädje och tröst är den här lilla killen. När han skrattar så att alla små risgrynständer syns, när han går över golvet på krumma ben, ett mödosamt steg i taget och ideligen vänder sig om och vinkar farväl – som om han skulle korsa Atlanten.

En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla men precis så känns det. En person som älskade och brydde sig om en är borta. Och för varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam. Det är vårt uppdrag att älska och bry sig om alla som är yngre. Det kommer naturligt. Och när man är liten har man en hel flock med människor som älskar en. Men när åren går så tunnas flocken ut. Istället får man kanske egna barn och barnbarn. Och så mycket som man älskar sina barn och barnbarn kommer de aldrig att kunna älska en tillbaks. Deras uppdrag är att i sin tur älska sina barn och barnbarn. Just därför är det en så stor tröst att ha barn. Att få vara den som älskar mest.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

112 kommentarer på “Att få vara den som älskar mest”

  1. Min kära mamma har alltid sagt att jag inte kommer förstå hur mycket hon älskar mig och mina syskon förrän jag själv får barn.
    Nu sitter jag med lilla Ruth i famnen, och äntligen förstår jag.

    1. Clara, du skriver så fina och tänkvärda inlägg i din blogg.
      Det är väl därför som jag läser här dagligen.
      Fina bilder och öppenhjärtigt.
      En annan sak som jag gillar skarpt med diin blogg är att den inte översvämmas med reklam för än det ena och än det andra som vi läsare uppmanas att köpa. Härligt!
      Jag skrev ett inlägg om reklam i bloggar idag:
      http://wp.me/p1uIV8-3h2.
      Det skulle vara roligt att höra vad du har för åsikt om det där.

      Kram Mrs G

      1. Hördu Mrs G, du skriver alltid din kommentar som ett svar på den översta. Kanske är det för att du inte vet hur kommentarssystemet här fungerar, kanske är det för att du vill synas mest och därför vara högst upp, kanske är det av någon helt annan anledning. Men som vän av ordning tycker jag det är lite irriterande, du kapar den ursprungliga kommentarens yta och dina kommentarer är – trots att de är fina och läsvärda – nästan alltid helt irrelevanta som svar till den ursprungliga kommentaren.

        Jag tycker absolut du ska fortsätta med dina läsvärda kommentarer, men kan du inte sluta med de här fulingarna och istället börja kommentera längst ner på din plats i kön som alla andra? Jag lovar att din kommentar blir läst ändå.

        /Ida av ordning

      2. Oj! Det känns minst sagt ologiskt och märkligt att i en kommentar på ett så fint inlägg om kärlek och saknad, ta upp detta med reklam på bloggar (irrelevant för sammanhanget – som Ida här nedan så riktigt påpekar). Om du är intresserad av Claras åsikter i frågan kan du ju redan hitta dessa om du söker i bloggen, istället för att göra “reklam” för din egen blogg.

        1. Håller med signaturerna E och Lite mera om att Mrs G S kommentarer längst upp blir lite malplacerade i sammanhanget. Ska man kommentera ska kommentaren höra till inlägget tycker jag (det gör visserligen inte mitt inlälgg nu men men..:))

          Ha en fin helg!

          1. Då ber jag om ursäkt om jag trampat någon på tårna för det var verkligen inte min mening.
            Jag har aldrig varit otrevlig eller skrivit något opassande.
            Hade så varit fallet hade jag förstått era reaktioner.
            Anledningen till att jag ibland kommenterar bland de översta är helt enkelt för att jag inte alltid läser igenom allas kommentarer och då tycker att scrollandet bara är irriterande.

            Mvh Mrs G

    2. Ja precis,så sa min mamma också,och det spelar ingen roll hur gamla barnen blir så oroar man sig för dom.

      1. Ja precis,så sa min mamma också,och det spelar ingen roll hur gamla barnen blir så oroar man sig för dom.Svar till Rebecka.

  2. Så himla vackert skrivet! Som tur är har jag än så länge skyddats ganska väl från bortgångar. Men två små bebisar har jag och även om jag längtar till att de ska kunna uttrycka i ord att de tycker om en, så är det fantastiskt att få upptäcka hur mycket en “enkelriktad” kärlek kan vara värd. Kanske mer, eftersom den är så kravlös. Hittills har jag alltid tänkt att kärleken till ens föräldrar är sådär kravlös, men det går ju inte alls att jämföra.

  3. Bara för att någon går och dör betyder det ju inte dock att du blir mindre älskad. Du är bara inte älskad på samma sätt som förut! Men du vet ju att din morfar också älskar dig,/älskade dig, vad man nu än föredrar. Det tror jag verkligen inte ändras. Även om det är som du säger i ditt inlägg 🙂

  4. Jättefint skrivet! Har aldrig satt ord på det, men visst är det så! Har bara pappa kvar i äldre generationer och fasar för den dag han inte finns ibland oss. Önskar mig barn innan dess, både för hans skull och för min. att se generationerna och min del i livet. Älska liten och de du har kvar! Sköt om dig! Kram!

  5. Så vackert skrivet och så ljuvligt söt bild på lille Bertil. Jag sitter här med tårar i ögonen. Jag som just varit hos optikern och fått nya linser ser alldeles suddigt i alla fall! KRAM till dig och din familj

  6. fast jag tycker det är tråkigt att tänka att man blir mindre älskad. det skulle ju kännas bättre att tänka att din morfar ändå finns kvar någonstans och fortfarande älskar dig, och att det inte försvinner bara för att han inte finns i denna värld. att alla liksom finns kvar, med sina känslor, någonstans, på något sätt fast de dör. att man inte blir mindre älskad av dem bara för att de inte finns till rent fysiskt.

    om jag skulle dö idag skulle jag vilja att de jag älskar skulle känna så. en slags närvaro, att jag ändå älskar dem och att den (kärleken) fortfarande är närvarande och på riktigt även om jag inte finns längre. jag skulle inte vilja försvinna och räknas bort på det viset, det skulle vara den allra viktigaste saken jag skulle vilja lämna efter mig: känslan hos andra att jag älskar dem och finns där, på något sätt ändå.

  7. så ledsen att din morfar gått bort. det var snart 7 år sedan min försvann och det går inte över. han är så saknad så saknad. men jag minns han med ett stort smil, det gör jag, och pratar om honom ofta! de finns ju kvar, det är faktiskt så! och om du tänker på något du gör eller säger, då vet du vad din morfar skulle sagt då. han kanske skulle vart stolt eller skratta lite eller undra något. och då finns ju kärleken kvar eller hur? hans kärlek till dig finns kvar i ditt hjärta och i allas som kände honom. då känn dig älskad. det gör jag!

  8. så ledsen att din morfar gått bort. det var snart 7 år sedan min försvann och det går inte över. han är så saknad så saknad. men jag minns han med ett stort smil, det gör jag, och pratar om honom ofta! de finns ju kvar, det är faktiskt så! och om du tänker på något du gör eller säger, då vet du vad din morfar skulle sagt då. han kanske skulle vart stolt eller skratta lite eller undra något. och då finns ju kärleken kvar eller hur? hans kärlek till dig finns kvar i ditt hjärta och i allas som kände honom. så känn dig älskad. det gör jag!

  9. Jattefint skrivet.

    Men det trostar ingen som inte kan fa barn.

    Aldrig kommer jag att fa uppleva den storsta karleken pa jorden och jag kommer alltid att vara den som ar kvarlamnad.

    1. Jag vet precis. Det är en tung sorg att bära. Jag önskar att min flock också växte, i stället för att tunnas ut.

    2. Jag förstår din känsla men tro det eller ej men det går att älska andra barn lika mycket som om de vore sina biologiska… Det kan vara “egna” via adoption eller fosterhem eller så “andras” så som syskonbarn eller vänners barn som står en nära…. Den fantastiska kärleken man kan känna för ett barn har ingenting med biologi att göra… Kärleken till ett djur kan också vara lika stor!

      Stor kram till dig som kämpar med den här känslan…!

  10. Det är PRECIS så där det är. Jag har kommit till samma slutsats, både det sorgliga i att de som älskar en blir färre, och att det bästa sättet att “tacka” för all kärlek man fått, är att föra den vidare. Knappast kommer jag heller att till fullo inse hur mycket mina föräldrar älskar mig, förrän jag får egna barn att slussa vidare kärleken till.

    Jag är verkligen ledsen för hela er släkts skull, och så imponerad över att du trots sorgen orkar se något ljust i det och dela det med oss. Tack!

  11. Vilken vacker och klok text, Clara. Att få vara den som älskar mest är verkligen en ynnest. Men att vara medveten om dessa skiftningar i livet, hur man växlar roll allt eftersom tycker jag är väldigt stort det med. Och att en dag kanske få uppleva hur det är att vara den där farmorn/mormorn som lyser av kärlek när barnbarnen kommer på tal, det hoppas jag blir min lott om några decennier. Att den dagen vara harmonisk med att även om ingen längre älskar mig som jag älskar mina barn så lever kärleken vidare i de små – och det är väl det viktigaste i Livet, det stora, inte bara i mitt lilla.

  12. Så fint Clara. Min mamma har just förlorat en närstående och jag väntar ett nytt liv i magen, så hon ska snart få bli mormor. Det blir inte tydligare än så. Kärlek till dig, lille B och morfar.

  13. När jag läst dagens inlägg – sände jag nedan mail till min kusin ….

    Hej,
    Bloggen som jag rek – till Lisette i första hand – är lysande stundtals –
    om du läser inläggen skrivna 11 april – av Clara – både om sin pojke och sin 90-ärige morfar ….

    Tycker det är väldigt klok skrivet av en tjej som bara är runt 25 år – att hon redan vet så mycket om livet – hur klok ska inte hon bli när hon är gammal……

    Klicka på länken ….

    Vi hörs,

    Carina

    http://www.underbaraclaras.com/

  14. Clara
    Barnen älskar man verkligen mest av allt, i vår flock är det min pappa som är äldst..det blir tomt när människor går bort. Så ledsamt med din morfar.
    Kram.

  15. Hur mäter man kärlek? Hur vet man att man älskar sina barn mer än de älskar sina föräldrar? Hur är man mindre älskad när en släkting dör? Det går inte. Det gör de inte. Det är man inte.

    Jag älskar mina barn till döds och vi föräldrar är de första människorna som visar dem vad det innebär att älska, att bry sig om och att värna om andra människor. Barn är födda med förmågan, men vi hjälper dem att förstå hur man uttrycker sig och framför sin kärlek till andra. Vi visar våra barn kärlek varje dag, dels genom det självklara att vi älskar dem och beter oss på ett kärleksfullt sätt gentemot dem men också genom att älska andra i vår omgivning och ha ett kärleksfullt förhållningssätt i livet, till människor i stort. Vi tar hand om barnen och måste visa vår omsorg på ett sätt som är unikt för att vi är de äldre individerna, men vi älskar inte mer. Kärleken är inte mätbar.

    Kärleken är inte mätbar, den är frånkopplad logiken. “Jaha, har du ingen pappa? Då är du bara hälften så älskad av dina föräldrar som jag, som har både mamma och pappa.” Nej, så fungerar det ju som tur är inte. När jag väntade mitt andra barn sa jag till min son: “Du vet att jag älskar dig så häääär mycket?” och slog ut med armarna. “Ja, det vet jag,” svarade han. “Hur mycket tror du jag kommer älska dig när din syster kommer?” frågade jag. “Så här mycket,” sa han och förde ihop händerna till halva avståndet. “Nä, för så fungerar det inte,” sa jag, “jag kommer att älska er båda oändligt, för kärleken behöver inte begränsas eller halveras bara för att det finns fler att älska, jag kommer att älska er båda så häääär mycket.” Hans leende då var det bredaste jag sett och jag är fullt övertygad om att han och hans syskon älskar mig lika mycket. Vi bara visar det inte på samma sätt.

    När en närstående dör är du inte mindre älskad – du är fortfarande älskad så häääär mycket. <3

    1. Väldigt fint skrivet. Man blir ju alldeles tårögd av alla vackra och stöttande kommentarer till Clara här inne :’)

      1. verkligen kloka ord, så känner jag med. jag älskar mina föräldrar och syskon lika mycket som de älskar mig, dvs oändligt mycket! Och det känns skönt att veta.

  16. Väldigt fint skrivet.. och så sant så sant.
    Jag förlorade hastigt min älskade Pappa för två månader sen. Han var min bästa vän. Och samtidigt gravid med beräknat bf i början av augusti.
    Jag ska älska ihjäl den lilla hjälten i min mage som har hjälpt mig genom denna svåra tid. Sorgen blir dock större för var dag men när man har ett litet liv i magen att tänka på så blandas sorgen med den största glädjen man nånsint känt.. surrealistisk känsla det där.
    Att förlora en närstående är det svåraste som kan hända en människa.
    Lider med dig.
    Kram

  17. Så otroligt fint skrivet, jag är helt stum! Tack för att du berör så mycket! Kram Hanna

  18. I know what you mean. I have 3 kids of my own too.
    Sorry that I write in English, it is easier. I do understand Swedish, but I don´t write it that well. (My kids and husband are finnish-swedish.)
    This is actually the first time I leave you a comment.
    I love your blog!
    I write a colorful lifestyle blog here in Finland.
    You are more then welcome to come and see how it looks inside my old yellow house. =) Lots of color, polkadots, old furniture, fleamarket finds and tons of DIY.
    Kids are so beautiful! I took a few pictures of my little on when he was sleeping. Sleeping kids are perfect and somehow magical, I think.

    I wish you a good day!

    Ps. You will meet you granpa someday again. =)

  19. Meh! Jag förstår vad du menar…men jag gillar inte tankegången..Nu känner jag mig ju ännu mer ensam och oälskad.
    Vad skulle du säga så för? *tycker synd om mig själv en stund*

    1. Visst kan man tolka Claras text som “sorglig”, men jag tycker att den är mer hoppfull. Kärleken lever vidare och minnena finns kvar. Livets rundgång, vi ingår alla i något större än oss själva.
      Som jag tolkade Claras inlägg så blir man inte “oälskad” när man förlorar närstående, även om man i den konkreta vardagen blir utan den personens kärlek, men man halkar bakåt i släktleden och tappar lite i taget sin roll som “barn” – då man “bara” älskas, för att istället få rollen som “vuxen” då man både älskar och älskas. Lite ensammare kanske, men också mycket rikare eftersom man har minnena av de som gått vidare och ser barnen som har livet framför sig.
      Men visst, lite sorgligt är det. Livets skugga.

      1. Jo, visst är det så. Jag håller med dig.
        Min kortfattade kommentar speglar bara min första reaktion på det hon skrev.
        Jag har inte tänkt på det hon skrev tidigare: “En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla men precis så känns det. En person som älskade och brydde sig om en är borta. Och för varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam”. Jag brottas med en del inre spöken och tankar och Clara liksom tydliggjorde min situation på ett sätt och det kändes inte helt bra. Men det är ju bara ett sätt att se det som händer när man förlorar en älskad. Min kommentar speglar ett av dem.
        Tack för ditt svar Sara

        1. Sorg är sällan enkel och sättet den yttrar sig på går ofta i perioder. Hoppas att den tankeställare du fick genom Claras text hjälper dig att sätta ord på dina känslor och att ta dig vidare. Kram.

  20. Jo, så är det visst, som Clara skriver. Man går inte i döden utan att blinka för sina föräldrar, men för sina barn. Därför att den kärleken är av en annan “kvalitet”.
    Kärleken är dessbättre inte likadan och uppmätt i olika doser för alla man älskar, utan i grunden helt olika. Jag älskar min bror, min mamma, min styvdotter, min styvfar, min avlidna pappa, min man, mina biologiska barn och mina två bästa vänner. Men känslorna är väsenskilda, samtidigt som det är samma.

    Och jag vet, av egen erfarenhet, att de egna barnen är det som bäst bär genom förlusten av en äldre generation. Faktiskt. Sorgligt för er som inte får egna, men det är ändå så det känns….. Min pappa gick bort när jag nyss blivit mamma till mitt andra, och förmodligen sista, barn. Och de är trösten. Att älska dem, och att veta att han älskade mig likadant när han levde (för i min värld, så är han helt borta nu), ger tryggheten i mitt liv.

  21. Så fint skrivet och så klok du är! Precis så där är det ju! Gäller bara att kunna sätta ord på det och det kan du 🙂

  22. Clara, jag beklagar verkligen din sorg. Den här dikten fick jag när min mormor dog, den hjälpte mig då. Kanske kan den hjälpa dig nu.

    KÄRLEKEN FÖRSVINNER ALDRIG

    Döden är ingenting; jag har bara gått in i det andra rummet.

    Jag är jag, ni är ni: det jag var för er, det är jag fortfarande och för alltid.

    Kalla mig vid det namn jag alltid haft:
    Tala till mig som ni alltid gjort.

    Ta inte till en annan ton; var inte allvarliga eller sorgsna.

    Fortsätt att skratta åt det vi skrattade åt tillsammans.

    Be, le, tänk på mig; be för mig.

    Låt mitt namn alltid uttalas hemma som det alltid gjort,
    utan särskild betoning, utan spår av skugga.

    Livet har fortfarande all sin mening.

    Tråden har inte gått av.

    Varför skulle jag vara utanför era tankar?
    Bara för att jag är utanför ert synfält?

    Jag är inte långt borta, bara på andra sidan vägen.

    Charles PEGUY

  23. Oj! Där satt den Clara. Rätt in i hjärtat bara! Tårar rinner och jag känner glädje (och sorg) samtidigt. Föräldraskapet är verkligen den största lyckan av dem alla. Tack för fina ord. Va rädd om dig. Kram

  24. I svåra stunder när något gått förlorat brukar jag tänka: Vilken lycka att; jag fått vara med om detta/fått känna denna person/fått med mig dessa minnen.
    Och sen, att få barn och egen familj är en sådan lycka. Det gör en så ödmjuk inför allt här i livet. Mina småttingar där hemma ser till att varje dag ger överraskningar.
    Tack för fina ord om ett tungt ämne.

  25. Sâ är det ordnat för oss smâ människor.som slutligen blir vinnare, för man kommer alltid att älska mest 🙂 Fint tänkt, Clara !

  26. Väldigt fint skrivet Clara. Jag hoppas att du kan minnas de fina stunderna med din morfar utan att känna för stor sorg för att han inte finns vid din sida längre.
    Kram Jinni

  27. Vackert skrivet! Jag har funderat mycket kring det här, men aldrig lyckats formulera tankarna på ett så konkret sätt. Jag är så tacksam för min stora släkt och familj, för där finns en rikedom som inte går att hitta för pengar.

  28. Clara, du får mig att börja gråta, det är så sant det du skriver om att älska och att älska. Jag har inga barn än men älskar barn och speciellt alla “mina” fritidsbarn och andra på skolan där jag jobbar, hoppas att de känner att jag verkligen bryr mig om dem, jag tror faktiskt det. Det är många barn på skolan som kommer och pratar på raster, ofta vill de berätta något eller bara ha en kram. Om jag kan göra skillnad för ett enda barn som kanske inte får så mycket kärlek eller förståelse hemma eller i skolan så är jag nöjd. Längtar efter att skaffa barn själv, snart är det förhoppningsvis dags. Många kramar från mig

  29. Så sant! Men det är ändå en skön känsla av att ha varit älskad, att det faktiskt funnits någon som älskat en så mycket som man nu älskar sitt barn. Den kärleken går inte att förstå förrän man har barn tror jag.
    Jag tänker så ofta på min mamma och hur fin min barndom var tack vare henne!
    Sorgen nu är en del av glädjen då!

  30. Julia: ja, det er en surrealisisk følelse å oppleve sorg når man venter barn,
    man skal både sørge og være glad. Det er umulig å gjøre begge på en gang, kroppen erfarer sorgen litt etter litt, også etter at at barnet er født. Hva vi mennesker kan klare, det er utrolig.
    Clara: Dette er en svært vakker beskrivelse. Jeg skal skrive det av og ha det på veggen her hjemme. Hvert eneste ord er sant. Klem, kram, klem

  31. I bästa fall har ett barn en hel flock som älskar en och som sen tunnas ut.
    Det här var en beskriving av hur Clara, och säkert många andra lever sina liv. Med en skock runt omkring sig som sen tunnas ut och så får en egna barn att älska. Men det är ju långt ifrån alla människors sanning. Jag har också ett barn som älskar mig precis lika mycket som jag älskar honom. Ju större han blir ju tydligare blir det att han älskar mig med precis samma gränslösa oändliga kärlek. Det är det största att försöka ta in och förstå.

  32. att älskas skulle det ju vara!! (angående att vara lite självisk när det gäller att färre personer älskar en) Men jag tror att fler kanske älskar dig nu! Har du tänkt på det va! 😉

  33. Åh vad fint skrivet! Jag längtar redan så himla mycket efter att få barn men när man läser sådant här blir den där längtan genast ännu lite större. Synd att jag bara är sjutton år och fortfarande har hela livet på mig. Mycket hellre skulle jag vilja vara tjugofem med en liten bebis i famnen. Ha det bra och jag beklagar sorgen men glöm inte bort hur många det är som älskar dig genom din blogg, inte minst jag, kram. /mirjam

  34. Så sant. Efter att mina föräldrar gått bort känner jag mig ganska ensam i världen. Tom. Det var de som brydde sig, och även om jag har min sambo och en bror går det aldrig att fylla den plats mina föräldrar hade.

  35. Farfars syster blev 99 år, var pigg och kry och hängde med. När hon fyllde 90 fick hon en trådlös telefon att ha i förklädesfickan så hon kunde svara när hon var ute i trädgården, så att barnen slapp bli oroliga. De sista åren bodde hon på ett hem. Hon var väldigt nöjd med livet, men det värsta med att bli gammal var just detta att bli ensam kvar när make, syskon och vänner gått bort. Det skiljde ju lätt 10-15 år till de andra boende så inte heller de hade samma minnen och upplevelser riktigt, när det gäller de där viktiga ungdomsåren som formar en så starkt. Gammal vill jag gärna bli, men jag vill inte bli den som är ensam kvar, sist i ledet…

  36. Det är underligt det där med kärlek. När min pappa dog kändes det som att all hans kärlek till mig och min till honom gavs tillbaka till mig så att jag kan slösa den på de jag har kvar. Det känns fint att tänka på att det var hans sista gåva till mig.

  37. Du skriver så fint och klokt!

    Tråkigt att höra om din morfar. Jag sänder några varma tankar till och din familj och hoppas att det lindrar litelitegrann.

    /En trogen bloggläsare

  38. Det känns underbart att läsa tröstord från någon som vet hur det är att förlora någon nära. Som vet hur det är att förlora sin mamma. En av anledningarna att jag läser är inlägg som dessa!

  39. Underbara Clara. När du skriver tänker jag direkt på en stor idol: Tomas Sjödin. Om du inte läst hans böcker eller krönikor (boken Jag lutar åt Gud är fantastisk!) så gör det. Det är småläsning på det största sättet möjligt. Precis som du lyckas han med några få ord öppna upp hela universum..

    Du är fantastisk!
    Kram Sofia

  40. Kloka Clara. Du sätter ord på tankar som jag inte ens riktigt kan forma, men som jag känner.

  41. Åh Klara, du skriver så fint. Dessa inlägg väger upp allt annat. Tack för att du skriver så fint o poetiskt också. Du kan verkligen skriva. Tack för det!

  42. Det där var bland det bästa inlägg jag någonsin läst. Det är så sant. Precis så är det.

  43. Åh du sätter ord på något som jag har tänkt mycket på.
    Jag älskar min son så mycket. jag vill pussa honom ungefär konstant, vara med honom och tänk om han ville bo kvar hemma hos sin mamma hela livet. Så mysigt.
    Men han sliter sig såklart. Rent bokstavligt likväl som mera bildligt.
    Han kommer vara så arg på mig, skämmas över mig inte vilja kramas alls osv osv.
    MEN det måste få vara okej. För hans uppgift här i livet är inte att älska mig, hur jobbigt det än känns att tänka på. Min livsuppgift är dock att älska honom genom allt och den uppgiften tar jag på stort allvar. Och älskar han mig tillbaka en hundradel av hur mycket jag älskar honom så är det en bonus, men jag kommer aldrig att kunna kräva det. (Även om jag skulle vilja haha)

  44. Fint skrivet och det är ju så sant det där, att man förlorar en som älskar en så mycket. Jag förstår precis.

  45. Jag alskar mina barn och min man mest av allt i hela varlden. Mina barn ger mig sa mycket gladje att det ar nastan obeskrivligt. Det ar konstigt att man inte uppskattar sina foraldrar sa mycket som man skulle tills man far egna barn. Och sa alskar jag dig Clara, for du ger mig ljus och gladje. Jag ar sa glad att jag hittat dig. Jag vander mig till dig nar jag vill ha inspiration och du ger mig styrka i min tillvaro. Tack.

  46. Oj vad fint skrivet Clara! Jag har förlorat så många nära, bland annat mina föräldrar, så jag känner väldigt väl igen mig i vad du skriver. Kram!

  47. Jag tycker barn kan älska sina föräldrar lika högt som deras föräldrar älskar dem. Jag skulle säga att jag älskar min pappa lika högt som han älskar mig. Men sedan är det kanske annorlunda när jag har vuxit upp med bara min pappa. Det blir en annan relation. Kram!

  48. Jag tror att det är lite sant vad du skrev & jag tänker att världen skulle kunna vara ett rackarns bra ställe att bo på om alla barn blev älskade.

    Jag tänker &så att det är en spännande sak, att vara någonstans mitt emellan där flocken tunnas ut och innan jag är den som älskar mest. För under tiden finns så många andra att dela mitt hjärta på.

    Tack för tankeväckande inlägg.

  49. Amen på det!
    Även just jag inte tror på gud.
    Ta hand om dig och fortsätt älska den där lille mannen.

  50. Din blogg är underbar, och du verkar vara en så härlig person, du ger mig massvis med inspiration. Kram 🙂

  51. Vilka vackra och tänkvärda ord! Jag känner mig trots förluster dock inte mindre älskad. Kanske är det för att kärleken ju bygger upp din inre trygghet och självkänsla. Därav fixar en det…

  52. Vad vackert du skriver… Vi har nyss förlorat vår hund efter 11 år och det är just det där med hur hon välkomnade en när man kom hem med mera och all kärlek från henne som inte längre finns – det är den förlusten som är svårast. Du beskrev nyss en känsla som jag haft men inte hittat rätt ord för att förklara.
    Läste att din morfar nyss gått bort, beklagar förlusten… ens mor/farföräldrar är speciella och det är svårt att förlora dem – men en del av dem har man ju kvar genom sina gener och i sitt hjärta.
    Jag gillar din blogg! kom nyligen i kontakt med den via en vän som länkat i fb.
    Christina

  53. Fina Clara,

    Jag älskar din blogg och dina ofta tänkvärda inlägg. När jag läser detta inlägg kan jag dock inte hjälpa att känna något annat än avund. Jag har växt upp i ett hem där jag tvingades ta föräldrarollen, för mina föräldrar och mina syskon. När någon av mina släktingar går bort, har jag aldrig känt att jag förlorat någon som älskat mig; jag har bara känt mig mer ensam med det jag måste bära.

    Av den anledningen räds jag även att skaffa barn; jag är rädd att det endast blir en förlängning av den enkelriktade kärlek jag vuxit upp med.

    Jag uppskattar som sagt din blogg. Men att vara den som tvingas älska mest kan vara väldigt tungt.

    // Erica

  54. Hej! Jag undrar om du har nå bra tips på litteratur och webbsidor och bloggar om graviditet och barn? Kan inte du göra ett inlägg om det?! Möjligtvis har du redan gjort det. Tack!

  55. Så kan det nog vara. Gud älskar oss ju, men det kan vara svårt att uppleva det så konkret… ja det är nog som du säger.

  56. Åh nu grät jag av ditt inlägg igen!
    Jag går sönder när du skriver så här!
    Men jag älskar att du sätter ord på verkligheten, för den är så vacker samtidigt som den är så hård….och jobbig…..
    Vad underbart att vi alltid kommer ha kärleken!!