Jag vet inte varför jag känner sådan gemenskap med tjejer som är uppvuxna på landet. Kanske handlar det inte ens om landet? Jag är ju själv uppvuxen i stan. Kanske handlar det om en mentalitet. Att inte vara sjåpig. Att vara händig och praktisk och rask. För min morfar spelade det inte så stor roll om man var läkare eller undersköterska. Bara man var snäll och rejäl. Morfar lät alltid mig och min syster förstå att det är bra att vara rejäl. Herregud vilka rejäla flickor sa morfar när jag och Anna gjorde praktiska saker. När vi skidade och högg ner en stor julgran. När jag bytte ett punkterat däck på bilen. När vi la ut nät och rensade fisk eller lagade middagen åt mormor och morfar som tagit sig en lur på soffan. Herregud vad du är rejäl sa morfar när jag skottade fram bilen och åkte och hämtat postväskan.
Att vara rejäl innebär att man får praktiska saker att hända. Att man inte låter mossa växa på rumpan. Att man förstår lite av det ena och det andra som rör skötsel av hemmet och gården. När jag tänker på rejäla människor står bondhustrur och husmödrar för mig. Kvinnor som visserligen skötte traditionellt kvinnliga sysslor men även sådant vi idag tror alltid varit synonymt med män; Fiske, vedhuggning, snöskottning. Vad annars fanns att göra när karlarna var ute i timmerskogen i veckor? Kanske är det därför så många av de tjejer som jag kommer bäst överens med är tjejer som fått det i modersmjölken – att inte bara vara söta och svara snällt – utan rejäla och rediga, starka och praktiska. Lite bonniga helt enkelt, i ordets allra vackraste bemärkelse.
147 svar
Förstår va du menar. Det kan ju finnas i city-flickor eller förortsbrudar med! 😉 Tjejer som kan och inte bara väntar att få allt serverat och är inte rädda för att ta i. Som är genuina och ställer upp för familj och vänner.
Kram Tess
Fast hur många tjejer är det som “bara är söta och svarar snällt”? Det finns för övrigt jädrigt många streetsmarta förortstjejer som vet vad de vill och det finns en jädra massa företagande kvinnor som leder och styr upp stora företag. Om inte det är att vara rejäl, så är “att vara bonnig” inte heller att vara rejäl.
Precis, att tjejer bara är söta och snälla är väl ett rätt förlegat sätt att se på tjejer, tror inte det är många som är endast det. Att vara rejäl är en sak, att vara en stark person en annan, ibland går de ihop, ibland inte.
Jag är själv uppvuxen i en typisk “bondefamilj”, åtminstone som den kunde se ut under åttiotalet. Nu råkar jag själv tillhöra den “rejäla” gruppen du talar om 🙂 Men vill bara poängtera för eventuella läsare som inte är så insatta att det är långt ifrån alla som är uppvuxna i den miljön som blivit sk “rejäla”, både tjejer och killar!
Med andra ord Clara, så är det nog som du tror; att det är en mentalitet 🙂
Det håller jag med dig om. det handlar mycket om vilja. En vilja att klara av saker, att ha lite skinn på näsan.
Jag har alltid klarat mig själv och vet att jag skulle klara mig galant utan min man (gud förbjude).
Men det är endå skönt att dela “bördorna” med någon annan. Att vara rejäla tillsammans liksom.
Två rejäla personer ihop blir väl bättre en ensam tänker jag.
Mrs G
Mycket sant! Och det är intressant det här, för i litteraturen, om man tittar efter det, så finns det ofta en beskrivning av de här som växer upp i en sådan miljö men som inte är just rejäla. Drömmare. Inga arbetskarlar. Slarvmajor. Och som de skavde i det arbetstunga pliktsamhället.
Instämmer! Önskar verkligen att jag var så själv, har alltid beundrat den typen av mentalitet. Ska bannemig försöka anamma det tänket lite mer.
Jag e bonnig och stolt över det 😉
Me to 🙂
För mig är en rejäl tjej en sådan som är stabil och stadig i sin person. Trygg, snäll och rejäl går liksom ihop för mig 🙂
inte helt relaterat fast nåt jag kom att tänka på (eller snarare tänker på rätt ofta): en doktorsavhandling som jag läste men inte har hittat igen, som diskuterade hur det kom sig att norrländska kvinnor var mer jämställda fortare än sydkvinnorna. emancipationen eller vad man ska kalla den gick fortare uppöver, och forskaren kom fram till att det hängde ihop med fäbodarna där kvinnor från ung ålder fick klara sig själva. i syd fanns det liksom inte så stor anledning för kvinnor att röra sig utanför gården så de blev mer isolerade. i norr fick kvinnor också ta hand om hushåll och gård själv när männen jobbade i skogen, de var ju borta i perioder inte bara “över dan”. det skapade ett naturligt “systerskap”, och männen tog ju också för givet att kvinnor kunde/skulle hugga i på en annan nivå än söderut. är det inte fascineeeerandeee! jag är också uppvuxen på landet och känner igen det här “rejäla”. tjejer går på byn hjulbenta som cowboys, manhaftigt enligt vissa, vackert enligt många på landsbygden. vad fint att er morfar kunde ge sån fin feedback på det praktiska!
Vilken häftig avhandling! Den hade jag verkligen velat läsa!
Intressant!
Har läst något liknande om kvinnorna på öarna på västkusten.
Det är fler kvinnliga egenföretagare än vanligt vilket man tror beror på att dessa kvinnor i generationer har fått klara sig själva och varit ensamma/tillsammans med andra kvinnor när männen var till sjöss och fiskade.
Den hade jag velat läsa!
Jo. Jag har läst inlägget.
Jag tolkar det som att du reflekterar kring uppväxt på landet, bonnighet och vad som gör en människa rejäl. “När jag tänker på rejäla människor står bondhustrur och husmödrar för mig.” Så har du skrivit. Du ger exempel som fiske, vedhuggning, snöskottning. Sådana sysslor är ovanliga i en storstad så därför tolkar jag det som att du då syftar på landsbygden. Det finns som sagt andra utmaningar i en storstad som kräver en rejäl människa men de nämner du inte.
Läs kommentarerna så ser du att det är fler än jag som tolkat att din text även handlar om landet.
Felpost
Ja det har du rätt i! Jag nämner bara lantsysslor. Men jag kan försäkra dig om att jag på inget sätt ser ner på alla rejäla människor som bor i städerna =)
Det var bra 🙂
Jag är uppvuxen i Norrland, på landsbygden. Jag känner igen mig i det att kvinnor och tjejer är vana att göra sådant som i andra delar av landet kanske klassas som typiskt manliga sysslor. Jag har vuxit upp med skogsarbete, fiske, jakt, husrenovering m.m Tyvärr är min erfarenhet att jämställdheten åt andra hållet , dvs att män gör traditionellt kvinnliga saker, tyvärr släpar efter i norra Sverige. Mina gamla killkompisar i Norrland ligger långt efter de män jag lärt känna sedan jag flyttade söderut i landet.
Instämmer!
Exakt, min upplevelse också, det är ofta sjukt svårt för män som avviker från normen medan kvinnor nästan kan göra vad de vill.
En släkting tycker det är lite jobbigt att hans son studerar på universitet och gillar datorer och fantasyböcker och inte jakt, fiske och motorer. Det som är verkligt synd är just att det ofta finns ett negativt synsätt på pojkars skolarbete, det drabbar dem ofta hårt i slutändan.
Vi skulle bli bra vänner, du och jag!
Mycket fint beskrivet! Jag är ju norrländsk bondhustru själv, men inte av födsel utan av giftermål, och jag har det inte alls i mig – jag är inte särskilt “tjejig” men är lite klen och så ibland. Beundrar de som har det i sig från början, önskar att jag vore lite mer sån. Nu försöker jag ändå ibland och jag kan hantera kor och kalvar och hugga i med vedkapning och så vidare, , jag bär in ved och skottar snö, men jag ligger ändå långt efter min man och hans familj, som liksom har det i gener och genom ett helt liv av upplärning. Intressant, hursomhelst!
amen på det.
Nja, bara för att man växt upp på landet så måste man inte vara rejäl 🙂 jag är det inte, är det sjåpigaste våp jag vet! Men det är så jag är 🙂
Förstår vad du menar, jag gillart jag med!
Klart att man ska kunna reda sig själv. Känner mig väldigt handikappad nu när jag är gravid och inte ska lyfta osv.
Men det är skönt att bli lite ompysslad under den här perioden också.
Kramar från Stockholms innerstad. 😛
Helt klart är det en mentalitet som inte bara handlar om var man kommer ifrån. Jag tror dock att det är mer vanligt förekommande bland oss som är uppvuxna på landet, det där att när man ställs inför ett problem så tar man tag i det rent handgripligen. I staden han man väl andra typer av problem att ta tag i, och därmed andra sätt att handskas med dem.
När jag precis fått körkort började jag sommarjobba som lantbrevbärare i en för mig helt ny miljö, jag körde runt på landet och tog hand om människors dagliga ärenden. Stannade hos Bengtssons för att hämta upp något till Johanssons längre bort medan jag ändå levererade dagens postskörd. Fick med mig egenodlade grönsaker och potatis och hjälpte de gamle på turen med diverse göromål. Köpte ibland med mig saker i byn till de som inte kunde ta sig dit själva. Jag som var uppvuxen i ett radhusområde med alla bekvämligheter långt från landetmiljö kände mig instinktivt hemma och den känslan har vuxit med åren.
Det speciella jag uppskattade, och fortfarande uppskattar, med landet är att det är viktigt att ta vara på sina grannar, att hjälpa varandra i sin närmiljö. Det känns rätt och bra. Rejäl är ett så härligt ord och ger mig så många positiva känslor.
Som jag hade velat träffa dig Clara! Du är så klok och skriver så bra. Många gånger sätter du ord på mina tankar, som idag.
Jag är också uppvuxen på landet och skulle nog räkna mig själv som bonnit och rejäl. Min morfar (95 bast) driver fortfarande en bondgård med många får och skogsbruk. Jag gick inte så mycket på fritids när jag var liten utan fick vara hemma hos mormor och morfar istället. Fick lära mig tidigt att det vara bara att hugga i och hjälpa till. Förra sommaren började jag mitt största projekt hittills, jag håller på att bygga en ny lada som ska vara färdig i september. Det är jag (21 åt gammal) och min kusin (också en tjej) som bygger den. Hennes bröder är de sjåpigaste på denna jord. Det är nog uppfostran som spelar en stor roll där. De fick aldrig lära sig att hugga i, mesans vi fick det. Det bästa jag vet är att vara ute i hagen och gå med hunden i fårhagen på sommaren. Och jag anser själv att mitt bästa personlighetsdrag är min bonnighet, jag är stolt över att kan bygga en lada, förlösa lammungar, köra traktor och bila betonggolv. Och dessutom ha läppstift på mig när jag gör det. 😉
Jag tycker det verkar som att du har fruktansvärt mycket fördomar och att du är extremt gammalmodig. Jag är tacksam för att alla inte är som du/ lever som du.. Även om jag dock tycker du är fantastiskt så tror jag att du ser ner på folk som njuter av/nyttjar allt modernitet i dagen samhälle.
Men bloggar då? Det är väl ändå nåt “modernt”?
Min gamla släkting hade en rejäl hustru som gjorde allt i hemmet, tog hand om kreaturen, barnen, vedhuggning osv. Han var ute i skogen och arbetade i veckor och när han kom hem låg han på soffan och tog igen sig, alternativt söp. Hon dog ung. Utarbetad. Men man kan romantisera bilden av hur det var förut också.
Clara framför ju bara sin åsikt. Gillar du andra åsikter finns det andra forum. Jag gillar när människor står för sina åsikter och inte vänder kappan efter vinden för att tillgodose allas behov.
Tänk om alla vore som du Alexandra villken fruktansvärt tråkig värld vi skulle då leva i. Och det här med fördomar där pekar du ut dig själv.
jag tycker ocksà mànga gànger att clara verkar tycka att bonnighet är “rätt” och annat är “fel”. men det är ju hennes blogg sà hon fàr ju säga som hon vill. jag tycker det är bra som motsatts till alla sthlms bloggare som bara visar upp allt dyrt de handlat, det är ju inte för alla det heller.
Bönder, kvinnor och män som inte är tafatta, är något av det vackraste som finns.
Ha, ha förstår precis vad du menar. Är själv en “bonnadotter” och jag älskar det, att växa upp på det sättet och att veta att lite skit under naglarna inte dödar utan härdar. Jag kan båda tröska, plocka potatis, lägga in ved, halm och hö & allt det där andra, samtidigt som jag kan älska att leva storstadsliv. Jag har helt enkelt tagit det bästa från två världar och slagit ihop det. Många av mina nuvarande vänner skrattar gott åt att jag på gymnasiet läste både “röjsåg” och “odling på åker”, men jag är väldigt glad åt den bredd på kunnande som jag har. Jag är gärna rejäl och precis som du skriver så tror jag att det där handlar om en mentalitet, något som man växer upp med, tar till sig och kan vara stolt över. För det är jag.
Precis sådan är jag. Jag gillar det. Jag tror du skulle gilla mig. Jag gillar dig!
Precis som andra skrivit. Det är ett sätt att vara som finns var man än kommer ifrån. Jag är från storstan men är inte rädd att hugga i, både praktiskt och teoretiskt. Tycker också att det är rejält att veta hur man tar tag i saker som inte har med att bo på landet eller är direkt praktiska. T ex ge insatta direktiv till hantverkare, veta vad som ingår i hemförsäkringen, ordna semster, deklarera, klaga på mobiloperatören osv. Det är inte ovanligt att stå handfallen inför sådana saker. Ordna taxi i storstan har jag också hört kan vara ett problem.
Huvudet på spiken! Att våga i vardagen är det kanske det allt handlar om?
Att ta tag i saker och inte sjåpa, tycker jag. Oavsett om det handlar att rycka ut när någon skurit sig i handen och håller på att svimma, att plocka ut en stor spindel eller att lägga sig under bilen och kolla varifrån det läcker. Jag styr upp saker i min bostadsrättsförening hela tiden, genom att komma med konstruktiva lösningar och ta reda på fakta, medan andra mest tjafsar och bråkar intill förbannelse. Det tycker jag gör mig rejäl.
Oj, vad du satte huvet rätt på spiken här. Jag har alltid haft svårt för människor som ska vela i en oändlighet och som tycker att de inte kan… Att spotta i näven och bara sätta igång kan vara så otroligt frigörande!
Gu så härligt det låter. Jag vill tillbaks till landet och va rejäl!
Eller så blir man som jag. Uppvuxen på landet, och på många sätt rejäl. Har bott själv i ett litet torp med vedeldning och snöskottning och trädgårdsarbete och däckbyten på bilen. Men nu när jag är gift och åter bor i ett hus på landet, så drar jag mej för ganska mycket av det där rejäla. Trädgårdsarbetet tar jag hand om, men resten tycker jag är rätt skönt om min man fixar. Har blivit värre sen jag fick barn. Nu får jag inte mycket gjort. Mitt barn och alla rutiner tar all min tid, verkar som att gossen tagit en del av det rejäla ifrån mej. Men jag är lika glad för det.
När man är hänvisad till sig själv, ute pâ landet, blir man prakisk och rejäl för man lär sig lita pâ andra och tvekar aldrig att ställa upp för en granne eller kompis Det kallar jag livskvalitet ! Bonnig ?…
Så härligt, jag känner exakt likadan. Jag har visserligen aldrig “behövt” hugga ved dagligen eller liknande, men det är inga problem för mig att skotta den tunga blötsnön som ramlar ner från taket (och ner framför en av ytterdörrarna..) eller gräva fram bilen när det har snöat hela natten, det är jag som gör en brasa och gräver loss skotern om man kör fast. Likadant hemma med mer vanlig sysslor, ska det spikas och borras och mätas och fixas är det jag som är där och tar tag i sakerna. Fiska och rensa är rena rama terapin för mig. Synd att jag nu bor i en stad..
Vilka blev mina bästa vänner när jag flyttade utomlands? Jo, norska bonnajäntor eller svenska norrlänningar. Rejäla tjejer, det där! Inget fjomp och “jag kan inte, jag orkar inte, jag vet inte”. Det sitter ju i blodet liksom.
Bonnig bonnjänta och rejäl, ord som hörs sällan idag. Roligt att du tar upp sånt som håller på att falla i glömska.
Att inte stå och se på när andra arbetar fick jag lär mig i tidig ålder av min älskade mor som tog hand om en hel bondgård på egen hand, men med hjälp av mig och mina två äldre syskon. För att få det att funka skall man hjälpas åt och lite smuts under naglarna och skrapsår på knäna skadar inte. Det visar bara att man har tagit i och förhoppningsvis gjort ett gott arbete.
Älskar hur du målar bilder i mitt huvud av dig, din syster och din morfar. Underbart!
Jag passar också på att tacka för de inre bilderna!
Att bli som du skriver “rejäl” är också att våga prova. Att bli uppmuntrad som barn att ta för sig och våga prova. På samma vis vill jag att mina söner ska bli rejäla, de ska våga ta för sig och prova på traditionellt kvinnliga arbetssysslor som att sy, hänga gardiner, beskära blommor och baka småkakor. De ska få lära sig fläta mitt hår och knyta rosetter och de ska få all beröm i världen för det. På samma vis fick jag under uppväxten prova allt från att hugga ner träd till att installera teknikprylar och elektronik. Superviktigt! Jag har vänner som aldrig fick chans att prova sådant. De fick “vänta tills pappa kommer hem så fixar han detdär”. Då blir man inte rejäl, man får inte chansen.
Du har så himla rätt Carina! Jag är gift med en man från en liten norrländsk by. Han och hans syskon hör till de mest tafatta och sjåpiga personer jag vet. (Och det är sagt med kärlek). Helt säker på att det har att göra med att föräldrarna aldrig låtit dom försöka göra vare sig det ena eller det andra.
Jag gillar ditt inlägg Clara!!! Hur du beskriver din mormor&morfar påminner mig om mina egna, härligt… 🙂
Jag gillar även dina inlägg du skrivit det sista om vad som verkligen är viktigt i livet! Jag tycker och tänker egentligen precis som du men när man är i slutet av en utbildning och precis börjat söka jobb är det mycket lätt att glömma bort vad som egentligen betyder något och påverkas alldeles för mycket av oro, stress och osäkerhet… TACK för att du påminner mig om det viktigaste i livet!!!
För mig är det underbart att man kan numera kombinera både och. Alltså jag är född och uppväxt i stan, men det är en sån liten stad att vette 17 om det räknas som stad men landet är det ju inte heller. Men jag har alltid haft föräldrar som stöttat att göra precis vad jag vill. För mig var det att vara den första i släkten som fortsatte skolan efter gymnasiet. Den första som tog en magistersexamen. Jag jobbar nu med web och IT. Jag gillar teknik och kan nörda in mig helt på smartphones, och datorer och skapa webbsidor och koda. Samtidigt som jag nyss köpt hus på egen hand och renoverar för fullt själv, det pengarna räcker till. Slipa, spackla, måla, tapetsera. Att byta däck på bilen när det är ny säsong, att skotta, såga ner häcken och elda skräp.
Det där med mentaliteten har du ju rätt i, jag tror det har mycket i att man vill och vågar, men kanske inte i att det måste ligga i det praktiska?
(Nu kommenterar jag iofs döhungrig innan lunch som jag måste skynda mig till just nu…)
Jag och min bästa kompis brukar definiera folk som sådär “vanliga” och vad vi menar är då sånt där rejält folk, båda uppväxta i norrbottens glesbygd. Jag kan inte byta däck på bilen men också haft en morfar som förespråkat att det är viktigt att vara sådär rejäl! 🙂
Du skriver mycket bra men allt verkar inte vara helt genomtänkt. Självklart formar ens uppväxt dig som person, men försök bredda ditt synfält. Det finns rejäla, rediga, starka och praktiska människor ibland alla oss – oavsett ursprung!
Min farmor (99 år) har aldrig bott utanför Sthlms tullar. Hon var ovanlig på sin tid eftersom hon arbetade när hennes barn var små. Hon tog körkort och susade runt i innerstan, renoverade lägenheten mm. Det är ett annat liv i en storstad men det finns utmaningar där med som kan kräva en rejäl person. Hoppas du kan uppskatta “andra människor” lika mycket som de bonniga framöver.
Du har uppenbarligen inte läst inlägget. Jag skriver ju att det INTE handlar om landet utan om mentaliteten.
Jo. Jag har läst inlägget.
Jag tolkar det som att du reflekterar kring uppväxt på landet, bonnighet och vad som gör en människa rejäl. ”När jag tänker på rejäla människor står bondhustrur och husmödrar för mig.” Så har du skrivit. Du ger exempel som fiske, vedhuggning, snöskottning. Sådana sysslor är ovanliga i en storstad så därför tolkar jag det som att du då syftar på landsbygden. Det finns som sagt andra utmaningar i en storstad som kräver en rejäl människa men de nämner du inte.
Läs kommentarerna så ser du att det är fler än jag som tolkat att din text även handlar om landet.
Haha, jag vill skratta åt er som blir så oerhört provocerade av folk som har en åsikt… Vad är ni rädda för?? Clara har väl inet emot folk som inte bor på landet? Det har jag aldrig uppfattat… Så här skriver hon i inlägget du tydligen har läst: “Kanske handlar det inte ens om landet? Jag är ju själv uppvuxen i stan. Kanske handlar det om en mentalitet. Att inte vara sjåpig. Att vara händig och praktisk och rask. Att vara rejäl innebär att man får praktiska saker att hända. Att man inte låter mossa växa på rumpan. Att man förstår lite av det ena och det andra som rör skötsel av hemmet och gården.” Om du vill kan du ju läsa en annan blogg, som handlar om rejäla kvinnor i storstaden! Hepp. Heja Clara!!!
Jag vet! Jag tycker själv att det känns som om man lever lite mer på riktigt när man är på landet än när man är i stan. I stan är det så mycket som är på låtsas. Låtsasbehov – jag behöver verkligen den här väskan! – och låtsaskläder.. sånt som ska se bra ut men inte fungerar. ‘Du skulle vara så lycklig om du hade den här klänningen. Vilket härligt liv du skulle få!’ Och mitt i det kan man tappa det man satt och tänkte därhemma, att nej minsann, nu behöver jag inget mer av det ena eller det andra, nu ska jag satsa på det jag tycker är viktigt, etc, etc, och så tar man en liten sväng på stan och blir helt hjärntvättad.
En helg på landet och man upptäcker att det bästa ändå är skor som håller värmen och motstår väta, och tröjor som är trevliga och praktiska.
För att prata yta då.
och nu spånade jag väl vidare på mina egna tankar, med det rejäla som kanse har lite lättare att bli till på landet.. men det var ju kanske inte riktigt din poäng. Klart det finns rejäla människor överallt. Kanske en större bedrift att kunna vara rejäl i stan. Det tycker iallafall jag är svårt!
I ärlighetens namn var det väl ganska rejält att jobba i timmerskogen också?
Absolut! Finns få saker som är så rejält. Var det ngn som tyckte att det inte var det? Livet på landet förr krävde både sin man och sin kvinna och inget hade funkat utan båda.
Här är en till som är bonnig! Vill också tillägga att en sak som jag tycker gör mig och många andra bonniga människor till just så rejäla och bonniga är det att även om vi kanske inte vet hur nånting ska göras, så tar vi fasen reda på det! Vet människor som inte kan byta däck på bilen. Dom skiter i att kolla upp det (i dagens samhälle tar det väl knappast mer än ett par sekunder) och lämnar bara över uppgiften till någon annan. Bedrövligt!
Jag är absolut inte den personen som är starkast, pratar högst eller tar mest plats, men nog fasen får jag saker och ting gjorda, och det är mycket mer än man kan säga om andra människor.
jag vet inte hur man byter däck på bilen, men jag kan göra massor med andra saker. kanske lär jag mig någon gång om jag känner för det, men jag är inte en bedrövlig människa för det. Det är snarare bedrövligt gjort att se ner på andra som i din värld inte är lika duktiga och bra som du själv uttrycker att du är.
Tror att det Emma menade var att det finns folk som har körkort som inte kan byta däck. Det är tragiskt att det finns folk som inte klarar av en så simpel sak men det är ännu mer tragiskt att det finns folk aom inte kan trots att dom har körkort och därmed SKA kunna.
Jag kan nog också räkna mig till en “rejäl” kvinna, vet jag inte hur man fixar något så tar jag reda på det om inte annat.. Det kan dock finnas problem med att kunna göra allting själv – det blir svårt att leva jämställt och dela med sig av allt som ska göras.. I alla fall för min del, men det kanske beror på något kontrollbehov också? Jag dammsuger till exempel helst själv på mitt sätt, för då vet jag att det blir som jag vill ha det och “ordentligt gjort”. Även om det säkert hade blivit det om min sambo hade fixat också, så har jag svårt för att låta någon annan fixa åt mig. Dessutom har jag dåligt med tålamod när det gäller många saker, så då fixar jag det själv eftersom jag vill ha gjort det på stört när jag känner för det!
Någon annan som känner igen sig?
Tack för en bra blogg, Clara! 🙂
Vad glad jag blir av att läsa det här. Att din morfar och mormor uppmuntrade er så till att bli “rejäla”. Det handlingskraftiga sitter ju fortfarande i, det ser vi ju. 🙂 Fler familjer borde ge sina barn samma push. Jag tror att man växer som människa, får mer självförtroende, ju mer man får hjälpa till t ex hemma. Själv är jag ett s k curlat barn och det har satt käppar i hjulet många gånger även i vuxen ålder. “Hur gör man?” minsta enkla grej, typ. Pinsamt. Men jag lär upp mig själv så gott det går. 🙂
Själv gillar jag att vara rejäl ibland och riktigt våpig ibland. Lite av varje, olika roller i olika lägen. Det är jämställdhetens stora vinst tycker jag, för alla oavsett kön.
Ja, den tanken låter väldigt vettig och lite mer mänsklig kanske.
Det är väll inte för inte som det heter ” Sunt bondförnuft”…. Men det är ett hårt och strävsamt liv. Trots att idag det är så mekaniserat och på många sätt smidigare än förr. Ett ensamt liv att vara bonde. Och sen alla förståsigpåare som tycket att : Det är väll bra att vara bonde och leva på bidrag från EU! Det funkar liksom inte så…….
Hej Clara!
Jag känner igen mig till 100% i det du skriver idag. Jag är uppvuxen på en självförsörjande lantgård med en stor familj i en liten by här uppe i Norrland. Jag lärde mig nästan allt som en blivande “bondmora” skulle behöva kunna kunna. Odla trädgård, ysta ost och kärna smör, baka sprödaste tunnbrödet i korn, klippa får och föda kalvar. Min typ av fest på en fredagskväll var att sparka ned till grannfrun och sitta och sticka och samla kakrecept.
Men “Rejälheten” har sitt pris. Jag hade svårt att passa in i flickgrupperna. Deras lösprat intresserade mig inte, och jag hade ändå inget att komma med, inget att referera till. Jag hamnade ofta på utkanten. Pojkarna gjorde narr av mig och min amazon-lika fysik; kallade mig för Hugga-Lisa. En flicka vågade vara min vän. Hon bodde inne i samhället. Hon kunde inte mjölka kor eller klippa får, men hon var Rejäl hon också! Vi är vänner än idag.
Men Livet blir sällan som man tänkt sig. Inte blev jag bondmora, inte än iallafall. Nu bor jag i en lägenhet i Sta’n och jobbar på Lasarettet. Men jag har ändå nytta av min bakgrund. “Hä’ tur att man har en sån Rejäl och Stadig flicka att hjälpa en” får man höra från gång till gång… Ja, bara du int kallar mig för Hugga-Lisa. 🙂
Förstår precis. Underbart!
Hugga-Lisa gillar jag, det låter som en giftorm som man ska passa sig för…
Haha! Jojo Elin, så kan man vända på det. 🙂 Fast det är ju det som är kruxet, Jag har aldrig haft något “gift” i mig. Jag blir bara ledsen och förbannad över andras elakhet. :/
Det är ju alltid bra att vara en smula praktiskt lagd, vare sig man bor i stan eller ute på landet!
Jag känner inte igen mig över huvud taget. Att få saker att hända praktiskt? Ja det gör jag hela dagarna. Dock hatar jag att skotta snö, traska ute i skogen eller paja ryggen genom att bära tunga saker. Jag bor i storstaden och får saker att hända praktiskt hela tiden. Jag jobbar med att ändra lagar, att utreda myndigheter och förändra samhället till det bättre (hoppas jag). Jag och maken roddar barn på dagis och ser till så att vi har ett jämställt förhållande. Jag har en stbil och trygg familj och tycker nog att det, tillsammans med en massa egenskaper som på intet sätt kan kategoriseras som “bonniga” gör att jag är jäkligt rejäl. En rejäl person.
jag kan hugga ved och skotta snö och kolla oljan i bilen och byta däck. men jag tycker det är skÖnt att min sambo gör det àt mej. för bara för att jag kan sà betyder det ju inte att jag vill göra det. han gör det bättre. jag viker tvätten b¨ttre än han sà dà gör jag hellre det. men det är ju rejält det ochsà.
Kul inlägg! Farmor och farfar tyckte också om det som var rejält, det är en del även i min uppväxt. För mig betydde inte ordet så mycket att få saker att hända. Mer att klara av och inte rygga tillbaka (som du ju också skriver!) och att vara lite stabil sådär. Inte falla så fort någon blåser på en. Säkert lite lokala skillnader hur ordet används 🙂
Hear Hear! 🙂
Jag är också av det bonniga och rejäla slaget, men har gått in på den akademiska banan. Där får jag ibland höra att jag är väldigt okvinnlig i sättet jag för mig på. Men det är inte så lätt när man är van vid att skotta skit, hugga ved och laga traktorer. Och även om jag vet att jag inte ska ta åt mig utan vara stolt över vad jag kan istället så gör det ändå lite ont att få höra sådana saker.
Fast, jag är en redig, stark city-tjej. Hatar praktiskt arbete, tycker hellre om att leja bort sånt. Byta däck eller hugga ved skulle varken jag eller min man ta oss för. På sin höjd snöskottning. Men jag har ändå skinn på näsan och är söt, utan att alltid stå och svara snällt 😉
det där träffade! jag är uppvuxen (och bor fortfarande) i stockholm och har aldrig sett på mig själv som en storstadstjej. självklart har jag haft perioder i livet då shopping, picknick i parken och utekvällar varit det mest spännande och roligaste jag visste men i ryggraden har jag alltid varit en mer jordnära typ som gärna tar i, alltid har 20 projekt på gång och mår dåligt av att inte få Göra. sen har många saker jag tycker känns lockande inte riktigt kommit till sin rätt i stadsmiljö och kräver kanske en annan scen. ibland tycker jag om staden men lugnet och stillheten utanför känns alltid mer hemma.
Det där med ‘bonnig’ låter jag vara, men däremot håller jag med om att det är skönt med ‘rejäla’ människor. Inte just att de kan jaga och hugga ved kanske, för alla får ju inte möjlighet att lära sig det, men just detta med att inte vara rädd för att ta i lite. Kommer från en norrländsk släkt med idel ‘rejäla’ kvinnor och jag har all beundran för dem. Själv är jag mer ‘asfaltsunge’ än ‘bonnig’, men rejäl ändå på en del vis. 😉 Har aldrig sett någon romans i att sätta potatis, vända landet eller plocka… det måste göras, men det är då definitivt inte skoj.
http://www.dr.dk/dr1/bonderoeven#/
På tal om bonnig – du har väl sett ovanstående serie? På svt heter den “Hundra procent bonde” men det verkar som att man inte kan se den längre via svtplay men det går finfint via denna hemsidan. Svt visar nu avsnitten från mars 2011. Jag är lite kär i Frank, han har en så “helt vild” kärlek till livet och landet. Så underbart att se! Precis som du också verkar ha. Tack för att du visar på det vackra. Och bonniga! 🙂
Förstår precis vad du menar. Jag som är uppväxt på landet är nog typiskt “rejäl” o får saker att hända själv. De flesta hästtjejer är också sådana. Om man ska anställa ny personal så är nästan alltid hästtjejer de som jobbar hårdast. De är rejäla:)
Trevlig blogg du har!
Varför har du ett sådant behov av att framhålla din egen livsstil, dina värderingar och personlighet på det här sättet? Som att vissa egenskaper (praktiskt handlag och fysisk styrka) skulle vara bättre än att till exempel vara intellektuellt begåvad? Jag tycker att du låter väldigt självgod. Som att ditt sätt att leva är så förträffligt jämfört med andras.
Alla är olika och behövs på olika sätt i samhället. Själv är jag hellre citysmart med förmåga att ta mig fram bland myndigheter, blanketter, stadstrafik, informella koder, möten och gubbvälden. Än en tjej som är bra på att rensa fisk. Vilken tur att vi är olika, eller hur! För alla behövs i samhället. Om alla vore rejäla praktiska typer, vilka skulle då vara skådespelare, författare, politiker, jurister eller forskare?
Jag tror inte att det ena behöver utesluta det andra, du faller nog in i kategorin rejäl också!
Vad är det för tanke om att rejälhet inte sammanfaller med intellektuell förmåga?
Det här handlar inte om handens folk kontro huvudets folk, vilket folkpartister brukar snacka om.
Utan om att kunna kavla upp ärmarna, bokstavligt eller bildligt.
By the way är jag uppvuxen bondjänta och riksdagspolitiker.
Det är inte jag som försöker polarisera människor i kategorier som ” rejäla praktiska bonnnatöser” och “veka opraktiska intellektuella fjompar”. Det är Clara.
Själv tänker jag att det är väldigt grovhugget att dela in folk på det sättet och självklart finns det folk som både fixar praktiska grejer och är intellektuella. Men Clara raljerar över alla som inte kan byta däck på bilen och vill dela in tjejer i två kategorier: de som hugger ved och de som ser söta ut och svarar snällt. Som att det ena liksom skulle utesluta det andra eller att man inte har skinn på näsan om man inte skottar snö.
Claras inlägg får mig att tänka på Bannerheds Korparna, som vann Augustpriset. Huvudpersonen växer upp på en bondgård och ses som oduglig och misslyckad just för att han är intellektuellt begåvad, men inte praktisk. Tycker att det är en hemsk människosyn.
Alla behövs! Den som hugger ved är inte bättre eller sämre än den som diskuterar poesi.
Tack!
Det är ju helt otroligt! Vilka är ni som sitter och läser bloggar som tydligen provocerar er så mycket?? Varför hon har behov att att framhålla sin egen livsstil?? Ja, för att det är väl det bloggandet går ut på? Att beskriva sitt eget liv, sina egna val och sina egna tankar och att folk som vill läsa om det kan läsa det?? Eller??
Kul blogg det skulle bli om hon hela tiden skulle skriva inlägg som passade alla… Eller som beskrev alla… Eller kanske inte? Kom igen nu folk, ge Clara lite cred istället att hon vågar stå upp för det hon tycker och vågar gå emot det som alla andra står för. Go Clara!
Precis det jag tänkte. Jag håller inte alltid med Clara om allt, men jag tolerar och respekterar henne för den HON är och de åsikter HON har.
Ironiskt tycker jag att det är, att ofta är det de människor som slänger med uttryck som “tur att alla är vi olika” och som mest förespråkar tolerans av alla som kacklar högst när någon uttrycker sin mening (på sin egen blogg, på sin “egen mark” dessutom). Om ingen är unik, om inget skiljer den ena individen från den andra, hur är vi då “olika”? Istället för att alla får lysa med sin egen färg och personlighet, tycke och smak, blir det ju då en enda grå gröt av ja-mandes (ord?) och slätstrukenhet.
Live and Let Live!
Men vad trist det är när man inte får debattera… DET tycker jag är det viktigaste med en blogg! Precis som när man skriver reaktioner på tex. en insändare i en tidning.
Så fort man tycker annorlunda här, och skriver om det så får man höra – “sluta att läs bloggen då!”
En blogg utan liv occh diskussioner är inte en bra blogg tycker jag.
Sen tror jag även att Clara vill provocera lite. Annars skriver man på ett annat sätt, och väljer vinklingar där det inte finns utrymme för missförstånd.
Jo. det är kul att debattera och diskutera, ur detta kommer nya idéer och kunskap! 🙂 MEN det är skillnad på att debattera med respekt och att argumentera med spydighet.
Det ligger i betraktarens ögon! (att debattera med respekt eller argumentera med spydighet som du talar om).
Jag är sannerligen ett betongbarn, men jag förstår vad du menar. Det handlar om mentaliteten att inte förvänta sig att andra ska lösa saker åt en, utan att kavla upp ärmarna och få nåt gjort för egen maskin, och dessutom vara stolt över att man kan själv, oavsett om det handlar om att byta blöjor, flytta möbler, måla eller skriva en rapport. Inte en viss förmåga alltså, utan en inställning.
Den typen av ‘rejäla fruntimmer’ gillar jag . De finns säkert på landet med, även om jag aldrig varit där!
Jag säger bara en sak- Majorskan på Ekeby Gård i Gösta Berlings saga. Det var en redig kvinna, det! Den boken rekommenderas varmt om du inte läst, Clara! Den är ju dessutom halft självbiografisk, så vi får väl anta att även Selma Lagerlöf själv var en redig kvinna.
Idag har jag spenderat fem timmar tillsammans med högtryckstvätten och en mängd jäkligt skitiga stenplattor. Höggravid i 30 graders värme. Det tycker jag var rejält!
Under tiden lekte mannen med barnet och de indonesiska hantverkarna inne i huset tittade förundrat på…
Det lät väl mest onödigt, just när man är gravid…
Blev nyss kallad hälsingebonnig och kände bara “Jajamän!”. Himla glad för det.
Åh vad bra! Jag är nog ganska lika. Klarar inte av att människor sitter och gnäller över saker men inte gör något åt det. Oavsett om det är män eller kvinnor.
Tyvärr kom det väl någon våg där kvinnorna skulle sitta och se söta ut och inte ta i allt för hårt, männen skulle fixa för att de skulle behålla sin manlighet. Trams. Jag tycker personligen inte att det handlar om manlighet, snarare om mänsklighet, att ta sig för och göra det som göras skall. Hur ska man annars ta sig fram?
Kan inte låta bli att tänka på det här programmet (Svenska dialektmysterier, om småland): http://svtplay.se/v/2767457/svenska_dialektmysterier/del_5_av_8?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2775605/sb,p113543,1,f,-1
(Jag är själv från Småland och gillar det därför extra mycket 😉
Hej Clara!
Jag kommer också bäst överens med rejäla personer. Jag tror att många blir förvånade då de inser att jag är såpass rejäl som jag är. Jag är uppvuxen i hälsingland och har en man/sambo/lägg till valfri synonym som är uppväxt 10 minuter ifrån mig. Vi är väldigt olika men ändå så lika. Han är inte så bra på alla “kvinnliga” saker men försöker absolut bli bättre på det. Jag tror att jag klarar av de flesta sakerna som han klarar av om jag bara försöker. Det är något jag är väldigt stolt över! Jag försöker också dela med mig av min “rejälhet” till andra som inte är så väldigt rejäla. Provar man inte så klarar man det aldrig.
Det här blir väl en enstämmig kör men det är bara att hålla med så många andra (och Clara själv): det är en fråga om attityd. Jag är så mycket storstadsbarn man kan vara: uppvuxen och har bott hela mitt liv i Stockholm (så när som på några års studier på annan ort) men fixar det som behöver fixas. Såg också att någon här skrev att det finns de som växt upp “på landet” som defintivt inte fixar något alls. Det har jag sett på nära håll – stadstjej som jag var höll jag på att bli tokig på en kille (uppvuxen på landsbygd) som jag kände och som hade tummen mitt i handen. Vi levde tillsammans (utan att vara ett par) men var det något praktiskt som behövde fixas i huset så var det jag som fick göra det: rensa avlopp, laga diskmaskinen….vad det nu var. Han var fullständigt hopplös! 🙂
tycker att det ska påpekas att det finns otroligt rejäla män också. ska vi sitta här vid våra datorer och berömma kvinnor som vågar ta i, så ska vi berömma de män som också kan klyva ved och skotta snö samtidigt som de kan stanna hemma med barnen och laga trasiga kläder!
Tack för ett rejält och härligt inlägg! Så från hjärtat och du!
Åh ja! Jag är en riktig lantis och kommer från en by där hela släkten bor i hus bredvid varandra. Mormor och morfar har en gård och vi har en gammal röd traktor från 60-talet med tillhörande grön vagn.
Vi jobbar med annat, är poliser, chefer, sjuksköterskor och pluggar till åklagare, lärare och barnmorska, men när vi kommer hem tar vi på oss våra hängslebyxor och så har vi hölass med högafflar och krattor, eller så bakar vi tunnbröd i vår egen stenugn.
Jag älskar stan och puls likväl som jag älskar skolan och mina studier men ibland är det härligt att få vara fysisk. Att få dra ris till en brasa, hoppa på baler, hugga ved eller vika tvätt på ett väldigt konstigt och invecklat sätt. Man känner sig hemma och nära något som känns naturligt.
Det är underbart att vara bonnig och rejäl! Att veta att man klarar det mesta själv och inte behöver ha hjälp eller fråga om allt. Tycker folk i allmänhet är för fega på att prova att lösa problem själva. Man vet ju inte om man kan förrän man har försökt…
Jag är uppvuxen på landet och för mig betyder ordet rejäl inte nödvändigtvis att man hugger ved eller plockar lingon utan kanske mer att man är ärlig, pålitlig och att man gör rätt för sig.
Fast jag tycker inte det handlar om att vara bonnig eller ej, för mig handlar det mer omsjälvständighet, att inte göra sig beroende av andra och att våga tro på sin egen kompetens när det kommer till att göra saker som traditionellt anses vara lite manliga.
Ja! Det handlar om drivkraft, motivation, självständighet och initiativförmåga! Det finns hos såväl folk från landet som från stan.
Tänker på en något min morbror brukar berätta om. Han var nybliven läkare och jobbade en sommar på en vårdcentral i Skellefteå…
En tant på 90 år sökte vård eftersom hon fick ont i ryggen när hon högg ved…. Det måste ha varit en rejäl kvinna, minst sagt!
Underbart!
Det gillar jag!
jag känner igen mig! uppvuxen med enbart en mamma som tog hand om allt på gården mitt ute på landet, och jag kan säga att jag har ärvt allt sånt efter henne, och är stolt över de! nu jobbar jag ju med de jag gör (hästskötare) och då passar de ännu bättre att vara lite bonnig i botten.
Jag tänkte be om lite hjälp alla ni som har tid lust… kom med lite smarta sköna husmorstips som hälper till i vardagen och skriv dessa i min blogg i inlägget “husmorstips” =)
oups här kommer rätt adress: blogg.hittaplagget.se =)
Härligt inlägg Clara! Du är nog en av de mest klartänkta människor som jag “känner” till! Du är duktig på att fånga iaktagelser.
Det är så ovant när man träffar någon som står handfallen kring ett “problem” som den tror att man behöver en karl eller annan person till eftersom jag skulle hugga tag i det själv. DIY, do it yourself! Eller mer var inte rädd för att göra det själv.
Själv är jag tvärtom, drömmer om en stor stad (där jag tänker bo som vuxen!!) och jag förstår verkligen hur du menar när du skriver det du skriver om landet och hur härligt det är(jag älskar ju själv att vara där ♥), men jag måste bara få slinka in att vi personer som inte lever/drömmer om livet på landet inte för den sakens skull är orediga, fjolliga och pipinetta små varelser som inte vill ha skit under naglarna.. :’)
Va fint! Tack för fler goda ord!
Hejja bonnigheten! 🙂
Oj vilken härlig text! Tänk vad ord kan värma en själ. Kram
Skulle din morfar säga samma sak om två gossar som högg julgran, skotta fram bilen och bytte däck?
Jag blir alltid bara irriterad när jag får komplimanger av typen “nämen va duktig du e!” (underförstått: för att vara flicka.)
javisst! Mina killkusiner fick också beröm för att vara rejäla
Då gillar jag det!
Mitt ex tyckte att jag var för präktig och att killar kunde vara rädda för mig, just för att jag klarar allt själv. Har varit singel i 4 år så det kanske ligger något i det =/
Killar är rädda för tjejer som klarar saker och ting själva, åtminstone är det min erfarenhet. Hur det kommer sig kan man ju undra? Det är bara hålla ut tills det dyker upp en kille som pallar trycket och har lite tempo och “go” i sig! För jag skulle inte kunna vara tillsammans med nån loj typ som bara ligger på sofflocket!
Det finns många härliga killar där ute. Av alla killar jag känner och av alla min mans manliga vänner är det inte en enda som någon gång uttryckt förvåning över att jag gör saker själv eller är “rejäl”. Snarare tvärtom. Precis som mina tjejkompisar tar de rätt saker förgivna och uppmuntrar om det behövs.
Jag tror inte man kan säga att killar i allmänhet är rädda för tjejer som vågar vara sig själva, som klarar sig själv och är rejäla, däremot finns det små rötägg överallt som inte har vett att uppskatta en stark och klok människa. Hang in there, Heléna, och vet om att du är värd så himla mycket!
Javisst finns killarna som är rädda för tjejer som ‘kan för mycket’ men de killarna kan åtminstone jag vara utan. Jag är glad jag har en man som tycker MIG inte någon idé om någon svag kvinna som bara måste ha hans hjälp. Sedan är jag självklart tacksam att han kan och vill hjälpa mig med saker precis som han är mot mig.
Du är så himla klok och skriver så himla bra! Länge leve bonnigheten!
Testa att smörja in med Alpencosmed Ringblommecreme
http://www.industrishopen.com/Alpencosmed_sweden.html
En bonnatös tackar för upprättelse! När jag var liten var bonnighet (*bonne som man sa i Västergötland) en självklarhet och det enda livet. I högstadiet förstod jag att Bonnighet kunde vara ett skällsord. Det sårade mig. Idag vet jag hur lyckligt lottad jag varit!
Jag är uppvuxen på bondgård. Vi var en syskonskara på 4, två pojkar och två flickor. Pojkarna har vuxit upp till bonniga bönder, som svär och är emot invandring samt homosexualitet. De har dock en rejäl muskelstyrka och kan mecka med vad för nåt som helst. Pojkarna vantrivdes i skolan, men tog sig igenom med nöd och näppe.
De två flickorna, den ena är jag, växte upp och valde akademisk utbildning. Flickorna var alltid duktiga i skolan, och tyckte om att gå till skolan. Flickorna kan inte byta däck, vi fick inte lära oss det. Vi fick inte heller lära oss att köra traktor och plöja på åkrarna. Vi fick inte lära oss att kastrera grisar, eller att backa med släp. Däremot blev vi duktiga på att laga mat, konversera, socialisera och skapa fina relationer. Vi blev duktiga på att argumentera för orättvisor i samhället, och acceptera människor som de är. Bonnigheten fick mina bröder, men särskilt positivt är det inte alltid att ha den egenskapen.
Konstigt att det kan bli så olika i en syskonskara, beroende på om man föds med snopp eller snippa.
Ordet bonnighet väcker blandade känslor hos mig. Man kan romantisera det lite hur man vill, som underbara Clara ofta gör. Men man kan också gå bakom och se hur mentaliteten verkligen är på landsbygden. För ämnet jämställdhet är ofta på tapeten här, och jämställt är det inte på landet, tvärtom så lever gamla normer kvar.
Ingen kritik mot Clara, hon är fantastisk på sitt sätt. Men just ‘bonnighet’ är någonting som kan se ut på många olika sätt.
Jag tror du har haft tur som vuxit upp med vuxna som har kunnat lära dig hur man gör de här “rejäla” sakerna och uppmuntrat dig när du har försökt själv. Att din morfar har uppmuntrat och berömt när du/ni gjort dessa saker har säkert betytt mycket för hur du själv ser på saken. Det är inte alla som har haft samma tur och haft samma möjligheter att blir “rejäla”.
Så känner jag också, det där med gemenskapen alltså. Jag tror det kan vara därför jag gillar din blogg så mycket, jag känner mig hemma på något sätt. Köpte mitt första hus, på landet, när jag var 19 och har sedan dess rört mig upp till Göteborg. Jag är dock samma tjej som jag varit i alla år men har svårt att behålla samma känsla i storstaden. När jag bodde på landet var det ändå rätt nödvändigt att vara självförsörjande, kreativ och glad över att få jobba och fixa. Nu ses jag som bonnig (nu i en negativ bemärkelse) och tantig – för att jag vill göra det mesta från början och för att jag gillar att ta i. Jag tar visserligen inte åt mig, jag skulle aldrig ägna mig åt något jag inte har ett intresse för, men det är lustigt hur något som är så positivt för mig kan ses ned på av andra.
Stort grattis i efterskott fina du!
Detta handlar säkert mest om att väldigt många stadstjejer gillar Clara otroligt mycket . O kände helt plötsligt . – Jaha men vadå ?.Skulle inte jag o Clara komma bra överens då alltså. ? hjälp. att inte tillhöra ..att inte va tummenuppgillad..
Det ända jag känner jag reagerar på är allt detta GÖRANDE. Men å andra sidan så vet jag att Clara prioriterar vila o är nogrann med balans o välmående .. Ärligt så har jag länge varit jag aaaassss trött på o känna att jag ska va nån alltiallo person som ska byta däcken ,inreda personligt, va min egen revisor, uppfostra barnen som pedagogen från himlen osv osv osv…o jag vet, det är bara jag själv som sätter upp kraven MEN jag är uppfostrad av detta samhälle till en riktigt duktig flicka. Jag har blivit älskad för att jag har varit ett duktigt o rejält barn. Den största delen av den uppmärksamhet o bekräftelse jag fick / fått har kommit ur något jag presterat. Självförtroendet är på topp såklart o jag vet att jag reder ut det mesta. Det ända jag alltid varit riktigt orejäl `på är att vila o lata mig . Det har aldrig vägts in som `duktigt ´i min värld. Vilket idag såklart har lett till stress.. Runt omkring mig faller folk som furor för stressen tar ut sin rätt o man börjar ju funderar på hur det ska gå för männskligheten..
Jag tror att vissa rasar över att Clara i ena inlägget bakar tårta , i nästa inreder o i tredje berättar om hur hon byter däck o hugger gran. Då glöms det bort att Clara faktist ofta berättar om att det kan va tufft o va Clara ibland oxå.
Jag har just nu fullt sjå att komma ihåg att se , visa kärlek o bekräfta mina små barn som mest när de inte presterar. Hoppas det gör dem till levnadsglada människor som gör saker de tycker om o mår bra av. Hoppas det kommer ge dem självkänsla nog att kunna avstå att va experter på vissa saker så det blir tid över till bara varande .Min största skräck är att de ska bli rejäla för att de tror att det förväntas…
Jag känner igen mig i din beskrivning och det är nog mest för att jag inte känner mig så storstadsvan & cool, utan mer rejäl och bonnig som du säger. Jag gillar att klippa gräs, skotta snö, såga ned mindre träd, elda och röja med röjsågen. Jag gillar att vara rejäl. Jag gillar inte att laga mat eller sy, jag gillar att vara rejäl.
Jag tror inte att vara rejäl handlar om landsbygd eller stad utan hur man blir uppfostrad. Rejäl handlar om att man redan som barn fick vara med och hjälpa till och ta i och föräldrar som inte sätter sina barn i glashus…
Huvudet på spiken!
Mina barn är “rejäla” fastän de växer upp i stan!
De får ta ett tag här hemma, och de får prova och misslyckas och lära sig att det är inte farligt att göra illa sig etc.
Yes! Länge leve husmorstipsen, gummistövlarna, åkerleran (hmm, har ni lerjord i Norrland? Mina lantbrukskunskaper är nog ändå lite begränsade…) å förmågan att vara rejäl!
Tack för att du är så inspirerande! Jag absolut älskar detta inlägg, du satte ord på hur jag känner mig. Jag älskar mitt liv och min familj. Min pappa har alltid peppat mig att klara det jag vill på egen hand. Han lärde mig att skruva, snickra och klara vardagen. Jag älskar att hugga i oavsett om det är “mans eller kvinnogöra”. Jag är rejäl! 🙂
Jag är uppväxt på landet med allt vad det innebär. Jag tycker att många ger en något romantiserad bild av hur det är. Jag kan fortfarande ta ett rejält tag och det GÖR jag, jag är ensamstående med två barn och jag åker inte till bilverkstaden för att byta däck eller olja, jag anlitar inte hantverkare för att renovera etc.
Men inte fasen saknar jag att gå 2 km till bussen i snöstorm för att ta mig till skolan t.ex. Eller skotta en stor jäkla gård varje jävla gång det kommit en halvmeter snö. Och nej, det är inte roligt att bära vedtunnan på 30 kg över gårdsplanen, för att inte tala om varje gång det kommer en leverans med hö eller ved! Det är 1 ton hö som ska bäras för hand till sin plats, eller 1 ton trä som ska klyvas, huggas och travas i vedboden. Det är ett sant helvete att dra ny tråd runt beteshagarna varje sommar. Sammanlagt 3-4 mil till fots genom skog och snår, getingstick, myggbett, sönderrivna kläder, dyngsura ben efter man gått ner sig i ett vattenhål. Hundarna och katterna som drar på sig fästingar och mask stup i ett, älgarna som trampar upp gräsmattan och getingbon stora som ett par fotbollar.
Nä, tacka vet jag stadsmiljö! Jag trivs utmärkt med att bo i stan och ha en sommarstuga som kräver minimalt arbete och absolut inget vinterjobb! 😀
Idag när min lilla kusin på 11 år sa “att hjälpa ett lamm till värden känns bra i hjärtat men klabbigt om händerna!” tänkte jag osökt på dig och detta inlägget. Önskar själv att jag var mindre stadsbo, även om jag som liten 4åring var med då det slaktades gris och höns.. Du lever min landsbygdsdröm! Drömmer mig bort på din blogg när jag själv sitter i en amerikansk förortsvilla där kvarteren är precis som i “desperate housewife”-serien..