Jag vet inte varför jag känner sådan gemenskap med tjejer som är uppvuxna på landet. Kanske handlar det inte ens om landet? Jag är ju själv uppvuxen i stan. Kanske handlar det om en mentalitet. Att inte vara sjåpig. Att vara händig och praktisk och rask. För min morfar spelade det inte så stor roll om man var läkare eller undersköterska. Bara man var snäll och rejäl.  Morfar lät alltid mig och min syster förstå att det är bra att vara rejäl. Herregud vilka rejäla flickor sa morfar när jag och Anna gjorde praktiska saker. När vi skidade och högg ner en stor julgran. När jag bytte ett punkterat däck på bilen. När vi la ut nät och rensade fisk eller lagade middagen åt mormor och morfar som tagit sig en lur på soffan. Herregud vad du är rejäl sa morfar när jag skottade fram bilen och åkte och hämtat postväskan.

Att vara rejäl innebär att man får praktiska saker att hända. Att man inte låter mossa växa på rumpan. Att man förstår lite av det ena och det andra som rör skötsel av hemmet och gården. När jag tänker på rejäla människor står bondhustrur och husmödrar för mig. Kvinnor som visserligen skötte traditionellt kvinnliga sysslor men även sådant vi idag tror alltid varit synonymt med män; Fiske, vedhuggning, snöskottning. Vad annars fanns att göra när karlarna var ute i timmerskogen i veckor? Kanske är det därför så många av de tjejer som jag kommer bäst överens med är tjejer som fått det i modersmjölken – att inte bara vara söta och svara snällt – utan rejäla och rediga, starka och praktiska. Lite bonniga helt enkelt, i ordets allra vackraste bemärkelse.