Jag försöker verkligen lära mig att vara snäll med mig själv. Jag har varit dum med mig själv i så många år! Under sex år – högstadiet till studenten – åt jag knappt skollunch. Inte för att jag bantade men för att jag liksom njöt av hungern på ett destruktivt vis. Idag lagar jag god lunch och äter i lugn och ro. Eller försöker göra i alla fall. Och jag kämpar också med att gå och sova i tid på kvällarna för att slippa må som under gymnasiet då jag konstant sov två-tre timmar för lite och vaknade helt död. Jag sover faktiskt mer nu som småbarnsmamma än vad jag gjorde då!

Jag försöker vara snäll med mig själv. Gå långa promenader, simma, åka skidor. Röra på mig ordentligt. Inte för att gå ner i vikt utan för att jag vet att jag mår bra av det och slutar tänka på kroppskomplex. Och viktigast av allt – jag försöker låta bli att klandra mig själv för allt som går fel. För att jag ätit onyttigt hela vintern, för att jag inte hunnit träna ordentligt, för att jag inte gått och lagt mig i tid eller skött mig så bra som jag borde. Jag har haft fullt upp ändå. Gjort så gott jag kunnat. Klandret behövs inte.

Det finns två skolor i hur man kan hitta motivation till att genomföra förändringar i livet. En är ilska och vrede och mot sig själv. Jag vet en kille som kollar sig i spegeln och kallar sig själv för en jävla tjockis, innan han sticker iväg på morgonens löprunda. Allt för att sporra till en förändring. Jag har testat den strategin i perioder men det funkar väldigt dåligt och slutar alltid i än mer självförakt. Speciellt om jag inte lyckas genomföra förändringen.  Man kan också välja att betrakta sig själv med en förälders ögon. Man kan se på sig själv som någon värd att beskydda och ta hand om. Det funkar väldigt bra tycker jag. Jag unnar min son god mat och god nattsömn. Varför skulle jag inte unna mig själv samma sak? Varför skulle inte jag förtjäna omsorg och godhet?