Kollektivt

Igår höll vi på att stapla upp vinterveden så att den kan torka. Ett rejält arbete för två vuxna – men tack och lov var vi fyra. Våra kompisar kom och hjälpte oss och Jakobs mamma passade barnen. Jag har gruvat mig för vedjobbet i flera veckor men på drygt tre timmar var allting klart!

Vi försöker göra mer och mer arbetsbyten med våra vänner. Allt går så mycket fortare när man är fler och det är bra mycket roligare dessutom.  Några vänner till oss har satt i system att komma hem till varandra och vårstäda, putsa fönster, röja i trädgården. Göra de där stora projekten som annars kan kännas oöverstigliga. Är man sex, åtta vuxna är det gjort på nolltid och värdparet som får hjälp bjuder i gengäld på lunch. Det är fantastiskt att gå ihop och hjälpas åt. Vi är solitärer och våra kärnfamiljer är bräckliga konstruktioner. Jag tror att vi behöver hjälpa varandra i stort och smått och arbeta mer som kollektiv. Våga be om hjälp!  Det känns som att vi i det moderna samhället glömt bort det här och tror att vi ska kunna klara allting själva. Som att vi inte längre behöver varandra. När det i själva verket är precis tvärtom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

81 kommentarer på “Kollektivt”

  1. det här tycker jag jättemycket om! “ensam är stark” används allt oftare i fel sammanhang. såklart vi behöver varandra:)

  2. Ja men verkligen! Man ska hjälpas åt! Det är ju kul att göra grejer när man träffas också och det blir godare att fika efteråt 🙂

  3. Låter hur bra som helst. Tyvärr är det lite svårt känns det som. Vi ska flytta nästa vecka och har frågat alla våra vänner om hjälp, och har självklart hjälpt dem förut och är beredda att göra det igen. Det här konceptet faller ju om man inte är beredd att bjuda tillbaka. Men det är hittills ingen som kan, alla är upptagna med olika saker. Svärmor svarade att de helst inte gör det, om någon annan kan- känns som jag helst tackar nej till ett sånt svar…. Vad säger ni andra, är det lätt att samla ihop folk sådär?

    1. Malin: Jag gör såhär. Jag ger och jag ger och jag ger. För det är sådan människa jag vill vara. Det är sådan människa jag är. Oavsett hur världen svarar tillbaks. För mitt givande är mellan mig och “min skapare”. Jag förväntar mig inget tillbaks. Ofta får jag dock massor tillbaks.

      Men att ge och sen “vilja ha tillbaks” är ett givande som jag inte tror på. Isf ger man ju i “egoistiskt” syfte. Och det svar man får av omgivning är då också “egoistiskt”.

      1. Hej Lisa!

        Jag tycker du går ganska hårt åt Malin. Jag läste inte in något beräknande eller anklagande i hennes inlägg, bara en viss modfälldhet. Många ÄR väldigt upptagna och det är klart att det känns snopet att ingen kan hjälpa till när man frågar. Och hennes fråga var ju bara om andra upplever det som lätt att samla ihop folk.

        Hälsningar Matilda

        1. Går hårt åt?! Eh..jag är som ett frågetecken och vet inte vad du tolkade in i mitt svar till Malin. Jag har skrivit ett längre svar nu iaf, försökt förklara vad jag menade. Kanske blir nåt klarare där. Eller inte. Hursomhelst behöver man ju inte tycka lika. Det är ganska uppfriskande att tycka olika. Och man kan vara rätt snäll ändå. Tycker jag iaf 🙂

      2. Jag vet inte vad i min kommentar som fick dig att tro att jag inte ger och ger men det är precis vad jag gör. Man kan väl ändå bli lite ledsen över att ens nära omgivning inte är på att göra detsamma. Jag pratar ju inte om bekanta, väntar mig inte något av någon längre, mer än möjligen skitsnack. Men nära vänner och familj är det jag menar ovan.

        1. Malin: Jag skrev ett längre svar till dig som visst hamnade längre ner. Kanske blir nåt klarare där.

        2. Kanske du kan få dem att komma ca 2 timmar, en avgränsad tid och avgränsad uppgift. Någon kanske är rädd att man måste komma hela helgen och känner att man inte mäktar med det. Flytt är jobbigt, både om man själv flyttar och om man hjälper andra.

      3. Lisa, sån var jag förr och tänkte som dig! Det håller inte i längden – inte om du verkligen ger mkt och inte får tillbaka! Det låter fint och för mig kom det från den kristna uppfostran jag fick att man skulle ge utan att vänta sig något tillbaka. Väntade man sig något tillbaka var det man gav inte värt något. Som sagt, låter fint men egentligen är det att skita sig själv i ansiktet! Det är att låta sig bli utnyttjad. Självklart ska man i nära relationer med andra vuxna ha sunda relationer som är ett givande och tagande. Att ge och få är det sunda – inte att ge och ge och ge och ge osjälviskt till andra utan att få ngt tillbaka. Nu väljer jag lätt bort de vänner och miljöer som inte ger mig något. Jag vill fortfarande ge lika mkt som förr, men inte till hela världen.

        1. Jenny: Naturligtvis måste man sätta gränser, så att man inte blir utnyttjad som människa. Jag håller med. Det jag skrev om var nog aningens djuplodande och kanske missuppfattades. Jag menar ett mer “inre givande”. Jag känner att jag kan ge mycket av “mig själv”. För att jag har mycket att ge. Ibland blir det också till det yttre. Och jag känner att när jag ger från det stället i mig själv blir jag sällan utnyttjad. Tvärtom upplever jag det som om jag får så otroligt mycket tillbaks. Det är lite magiskt och jag tror att det är det som kallas karma. Men i grunden finns också en stor självrespekt, så skulle jag hamna i en situation där jag känner att jag blir utnyttjad så säger jag ifrån. Det är en självklarhet. Dock så har jag märkt att jag blev oftare utnyttjad när jag snålade med mig själv och det som är “mitt”.

          Jag tycker det kan vara nåt roligt att experimentera med också. Det var därför jag skrev om det från början. Ett tips. Som tyvärr missuppfattades.

    2. En sak att ta i beräkningen kan vara att önska hjälp i mykcet god tid innan flytten. En-två veckor är mycket kort tid i min värld för att boka in i kalender.

      En annan sak att tänka på är att försöka göra det lite festligt. Då vi flyttade och behövde hjälp bjöd vi in till flytten med ett trevligt inbjudningskort och skrev att flyttare med familjer var välkomna på grillmiddag på kvällen då vi bjöd på både mat och dryck.

      1. Håller absolut med. Vi kunde inte vara ute i jättegod tid pga att vi inte visste när vi kunde få tillträde. Men vi skickade ut inbjudan till flytthjälp med middag i nya trädgården på kvällen, eftermys alltså:)

    3. Malin, min erfarenhet från Sverige är att det är svårt! Man hamnar lätt i att vara den som ger och ger utan att få något tillbaka. Att utnyttjas. För folk har “nog med sitt” (utan att för den skull ha ngt speciellt för sig – i Sverige tycker folk det är jobbigt att behöva jobba heltid och hämta på dagis efteråt. Då får de svårt med sitt “livspussel” och har “nog med sitt”). Det är en av de saker jag tycker så genuint illa om med Sverige och ett av många skäl till att jag har valt att inte bo där! Sen att det finns alternativa människor och vi valde bo i kollektiv osv. när vi bodde i Sverige är en sak. Det är ändå inte nog. För det genomsyrar inte samhället.

      1. Jag försöker resonera så att jag inte bokar upp min all tid och energi för egen skull. Jag planerar medvetet att inte ha fler barn än jag klarar av, fler saker att sköta om eller för mycket jobb. Detta för att ha tid för andras barn, att hinna lyssna och hjälpa, vad som nu behövs.
        Det är så lätt att bli så upptagen med sitt eget liv att man inte hinner med andra.
        Nu kan jag inte säga att jag lyckas hela tiden. Nu har jag tyvärr också varit sjuk och skadad mycket de senaste åren, så jag är också i behov att få hjälp av andra.
        Man får försöka hitta vänner som resonerar liknande, så att man kan hjälpa varann, trots svåra livspussel. Så goda vänner är en gåva att vårda.

    4. Oj, en storm. I ett vattenglas. Tänk så mycket som kan tolkas in mellan rader.

      Malin: Jag menade inte att jag är en “fin” människa och att du är ego. Jag menade att jag vill vara en sådan som ger. Och det är för att jag känner att jag har mycket att ge. Jag erbjuder mig gärna och tycker så mycket om själva givandet i sig att det ofta räcker i sig självt. Fråga mig inte varför, så känns det.

      Sedan menade jag att, att hålla koll på tjänster och gentjänster är bland det snålaste av snåla. Och min erfarenhet är att det inte ger något i längden. Men om man släpper den kontrollen och ger utan att förvänta sig nåt tillbaks, så brukar man få väldigt mycket tillbaks. Dock inte nödvändigtvis av de personer som man själv gett till. Jag antar att det är det som kallas karma. What goes around comes around.

      Vilken person du tillhör vet jag inte och jag har heller inte uttalat mig om det. Jag bara skrev om givande i allmänhet. Utifrån min högst privata erfarenhet. Om du tog åt dig eller tolkade in dig i nån ego-grupp på nåt sätt är jag ledsen för det. Jag tror att jag egentligen ville säga; titta på vad det är du egentligen ger…för detsamma kommer tillbaks. Och att du i det kanske kan finna nån lösning. Det var menat som ett gott råd och om det uppfattades på nåt annat sätt så ber jag om ursäkt. Kanske blev jag för djuplodande också, jag vet inte. Det var iaf inte illa menat.

      1. Det där med karma känns ju lite tramsigt när det handlar om just det någon ovanför nämnde: folk har nog med sitt. Vi lever i ett väldigt individualistiskt samhälle som ääälskar kärnfamiljscocoonande och vi har flest ensamhushåll i världen . Läste nånstans att ordet solidaritet är påväg bort, folk varken använder det eller vet vad ordet betyder längre. Tycker Malins fråga känns väldigt talande för vår tid, och kanske har du faktikst rätt i att What goes around comes around. Men knappast för enskilda människor, utan för hela vårt samhälle.

        1. Lagen om karma gäller definitivt för enskilda människor. Och för hela vårt samhälle. På alla nivåer, alltid.

          1. Nu är jag ju inte buddhist eller gillar New Age eller nåt sånt. Eller tror att alla får vad de förtjänar. Men visst tror jag att det vårt samhälle behöver mer solidaritet. Och att vi borde sluta att sluta oss, att vi skulle må bra av ett mindre individualistiskt samhälle. Men vet inte var karma kommer in i det hela.

    5. Hej Malin!

      Intressant disskusion. Men jag undrar lite spontant. Varifrån och vart skall du flytta? Kanske finns vi några här som kan tänka oss att hjälpa till?

      1. Men gud så snällt erbjudande! Tack för värmen det spred!

        Vi gav dock upp för precis som många skriver ovan, alla har nog med sitt, även vänner. Är väl så idag. Jag blir dock, oavsett om vad som är karma och inte, modstulen(perfekt beskrivning lånad ovan), då svärmor med man säger “helst inte” och flera familjemedlemmar inte ens ger ett svar. Ett fåtal härliga vänner ställde upp och de kommer komma och äta middag ändå men vi vill inte att de ska slita med så få personer så vi bokade en flyttfirma helt enkelt.

  4. What a wonderful idea, especially living in isolated communities, which I have found here in Sweden, you need to call upon your neighbours and vice versa.
    I often found a large tin of M&S English biscuits, results in willing helpers!
    Of course back home in London, we have many friends and family ready to help right on our doorstep…
    Have a great week ahead
    LOVE PEACE enJOY
    Julie
    x

  5. Kärnfamiljen är sannerligen bräcklig. Det märker man om inte för, när något händer, någon i familjen blir sjuk, t.ex.
    Jag önskar innerligt att vi kunde leva nära alla våra vänner, och samarbeta precis som du beskriver. Utbyta tjänster och hugga i med större arbeten tillsammans.
    “it takes a village to raise a child”.

    1. Håller med! Då klämmer man dessutom in lite social tid som blir svårare och svårare att få till med sina vänner… när alla bli mer och mer vuxna… 😛

  6. Jag önskar så att arbetsbyte kunde funka här, men jag håller med om att det kräver ömsesidighet. Annars blir det ju bara ytterligare en pålaga. Det är möjligt att man vill hjälpa utan att begära något tillbaka, men själva tanken med arbetsbyte är väl att man _hjälper_ varandra. När vi föreslagit det i bekantskapskretsen så är alla eld och lågor över att vi ska komma dit och jobba, men när vi ska bestämma när nån ska komma hit så får vi bara frågande miner; vaddå, de har väl tillräckligt att göra själva.

    Jag blir inte ett skvatt generös med min tid av den reaktionen. För jag kan gärna, med glädje, stapla nån annans vedhög, men då vill jag inte få en örfil när jag behöver få min egen staplad. Då är det ju bättre att jag sköter den själv, än att den ligger ostaplad för att jag var och staplade grannens hög…

    1. Riktigt tråkigt när det blir så här som du berättar. Det är ganska så vanligt tyvärr.

  7. Detta är något som jag funderat på en längre tid. Ska verkligen försöka förverkliga den med grannar och vänner.

    Tack för inspiration och driv!

  8. Vad bra och roligt att du tar upp om det här! Har en stor gård på landet med min man och tre barn. Mycket att göra och en hel del ved. Samla i hop ett gäng och kom hit! 😉 Hi. Har en hel del att göra och som du skriver “göra de stora projekten som annars kan kännas oöverstigliga” blir ju hur lätt som helst att ta sig igenom tillsammans. Har pratat då och då med vänner och släkt om just det här och att det vore väl en jättebra idé. De flesta tycker att det är en bra idé men det blir liksom aldrig av. Alla har så mycket med sitt och sådant här ska man väl ändå klara av själv kanske de flesta av oss tänker. Finns det tid? Men, nu ska jag ta tag i det igen! Är ju själv beredd att hjälpa vänner och släkt på samma sätt. Tack Clara!

  9. Så smart! Mest hört om liknande när folk ska måla om huset men det var ju smart att göra så även vid andra situationer!

    1. Fast det är väll kanske något helt annorlunda som det handlade om i det här tidigare inlägget? Att vara självständig betyder nog inte att hänga på de andra och agera hjälplösst, utan att ansvarsfullt fatta beslut och att vara handlingskraftig. Och det innefattar bland annat att våga be om hjälp mer det verkligen behövs för att få tillvaron att funka istället för att se på hur det rasar samman, och att ta ett rimligt ansvar och stödja andra i vissa situationer …

  10. Klokt det du skriver om att våga be om hjälp. Det känns ju väldigt gott för en själv att få hjälpa någon annan. Något man kan behöva påminna sig om det när man själv behöver hjälp! Önskar dig Clara o dina fina läsare en god dag!

  11. Toppeninställning tycker jag 🙂 Konstigt nog är det nästan bara när vi ska flytta vi ber om hjälp. Tänk va mycket roligare allting skulle vara om man gjorde det tillsammans med sina nära och kära!

  12. Hemma i min lilla by på landet är det också precis sådär! Alla hjälps åt med stort och smått och gemenskapen och glädjen är enorm mellan familjer och människor. Älskar det! Men misstänker tyvärr att mina egna barn inte kommer få en lika underbar Bullerby-uppväxt som jag fick, känns som att klimatet annorlunda i stan där jag gissar att jag kommer att starta upp familjen iallafall..

  13. här jag bor kommer det ut en tidning som heter småstadsliv 2ggr/år och där fanns faktiskt en liten bild om att dela på saker,t.ex. Anna kan inte fixa cyklar men det kan hennes granne Göran,men Göran kan inte stoppa sina yllesockor,det kan igen Anna…Tyckte de va en super idé…och tydligen gör även du det…mera kompis hjälp åt folket! 🙂

  14. Love in action! I love it when people share the load and look after each other.
    Loving one another: That is what we are made for and called to do!

    It also brings: Joy and satisfaction to everyone involved; momentum to the job in hand; Quality time to chat with close friends and make new ones!

  15. Åh hur jag önskar att vi kunde göra likadant! Vi är urdåliga på det, samtidigt som vi och många vi känner skulle väldigt mycket behöva ett sådant utbyte. En gång kapade vi ved tillsammans med grannarna, härligt men det blev inget mer, jag vet inte varför.
    Man vill nog inte bara framstå som duktig på egen hand, vi är också ovilliga att besvära andra, och ibland är vi rädda att de andra kanske ställer inte gärna upp när det blir deras tur.
    Jag känner två familjer i min närhet som gärna utnyttjar grann- och kompishjälp men bjuder aldrig tillbaka. Och sådana som gärna lånar verktyg av folk men sedan efter flera veckor får bli påminda att lämna tillbaka grejerna. Och, för den delen, har vi erfarenhet av snälla människor som ställer gärna upp men vill aldrig få hjälp tillbaka för de har sina nära och kära i närheten, de är man obekväm att begära mer hjälp av …
    Hur får ni det att funka hos er?
    Eller kanske är det mer en fråga av personlig kemi mellan grannar?
    Absurt nog börjar jag att misstänka att om jag skaffar mig Facebook (jag är nog den enda i riket som inte har en än) och tar och blir vänner med grannarna virtuellt, det kommer att bädda upp för en hjärtligare relation även i vedkaps- och trägårdsröjningsfrågorna :))

  16. Jag håller med dig Malin, det är en helt fantastisk tanke men ibland svårt att få ihop folk. Jag vet inte om det är ett storstadsfenomen men ibland krävs det flera veckors planering för att ens kunna träffa kompisarna. Att då få till ett arbetsbyte med lite kortare varsel känns tufft, även om man själv har ett lättare schema så har många runt omkring det mycket mera uppbokat.

  17. Fantastiskt att ni hjälps åt! Jag har tänkt tanken många gånger och i sommar ber vi släkt och vänner om hjälp när det är dags att måla om hela stora huset.
    Med städning och andra mindre göromål tror jag att det blir svårare. Då måste vi ju städa först så att de som kommer inte tror att vi är lortgrisar. 😉 Allt ska vara så himla perfekt numera. Rent hit och snyggt dit och si och så. I mina tankar går det till så i alla fall.

  18. Min föräldrar har alltid gjort allting själv och det tror jag är för att deras generation inte ber om hjälp. De ska klara sig själva. De kan hjälp iform utav närstående, men aldrig grannen.

    Våran grannar däremot som är runt 35 de gör precis som du skriver. De bjuder över vänner och de hjälps åt att klyva och stapla ven. Hjälps åt att klippa gräset eller vad det nu behövs hjälp med. Och nästa gång så är det våra grannar som hjälper sina vänner. Det tycker jag är så otroligt fint. Man blir glad enda in i hjärteroten utav att se människor hjälpa varandra. Att hjälpas åt att lätta varandras bördor, det är fint det. men enligt mig sällsynt.

  19. Det här är tydligen vanligt i Finland.Det har t o m ett namn, talkoot.Värdfamiljen bjuder på mat och dryck och alla jobbar i lag tillsammans.

  20. Javisst. Jag tror att det är det viktigaste som finns att vi hjälper varandra. Jag skulle vilja säga det till killen som begärde 200 kronor för att låna oss ett par startkablar över natten.

  21. åh yes! ensam är inte stark! det är synd att det idealet ofta hålls fram i vårt samhälle. eller tvåsamheten, att alla familjer ska sköta sitt, inte visa sina behov och problem. allt blir ju faktiskt roligare tillsammans! tack för en bra blogg clara! kram ia.

  22. vet du, det är nog ganska exakt så man gjorde då våra mor och farföräldrar var unga. Går du tillbaka bara 50 år så var samanhållningen mellan människor som bodde nära varandra bra mycket bättre än vad den är idag. ännu längre tillbaka så hjälptes man åt att få in skörden.

  23. Så bra initiativ! Jag och min man har precis konstaterat kärnfamiljens misslyckande sen vi blev föräldrar. tänk så bra när man är flera vuxna som kan dela på ansvar och ge kärlek till barnen. Eller som i detta fall hjälpas åt med de tunga sysslorna. Ska pröva detta!

  24. Fantastiskt! Jag älskar att hjälpa till. Veta att man kan lätta bördan lite grann för någon man tycker om 🙂 Och kanske att de finns där dagen man själv behöver hjälp.

    Jag har vänner som ibland samlar ihop sina vänner när det är något som ska fixas. Tackläggning, målning av ladugården etc och sen på kvällen äts det mat, dricks lite gott och tjötas lite skit i godan ro. Någon värsting fest blir det sällan efter en heldags grovarbete 😉

  25. Jag tror arbetsbyte är en sak och hjälp en annan. Utför man något man ser som arbetsbyte (vanligt t ex hjälpa till vid en flytt, eller det som Clara förespråkar här) så väntar man sig givetvis att det är just ett byte, och då känner man sig lurad när den man byter med inte själv ger tillbaka; lika mycket för att man går miste om tid och jobb som för att man mår dåligt av att känna sig utnyttjad. Ren hjälp är något annat…tror alla som kommenterat och beklagat sig över bekanta som inte ställer upp tillbaka SJÄLVKLART inte skulle ha något emot att hjälpa utan utbyte om de hade vänner som var i nöd, kanske hade ett sjukt barn eller likande.

    Trixet är kanske att vara tydlig med när man förväntar sig något tillbaka som kompensation och när man inte gör det. Gör man ett sånt arbetsbyte måste man ju även vara beredd att låta sina vänner säga NEJ, det vill vi inte. En del kanske t ex föredrar att betala för flyttjobbare när man skälv flyttar, om man har ett tight liv, och då är det inte mer än rätt att man även kan säga nej att flytta åt andra.

  26. Att döma av alla fina kommentarer är jag inte ensam om att tänka : Vad kul !

  27. Förra våren var jag i Peru och intervjuade kakaobönder. De hade en typ av samarbete som de kallade för choba-choba. Bönderna gick ihop och hjälptes åt. Ena dagen jobbade de på en bondes gård och nästa dag jobbade de på en annan och så vidare. Precis samma koncept som du skriver om egentligen. Måste säga att det är ett riktigt bra koncept som skulle kunna användas mycket mer. Fint att kunna kombinera umgänge med att få saker gjorda!

  28. Verkligen viktigt ämne! Att våga be om hjälp!
    Vi är många som skulle behöva släppa på sargen av “jag orkar och kan göra hur mycket som helst” Vi måste sluta jobba så hårt på att hålla uppe fasaden av myten om oss själva som outtröttliga jonglörer med livsbollarna studsandes omkring oss! Låt oss mötas i vår bräcklighet, med mod.
    Där vi tillsammans bär varandras bördor och hjälps åt!

  29. Va roligt att du skriver om detta! Vi har precis genomfört två av tre arbetsbytardagar tillsammans med två kompisfamiljer. Himla praktiskt – och framför allt himla kul! Det känns ju liksom inte som jobb bara för att man gör det ihop. Hos oss putsade vi fönster, planterade om alla krukväxter, rev ett skruttigt växthus, lade ut golv på lo´n i lagården…. etc. Superbra och en jättetrevlig dag!
    Sofia

  30. Å så flott! Det er så flott med venner som kan hjelpe til og som man kan hjelpe tilbake. Ser ut som dere har en real porsjon med ved, og det er jo helt supert!

  31. Blir så inspirerad när jag läser om att hjälpa varandra på det här sättet. Har tänkt flera gånger på hur mycket roligare det skulle vara om man gick ihop ett helt gäng och röjde upp i någons hus tillsammans. Alla behöver vi ju rensa i förråd, garage och alla tänkbara vrår regelbundet och det här skulle ju göra det så mycket lättare. Tack för en fantastiskt bra blogg Clara!

  32. Tycker det är en strålande ide! Det är bara härom dagen som jag lärde mig ett nytt begrepp som beskriver just detta. Våra grannar i Finland kallar det “talko”.

    Taget från wikipedia:
    Talko eller talkoarbete är ett lånord från finskan till finlandssvenskan. Ordet betecknar det gemensamma arbete som görs av folket till exempel i en by eller liknande när man ställer upp med eller för varandra i stort eller smått, från att bygga en bystuga till att kratta gårdsplanen åt en sjuk granne. Nuförtiden är ordet inte begränsad till bytalko utan vem som helst kan bjuda in sina vänner till talko.

    Till begreppet hör att arbetet görs i någon mening kollektivt, oftast tillsammans i en större grupp och under en begränsad tid, till exempel en eftermiddag. Som ersättning för avslutat arbete brukar talkovärden bjuda på någonting gott att äta eller dricka.

    Läs mer genom att söka på ordet talko på Wikipedia.

  33. Mitt ex och jag hade goda vänner som vi lagade långkok ihop med,
    t ex koldolmar, som ju är pilligt och tidsödande, men ack så gott!
    Vi träffades mitt på dagen och ägnade eftermiddagen åt matlagning, åt en god middag på det vi lagat och delade upp resten, både kostnader och det vi gjort.
    En gång gjorde vi 80 kåldolmar!
    A