Jag har ett så himla stort behov av att vara själv. Det är nog den svåraste omställningen med att få barn. Efter en hel dag med lillen är jag så less på sällskap att jag vill ligga helt ensam i ett tyst rum och bara vara ifred. Jag har varit så här sedan jag själv var liten. Jag har alltid haft fler vänner än jag har tid med och som liten slog jag knut på mig själv för att hitta legitima skäl till varför jag inte kunde “komma ut och leka”.

Jag har ett närmast omättligt behov av att stänga in mig, gå undan, vara själv med mina tankar. Och det räcker inte med att någon sitter bredvid och är tyst. Jag måste få vara helt ensam. Inte ens den närmsta familjen kan vara i närheten. När jag bodde hemma i mitt flickrum gick det rätt bra ändå, jag bara låste om mig för att få vara ifred. Idag, när jag har man och barn som vill umgås är det nattsömnen som ryker. För jag skär hellre ner på nattsömnen och får en sen ensamstund på kvällen, än hoppar över de där ensamstunderna helt. Om jag inte hunnit vara ensam en stund under en hel dag så känns det inte som att jag lever. Min hjärna slutar fungera som den ska.

Det händer nästan aldrig att jag ringer och vill träffa en kompis. I alla fall är jag dålig på att självmant prioritera det. Ringer vänner till mig vill jag gärna ses, men jag måste bli påmind om deras existens, för själv påminner jag mig inte. Alla har vi ett socialt sug som sätter in och påminner oss om att höra av oss till andra. Men ska jag gå och vänta på det suget kan det dröja månader. När jag sedan väl träffar mina vänner eller är på sociala tillställningar pratar jag hur mycket som helst, lär känna massor av nya vänner och är supersocial. Däri finns också en stor paradox. Jag har otroligt lätt för att få nya vänner och umgås med människor – men jag hinner knappt ens underhålla mina närmaste relationer. Mellan varje social grej jag gör behöver jag stora sjok av ensamtid.

Jag har hela mitt liv försökt kämpa mot impulsen att välja ensamhet, eftersom jag har förstått att det är socialt avvikande. Speciellt för en person som samtidigt är så utåtriktad som mig. Mina föräldrar har bekymrats över att jag är så mycket själv, mina vänner blir irriterade för att jag aldrig hör av mig, folk i allmänhet förstår inte varför jag verkar ha så lite tid över för dem. Men jag har helt enkelt inte tid. Jag måste umgås med mig själv, smälta alla intryck jag får och hinna sortera dem. Och när jag läste den här artikeln om “starksköra” människor kände jag igen mig på pricken. Vilken otrolig lättnad! Det finns fler som är som mig. Och eftersom att jag tror att en väldigt viktig del i att bli vuxen är att förstå sina behov och tillgodose dem tänker jag fanimej omfamna den har eremitådran. Den här upplevelsen av att var både stark och skör samtidigt. Paradoxen mellan att kunna vara social och utåtriktad och samtidigt i stort behov av ensamhet. Uppenbarligen är det ju det som funkar för mig. Jag är så trött på att försöka vara någon annan.