Eremiten i mig

Jag har ett så himla stort behov av att vara själv. Det är nog den svåraste omställningen med att få barn. Efter en hel dag med lillen är jag så less på sällskap att jag vill ligga helt ensam i ett tyst rum och bara vara ifred. Jag har varit så här sedan jag själv var liten. Jag har alltid haft fler vänner än jag har tid med och som liten slog jag knut på mig själv för att hitta legitima skäl till varför jag inte kunde “komma ut och leka”.

Jag har ett närmast omättligt behov av att stänga in mig, gå undan, vara själv med mina tankar. Och det räcker inte med att någon sitter bredvid och är tyst. Jag måste få vara helt ensam. Inte ens den närmsta familjen kan vara i närheten. När jag bodde hemma i mitt flickrum gick det rätt bra ändå, jag bara låste om mig för att få vara ifred. Idag, när jag har man och barn som vill umgås är det nattsömnen som ryker. För jag skär hellre ner på nattsömnen och får en sen ensamstund på kvällen, än hoppar över de där ensamstunderna helt. Om jag inte hunnit vara ensam en stund under en hel dag så känns det inte som att jag lever. Min hjärna slutar fungera som den ska.

Det händer nästan aldrig att jag ringer och vill träffa en kompis. I alla fall är jag dålig på att självmant prioritera det. Ringer vänner till mig vill jag gärna ses, men jag måste bli påmind om deras existens, för själv påminner jag mig inte. Alla har vi ett socialt sug som sätter in och påminner oss om att höra av oss till andra. Men ska jag gå och vänta på det suget kan det dröja månader. När jag sedan väl träffar mina vänner eller är på sociala tillställningar pratar jag hur mycket som helst, lär känna massor av nya vänner och är supersocial. Däri finns också en stor paradox. Jag har otroligt lätt för att få nya vänner och umgås med människor – men jag hinner knappt ens underhålla mina närmaste relationer. Mellan varje social grej jag gör behöver jag stora sjok av ensamtid.

Jag har hela mitt liv försökt kämpa mot impulsen att välja ensamhet, eftersom jag har förstått att det är socialt avvikande. Speciellt för en person som samtidigt är så utåtriktad som mig. Mina föräldrar har bekymrats över att jag är så mycket själv, mina vänner blir irriterade för att jag aldrig hör av mig, folk i allmänhet förstår inte varför jag verkar ha så lite tid över för dem. Men jag har helt enkelt inte tid. Jag måste umgås med mig själv, smälta alla intryck jag får och hinna sortera dem. Och när jag läste den här artikeln om “starksköra” människor kände jag igen mig på pricken. Vilken otrolig lättnad! Det finns fler som är som mig. Och eftersom att jag tror att en väldigt viktig del i att bli vuxen är att förstå sina behov och tillgodose dem tänker jag fanimej omfamna den har eremitådran. Den här upplevelsen av att var både stark och skör samtidigt. Paradoxen mellan att kunna vara social och utåtriktad och samtidigt i stort behov av ensamhet. Uppenbarligen är det ju det som funkar för mig. Jag är så trött på att försöka vara någon annan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

175 kommentarer på “Eremiten i mig”

    1. Jag känner också igen mig. Jag drabbades av panikkänslor när jag efter några veckor som mamma, insåg att det (förhoppningsvis) alltid kommer finnas en person, som jag måste svara till, som faktiskt är beroende av det som jag tar mig för och som när som kan komma att behöva min hjälp på ett eller annat vis etcetera. Har någon sett svts dokumentär om Barbro Lindgren? Jag kommer att bli precis som hon när jag blir äldre.

    2. Åh, så på pricken bra beskrivit av hur jag själv känner mig. Går och våndas för att jag borde ha varit på släktträff sedan 1,5 timme – men jag behöver omställningstid efter en fantastiskt rolig dag igår då jag supersocial. Har också slutat slå knut på mig själv för att vara andra till lags. Väntar in mig själv…

    3. jag känner igen mig i att vara dålig på att underhålla mina vänner. efter fem egna barn och jobb som lärare på högstadiet har jag inga som helst behov av andra människor . alls!

  1. Clara! Det är så skönt att läsa det du skriver, jag är precis likadan! Hela mitt liv har jag kämpat med känslan av att vara annorlunda, har alltid behövt mycket tid för mig själv, och precis som du slagit knut på mig själv för att slippa leka med någon men även jag älskar att umgås med människor när jag väl gör det. Såg just på Nyhetsmorgon där de pratade om boken de hade skrivit om det här. Drunkna inte i dina känslor hette den. Så skönt att det finns fler som känner samma fast även om man hade varit ensam om sina känslor så måste man ändå börja vara sig själv och sluta anpassa sig till hur man bör vara. Tack Clara för att du är du, nu ska jag börja vara jag!!

  2. Vad jag känner igen mig i det du skriver. Kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Det är så skönt att vara vuxen och inse att det är helt okej att vara såhär. Annat var det när man var liten, då var man mest konstig. Får jag välja att umgås eller vara ensam så är det inte svårt att välja ensam. Då tankar jag energi!

  3. Samma här, och det är skönt att höra att det kanske inte är något fel på en.
    Flyttade från storstan för några år sen men åker ner på jobb då och då, och passar samtidigt på att umgås med de jag saknar. Men efter det behöver jag flera ensamdagar för att återhämta mig.
    Tack för tipset om artikel, den är fantastisk!

  4. Med alla artiklar, böcker och blogginlägg kring “starksköra” på sistone har det blivit en hel del aha-upplevelser för många av oss 🙂
    Jag hoppas att folk runt omkring oss “aha-upplevare” får till sig allt det vi läst så de förstår att vi helt enkelt är som vi är, precis som vi själva insett för länge sedan 😉

  5. Clara. Tack för din fina text. Jag känner igen mig väldigt väl i ditt behov att få dra dig undan. Är också så. Man behöver tillåta sig lite mer. Tack!

  6. Åh Clara! När jag läser din text så undrar jag nästan om det är JAG själv som skrivit den.
    Jag är exakt likadan själv. På pricken.
    Har också lite dåligt samvete för detsamma och får ofta frågan om det inte är tråkigt att vara ensam så mycket, inte ha ett stort umgänge osv.
    En del anser nog att det är en stor synd att tycka om att vara ensam.
    Lite skamligt.
    Som om det skulle vara fel på en eller något.

    Samhällets oskrivna lagar och regler som ger människor rätten att mula en med sina egna åsikter.
    Att jag dessutom valt att inte skaffa några barn spär liksom på.
    Tröttsamt att bli ifrågasatt.

    Stor kram till Dig!

    Mrs G

  7. Åh, jag läste också artikeln när den kom och kände igen mig precis! Rev ut den direkt och visade för mina nära, “-Titta, läs! Det här är jag!” Allt som jag redan klurat ut om mig själv stod där.

  8. WOUW, det där är exakt som jag!! efter halva texten kom jag på att det kan ju handla om mig också, fattade som inte det först..
    jag älskar att umgås med folk och blir väldigt hypad och så av det, men tar sällan kontakt själv. kan ta lääänge innan jag gör det. när jag väl är med folk är det huuur kul som helst men ändå fortsätter det på samma sätt. väljer ensamhet. i mitt fall är det nog lite pga osäkerhet också. en röst i mig säger att ‘de vill inte bli störda nu, ring en annan gång’, ‘de vill nog inte vara med dig’ osv.
    skönt med igenkänning!

  9. tack och lov! då är man inte ensam! jag tror också att det hela bottnar i att vi inte blir uttråkade med oss själva, att vi kanske är lite pyssliga och framförallt har så mycket tankar och idéer som måste sorteras och tas itu med?

  10. Jag har också sånt stort behov av att vara ensam. Men det du beskriver om att bli trött av intryck och måste smälta dom i lugn och ro. Det är här jag blir förvirrad för det har jag pga av min diagnos ADHD. Jag förnekar inte att det finns högkänsliga personer. Men det är precis som om dom tar något från en diagnos och sätter in i en annan?
    Detta är inte kritik utan jag är bara intresserad av hur andra tycker och tänker?

    1. Ett symtom kan förekomma i flera olika diagnoser, ex huvudvärk som kan bero på alltifrån spända muskler till hjärntumör, så jag ser inget problem i att man finner ett likartat symtom hos dem med ADHD som högkänsliga.

          1. Sen finns det stora likheter mellan asperger och högkänslighet, dvs det finns en typ av asperger som uteslutande beror på en extremt känslig perception. Forskningen kring olika typer av diagnoser/personlighetstyper har bara börjat. Fortfarande vet de som vet mest väldigt lite om allt detta. Inte desto minder är det särskilt intressant att läsa om egna erfarenheter och överlappningar och likheter mellan olika tillstånd.

        1. Ah, men här måste man kunna skilja på diagnoser som man själv känner till och problem som alla kan ha. Alla som beter sig såhär behöver inte ha ADHD men de flesta som har ADHD beter sig så. Om jag skulle säga att jag sover mycket och kissar ofta skulle någon kanske påpeka att jag har diabetes, fastän det inte är sant. Symptom är aldrig unika för diagnoser utan kan också finnas utanför. =)

          1. Jo men eftersom en av kriterierna för ADHD är just att man är så otroligt känslig för intryck och att man kan te x bli extremt trött av att bara gå och handla, så är det ju kanske inte konstigt att man börja undra när det plötsligt kommer en diagnos för det som jag har kämpat med i alla år men ingen förstått.
            ADHD är ju ändå lite “fult” fortfarande.
            Man kan kanske kalla mig lite arg. 🙂
            Detta kan man ju diskutera i evighet. Jag tycker ändå det är bra med diagnoser. Även för HSP.

    2. Som högkänslig person blir man trött av intryck och måste få smälta dem i ensamhet, stillhet, tystnad – vad som än passar och i den takt man som högkänslig person själv väljer. Det är alltså något som många högkänsliga personer har som personlighetsdrag och behov. Det är ingenting man i forskningen kan förklara på annat sätt eller sätta andra ord på för bara för att det förekommer i t.ex. ADHD också.
      Jag tror inte alls att det har varit forskarnas mening att “ta” från andra diagnoser, utan detta är något som har observerats som en gemensam faktor hos många högkänsliga. Inte heller tror jag att de har “slängt in lite här och där från olika diagnoser”. Det är, rätt och slätt, observationer. Oseriöst vore det väl snarare om man ratade detta “symptom” bara för att det förekommer i andra diagnoser och inte ger det den uppmärksamhet den förtjänar, eller noterar att många högkänsliga personer är i behov att ta tid på sig att smälta intryck.
      Vidare behöver ju inte ett liknande drag, “symptom”, bottna i samma grund eller ta sig uttryck på samma sätt.

      Det är så jag tänker:)

      1. Tack för ett väldigt tänkvärt inlägg. Jättebra skrivet!

        Du förklarade på ett bra sätt utan att klanka ner någon eller något. Väldigt sällsynt i dag.

        1. Absolut! Ibland behöver man bara en annan vinkel. Och det intressanta med psykologin är ju att den är så finkänslig med alla möjliga olika och pyttesmå skillnader som gör varje fall till något helt unikt.
          Tack för din input om ADHD, förresten.Jag känner inte till något om det och måste uppskatta alla små faktasnuttar som dyker upp:)

  11. Jag måste också vara ensam vilket jag tyvärr sällan får just nu. Min hjärna funkar inte heller om den inte får ordentligt med ensamtid. jag är också social och har massa vänner. Det kanske är en vanlig människokonstruktion.

    1. Det tror jag också! Att det är en vanlig människokonstruktion, som du säger. Först nu har man dock (varför inte tidigare?) börjat prata om det. Med tanke på alla igenkännande kommentarer och att, när jag själv tänker efter, de allra flesta i min omgivning inklusive jag själv fungerar på det här sättet tror jag inte alls att det är något ovanligt. Inte desto mindre intressant att ta upp till diskussion för det!

  12. Du slår huvudet på spiken, Clara. Jag känner också så väl igen mig och har alltid fått förklara mig, varför jag vill och behöver få vara ensam. Det verkar inte vara riktigt accepterat att man har dessa behov.
    Tack för en mycket bra blogg!:)

  13. Jag tänker att det är det normala, att vilja vara med sig själv, att hinna tänka färdigt och sortera alla intryck. Och också nödvändigt, för att vara en reflekterande och grundad människa. Däremot, att vara “ständigt uppkopplad” gör oss flyktiga, okänsliga o till sist sjuka. Tror jag. Så njut du Clara av dina ensamma stunder!!!

  14. jag känner också igen mig! jag ÄLSKAR att vara själv. De bara är så och jag måste få den tiden för att klara av andra människor i förstora mängder.

  15. I hear ya sis! Ibland längtar jag efter att gå på stan med en kompis men när det väl är dags blir jag nästan irriterad av att ha någon i hasorna. Så mycket jag ska kolla och leta efter att jag inte har tid med någon annan just då. Otålighet är nog min sämsta egenskap, jag vill genomföra mina idéer bums vilket inte går när man har en lillskrutt hemma och det kan göra mig irriterad.

    1. Jag hatar att gå på stan med kompisar! Så otroligt tråkigt och ineffektivt. Jag vill gå själv eller med min man, och handla det som ska handlas. Shopping som social grej har jag aldrig förstått mig på! 🙂

  16. Åh, jag är likadan! Jag kan hitta på ursäkter till att avböja alla inbjudningar som mina fina vänner kommer med. Sen så slutar de ringa tillslut, och då blir jag jätteledsen för att jag inte blir bjuden…. Jag har accepterat det, insett att jag inte vill ha en massa bekanta som jag fikar med. Jag har få vänner, men väldigt fina sådana.

    Man måste liksom tränga sig på mig…

  17. Välkommen till den starksköra sidan. Jag kände också en lättnad efter att min mamma berättade om det för mig några månader sedan. 🙂

  18. Bra skrivet! Och det känns som om det är mig du skriver om. Stämmre på pricken! Men tyvärr har jag haft svårt att klara av relationer, så just nu lever jag själv. Men det kan ju vara bra att man försöker komma ihåg att det är ensamtid man behöver, inte att det är fel i relationen. Tack för påminnelsen!

  19. Clara. Läste just artikeln och kände hur ögonen plötsligt tårades. En sån oerhörd lättnad att någon satt ord på det. Som om någon forskat på just mig. Detta är något jag brottats med hela livet och försökt gömma/kväva/träna bort, som något konstigt och onormalt. Tack snälla för att du uppmärksammade mig om den artikeln!

  20. Som så många andra beskriver upplever jag att det kunde varit jag som satt bakom tangentbordet och skrev. På pricken!
    Social eremit! Tack. Nu har jag fått min diagnos och det känns fantastiskt!

  21. Fantastiskt inlägg! Det första jag kommenterar på efter en ganska långtids läsande! Ett viktigt ämne är det du tar upp och jag känner igen mig så otroligt mycket, liksom många andra här i kommentarerna. Jag har på sistone tänkt över hur många krav vi har på oss i samhället. Sedan en tid tillbaka har jag känt att jag “kommit ur” utseende och köphetsen. Jag gillar fortfarande att göra mig fin och köpa en ny jacka till hösten men bryr mig inte ett dugg av vad nån annan har på sig eller tycker om mig.
    Likadant med berusningsmedel. Inte intressant. Längre.
    Men med de här två borta känner jag av det starkaste kravet tydligare, det sociala kravet! Inte nog med att jag på jobbet ska prataprataprata hela dagen, när jag kommer hem skall jag tydligen kasta i mig min middag och sen kasta mig ut för att umgås med allt och alla. Jättekul att folket runt mig är så sociala och vill träffas i stora grupper, men det är inget för mig. Inte varje dag och speciellt inte efter jobbet!
    Detta retar folk något otroligt har jag märkt och värre, folk tycker ju nästan att man är knäpp!
    Men men, what to do? Så här är jag, och de människor som inte kan acceptera det, de behöver jag inte!

    Nu blev det långt!
    Tack för en fantastiskt intressant och inspirerande blogg Clara!

  22. …åå vad jag känner igen mej – precis så där är jag…. o jag har en dotter som är precis likadan… jag tror vi är ganska många.. många fler än dom 20% som det pratas om i artikeln…

  23. så läskigt. känner igen mig till 100% i allt du skriver ovan! du sätter verkligen ord på ens tankar och känslor, du är för underbar, Clara!

  24. Det är så himla skönt att läsa det här. Du sätter ord på något viktigt och jag känner verkligen lättnad av att läsa det. Jag har alltid tyckt om att vara själv, dragit mig undan, inte lyckats uppehålla sociala kontakter eftersom jag inte förstått behovet av att umgås. Känner ofta en lättnad när olika tillställningar ställs in eftersom jag då slipper gå dit. Ser mig själv som öppen, glad och social. Har inget problem i sociala situationer egentligen, men det är skönt att slippa om man kan och bara vara själv.

    Jag har oftast svårast när jag kommer hem. Har ett väldigt socialt jobb och vill bara komma hem till en tyst bubbla, men min man brukar alltid spela musik och det är oftast “livat” här hemma. Pojken som har kompisar hemma osv. Då brukar jag stänga in mig i sovrummet en stund för att vila öronen och ögonen lite. Samla mig. Sen går det igen. Min man är van vid mitt beteende men jag tror ändå att han har svårt att förstå min ensamsida (och att jag ofta är trött och mätt efter några timmars social tid).

  25. Hej Clara!
    Tack för ett superbra inlägg och jag tror det är många som känner igen sig. Jag är nog lite likadan. Måste få en stund för mig själv varje dag för annars blir jag trött i själen på något vis. Jag älskar att umgås med människor (och helst nära sådana) men behöver min egentid för att fungera.

  26. Jajajaja! Ja! Jag är också sån. En enormt social människa. Jag ÄLSKAR att träffa nya människor och jag blir rastlös om jag inte får göra det. Men jag bara måste få vara själv också. Jag måste få min egentid, annars går det inte. När jag var liten försökte jag förklara det med att det känns som att jag “måste ladda mig själv” och nu i vuxen ålder inser jag hur rätt det är. Jag ger otroligt mycket av mig själv och min energi till andra så emellan varven bara måste jag få vara ensam. Och “ladda mig själv”.

    I vintras insåg jag att jag börjat slå över till att vara FÖR mycket ensam så jag tvingade mig själv att börja träffa folk igen. Nu är det på en lagom nivå känner jag. Skönt!

  27. Jeg ser at det er mange som kjenner seg igjen i det du skriver, jeg og. Men det er rart at vi da føler oss så alene om å være sånn. Jeg syns alle rundt meg får panikk hvis fredagen kommer og de ikke har noen planer, det SKAL skje masse i helgene. Selv gleder jeg meg til en stille og rolig fredagskveld hjemme, gjerne en stille helg. Jeg har liksom behov for å lade opp til neste uke, sitte å drømme om hva man kan gjøre med hagen, i huset, gå tur. Det er jeg og så kommer jeg fortsette å vare.
    Ønsker dere eremitter en fortsatt god søndag!
    Pernilla

  28. Jag är nästan precis likadan men med skillnaden att jag inte är så jättesocial och utåtriktad. Men behovet av ensamhet är otroligt starkt och jag blir helt slut av att umgås med andra. Jag är inte så pratig med andra människor omkring mig för jag har fullt upp med att pejla in alla intryck och om jag blir inbjuden till något så behöver jag alltid några dagars betänktetid. Har otroligt svårt att bara kasta mig in i något utan behöver tänka och analysera först.

    Så underbart att det finns flera utav oss.

  29. Jag är precis som du. Tack för texten, den var både underhållande och skön att läsa. Vi är nog rätt många som avviker från den där normen. Det pratas bara inte så högt om det. 🙂

  30. det finns inget bättre än att få ha sin egentid! 🙂 bara vara, tack clara för att du lyfter detta, folk brukar tycka jag är konstig, men det finns inget bättre ju! 🙂 kram boråsaren

  31. Vad fantastiskt, och underligt, att läsa din text och sedan klicka mig fram till artikelserien i SvD. Allt du och de skriver passar in på mig, jag hade kunnat skriva det själv känns det som. Plötsligt känner jag mig tacksam, för att jag nu inser att det finns fler som reagerar som jag på omvärlden.

  32. Jag är precis likadan, mamma sa ibland att om jag ville ha en anledning till att vara själv kunde jag bara säga att de inte fick komma för henne.
    Ibland känner jag mig som världens tråkigaste människa som mest vill sitta hemma och mysa (gärna ensam eller enbart med sambons närhet) än att hänga ute och festa. Går alltid hem först från festerna också för att mitt behov av att vara social fylls lätt upp på några timmar.

    Därför är det så skönt att jobba inom hemtjänsten just nu, ena sekunden är jag social och mellan besöken är jag helt ensam, med endast min musik!

  33. Jag är också sådan! Läste om det för ett tag sedan, och i den artikeln kallades det för Högkänsligperson (HSP) eller något sådant. Jag har också ett behov att vara ensam och känner igen mig i det där att vilja smälta intryck, (när jag är i större städer, blir jag alltid jättetrött på kvällarna eftersom det finns så mycket att glo på, haha!).
    Det känns lite som att en pollett trillat ner nu när jag vet att det finns sådana personlighetsdrag:)

  34. Har man en inre eremit bör man ta hand om den! Jag brukar tänka på enstöringen Bertil I Skrot-Nisse och hans vänner. En sådan liten filur bär nog många av oss omkring på inombords, men frågan är hur många som helt enkelt kör över behovet av lugn och ensamhet. På tok för många, skulle jag tro. Och tänk så många geniala idéer och funderingar världen går miste om då!

  35. Insåg just att jag ska föra mig av med det dåliga samvetet att inte höra av sig till sin vänner så ofta som “förväntas”. De är ju mina vänner för att jag är den jag är.

    1. Tack för länken! Ska skicka den till mina extroverta vänner när de pressar sig på för mycket .

  36. Har med stor behållning läst din blogg under en tid, men aldrig lämnat en kommentar. Vet inte om det anses som ”ohyfs” i bloggkretsar? Men nu måste jag ställa mig till skaran av läsare som tackar dig för din berättelse om behovet att vara själv – tack!

    Fick en ”aha-upplevelse” för 7 år sedan när jag hittade Elaine Arons bok ”The Highly Sensitive Person”. Det var en befrielse att förstå att det fanns fler som jag, att jag inte var ”konstig”. Elains bok gav mig en större förståelse för mig själv, hur jag reagerar på yttre stimuli och hur det sociala samspelet med andra påverkar mig.

    Jag måste också få vara själv i tystnad, det är helt nödvändigt för att jag ska fungera! Jag måste sortera, analysera och bara ”vara jag”. Måste ta in stillhet och låta själen komma till ro! Det är inte helt ovanligt att den tysta, valda ensamheten väcker min kreativitet. Jag kan få väldigt mycket uträttat efter att ha varit själv.

  37. Spännande! Detta är något som jag inte alls kan relatera till. Visst har jag ett visst behov av ensamtid, men mitt behov av gemenskap och människor runt omkring mig är så väldigt mycket större än behovet av att vara eremit. Det är i gemenskapen med andra som jag får största delen av min energi och ensambehovet kan sedan täckas upp med en ensam bussresa eller en tur till matbutiken.

  38. Takk for at du skrev denne teksten, og introduserte meg for artikkelen om Hägglund og Dahlin, Clara! Jeg er 21 år og har spesielt de siste årene kjent på denne kampen mellom min høyt fungerende, aktive og sosiale side, og den skjøre, følelsesladde eremitten i meg. Som student har jeg til tider vært høyt og lavt – jeg skal oppleve aalt, men da går jeg på en smell og må gå inn i min egen boble i noen dager for å hente meg inn igjen. Jeg har godtatt meg selv for at jeg er slik, men har likevel lurt på om jeg enten bare burde trekke meg unna de store sosiale settingene, eller bli sterkere og ikke hele tiden føle behovet for å trekke meg unna i perioder. Jeg skjønner nå at jeg kan være båda och! Og det er godt. Takk, Clara! 🙂

  39. Jag känner igen mig i så gott som varje ord! Dock har jag på senare tid haft turen att ha mött vänner som är likadana. När vi har träffats ganska intensivt en period, eller rentav rest tillsammans, så har det flera gånger hänt att vi ärligt medger att det är dags att ta en “paus”. Det är väldigt skönt att kunna vara ärliga med varann på det sättet utan att det skadar relationen! Många andra tolkar ens agerande som att man inte är intresserad eller ens vill umgås, vilket är mycket tråkigt.
    Kände att jag också behövde skriva om hur jag upplevt och tänker omdet här och jag länkade till dig! Hoppas att det är helt okej 🙂
    http://hannamariaart.blogg.se/2012/july/starkskor.html

  40. Tack för ett träffande inlägg, och kul att du länkade till just DNs artiklserie som jag själv stötte på för ett tag sen. Känner igen många av dragen som bekrivs, fler från när jag var barn men fortfarande några stycken som har hängt med med åren. Intressant därför att få höra likadana personer berätta om sin erfarenheter! Nu ska jag gå och vara för mig själv en stund 🙂

  41. Jag känner också igen mig. Fram tills dess att jag flyttade hemifrån (när jag var 20) så bad jag ofta mamma säga att jag var tvungen att vara hemma, för att jag ville vara själv. Att bara få stänga in sig i ett rum med en bok, ett skissblock, en skrivbok, eller bara inte göra någonting är.så otroligt viktigt. Som tur.är har jag en underbar man som känner mitt kroppsspråk så bra att han låter mig vara tills jag är beredd att komma ut igen 🙂

  42. Känner så igen mig i allt du skriver! Skönt att höra att det finns fler. Det tog mig några år att acceptera och förstå det hela, men jag tröttnade precis som du på att försöka vara någon annan. Tack för att du tog upp detta.

  43. Vi är visst många som känner igen oss i detta.

    Jag har ofta kallat mig själv den mest asociala sociala person jag vet. Jag älskar människor, fester, möten, allt där det rör sig, samtidigt har jag inget behov av det. Jag har gjort en hel del egendomligheter i jobbsammanhang, tex som att jag har gått och gömt mig för mitt sällskap och sedan kommit med påhittade ursäkter på vad som hände. Jag är ändå väldigt medveten om detta, att jag plötsligt inte står ut med människor. Oftast kan jag “förvarna” om att jag kommer att behöva få ensamtid (jag har ofta jobbmöten som löper över många dagar) men det är ju långt ifrån alla som förstår/respekterar detta. Jag märker också att jag ofta undviker fikapauserna, jag orkar inte med den maktkamp om utrymmet som tenderar att finnas där.

    Jag ser mig ändå inte som skör på något vis, jag bryter aldrig ihop, men kanske har jag bara hanterat behovet av ensamhet och tillåtits i hyfsad utsträckning att vara som jag är (jag är nu 50+ så jag känner mig själv rätt bra vid det här laget). Det är ändå spännande att du sätter ord på detta så tydligt och att vi är så många som skulle kunna ha gjort det själva.

  44. Känner igen mig på pricken! Denna söndag är jag helt med mig själv, har suttit på farstubron och druckit morgonkaffet, gått barfota i daggvått gräs, dragit upp några vattensprängda ogräs, sniffat på de doftande luktärtorna som precis börjat blomma i flera pastelliga nyanser … och hela jag mår så himla gott

  45. Tack Clara för texten och länken! Jag hade missat SVDs artiklar om det här. Jag är likadan. Pustar nu ut på soffan efter en helg med hela familjen på besök. Jag älskar att vara ensam och vissa punkter i texten och testet stämde så bra in på mig!

  46. Egentid är viktig tid. Känns tyvärr som att det är lite förbjudet att känna så när man är förälder.
    Men jag behöver också tid för mig själv så jag hinner tänka färdigt tankar, känna efter o bara känna att jag inte har ansvar för något ett litet tag.
    En lång dusch på morgonen, en pw på kvällen utan musik i öronen o en stund bredvid maken i soffan en bit in på natten.
    Det är min chans till energipåfyllning i en annars ganska stressande vardag.
    Jag är den bästa mamman jag kan vara om jag får vara ifrån mina barn lite då o då.

  47. Jag hade nog kunnat skriva vartenda ord själv – så på pricken exakt!
    Och att få sitt första barn och att aldrig mer kunna stänga av och bara vara ensam – det har varit en riktig upplevelse… 😀

  48. Jag är likadan, sjukt social och i stort behov av kontinuerlig ensamtid för att vara ifred med mina tankar och landa!!

  49. Jag känner också igen mig! Nu är det faktiskt en vecka sedan jag träffade någon människa. Jag bor ensam och för tillfället skriver jag på min magistersuppsats så det finns inga naturliga sociala situationer för mig. Jag räknade nyligen att jag har snart bott ensam under halva mitt liv! Jag flyttade hemifrån som 15-åring. Jag har under de senaste åren insett hur otroligt viktigt det är att vårda förhållanden till vänner och familj, oberoende av hur ofta jag “behöver” dem, för det här var något som jag själv aldrig behövde bry mig om när jag var yngre då jag oftast hade mer socialt liv än jag behövde. Jag behöver ensamheten men jag måste lära mig att balansera den så det inte blir för mycket.

  50. Clara, tack för en bra och viktig text. Jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver, är en mycket social person men med stort behov av ensamtid. Vi verkar däremot inte vara unika med detta, varken du eller jag, alla övriga kommenterer att döma.

  51. Vad skönt att kunna välja ensamhet!
    Jag flyttade till en stad för några år sedan och har så svårt att hitta vänner.
    Att alltid vara ensam är sjukt jobbigt, hur mycket jag än försöker intala mig att det är bra.

  52. Din beskrivning passar så perfekt in på det jag alltid har känt och precis som dig offrar jag hellre nattsömn än ensamtid, så det har funnits många korta nätter i mitt liv hittills. Efter flera månader med minimalt med ensamtid kände jag mig fången och fruktansvärt sliten, och det är nog i de lägena man verkligen riskerar att gå in i väggen. Att skjuta det framför sig fungerar ju bara kortsiktigt och jag behöver tid för mig själv att hinna reflektera, fundera och bara vara. Annars orkar jag inte med något och inget känns kul, vilket gör att min omgivning sakta börjar förstå att det lönar sig att låta mig vara en ensamvarg emellanåt, för då är jag mycket roligare att vara med när det väl är tid för det. Men det har tagit länge för dem att greppa det, för när jag väl är med är jag ju mitt uppe i alla diskussioner, tar kontakt med nya personer och allt. Jag trivs ändå rätt bra med mina personliga paradoxer, tur det eftersom de är rätt många!

  53. Efter att ha läst ditt inlägg (och känt igen mig på pricken) och kommentarerna, där i princip alla känner likadant verkar ju inte det vara världens ovanligaste personlighetsdrag.

    Det måste tillhöra mänsklig natur att behöva balans mellan sociala tillställningar och lugn och ro med bara sig själv.

  54. Oj vad jag känner igen mig! Har alltid känt mig som en dålig vän som inte hör av mig men det är helt enkelt inte så jag fungerar… När humöret väl är på plats har jag hur kul som helst och pratar med allt och alla, men det blir ofta för mycket och det går ut över fel personer. Det känns bra att kunna sätta ord på hur det fungerar och ännu bättre att känna att jag inte är ensam!

  55. Det her var akkurat som om jeg skulle har skrevet det selv! Jeg kjenner meg veldig godt igjen i det du skriver, og på det stadiet jeg er på i livet mitt akkurat nå, kan jeg ikke for alt i verden se for meg at jeg skal kunne klare å ha barn. Nettopp fordi jeg har et så stort behov for å være mye alene. Tenke, lese, tegne, male, slappe av og bare være meg. Helt alene, uten noen som krever oppmerksomhet eller som jeg må ta hensyn til, i nærheten. Men å lese det du skriver, at du klarer å både være en god og tilstedeværende mamma men også ivareta ditt behov for alene-tid, gav meg en fin liten trøst. For klarer du å balansere de to aspektene av livet ditt, så kanskje klarer jeg det en gang i fremtiden også.. 🙂

  56. Jag känner verkligen igen mig i det du har skrivit. Och det har tagit mig rätt många år att acceptera att jag är som jag är. Till skillnad från dig så har jag nog inte lika stort behov av att vara ensam, men jag har ett stort behov av att bara var hemma med min man och vårt barn, utan att träffa en massa vänner hela tiden. Jag har förlorat många vänner på grund av detta genom åren, eftersom jag är så dålig på att höra av mig och ta initiativ, men det betyder inte att jag inte tycker om att umgås med mina vänner. Jag har dessutom telefonfobi och har svårt att ta mig för att ringa till folk. På grund av det här har jag idag ett fåtal nära vänner som vet hur jag är och som gillar mig ändå. Bland barndomskompisarna är det mest killkompisarna som finns kvar, för de har haft lättare att acceptera att jag inte hör av mig en gång i veckan utan de träffar jag någon gång per år och då är det som om ingen tid har förflutit sen vi senast sågs. Min upplevelse är att kvinnor ofta ställer krav på varandra, typ “om du ska vara min vän så ska vi träffas minst X gånger i månaden och jag förväntar mig att du ringer en gång i veckan…”. Jag klarar inte av att ha den pressen på mig, så då drar jag mig undan. Men jag är glad att jag idag har en handfull tjejkompisar som vet hur jag fungerar och som accepterar mig, för jag behöver dem!

  57. Det som jag ser som mest utmanande är hur man ska förhålla sig till detta när man har barn. Jag har tre (7, 4 och 1,5 år) och får inte balans. Längtar efter att vara själv, men vill inte vara ifrån de så länge. Hur tänker du på det.? Tar du kvällarna? Vill du ha flera barn, trots att detta blir ännu svårare då?

  58. känner så igen! vad skönt att veta att man inte är ensam om att ha det så!
    Förresten så är din blogg så otroligt fin och inspirerande 🙂

  59. Under hela mitt liv har jag också haft ett stort behov av att vara ensam. Har dock inte, som du, haft lätt för att få vänner utan varit ganska så blyg och inte vågat ta kontakt. Efter gymnasietiden började jag känna att jag ville vara mer social och har satsat en del på det, och blivit bättre på det. Och insett att jag kanske inte är så asocial egentligen, utan att jag bara varit blyg. Och efter att jag fått barn har jag insett att jag inte riktigt har det där ensambehovet heller. Inte dagligdags i alla fall.

    Min man har alltid varit supersocial och varit mittpunkten på alla fester. Men med åren när han börjat lyssna mer på sig själv och sina behov så har han upptäckt att han egentligen varit sådär social för andras skull. Det har varit en fasad, egentligen är han lite enstörig. Och efter vi fick barn har det behovet ökat något, och han drar sig gärna undan när barnen somnat.

    Lustigt hur det kan bli. 🙂

  60. Åh tack Clara för att du skriver om detta! Har aldrig hört talas om detta, men nu förstår jag. Jag är inte precis som du, starksköra betyder nog inte att vi är exakt lika. Men efter dessa artiklar förstår jag nu varför jag har reagerat som jag gjort flera gånger, när det blivit för mycket socialt!
    Som sagt så har vi massor med fina kvalitéer och nu när man fick lite mer koll kan man ju skapa ett liv där man får sin “egen tid”. Helt omedvetet har jag börjat gå upp på morgnarna och gått ut och gått en promenad, ibland till och med utan hund för att få vara “själv”. För mig är nog träning något som ger mig inre frid då det får mig att rensa och ibland bara fokusera på en sak, istället för hundra.
    Tack för en fin och inspirerande blogg!

  61. Här har du en till. När det har varit fullt ös hela dan med jobb, matlagning, bus och läggrutiner med ungarna så vill jag bara ha det tyst omkring mig. ibland när sambon börjar PRATA får jag snudd på panik. Han undrar varför jag sitter framför datorn och “umgås” men det är ju på mina egna villkor. Kan verkligen fasa för sociala sammankomster men väl där är jag som fisken i vattnet men det kommer aldrig naturligt.

  62. Här är en till som skulle kunna ha skrivit ditt inlägg. Jag tror att behov av ensamhet är mer vanligt här i Norden/Skandinavien än i resten av världen men ändå anses det inte som socialt korrekt av någon märklig anledning. Ingen ska vilja vara ensam sägs det men jo, vi är uppenbarligen många som vill och behöver det.

  63. Du beskrev just mig. Den kanske ärnorrlänskt? Varje ord känns som taget ur min mun. När mina vänner träffar mig bubblar jag men sällan blir det och knappt aldrig på mitt initiativ. Jag är en ensam varg som bara vill vara hemma. Dock är jag gärna med min man och min familj! Men hade jag haft barn hade jag också behövt min egna tid!

  64. Jag är precis likadan! Just därför funderar jag över om jag verkligen ska våga försöka få egna barn… Eller om jag helt enkelt ska nöja mig med mina underbara syskonbarn. Jag älskar barn, men har ett stort behov av ensamhet och lugn och ro mellan varven. Jag behöver min ensamtid för att funka och må bra. Jag tänker mig att det är väldigt svårt att hitta den tiden om man har egna barn…

    1. Jag är sådan och har fått barn som är som jag och som också behöver dra sig tillbaka och sitta hemma för sig själv och leka och pyssla på egen hand för att få energi igen. Dessutom är vi ju två föräldrar, så ensamtid kan man ordna ändå om man hjälps åt och respekterar varandras behov.

  65. Å så skönt det var att läsa den där artikeln!! TACK! Jag är precis sådär och hjälp va mycket dåligt samvete jag har haft/har. Tycker det är supersvårt att hantera det eftersom jag hela tiden går runt och känner att det är något fel på mig. Jag älskar att vara ensam och få göra precis vad jag vill, men jag älskar också att umgås med andra fast jag prioterar det inte. Min mamma säger att jag alltid har varit sån.

  66. Kan nog inte med ord beskriva hur skönt det känns att läsa ditt inlägg och alla kommentarer till, det betyder att det finns fler som jag! Äntligen kanske det dåliga samvetet kan lätta litegrann över alla orsaker man haft för att inte träffa den och den, när man egentligen bara ville vara ensam. Tack!

  67. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver! Det svåraste för mig har varit när alla inte förstått mitt behov av ensamhet. Men alla har ju olika behov och andras behov är inte detsamma som ens själv. För att jag ska orka vara en bra flickvän och vän behöver jag min dyrbara ensamtid!

  68. Tack underbara Clara för den intressanta läsningen. Jag som så många andra känner igen sig själv. Kanske är jag inte tråkig som jag ofta får höra. Jag bara gillar minegen valda ensamhet.

  69. Åh vad underbart att läsa detta inlägg och folk kommentarer för jag är exakt likadan. Jag har hittat en man som verkligen förstår mitt behov av ensamhet, som älskar mig även när jag säger “nu vill jag vara själv”, för han vet att när stunden är över kommer jag krypandes ner bredvid honom och vill kramas.
    Jag har alltid hånats av s.k. vänner för att jag inte ringer, inte hör av mig – att jag är så trevlig och social men sen inte “bryr mig” dagarna efteråt. Jag insåg tidigt vilka som var riktiga vänner, och vilka som bara ville ha med mig som en social “bomb” på fester o.dyl. Tack Clara för att du skriver om sådant här. Det stärker min självkänsla nå enormt… <3

  70. Jag känner sååå igen mig i detta! Jag är ensambarn som vuxit upp med mamma och har alltid lekt mycket själv och haft lätt för att roa mig själv. Detta har fortsatt i vuxen ålder och jag tror att jag lätt skulle kunna vara här hemma och greja helt ensam utan att känna mig uttråkad. Säger man detta till folk blir man betraktad som “konstig”, vi är ju flockdjur och ska ju vilja ha sällskap jämt. Jag bor själv och har gjort så i snart 10 års tid, ibland undrar jag hur sjutton jag ska klara av att vara sambo… Men det kanske går om man ser till att få så mycket ensamtid som möjligt även då. Efter en dag på jobbet finns det inget bättre än att komma hem och bara få umgås med sig själv och djuren. Har svårt att tro att detta kommer gå över med tiden…

  71. Läste nyss om detta i en artikel i GP och känner också så väl igen mig. HSP kallades det i artikeln; Highly Sensitive Personality och innebär precis det som du beskrev. Har enormt stort ensamhetsbehov, men svårt att få ut behovet då jag bor i en etta med min sambo och har ett jobb som innebär mycket kontakt med nya människor.. Dessutom är jag stundvis väldigt social och vill verkligen prioritera mina vänner.. Så det gäller verkligen att hitta tid till ensamheten för att det ska funka med den här HSP:n…

  72. Precis sån är jag, en riktig eremit. Älskar mina fina vänner, men jag orkar inte höra av mig till allihopa hela tiden. Jag vill vara själv, och välja själv när jag vill umgås. En del vänner förstår mig, andra inte. Men sånt är livet, man kan inte rätta sig efter andra utan man måste gå sin egen väg.

  73. Åh, vad glad man blir av att läsa ett inlägg om detta! Jag är själv väldigt introvert och behöver mycket ensamtid för att ladda batterierna i lugn och ro efter att jag umgåtts eller gjort något socialt. Älskar människor och att umgås men har behov av mitt eget sällskap än mer. Har också förstått under min uppväxt att det inte riktigt är okej, att det är det utåtriktade som ses som normativt. Jag har varit och är dessutom blyg, något som heller inte är en egenskap samhället hurrar över. Trist tycker jag eftersom vi behöver olika slags personligheter!

    Just detta, med fördomar gentemot ensambehov, introversion och blygsel, är något jag brinner för att ändra på! Jag drömmer idag om att kunna jobba med det i framtiden och har för några månader sedan startat en hemsida kring detta, den heter http://www.blygamyran.se, har även en blogg: http://www.blygamyran.wordpresss.com. Jag vill ändra synen på att vara den som finns i bakgrunden och den som älskar att vara för sig själv. Jag vill att tysta, försynta, ensamvargar och blygisar ska få räta på ryggen!

    Tack fina Clara för en himla bra blogg!

  74. Hej, jag läste om starkskör (eller hsp) för ett tag sedan och kände också igen mig på pricken och det var så skönt att veta att jag inte är ensam om det. Det förklarade så mycket som jag känt i mitt liv.
    Kram på dej Clara!

  75. Heja Clara (igen!) 🙂 jag har länge mått dåligt över att vilja vara ensam. När jag gick på högstadiet kom alltid mina tre bästa killkompisar över i princip varje dag o fråga -vad gör du, ska du med ut på byn eller får vi komma in? Jag älskade att dem ville va med mig, men ibland rusade jag in till mamma o bad henne säga att jag inte var hemma. Just för att jag ville va själv. Och då klagade mamma jämt, -Men Emma då, ska du inte va med dina kompisar? Näe, det skulle jag inte! Och det var inte för att dem var elaka! Och idag, när msn jobbar 7-16 varje dag, då blir jag stressad o deprimerad om helgen är fullplanerad med att umgås med vänner, festa o bara umgås med folk. Jag behöver min paus från allt o alla. Att bara få va. Och nu ska jag göra det, med glädje 🙂 tack Clara-den underbara 🙂

  76. Clara! Intressant att så många känner igen sig. Det gör även jag – är en sån som känner in minsta variation i människors känslouttryck vilket ibland gör mig obekväm och trött i huvudet.
    Hörde någonstans om forskning som har kommit fram till att många av de människor som genom historien har gjort skillnad här i världen, tex Winston Churchill (nej, minns inte om han nämnde någon kvinna..), var emotionellt intelligenta snarare än logiskt intelligenta.
    Därför har jag börjat tänka att – det här är en gåva, jag måste bara lära mig att använda den rätt.

  77. Oj Clara, som jag känner igen mig i det du skriver. Jag är precis likadan, vilket ibland kan bli väldigt svårt och dessutom förbaskat jobbigt i perioder när jag inte riktigt hinner med min egentid, då känns det som att jag tappar bort mig själv och får nästan panik av alla människor. Jag jobbar dessutom som sjuksköterska och sysslar en massa med teater och har precis som du en massa vänner som pockar på uppmärksamhet. Jag kan vara så grymt dålig på att höra av mig till dem mellan varven. Så jäkla skönt att läsa att jag inte är ensam i detta supersocialaensamvargsbeteendet. Tack!

  78. Hej Clara
    Läser en bok som jag tror att också du skulle uppskatta. Den heter HSP och handlar om människor som är känsliga, highly sensitive persons. Människor med stort behov av att dra sig tillbaka för återhämtning efter sociala situationer. Vi är många som känner igen oss i denna personlighetstyp. Självklart med olika drag och styrka i personlighetsdragen men ändå en grupp som blir överbelastade av sociala kontakter. Som att vi tar in så mycket mer av situationen än andra och behöver ensamhet och tid för att smälta och sortera alla intryck, landa i det vi varit med om för att kunna ge oss ut igen i sammanhang med andra människor.
    För mig räcker det att vara med familjen. Att ha de runt mig ger mig lugn, för andra som du behövs total ensamhet.
    Författaren skriver om personlighetsdraget och om hur vi som känner igen oss kan få lättare att leva med just vår läggning. Hon påpekar att det inte är något fel eller någon diagnos på något sätt utan just en personlighet som oftast återfinns hos kreativa, starka och empatiska människor.

    Rekommenderar boken starkt till alla som känner igen sig i ditt fina inlägg.

    Så här heter boken
    The Highly Sensitive Person:
    How To Thrive When The World Overwhelms You
    by Elaine N. Aron, Ph.D.

  79. Precis som du beskriver så jag oxå alltid varit sådan. Och det har aldrig riktigt varit okej att vara det för andra förstår inte och missuppfattar det som att man inte vill träffa dem, men som du skriver så är det ju inte så. Kanske är det det starka flödet av information och intryck som gör detta till en självklarhet för att kunna må bra. Jag ser ju nu att vi inte är ensamma efter alla dessa kommentarerna. Så skönt att jag tror jag hoppar jämfota upp i taket 🙂 Du är grym Clara en riktig inpiration för du vågar stå för att du avviker från det som anses vara normen. Tack!

  80. Tror faktiskt (och det bevisar ju även alla kommentarer) att det är mycket vanligare än vad man tror. Jag är också sån och när jag var singel funkade det bra, då kunde jag stänga in mig i min lägenhet på kvällarna efter jobbet och helgerna och bara vara. & själv bestämma om jag ville fika eller festa eller kolla på serier i flera timmar

    När jag sen skaffade familj, sambo och två bonusbarn, så fanns inte det där kvar. Tystheten, tiden att reflektera, att få vara helt ensam och göra precis bara det jag själv ville. & det var tufft, och svårt att förstå.

    Än idag har jag svårt för högljuda barn en allt för lång stund, hjärnan orkar inte och jag måste gå undan. Samma sak med restauranger med dålig ljuddämpning. Hjärnan orkar inte med alla intryck.

    Då är det underbart med tystnad, sömn eller avslappning.

  81. Tack, tack och TACK! Har nu läst artikeln du länkade till och alla artiklar i den serien…. Än en gång TACK!

  82. Tänk vad många vi är som känner på detta sätt och tack Clara för att du länkade till artikeln, mycket intressant läsning. Ska försöka få tag på deras bok.

    Även jag är en mycket social människa som har lätt för att träffa människor och umgås. Arbetar som lärare och trivs med det, ett mycket socialt arbete. Har man och barn som alltid finns där för mig och med mig.

    Behöver dock ladda om och få vara för mig själv, orkar inte med att underhålla vänner som “kräver” mycket social tid. För mig är det morgontid som ofta blir räddningen. Går gärna upp en timme innan resten av familjen, tystanden och lugnet innan dagen sätter fart ger mig energi.

    Att våga stå för att man är den man är, det är att ta ansvar för sin egen lycka och sitt eget liv. Det är inte lätt, men väl värt att kämpa för:)

  83. Har alltid kännt mig onormal för att jag behöver så väldigt mycket egentid. Vilken lättnad att så många känner precis samma sak! Nu ska jag njuta av min egentid, istället för att känna mig som en bov som smiter undan.

  84. Hej

    Jag har alltid kallat mig själv för en Social ensamvarg. För några år sen gick jag i terapi och fick göra en utvärdering som bekräftade det jag alltid vetat. Jag har social kompetens i massor men är inte beroende av det och andra människor.

  85. Bra beskrivning av hur det är att vara introvert tycker jag. Och vi är många som är introverta, många men inte alla förstår varför de blir trötta av sällskap och behöver vara för sig själv…

  86. Ja, egentligen har jag inget behov av att ha ett namn på känslan, men ändå skönt att höra någon annan formulera den. Under tonåringen var jag mer sociofobisk, men ändå inte blyg, och nu har det utvecklats till just den här dubbla versionen då jag tar stor plats, njuter av sociala tillställningar och fester, men måste ha mycket ensamhet för att ta igen mig. Jag tror dock min tidigare sociofobi nog till stor del berodde på att jag inte hade människor omkring mig som var tillräckligt intressanta för att det skulle vara värt den stora mängden energi det tog att vara social. En blir människokräsen. Men jag har nu också kämpat mycket med att utmana mig själv och tvinga in mig i sociala sammanhang, har dock också insett att jag inte ska kräva allt för mycket av mig själv. Men det kan vara svårt att förklara för människor en träffar i sociala sammanhang, som ser en som extremt socialt kompetent, att en egentligen är en ensamvarg som helst vill bo i skogen. Och jag har fortfarande skuldkänslor över alla de vänskapsrelationer som aldrig fördjupas eftersom jag aldrig hör av mig.

  87. Känner verkligen igen mig och det är så bra när man funnit vänner som är likadana för då behöver ingen ha dåligt samvete och ibland styr vi upp en fika eller bara pratar lite på telefonen.

    Det är ju tur att man blir äldre för varje år och lär känna sig mer och mer samt får styrkan att inse att jag är som jag är och det är helt ok 🙂

    Finns bra info att läsa om highly sensitive personality på nätet. Det var som om en pollett trillade ned.

  88. Det är märkligt att känna att det som du just skrev handlar om mig, trots det faktum att vi lever helt motsatta liv. När man bor i en storstad är det oerhört svårt att stänga in sig i sin ensamhet och inte verka som latmask för att man inte orkar ta sig ut eller som en riktigt elak vän som aldrig hör av sig. Men det är fint att veta att jag inte är ensam. Bara att jag kräver lite ensamhet 🙂

  89. utöver böckerna om HSP kan jag verkligen VERKLIGEN rekommendera Christopher Germers bok om A Mindful path to Selfcompassion och nyligen lästa Brene Browns The Gifts of Imperfection- Let go of who you think youre supposed to be and embrace who you are. så bra! Christophers bok har verkligen hjälp mig på vägen att acceptera den jag är genom mindfulness och snällhet mot mig själv. 🙂

  90. Åh vad skönt att läsa. Jag har inte läst alla kommentarer ännu men inser att jag instämmer i många av dem: jag känner igen mig så himla himla mycket. Jag tappar sugen med jämna mellanrum när jag försöker hinna träffa mina vänner så ofta som de vill – fast jag ju hellre vill vara ensam med mina tankar. Då blir jag stressad och lessen och mår dåligt. Jag drabbas också av dåligt samvete ganska ofta. Om mina vänner vill träffa mig – vad har jag då för rätt att säga nej, när de nu vill vara med mig och tycker om mig? Det är svårt att hålla de tankarna ifrån mig. Men det är klart att jag har rätt att säga nej. Jag behöver tid själv för att vara mig själv. Annars är jag ändå inget kul att vara med. Jag säger som någon annan sa här tidigare: tack Clara för att du är du. Nu ska jag börja vara jag.

  91. En teoretisk reflektion …Jag har lite svårt att förstå vad som är nytt och som gör att man inte benämner det inom befintlig kunskapsram som jag ser kan ge större förståelse samt skiftning mellan olika bakgrund till uttryckssättet. Som ETT exempel en extrovert personlighet med en interpersonell känslighet som skapar ångest/ behov av att vara själv och bearbeta det som skett efteråt både kognitivt och känslomässigt? Känns lite som att “namngivande” i överkant kan medföra en attityd av att det är medfött och inget som kan förstås på ett djupare plan. Jag tycker det är lite synd att gå miste om förståelse om man klumpar ihop personligheter likt diagnoser.

    1. Tror jag förstår vad du menar, Johanna. Om man får ett namn på egenskaper, som i det här fallet HSP, är det lätt att man bara tar emot fakta utan att reflektera över det. Exempelvis: “Ja, jag är väldigt blyg men det är medfött och jag kommer inte undan det/kommer aldrig förstå det”.

      Tror dock att många, precis som jag själv, ser Arons forskning som en möjlighet att faktiskt göra tvärtom: utforska sig själva och förstå sig på sig själva. När jag tidigare kom i kontakt med Arons forskning var det som att en dörr öppnats. Plötsligt var blygheten, känslorna och andra egenskaper kopplade till HSP, inte bara tecken på jag var en svag människa. Det fanns någonting bakom dessa egenskaper och jag behövde inte känna mig som en mindre värd människa bara för att jag är som jag är. DETTA sporrade mig till att lära känna mig själv på nytt och förstå mig själv på ett djupare plan, precis som du skriver. Det är fantastiskt skönt att kunna acceptera sig själv och jag personligen känner att utan denna acceptans hade jag aldrig kunnat börja rota i mitt inre och utforska mig själv.

      En forskning eller symptom som dessa ska för all del aldrig bli en sträng ram, men där tycker jag att det är upp till individen själv att ta ansvar för hur man vill förhålla sig till den fakta som presenterats. Ska jag som högkänslig definiera mig själv till fullo med denna forskning, eller ska jag ha det som bakgrund i livet och en språngbräda för en djupare vänskap med mig själv?

      Man kan välja att se det som att personligheter klumpas ihop, men jag tror att många bara är lättade över att någon faktiskt erbjuder ännu ett verktyg inom psykologin. Och för all del – det ÄR medfött! Det är så j*kla skönt att få veta. Det är inte jag som GÖR fel, det är jag som ÄR såhär.

      Bara så jag tolkar det.

      1. BTW, när jag läst om forskningen och själv tagit reda på mer var det som att jag tryckt på en knapp. Jag slutade vara blyg. Bara sådär. Jag slutade straffa mig själv och förvänta mig saker som inte var naturliga för mig och det gjorde underverk.
        Diagnosen beskriver generella särdrag och det klumpas ihop lite. Men som sagt, upp till var och en hur man vill förhålla sig till den. OCh så är det lite skönt att veta att man inte är ensam;)

      2. Ja det är inte lätt att reflektera kring egenskaper man inte accepterat, så jag kan förstå att det kan ha en normaliserande effekt av personlighetsdrag som upplevs gå emot normen , men delas av många. Känner mig dock frågande kring om det inte finns en mängd psykologiska teorier som kan tillämpas redan. Kan inte säga att jag upplever att ett vakuum fylls av denna. Börjar man tänka “medfött” känns det ofta befriande, men det finns en fara i det också ifall alltför många innefattas. En fråga som är viktig att ställa sig är varför ett behov av namngivande finns i dag. Är kraven som ställs på oss omänskliga?

        1. De är absolut omänskliga! Det tycker jag verkligen. Att finna gemensamma nämnare hos människor, utforska mer och upptäcka sammanhang tycker jag i sig bara är spännande och bra men det är lite, när man tänker efter, “läskigt” att vi alls behöver forskning som denna för att kunna acceptera oss själva och förstå oss på oss själva. Tänk av vi ställer så höga krav på varandra och oss själva att vi till slut hamnar i en situation där någon måste komma och säga “du får vara precis som du är, det är inget fel”. Det är som att vi inte tar vår egen allra djupaste personlighet på allvar förrän någon kategoriserat, ställt en diagnos och erkänt att den faktiskt finns rent vetenskapligt.

  92. Det var som taget ur min egna dagbok! Såå skönt att veta att man inte är ensam om detta beteende. Om jag ska fungera bra och vara en bra fru, vän, syster och dotter så måste jag få vara ensam ofta. Helt ensam.

  93. Ja dom var gäster hos Malou, och jag blev förvånad,äntligen någon som bekräftar det jag känt så länge.Skulle vilja prova att bo ensam i en stuga på en ö—men tror inte jag skulle klara det länge 🙂 men självvald ensamhet är skön! Ska köpa boken. Hoppas vi all får våra stunder ibland, åtminstone ta en ensam promenad!

  94. Käraste Clara!
    Jag känner igen mig till punkt och pricka!
    Har haft samma behov hela livet att vara själv med mina tankar. Och jag är aldrig ENSAM, utan njuter i fulla drag.
    Jag är också en väldigt social person och har lätt att få vänner, i alla åldrar, från barn till gamlingar. Själv är jag 61 och flera av mina bästa vänner är mellan 20 och 40. Men, samma som för dig, så är jag dålig på att hålla kontakt och behöver en liten puff för att komma igång. Jag har också lätt att känna av stämningar och blir ofta pinsamt berörd för saker som andra säger och gör, fast det inte berör mig egentligen. Fast åldern är i detta fall en väsignelse! Jag kan koppla bort sociala sammanhang som jag förr kände mig tvungen att deltaga i och har sorterat bland “vänner” så att det nu finns en liten, men viktig, kärna kvar som jag verkligen vill umgås med. Jag tror faktiskt att vi “tunnhudade” är en nödvändig faktor i samhället!!! Tänk om alla bar skulle flyta ovanpå, som jag ofta upplever och inte bry sig om andras väl och ve. Då skulle livet vara riktigt jävligt!
    Kram
    AnnikaP-B

  95. Tänk, så många som känner igen sig i din text, jag också! Det får mig att fundera på varför det inte är speciellt socialt accepterat att vara ensam? Varför kan man inte bara säga att “nä, jag kommer inte, för jag vill vara lite för mig själv.” Det är ju säkert för att inte såra nån, men ändå – varför ska det vara så tabu att villa vara lite ensam?

  96. Intressant!
    Här är mina tankar efter att ha läst inlägget och kommentarerna här:

    (1) Jag tycker det är skrämmande att så många upplever att de måste “be om ursäkt” för att de vill vara ensamma. Som om det skulle vara skamligt att välja sig själv. Varför skäms folk över det de innerst inne har behov av, i stället för att vara stolta över det? För det är varken skamligt eller konstigt att vilja vara ensam.

    (2) Jag tor att många här har problem med sin GRÄNSDRAGNING (precis som jag själv ibland), dvs. att stänga ut andras tyckande och “krav”.

    Varför var jag själv ofta väldigt trött i hjärnan efter sociala sammankomster förr – jag hade ju haft så roligt!?! Jag kom fram till att jag lätt faller in i ett mönster där jag helt enkelt ger för mycket av mig själv, “ångar på”, alternativt “är” nåt jag innerst inne inte är. Det är inte så dramatiskt som det låter – det kan handla om att jag kanske låter bli att säga min åsikt även om jag har en (“den är inte tillräckligt bra”). Eller debatterar trots att jag inte har hunnit formulera nån åsikt för mig själv vad jag innerst inne tycker (konflikträdsla?). Det är klart att ett sånt sätt att leva tar musten ur en och då behöver man mycket ensamtid, man måste ladda batterierna länge ensam för att hitta sig själv.

    Jag jobbar mycket på att landa i mig själv just nu och ju bättre jag känner mig själv, desto bättre blir jag på att hålla min “gräns” aktiv hela tiden. Då minskar också behovet av ensamtid.

    1. (..forts.. Och utöver sociala situationer som fester: Jag blir ofta tröttare än min man efter en hel dag med barnen och jag behöver ofta mer ensamtid än han på kvällen. Jag har kommit fram till att han i allmänhet är bättre än jag på att dra en mental gräns för sig själv, att “koppla bort omvärlden” trots att barnen stojar på invid. Han låter inte barnens krav/behov av uppmärksamhet suga för mycket energi av honom. Själv vill jag bli bättre på just det.)

  97. Oj, vad jag känner igen mig. Tack för att du delar med dig av så personliga texter, de påminner en om att man inte är ensam med sina egenheter 😉

  98. Hej Clara!

    Tack för ditt fina inlägg! Härligt befriande att läsa att det finns flera som känner igen sig i det att vara “stark skör” eller högkänslig (HSP)! Du och alla som vill är varmt välkommen att besöka min blogg, där skriver jag om bland annat detta, psykisk hälsa och självutveckling: http://petracaroline.blogg.se/

  99. Jag fungerar precis likadant! Har alltid fått höra att jag är känslig, samtidigt som jag är väldigt stark och ofta har mycket på gång. Två sidor som för mig varit svåra att förstå. Men jag inser mer och mer att det är så jag är och utan min ensamtid med mina tankar så är jag inte människa! Jag har ett nödvändigt behov av att vara själv och sortera mina tankar och intryck. Tack för ditt inlägg och att du länkat till artikeln. Kramar!

  100. Det här är ju helt fantastiskt! Jag har nu läst artikeln du rekommenderade och ett par till och det är helt otroligt, det är som om de beskriver mig. Jag har alltid trott att jag bara är känslig, alltså på ett negativt sätt, lite lättstött liksom men det kändes så skönt att läsa om det och att det finns fler som jag. Nu ska jag läsa vidare 🙂 Tack!

  101. Hej, och TACK så mycket för att du förde fram den här artikeln. Sedan att få läsa alla 164 (?) kommentarer från folk som känner precis samma! Jag känner igen mig ut i fingertopparna och precis som kvinnorna i artikeln, grämer jag mig faktiskt ofta över just mitt behov att bara få vara med mig själv och mina tankar! Jämte det, har jag ett hästminne för människor, vad de gör, när de gör, hur de mår osv osv. Hoppas det är OK att jag refererar till dig och detta i min blogg! Vänliga hälsningar!

  102. Tusen tack till dig Clara och tack till alla som kommenterat. Det har hjälpt mig så mycket att få läsa, och en stor pusselbit i min själ och hjärta har fallit på plats! Vi är inte ensamma. Stor kram till er ALLA därute <3

  103. TACK Clara för att du skrev detta inlägg! Jag har kämpat med mig själv så länge och trott att det är något fel på mig, och så läser jag att du känner likadant och det får mig att pusta ut och mina axlar att sjunka ner en hake. TACK!

  104. Hej,

    stort tack för detta inlägg som jag hittade via ett googlande… Du beskrev i princip MIG och en del andra vad jag förstår här. Det är så skönt! Jag vet verkligen inte hur jag ska tala om det för min omgivning, utan att vara elak. Jag vill verkligen inte såra, men jag vill verkligen vara själv och välja när jag vill ha sällskap. Vilket är sällan. Jag är mamma till vuxet barn och han var lugnet själv under uppväxten, så det var frid att bara ha honom. Fler människor och det blev uttömmande och jobbigt.
    Ibland är det jobbigt att gå på stan, med alla människor överallt.

    Tack som sagt, det gjorde mig lugn. Jag är visst inte helt knäpp, trots allt.

  105. Otroligt många kommentarer!!! Det måste väl visa på hur vanligt det är att känna som du, Clara? Även jag känner så väl igen mig! Jag blir totalslut av att försöka vara för mycket social. Tyvärr har min kamp i att försöka vara som jag “borde” resulterat i social fobi. Jag har alltid känt mig annorlunda och säger ofta nej till sociala arrangemang – OM det inte handlar om mer strukturerade sådana, där innehållet snarare är intellektuellt än enbart socialt.
    Och jag ÄR social också, men vill bara vara det i relationer där jag inte känner krav eller känner mig dum.

  106. Äntligen finns det en till som känner exakt som jag gör! Tänka sig att av den 15-30% starksköra är du den som jag med där och ja det känns underbart att veta! Vilken upptäckt då jag sökte och fann en till!
    Vill gärna diskutera och reflektera mer om den personlighets typ du som jag har.

    Hoppas på svar/Alexandra