Jag drömde om mamma i natt. Den här gången var hon sjuk, men berättade att cellgifterna bet på tumören och att hon nog skulle kunna klara av det här. Överleva. Jag var så glad och ringde Jakob och berätta nyheten. -Den här gången dör hon inte. Den här gången funkar medicinen! Sedan vaknade jag. Ja visst ja. Hon är ju redan borta.

Jag drömde så mycket om mamma när hon dött och jag drömmer fortfarande. I början kom hon till mig och tröstade. Strök min kind, sa att hon mådde bättre nu, men att det var dags för henne att gå. Att jag inte skulle vara ledsen för det.  Andra gånger kom hon, helt frisk till mig. Var sitt vanliga jag. Som om hon aldrig hade blivit sjuk.  Men oftast kom hon och berättar att hon var sjuk och snart skulle dö och då skrek jag tills jag vaknade.

Ja visst ja. Hon är redan död. Det värsta har redan hänt. Jag behöver inte gå igenom det igen. En egendomlig, sorglig form av lättnad.