Jag drömde om mamma i natt. Den här gången var hon sjuk, men berättade att cellgifterna bet på tumören och att hon nog skulle kunna klara av det här. Överleva. Jag var så glad och ringde Jakob och berätta nyheten. -Den här gången dör hon inte. Den här gången funkar medicinen! Sedan vaknade jag. Ja visst ja. Hon är ju redan borta.
Jag drömde så mycket om mamma när hon dött och jag drömmer fortfarande. I början kom hon till mig och tröstade. Strök min kind, sa att hon mådde bättre nu, men att det var dags för henne att gå. Att jag inte skulle vara ledsen för det. Andra gånger kom hon, helt frisk till mig. Var sitt vanliga jag. Som om hon aldrig hade blivit sjuk. Men oftast kom hon och berättar att hon var sjuk och snart skulle dö och då skrek jag tills jag vaknade.
Ja visst ja. Hon är redan död. Det värsta har redan hänt. Jag behöver inte gå igenom det igen. En egendomlig, sorglig form av lättnad.
90 svar
Clara,
Dina ord berör mig. De når mig längst in i hjärtat. Du formulerar en sorg, ett minne och en lättnad.
Åååh, nu blev jag ledsen och snorig så här på fm, tänker på min pappa som också gick bort i den där jävla sjukdomen. Men plötsligt så tänker jag inte på honom varje dag, en lättnad blandat med dåligt samvete. Stackars dom som inte får vara med längre.
Är så ledsen för din skull. Det var fint skrivet.
Min far dog för snart 17 år sedan i cancer, min bror dog i samma sjukdom för 7 år sedan. Jag drömmer mycket om min bror, precis som du skriver. Ibland är han helt frisk men oftast är han sjuk och dör ifrån mig. Och jag skriker, om och om igen. Jag tycker om att drömma om honom, se honom i mina drömmar. Men uppleva att han dör ifrån oss igen i drömmarna är plåga.
Åh, för ett år sedan dog min mamma i cancer. jag drömmer också om henne ofta. brukar skriva ner drömmarna när jag vaknar;
”I går natt drömde jag att jag åkte med mamma till sjukhuset och hon skulle bli inlagd och hon skulle dö. Hon var uppe i sig själv och i sin egen sorg och ville inte prata med mig, hon ville bara lägga sig i sängen…..I natt drömde jag att mamma var med oss, som jag drömt förut. Hon var död men hon var med oss, vi kunde se henne och prata med henne men hon kunde inte prata med andra och de kunde inte se henne. Igen tänkte och sade jag i drömmen att det kändes ju ok ändå, bara vi fick vara med varandra så skulle det vara ok. Mamma var ju som vanligt och det hon inte kunde säga visste vi ändå, som att vi hörde det…..i natt drömde jag att mamma kom tillbaka till oss. Hon hade dött men på något sätt bara hon återuppstod och tog ett nytt andetag efter flera dagar. Hon duschade och sen var hon bara lite slätare och smalare än vad hon varit innan. Vi var i stan och på stan träffade vi Johanna med sina barn. Hon blev så glad och grät att mamma kommit tillbaka. Vi väntade bara på besked om hur länge hon skulle vara kvar för hon hade fortfarande cancer.”
det är så konstigt i drömmarna, ibland bra, ibland hemskt men framförallt är det så sorgligt att vakna och inse att oavsett vad så har hon gått bort. tillsammans är vi starka, man är inte ensam i att ha sorg och saknad och livet går vidare på något konstigt sätt. det är saker som gör det lättare att hantera. Tomas Sjödin, som är präst, skriver fantastiskt enkelt och sant om sorg och saknad. lyssna på hans vinterprat i p1! kram till dig, sorgesyster!
Beklagar verkligen din mammas bortgång. Kan inte ens förställa mig hur det skulle kännas om min mamma dog ifrån mig. Jag är liksom inte färdig med henne. Vill aldrig släppa taget och blir ledsen bara av att tänka på att även hon, kvinnan i mitt liv kommer ta sitt sista andetag en vacker dag.
Jag är övertygad om att din mamma sitter på ett fint moln däruppe i himmeln och ser till att solen skiner lite extra på dig samt att vinden blåser ljumma, snälla vindar när du behöver extra kärlek.
Just precis så. Vi känner de där varma och vänliga vindarna här på bloggen.
Så fruktansvärt. Började gråta när jag läste detta. Att tänka på att jag någon dag kommer att förlora mor och far är väldigt jobbig, men jag gråter även för din skull. Jag beklagar sorgen. Detta berörde mig väldigt.
Åh Clara. Vet precis på ordet hur du menar. Min mamma förlorade också sin kamp mot cancer, det har snart gått sex månader sedan. Drömmer väldigt mycket också om henne i perioder. Särskilt nu när jag är gravid. Kram.
Det rullar tårar ner för min kinder just nu. Skickar en kram
gråter när jag läser det du skrivit,min mor gick bort när jag var 15 år å jag är snart 60 år,saknaden å sorgen finns hela tiden 🙁 är så glad varje år jag får finnas kvar för mina 5 barn å 6 barnbarn 🙂 önskar inget hellre än att få lyfta telefonen å höra mors röst, drömmer oxå om henne ofta, kramizar på dig
Så sorgligt, så tungt, så svårt. Man brukar säga att sorger förändrar och fördjupar. Man kan lära sig leva igen, ha roligt igen, njuta igen, men känslorna finns alltid kvar. Har haft min son på dödsbädden. Känslorna kan komma plötsligt, de väller fram. Av något litet, var som helst och närsomhelst. Som nu, när jag läste ditt vackra inlägg. Det värker i kroppen och jag vill bara skrika rakt ut. Ikväll kommer jag skratta och så är allt som vanligt igen. Tiden läker alla sår men ärren kommer alltid vara en del av mig.
Drömde väldigt mycket om min syster i början när hon dog. Sov i hennes gamla rum första natten när hon hade dött – min familj hämtade hem mig från jobb och jag sov över hemma ett par nätter för att slippa vara ensam. Det händer ibland att jag drömmer om henne igen, och det gör mig både lättad och förtvivlad. Saknar sönder, men jag är ändå glad att jag minns henne såpass att jag kan drömma om henne. Jag är så livrädd att jag skall glömma hur hon låter, skrattar, pratar, ser ut.
Kram.
Jag har varit med om ungefär samma. Även om det var längesen nu. Vet inte hur många nätter jag vaknat i tårar över att hon dog den här gången också. Samtidigt som jag känt en glädje över att jag fått träffa henne igen, även om det var en dröm, var det så verkligt.
I början när hon hade dött kunde jag även vakna och tänka att vi skulle till sjukhuset nu och sen känna en lättnad över att vi inte skulle dit igen, kampen är över, den slutade i mardröm, men den är över.
Du beskriver det så fint. Drömmarna avtog med åren för mig. Tankar till dig, jag vet hur det påverkar. Kram
Det absolut värsta med att min pappa dog alldeles för tidigt är att han aldrig fick uppleva när jag och min sambo förlovade oss. Han kommer inte hålla ett av sina legendariska tal när vi gifter oss och han kommer aldrig få träffa sina barnbarn. Och mina barn kommer aldrig att få träffa den fantastiska, underbara och varma person som min pappa var. Jag saknar honom varje dag, varje timma och varje minut.
Sitter her og gråter jeg også.. Kjenner det langt inn i hjerteroten. Min mamma har jeg fortsatt hos meg, men hun bor ti timer unna med bil, så jeg ser henne og familien min bare noen få ganger i året. Imellom er det savn og sorg over at jeg ikke kan være med dem. Ensomhet. Men de er jo fortsatt her i verden sammen med meg. Jeg KAN ta opp telefonen, jeg KAN besøke dem. Tanken på å skulle miste noen, gjør vondt. Hvor mye vondere har ikke dere det, som allerede har mistet. Klem
Drömmer också om mamma ibland, det är snart 16 år sedan hon gick bort. Nu är hon oftast frisk och liksom bara finns där som om det vore självklart, men jag blir alltid så förvirrad för hon passar inte in i mitt liv som det är nu. Hon har aldrig varit där jag bor (inte ens i den delen av landet), pappa har en särbo sen 9 år och mamma har aldrig träffat mannen jag ska gifta mig med om en dryg månad. Nu blev jag känslosam. Det är ju det svåraste. Vet att mamma skulle tycka lika mycket om min fästman som pappa gör, men hon är ju ändå inte här. Hur hanterade du bröllopsförberedelserna? Var det svårt för dig?
Allt gott! Tack för att du delar med dig!
Åh, jag känner att jag vill svara dig. Jag känner igen så mycket, förlorade min mamma för 17 år sedan när jag precis klivit in i tonåren. Har också upplevt den där förvirringen. Det är så mycket som hänt sedan dess. Världarna passar inte ihop, hon vet inte hur jag lever mitt liv idag. Hur skulle det se ut om hon var här?
Jag gifte mig (med min man som min mamma aldrig heller hade träffat) för några år sedan och tiden innan var en utmaning för mig. Brottades med tankar. Det slutade med att jag skrev en text om henne i festprogrammet, en vers som samtidigt fanns till för alla som saknades och alla som saknade någon. Det blev fint. Å det blev en fin bröllopsdag. Men det var en process innan, på samma sätt som det varit att köpa hus (vem ska nu välja soffkuddar med mig) och andra stora förändringar i livet. Förändringar som hittills, för mig, varit sorgsnare i mina tankar, än när de väl har inträffat. Barn har jag dock inte ännu vågat. Tankar till dig!
Oh:(. Hemska cancer! Även jag har liknande drömmar. Usch så ont det gör men som du säger…den FÖRFÄRLIGA sjukdomstiden är över och din mamma och min pappa och slipper smärtan. Men saknaden är tung!
Kram till dig Clara
Usch, vad jobbigt att behöva gå igenom det i drömmen gång på gång!
Herregud, så sant du skriver om livet. Du er klokere enn mange jeg kjenner.
Du har dette perspektivet som noen av oss har. Vi som lever våre liv med enn sorg, men som likevel lever gode liv. Det verste har allerede hendt, det gir enorme perspektiv. Hva finnes det å være redd for? Hvilke utfordringer kan man ikke ta? Det er en kombinasjon av styrke og sårbarhet i dette som er helt spesiell. Kjenner at jeg er glad i deg. Klem, kram, klem
🙁 inte lätt när ens nära går bort..
jag beklagar och skänker en tanke till din mamma och en stor bamsekram till dig underbara människa
Jag beklagar din sorg! Jag förlorade själv min mamma i denna hemska sjukdom alldeles för tidigt. Sorgen finns där varje dag men man lär sig att leva med den. Men visst finns det fortfarande efter 5 år dagar när jag slår hennes nummer på mobilen för att berätta nåt roligt som hänt och kommer på att jag inte kan ringa henne. Men min tröst är att jag vet att hon har det bra och jag känner att hon ofta är med mig och ger mig stöd och råd i svåra stunder. Så jag har fått en alldeles egen skyddängel som hjälper mig genom livet.
Jag gråter.
Vilken bra text. Den här tröstar också mig. Jag har förlorat så många människor under de senaste år.
♥… Det är inte rättvist att mammor dör. Jag tycker dom ska leva för evigt… Det här inlägget gör ont… ♥
Åh, jag tror att jag förstår hur du menar! Jag känner att det är lite så med pappa…en konstig lättnad att allt det hemska redan hänt så att jag inte behöver gå igenom det igen… Att jag inte behöver känna all den oro som jag kände när pappa var sjuk. En enorm, obeskrivlig saknad, men ingen oro. Det är en lättnad.
Lilla fina Clara, dina ord berör så mycket. Jag beklagar sorgen, alltid hemskt att mista någon som står en så nära.
Åh, min mamma ligger just nu på sjukhus sedan snart 5 veckor med jättetumörer och vätska i buken. Hon mår så dåligt och läkarna letar (långsamt tycker jag..) efter primärtumören. Hade aldrig trott att hon bli så sjuk vid bara 61, förstår nu sorgen och oron alla anhöriga får leva med.
Är dock övertygad om att de döda är nöjda där de är, det är vi här på jorden som känner sorg och saknad.
Ryser i hela kroppen av ångestkänslor. Att förlora mamma känns som en av de värsta sakerna som kan ske. Att det har hänt dig, det är rent… förlamande och otroligt svårt för mig att ta in. Jag kan nästan inte fatta det.
En bra beskrivning: ”en sorglig form av lättnad”
Så känner jag det också nu efter att mamma gick bort den 28 juni efter ett år av cancer och cellgifter.
Sådär är det för mig också, jag drömmer om mormor i tid och otid. Ibland är hon levande, ibland död och ibland återuppstår hon och jag är så förvånad och lycklig. För att bara vakna sen och inse att visst ja, hon är ju död och begraven, det spelar ingen roll vilka mediciner jag hittar på. Det är för sent. De dagarna brukar bli tunga.
Men sen kan vissa minnen få mig att le och minnas henne med glädje. Jag hoppas att de minnena ska vinna i slutändan när jag har bearbetat det hemska och har accepterat att hon förlorade mot cancern.
Vilken fin text, så otroligt sorglig. Jag skulle inte vara något utan min mamma.
Var stark, jag tänker på dig och alla andra ni stackars människor som behövt genomleva detta otroliga helvete. Gud vad jag lider med er och önskar att ingenting sådant här skulle behöva hända.
Vad fint du skriver! När någon dör blir det en påminnelse till oss som finns kvar, att leva livet närvarande och levande, tänker jag. Skickar en cyberkram!
Cancer, usch! ryser i hela kroppen… flera äldre släktingar har drabbats, några bl.a farmor förlorade tyvärr kampen, men den sorgen går att rida ut. Har nu ett kärt grann barn som kämpar för sitt liv, sitt kort lilla liv. Ännu inte fyllda 4 år, då känns det sååå orättvist och hemskt! Hoppas denna lille grabb får uppleva nästa födelsedag!!!
Så vackert skrivet, tack för att du delar med dig.
Förlorade min pappa i cancer för 5 år sedan.
Precis som du beskriver så är den värsta mardrömmen att man ska gå igenom det igen.
Fruktansvärt!!!
Kram
Jag drömmer så sällan om pappa att när det väl händer blir jag ledsen när jag vaknar. Inte för att jag drömde om honom utan för att drömmen tog slut. Jag gillar att träffa honom i drömmarna, för då är han frisk och låter bli att självmedicinera. Då är han den där pappan jag ville ha när han levde.
Kram
Det gör ont att läsa. Kämpa på vännen med allt vad du är och har. Mycket på grund av din mamma! Hon måste vara stolt över dig!! (ord säger inte så mycket i såna här lägen…) cyberkram
Så där sa jag ofta de första åren efter att min pappa dött. ”Det bästa med det här är att det inte kan hända igen. Nu är det gjort. Han kan inte dö ifrån mig två gånger”. Men oj vad jag saknar honom. Varje dag. 9 år senare är han ett minne av ett bättre liv, ett roligare liv.
Min pappa gick bort i cancer för ett år sen. Mitt första barn var då 6 månader. Jag är ledsen och mitt hjärta känns tungt men jag tillåter inte mig själv att sörja. Det har varit så mycket praktiskt att ordna med, så många i mitt liv som är beroende av att jag håller ihop och är stark. Nu vet jag inte vart jag ska börja och hur. Hur gör man?
Hva gjør man….Si det til noen. Med ord. Til en voksen, trygg person du liker. Fortell om det, si det høyt. Eller si det høyt til deg selv. Langsomt. La ordene få stemme. Gjenta ordene helt til følelsene forstår ordene. Sorgen kan begynne når det er kontakt mellom ord og følelser. La noen gå denne veien sammen med deg. Om man er gravid eller har en baby når man mister noen, så vil sorgen naturlig bli forsinket. Fordi kroppen vil beskytte barnet først. Men en sorg kan forløses lenge etter at et tap har hendt. Og en forløst sorg lindrer og hjelper et tungt hjerte. Klem, kram, klem fra meg som mistet mamma under min første graviditet.
Detta gör mig ledsen. Har inte upplevt den sorgen än, men det är så hemskt att tänka på att förlora mina närmsta att bara tänka på det gör mig ledsen. Men så kan man ju inte leva, med den rädslan, eller?
Du var ju så pass ung Clara när mamma gick bort. Mamma en stor trygghet i familjen som rycks ifrån en när man som mest behöver henne det är grymt. Den som kan lindra den sorgen är ens närmaste inom familjen med mycket kärlek. Och mamma kommer alltid att finnas hos dig. Kram
Å får tårar i ögonen av din text. Den träffade rakt in i hjärtat. Brukar aldrig komentera men all styrka till dig finaunderbaraclara!
varma hälsningar
Jag förstår precis vad du menar. Min pappa gick bort i maj och ibland lurar tankarna mig fortfarande. Får en chock varje gång jag inser att det hänt. På riktigt liksom. Aldrig mer. Det går inte att gå vidare, men ändå gör man det.
Jag sörjer också min mamma, men på ett annat sätt. Mamma går fortfarande på jorden, men vi har aldrig haft en känslomässig kontakt. Mamma (och pappa) mådde så dåligt under min barndom att hon inte orkade närhet och kärlek, utan höll distans till oss barn, och var arg och sträng. Så idag saknar jag den mamma som aldrig var, och när jag läser sådant fint som du skrev, så blir jag ledsen av saknad efter det jag aldrig hade.
Ja, visst är det en märklig känsla att drömma om sin saknade och älskade mamma! Det kan göra så ont men ändå mår man så bra den där korta lilla stunden som man äntligen får mötas!
Det är samma för mig, och det är alltid svårt att förklara för de som ännu inte förlorat någon den underliga lättnad som kommer när man vaknar och inser att det värsta redan hänt och jag behöver inte vara ”rädd för att det skall hända” om du förstår vad jag menar?!
Min lilla syster blev påkörd av en bil, hon var sex år och jag 14 år, det är redan 28 år sedan, men sorgen är den samma, endast lättare att bära. Men drömmarna kommer och ibland är det som du berättar en stund av normalitet för att andra gånger vara som att gå igenom förlusten igen, med alla råa, råa känslor. Och det är då det känns som en underlig lättnad att jag inte behöver gå igenom det igen!
Marie
Ja usch, jag vet hur det känns. Det var i sommar 20 år sen min pappa gick bort, alltså har han varit borta 2/3 av mitt liv. Ibland drömmer jag att jag är på vårt lantställe och att jag tittar in genom fönstret och ser honom stöka i köket. Så jag vänder mig till resten av familjen och säger ”Men titta han ÄR HÄR, han är inte död!!!”. De säger åt mig att han visst är död och sen vaknar jag.
Precist sådär drömmer jag också om mamma. Hon är borta sedan 6 månader men hennes död efterföljdes av ännu en livskris när mannen jag verkligen kunde dö för, valde att följa sin längtan efter att få vara ensam.
Mammas död har kommit i andra hand verkar det som när det gäller mitt sorgarbete. Sorg går ju inte att styra på det sättet. Ändå trodde jag på allvar att jag inte kunde leva utan henne.
Så hennes död är verkligen inte utan betydelse i mitt liv.
Väntar på att det lixom skall komma över mig. Att hon är borta. Men jag vågar nog inte släppa in den känslan riktigt för jag känner mig så vansinnigt övergiven av både henne och Simon.
Vill inte känna mig ensam och absolut inte övergiven.
Åh, söta du. Man får kanske ta en sorg i sänder. Mer klarar man nog inte av.
men det känns så hemskt att det kommer i fel ordning lixom. Hann lixom inte på riktigt komma igång med sorgarbetet efter mamma innan nästa sorg kom. En helt annan sorts sorg som på ett sätt är så mycket svårare eftersom just han finns kvar i mitt liv men inte är min. Mamma är borta. Ingen återvändo.
Tänk om jag aldrig blir klar med att sorga Simon… så kanske aldrig sorgen efter mamma på riktigt får ta den platsen som jag egentligen så behöver för att förstå och lära mig att leva utan.
Ush så snurrigt 🙁
Men Ann… va fint att du såg mig <3
Klump i halsen när jag läser.
Det fina tycker jag är att du får träffa din mamma i drömmarna, för några sekunder finns hon där.
Ta nu hand om din sons mamma! kram
Du skriver så fint och tänkvärt! Kram
Alla ni…all min värme
Det är märkligt. Jag är ingen som tror på sanndrömmar eller spöken. Detta är något annat. Det är mycket vi inte vet. Mycket vi inte förstår. Gud är större. Livet är större. Pappa besöker mig 2-3 gånger om året. Han avbryter mina drömmar och vi sätter oss i den värld jag skapat och snackar en stund, sen går han. Härom månaden drömde jag om att renovera en ny lägenhet och han ringde på dörren. Jag visste att allt runt om mig var en drömillusion men att han var verklig. Vi satte oss i en soffa i min drömillusion och pratade om min mamma som har det svårt. En annan gång var jag på läger och han och jag satte oss i skogen och pratade en stund. Sen försvinner han och jag drömmer vidare.
Livet är nog så mycket mer än vad vi kan ta på och uppleva här och nu.
Ta vara på drömmarna… jag tror att de är mer än så.
Min mamma har snart haft sin cancer i ett år. Ett år sen pappa ringde mitt i natten och jag vaknade av panik,”vad är hänt, vem har dött?”-svindlade i min nyvakna hjärna. Ett år sen vi fick veta att mamma har en hjärntumör, cancer, som aldrig kommer försvinna, som stör motorik, syn, minne och framförallt våra liv. Går inte att operera, sitter mitt i prick i huvudet. 8cm stor. Ett år sen helvetet startade, hopp, tårar,frustration, cellgifter, peruker och strålning i en enda sörja. Ett år sen en liten del av min mamma försvann för alltid. Det gör så ont. Jävla skitsjukdom.
Vi verkar vara många som fått någon föräldrer bortryckt från livet…
Jag hade precis landat i Australien och var så lycklig över att få påbörja mitt utbytesår. Efter 3 timmar kom samtalet jag inte önskar någon annan. Mamma, min älskade mamma… hjärtat hade plötsligt och fullkomligt oväntat slutat att slå. Kunde inte ens gråta för jag kunde inte förstå. Gick inte att förstå.
Nu älskar jag drömmarna… i drömmarna får man träffas igen. Ibland är jag arg för att hon inte finns här men oftast blir man så lugn, sådär som när hon stryker handen över ens kind och pussar en i håret.
Vissa säger, ”herregud jag skulle aldrig överleva om min mamma dog”. Hur tror de att vi klarar det då? Nu har det gått 6 år och saknaden finns alltid där. Man lär sig bara leva med den.
Jag drömmer också om min mamma som gick bort 2005. Oftast är hon sjuk. I drömmarna möts vi, fast det inte är på riktigt…
Drömt liknande drömmar om min mamma efter att hon gått bort. Egendomligt är det, och jobbigt. Men en del av sorgebearbetningen antar jag.
Min mormor dog i januari. Hela min värld rasade. Det som lättade sorgen, förutom vetskapen om att hon har det bättre var att hon skulle komma till mig i mina drömmar, komma tillbaka för att säga adjö. Det har hon inte. Ytterligare en sorg.
Känner ofta precis så: det värsta har redan hänt. Dagligen påminns jag om min egen förlust och det gör lika ont varje gång. Saknaden är nästan fysiskt smärtsam och sorgen är fortfarande så intensiv. Vetskapen om att avskedet är definitivt ger ibland en slags inre kramp i bröstkorgen.
Var tvungen att pausa för att gråta en skvätt. Det lättar på trycket lite grann och det tröstade även att läsa andras kommentarer.
En sorg som ingen, som inte varit med om det själv, kan förstå fullt ut.
Idag hörde jag om två föräldrar från min hemort som just förlorat ett barn. Barnet var fem år och jag har gråtit hela kvällen över det och det är bara så ofattbart. Och mitt i allting så är jag så innerligt tacksam för den där älskade treåringen som ligger och sover på övervåningen och som idag för första gången sa ”jag älskar dig” till sin morfar.
Det er merkelig hvor godt man husker dem som har gått bort i drømmene. Min mamma døde av kreft for fire år siden, da var jeg 19 år. I hverdagen tenker jeg ikke like ofte på henne lenger, jeg har liksom vendt meg altfor mye til at hun ikke er her lenger. Men i drømmene mine er hun så tydelig. Desverre er hun veldig ofte sint på meg når jeg drømmer om henne. Men ikke alltid. Noen ganger drømmer jeg at jeg er på t.ex ferie med mamma og pappa (som døde av kreft da jeg var 12 år). Det er så fint.
Det er et gammelt indianer-sitat som sier at et menneske aldri blir helt borte så lenge vi fortsetter å snakke om det.
Takk for en fin blogg, Clara! Jeg leser den omtrent hver dag. Mange varme tanker til deg.
Herregud, jag fulgråter. Jag lever med ständig ångest över att förlora min föräldrar. Min mamma fick en svår stroke för 4 år sen och lever nu med handikapp. Jag är lycklig att hon är kvar, även om hon inte är samma person. Dock drömmer jag aldrig om hur hon var, bara hur hon är nu. Känslan direkt efter mammas stroke var, herregud, jag kommer att gå igenom en sådan här situation igen och då kommer jag förlora henne. Och det sitter kvar, jag bara väntar. Att pappa ska dö tänker jag på varje dag. Och det är så vidrigt. Att inte kunna prata med honom varje dag. Jag föredrar nästan att dö själv först.
Hej Clara,
Jag förlorade min lillebror och ramlade över din blogg – det hjälpte.
Sorgen syns nästan aldrig, tack för att du delar det svåra också.
Så vackert och sorgligt. Känner igen mig i känslan: ”det värsta har redan hänt”.
Vi har precis fått veta att min mamma har långt gången cancer och det går inte att bota.
Även om sorgen är oändlig är jag ändå tacksam för att kunna dela denna sista tiden med henne. Vi sörjer och stöttar varandra – vardagsgnället är borta och istället tar vi oss tiden att lyssna på varandra och umgås. En stor gåva i sorgen.
Varma kramar,
Puk
Min mormor gick bort 2005, i cancer.
Hon besöker mig några gånger om året i drömmen, när jag behöver henne mest!
Hon kom och var jätteglad när jag fick jobb och när jag födde mina barn, då drömde jag om henne kort efteråt och hon gratulerade mig och var så glad för min skull!
Jag brukar krama om henne och har så svårt att släppa henne igen. Men jag är så glad när jag vaknar över att ha fått träffa henne!
♡
Usch vad sorgligt. Kram!
Min pappa dog i maj, även han i cancer. Jag har inte haft så många drömmar om honom än, bara läskiga, även om jag tror att det kommer bättre när ångesten över bortgången börjar lätta lite (om den nu någonsin gör det).
Men på begravningen hade jag hela tiden en känsla av att han höll om mig, precis som han gjorde när han berättade att läkarna hade upptäckt en stor cancertumör i hans tarm, som om det vore jag som behövde bli tröstad. Jag kände hans stickade tröja mot mitt ansikte och värmen bakom. Den känslan försöker jag att tänka på dagar då det är riktigt jobbigt.
Det här kommentarsfältet är en liten terapisession i sig. Tack för att du skrev inlägget till det. Och jag beklagar för oss alla, och hoppas för de som fortfarande lever.
Känner igen det. Det är väldigt starka drömmar. Hoppas du kan finna något fint om än vemodigt i dem. Jag uppskattar mina även om de är jobbiga.
Känner igen mig i det du skriver. Så kan jag tänka ibland när jag vaknar efter att ha drömt om min bror som dog för 1,5 år sedan. Att det värsta redan hänt. Jag behöver inte gå igenom det en gång till.
Kram
Jag har läst din blogg sen jag var 13år, och är snart 17. Har många gånger tänkt: ”Clara verkar vara en bra människa, sån vill jag också bli!”. Din gör blogg har lärt mig längta till att bli äldre, och att du och Jakob bestämde att gifta er och skaffa Bertil gör att jag tror på evig kärlek.
Ditt inlägg känner även jag igen mig i och den egendomliga, sorgliga lättnaden är enorm. Tack Clara för att du satte ord på den!
Jag känner igen mig så väl, har drömt massor av gånger att mamma lever igen. Drömt att det som faktiskt hände i verkligheten bara var en dröm i sig, sen vaknat och känt mig så ensam. Hon var ju där alldeles nyss, jag pratade ju med henne! och så är hon bara borta igen, sen flera år. Jag var 13 när det hände och det var fruktansvärt, men det har också gett mig nycklar till mycket annat i livet. En styrka bland annat, och ibland lyser den typen av drivkraft så väl igenom i din blogg. Häftigt. Du är så bra Clara! 🙂
Mycket fint skrivet.
Precis såna slags drömmar drömmer jag också, fast om min vän som blev mördad. Att hon är död, men att det liksom inte gör något för man kan ju vara med henne ändå, och så är hon hos mig och allt är som vanligt. I drömmen kommer jag på att det inte är så farligt att någon är död. Sen vaknar jag och inser att jag aldrig kommer kunna prata ett enda ord med henne igen, någonsin.
I början kunde jag också få såna där ”lättnader” som man känner när man vaknar ur en jätteläskig mardröm och inser att det inte var på riktigt. Så fick jag mitt på dagen, liksom en lättad suck och ”åååh vad skönt, jag tänkte att hon var död”…sen kommer verkligheten smygande.
Åh vad fint skrivet! Önskar jag kunde drömma om min mamma ibland… Men tyvärr knappt några minnen av henne då jag bara var 4 när bröstcancern tog henne.
Åh det gör så ont att läsa detta inlägg. Jag är 33 år men fortfarande så förskonad av att ha förlorat nära och kära. Jag ska själv bli mamma om några månader och det skrämmer mig att jag kanske inte kommer att finnas där för honom när han behöver mig en dag. Och blotta tanken på att förlora min egen mamma är omöjlig att ens ta in. Du är så duktig Clara som kan sätta ord på sådan obeskrivlig smärta, och förmedla den så starkt genom en text. Din mamma är stolt över dig, för jag vet att dom som har lämat oss finns därute och kan se och höra oss. Kram!
Jag förlorade min pappa till cancern den 19 juni. Sex dagar efter att min son fötts. Min pappa väntade och kämpade för att vara säker på att vi mådde bra efter förlossningen. Sen orkade han inte mera. Jag ser det som en av de vackraste gåvor någon kan ge. Hans omtanke om oss in i det sista.
Jag finner lugn och tröst av att det värsta redan har hänt. Att jag vet hur det blev. Av att slippa oroa mig mer och vänta på besked. Jag finner det också trösterikt att läsa dina, Claras, och andras ord som jag så väl känner igen mig i. Även om jag känner mig så förskräckligt ensam i förlusten av min pappa, så är jag inte det. Ni finns överallt. Ni som också förlorat.
Det är så märkligt det där, hur man drömmer ibland. Som om det undermedvetna vill påminna oss, eller kanske bearbeta sorgen ytterligare. Liksom passa på medan ens medvetna tankar inte är så upptagna av annat. Jag tänker så, just för att jag inatt drömde om en kär vän till mig, som gick bort förra året. En rätt makaber dröm där han skulle begravas igen, men steg upp ur kistan när alla satt i kyrkan. Jag kastade mig i hans armar och drabbades av en sån överväldigande glädje att jag vaknade. I några ögonblick var jag så yrvaket lycklig! Sen kom vakenhet och verklighet ifatt; nästan som att återigen drabbas av dödsbudet den där första gången. Intensiv sorg. Sen kom jag ihåg att, precis som du skriver – det värsta har redan hänt. Någon slags tröst.
Ibland tror man att man är ensam. Tills man plötsligt upptäcker att man inte alls är det. Det är snart fyra år sedan min älskade mamma dog och jag känner så väl igen mig i era ord. Tack!
Så ärligt och fint du skriver om din mamma, dina drömmar och dina känslor, Clara! Många känner igen sig i sorgen och i saknaden och i ångesten…. och i hoppet att en dag få mötas igen. Döden är svart och hemsk… men evighetshoppet är ljuset mitt i det svarta.
Kram!
Yvonne
Min mamma dog för tre månader sedan i cancer. Drömmer en hel del om henne, och inatt hade jag en liknande dröm som dig. Vet inte hur det slutade dock. Ibland känns det så hopplöst jobbigt med sorgen, det är verkligen en bergochdalbana.
Fint skrivet, och så sant. Jag drömmer också om mamma. Men jag brukar känna det så som om vi träffats lite i drömmen och det är fint. Men det är jobbigt när jag vaknar och tror att hon lever. Men det går bättre och bättre … Mamma har varit borta i tio år. Men jag är så otroligt glad att jag har en egen familj 🙂 att läsa att att så många har liknande erfarenheter är både trösterikt och sorgligt. Ha det fint!
Min mamma dog för två år sedan i cancer och jag saknar henne oerhört MYCKET ….Jag är tacksam för den tiden vi fick tillsammans och alla de fina minnena. Drömde i natt och vaknade i tårar. Känslan fanns kvar hela dagen. Känslan av tomhet som förstärks när jag drömmer om min älskade mamma.
Tack för att ni delar med er.