Jag blir deprimerad av att vara nervös. Det är samma sak varje gång. Det konstiga är att jag fortfarande inte har lärt mig att känna igen symptomen som uppstår inför att jag ska sjunga, hålla föredrag, spela in tv – ptja, allt som är lite utanför min comfort zone. Dagarna innan blir jag nedstämd och tappar lusten inför att göra någonting alls. Inte bara själva den där grejen jag är nervös för utan för allt. Borde jag byta jobb? Behöver jag semester? Borde jag ta järntabletter? Sådär håller jag på och känner mig smådeppig och olustig. Det konstiga är bara att deppigheten aldrig kommer samma dag som det pirriga ska ske, utan bara dagarna innan. När det ofrånkomligen närmar sig. När det dröjer tills jag kommer att ha det bortgjort.
Just den dagen då det ska ske brukar jag istället bli peppad och fokuserad och taggad till tänderna. Och sedan händer samma sak som alltid händer – jag sjunger min låt, håller min föreläsning, spelar in det där programmet. Och efteråt har jag världens mäktigaste adrenalinrusch och fattar inte alls var den där deppigheten kom ifrån? Jag mår ju som en prins! Jag var född att göra det här. Och sedan passerar några dagar och inför nästa tillfälle är jag lika deppig igen. Att jag aldrig lär mig!
47 svar
Jag känner igen mig precis! Du kan verkligen sätta ord på de där känslorna som är så svåra att riktigt ta på. Ibland förstår mig själv bättre genom din blogg! Tack!
jag har precis köpt bil. skall starta mitt företag som PSHS, söka jobb som lärarvikarie igen. pirrigt, nervöst, skräckblandat… ekonomin? kommer det att gå runt?
har jag råd att tanka kärran… mm.
precis som du skriver hanne – jag förstår mig själv bättre genom dina ord clara ♥
Jag också! Kunde inte sagt det ett dugg bättre själv!
Kram Mrs G
(Kan du vissla Johanna? http://wp.me/p1uIV8-4Km)
HejaHeja! Det är väl ändå tur , och ganska naturligt , att känna så? Och tur också att du inte blivit en adrenalin-junkie för isåfall hade det ju varit svårare och svårare att få uppleva kicken. Att få arbeta med något som efteråt ger en belöning i form av ty du “mår som en prins ” är få förunnat. Ta vara på det och hejaheja dig som förebild för så många.
Samma här. Fattar ingenting. Det är nog fel i huvudet på oss.
Japp. Kan bara instämma!
Du är inte ensam om att känna scenskräck tänk på alla stora skådespelare som har känt likadant. Kanske det behövs för att peppa en. Jag tror det.
Jag håller med. Väntar på ett stort besked som kommer nästa vecka, och redan när jag fick reda på att mitt liv skulle kunna ta andra vägar (en vecka sen) så blev jag lätt nedstämd. Stämmer inte med hur jag är i övrigt. Jag ser mig som en hoppfull person… tänkte också järnbrist… vad vet man.
Känner igen mig, brukar leta orsaker att slippa göra det där som egentligen är så utmanande, roligt och spännande, lite ont i halsen? Lite ont i ryggen? eller kanske nåt annat? men det slutar ändå med att jag gör det, inser att jag kan, vågar och inte borde oroa mig, det har blivit lättare med tiden 🙂 små små steg, tror det finns många orsaker som är svåra att sätta fingret på, men i mitt fall är det nog alla förväntningar både mina egna och andras…Har alltid varit en sån där duktig flicka… Kram på dig och lycka till!
Precis så gör jag med, försöker smita in i det sista trots att det brukar bli så lyckat – fånigt. Det går förhoppningsvis över med tiden ju mer erfaren man blir.
För bara någon minut sen, innan jag läste ditt inlägg, sa jag till min man. Usch önska så att jag kunde slippa tänka, det är ju helg. Det jag ska göra som skrämmer sker ju nästa vecka. Clara, jag kan ofta bli lite avundsjuk på ditt liv. På den frihet du verkar ha, den lust, det engagemang och det mod som du utstrålar. Därför käns det fint att du likt jag ibland är liten och sårbar. Inte för att jag missunnar dig utan för att vi är människor med hela spektrat. Jag har gått in i något sedan en tid tillbaka som gör mig stark, inspirerad och tuff men med en massa ansvar som jag kan känna mig så otroligt liten och osäker inför. Ibland önskar jag att jag var ett litet barn som inte hade alla måsten alla krav. Men minns jag tillbaka var det just det jag längtade efter att få börja få. Livet är jobbigt och tufft men givetvis också mycket roligt och givande. Tack Clara för det fönster som du öppnar, till oss andra, in till dig!!
Jamen precis så är det! Man vill ha utmaningarna men sedan önskar man att man fick vara liten och slippa det där betungande ansvaret som följer med. Tänk vad skönt att få gömma sig bakom någon ibland?! Tack själv förresten
Tack!
Men om du vet du är deppig för att du ska göra nåt speciellt några dagar efter, kan du inte tillåta dig vara det då? Eller är det just att du glömmer varför du är deppig?
Känner igen det där och för mig hjälper det att veta varför och att det kommer går över. Kram 🙂
I snart två månader har jag hållit på och budat på ett hus – i gårkväll kom mailet som sa att jag och säljarna var överens. Istället för att skutta omkring och vara glad blev jag lite deppig och mörka tankar kom. Det är märkligt det där. Trots att jag räknat och räknat och räknat och kalkylerat så blir jag nervös, trots att jag har fått ner priset och att detta är vad jag längtat efter i många år – ja, så blir jag låg och orolig.
Fast jag hoppas det går över. Jag tänker på första gången jag öppnar ytterdörren, första gången jag sover över där, första gången jag tänder kaminen jag tänker installera etc.
Det blir nog bra. För mig och för dig.
Åh så jag känner igen. Man hoppas nästan att man inte ska få det. Rädsla för framgång? för förändring? för att fatta beslut?
Tror just du lärt dig……
Jag tror att du precis beskrivit min känsla inför nästa veckas omställning. Tack!
åh så skönt, jag förstår precis! det är väl det som är ett av de stora kruxen med deppigheten, att man aldrig känner igen den. har man tur kanske andra runt omkring en gör det istället 🙂
Var bara så Underbar som du är. Idag. LYCKA TILL!!
Hu vad jag känner igen det där,,,,upp och ner, hit och dit och att jag aldrig lär mig! Kram
Hihi…känner igen mig själv i det där deppet – till tröst kan jag säga att jag tror att det handlar om ren självbevarelsedrift. Under tiden som man tror/känner sig att man är deppig tar man det lite lugnare och då laddar kroppen sina batterier så att man kan ge järnet när det gäller. Du verkar till att var en väldigt kreativ och drivanande tjej och även du behöver vila dig ibland. Men jag vet hur det är man önskar att man orkade hålla på i 190 hela tiden.
Kramar! och titta gärna in på min blogg medans du passar på att softa 🙂
Tack för att ju delar med dig, ju mer du vågar tala om sådana ämnen publikt, desto mer vågar vi prata om det också!
Perfekt beskrivet! 🙂
Jag känner så väl igen mig! Och den där adrenalinruschen är ju så härlig… men vi kanske bara får acceptera, det kanske är det som är att lära sig i det här fallet, att lära sig acceptera hur man fungerar? Eller använda mer mental träning…
Hahaha….jag fungerar på precis samma sätt. Arg, grinig och noll självförtroende. Sen superfokuserad och så går allt galant och adrelaninet flödar i kroppen!
Känner precis igen det där jag också, som tydligen många andra också. Tack för att du delar!
Jag ställer mig som en i raden av alla som känner igen sig i detta! 🙂 Jag är precis som du beskriver; nervös, orolig, “liten och rädd” innan en föreläsning, ett tal, ett möte, ibland livet självt, och efteråt så lättad, glad, befriad, energin flödar och inget berg är för högt att bestiga (…med förutsättning att allt gick väl, om inte ältas det som gick “fel”likt ett band satt på “repeat”)
Tips: Jag brukar se till att omge mig av de vänner/min familj som tar mig precis som jag är, de som ger mig den vilkorslösa kärleken, empatin, stödet och omsorgen jag behöver dagarna innan. En trygg famn att krypa in i hjälper oerhört mycket för att hitta tillbaka till den inre styrkan, för att så kunna möta världen och prestera!
Stor kram fina du!
Spot on! Du klarer på fantastisk vis og beskrive en følelse som jeg tror er ganske allmenn, men som det er vanskelig å sette ord på. Takk!
Hej!
Lyssnade på en föreläsning i onsdags och den tjejen kunde verkligen hålla en föreläsning. Inget spår av nervositet där, personligt och engagerat. Tack!
Jag är avundsjuk. Lite extra avundsjuk på folk som inte sitter fast i ett stort huslån och studielån och inte har ett okreativt jobb där man vantrivs. Som man är tvungen att gå till pga det där stora lånet man sitter fast i. När man har investerat med tid och pengar och utbildat sig och allt, men det har visat sig vara helt fel yrke för en. Och nu är det ekonomiska läget som det är, och arbetsmarknaden därefter. Ja jag är då så avundsjuk så. Fastän det är jag själv som har satt mig i den situationen från början.
Jag tänker att jag visste inte bättre. Skulle liksom bara göra min plikt. Men nu vet jag bättre. Efter jobbet är jag dödstrött och har ingen energi till annat. Jag har ett krävande jobb inom socialt arbete, och i alla fall för mig tar det rejält på krafterna. Arbetsglädjen är helt borta.
Helst skulle jag vilja jobba hemifrån, kanske med ett eget företag med sådant jag tycker är kreativt och roligt. Jag är dessutom en del av en ganska stor personalgrupp på jobbet, vilket jag tycker är jättejobbigt eftersom jag tar åt mig av allt och alla och mår dåligt. Det är nästan det som är det värsta med mitt jobb, alla människor som tillsammans delar ett tungt arbete men som liksom inte stöttar varandra och vill varandra väl. Jag är en ensamvarg egentligen, som skulle behöva få jobba ifred. Vilket jag faktiskt inte visste om mig själv förut, men det vet jag idag. Men varken tid eller ork finns, eller pengar så klart, för att kunna satsa på något annat.
Vill man så jävla gärna komma ifrån något så borde man väl för fan få arslet ur vagnen! kan man tycka. Men jag känner mig verkligen låst, sen kan man förlöjliga mig hur mycket man vill.
Trots alla dessa drömmar under ytan, och vissa förmågor också, så vet jag inte var jag ska börja, mycket står på spel när man är i den här situationen, och det gäller att satsa rätt om jag ska satsa igen och göra helt om. Jag börjar deppa ihop på det här…
Clara, det här är ju precis såsom du beskrivit ditt liv här på bloggen, om att inte behöva leva precis så ofritt som jag gör, det vet jag.
Jag funderar och funderar, sälja huset javisst, men nu är det inte läge, vi kommer gå med förlust vilket innebär ännu mer ofrihet i framtiden. Jag har sökt andra jobb, men lönen är för dålig och mitt yrke är fortfarande helt fel för mig. Även om jag aldrig skulle vilja byta ut min utbildning och vad jag har lärt mig av den. Och jag vet, pengar är inte allt, men i den situationen vi är i idag, med fler omständigheter som inte nämnts här, så är ju just kruxet att vi inte har den möjligheten. Jag kan gärna sitta i kassan i ICA, men utrymmet finns bara inte.
Men nu undrar jag, eftersom jag ändå är där jag är nu då, hur gör jag nu för att komma vidare ur den här deppigheten och hopplösheten? När jag nu tjorvat till det från början. För det gör vi ju alla, tjorvar till det redigt emellanåt, eller hur? Val som jag gjorde när jag var 23, klart de kan tjorva till det i längden… Men hur blir jag mer fri nu? Hur ska jag tänka, sortera? Frågorna är flummiga när man inte har hela bilden. Men någon av alla er kloka människor som läser bloggen kanske har tips som kan peppa när man kört fast. SKRIV NÅGOT KLOKT NÅN BARA, SNÄLLA! I need it.
Tack Clara för att jag fick låna lite spejs här. Ha det gott.
Åh Linda! Jag är inte den där kloka kanske, förhoppningsvis skriver andra också, men jag skriver bara lite. Brukar läsa kommentarer här på bloggen ibland. Såg din. Såg som att du behövde. Du är sedd. Önskar så mycket att du ska få känna glädje. Jag har själv satt mig i situation nu. Ska försöka gp Svenska kyrkans grundkurs nu i höst och vår. Jag med ms. Kan inte gå så bra. Vet inte om jag orkar.
Tillbaka till dig. Fina du. Vet att Gud vet om dig. Tror till och med att Han ser att jag försöker skriva till dig nu. Säg till Linda att jag älskar henne.
Ikväll när jag ber kvällsbönen nämner jag Linda. Ta hand om dig så mycket det går!
Linda! Vill bara säga att jag också känner med dig, efter att ha läst ditt inlägg. Man kan aldrig backa tillbaka och göra nya val, fast man ibland önskar att man kunde det. Kanske “sitta stilla i båten ett tag till”, kanske hålla lite utkik efter andra (relevanta) jobb under tiden, kanske titta över ekonomin en gång till (går det att dra ner på något för att få lite mer svängrum i livet). Kanske gå ner i tjänst lite i det jobb du har just nu (för att få lite marginal). Jobbar själv 75% för att få lite tid till “pyssel och annat viktigt i livet”. Några tankar, kanske ingen klokskap. Lycka till i dina val!
Tack snälla ni för era fina ord! Det där med att gå ner i tid har jag funderat på, kanske ska ta mig en funderare till på det och se om jag kan få ihop det med ekonomin. Det är fint med pepp hur som helst 🙂 Ha det gott.
Å vad det ska bli roligt att du kommer till lund! Jag kommer att sitta på första raden och hejja på dig. Alla dessa dagar som känns tunga kan du tänka på hur glada och pepp du gör alla oss andra tjogonågonting mammor med likande värderingar som dina 🙂
Vill tipsa om en bra utbytesstudentblogg som jag tycker att ni borde följa 🙂 mahnskog.wordpress.com är adressen 😀
Hej, själv blir jag deppig en stund efteråt.. när man just fulföljt sitt uppdrag, men det går ganska snabbt över. Ha det..
Nyttigt deppig..
Hej! Är du mycket i Norrrbotten?
Jag ältar efteråt istället. Satsar alltid inför, kryddar till med humor och “det där lilla extra”, men sitter sen hemma och brottas med jantelagen och svenskheten och tänker att det nog var lite att ta i ändå. Att jag inte var så lagom som alla andra. Det är en jobbig paradox att vilja sticka ut och bli ihågkommen samtidigt som det vore så enkelt och icke riskfyllt att leverera “mellanmjölk”. Jag tränar mig i att sluta älta och lyssna mer på dem som tycker att jag är bra än de som höjer på ögonbrynen. Men det är fasen svårt!
Jag håller med dig Marlene, det där ältandet kan fasen ta mycket energi! Du har en god poäng med att man ska försöka lyssna på dem som är positiva och som tycker om det man gör! Och att stänga öronen för negativa energivampyrer som höjer på ögonbryna! …(hur man nu gör? Plugga in musik på hög volyme nästa gång kanske? :))
Jag är precis likadan och kände så senast i förrgår. Då väntade universitetsstart, flytt och massa nya saker jag egentligen är jättepepp på men dagen innan slår kroppen ifrån och jag blir nedstämd och har nerverna utanpå kroppen.
Tyckte jag var konstig och dum som reagerade så, men som det framgår i kommentarsfältet är jag inte ensam i alla fall!
Oj jag har själv något liknande, men jag brukar inte bli deppig före, utan efter. Då går jag omkring och tänker “Nej, vad tusan, jag gjorde det så himla dåligt.” Ända tills jag får höra av någon att det var bra/dåligt/någon annan form av kritik. Tror jag behöver någon form av bekräftning för att jag har dåligt självförtroende.
Så känner jag det också.. det är värre efteråt.. Bara jobba med att peppa sig själv mer:)
Hej,, jag deppar efteråt oftast..Man tycker både det ena och det andra gick fel. Tänk om vi skulle sluta deppa helt istället?
Hahah störtskönt! Jo, det där känner man igen sig i. Nervositet är svinjobbigt. Jag har lärt mig att handskas ganska väl med det genom en positiv inställning och avslappnad attityd. Försöker att inte tänka så mycket. Jag friidrottade i tio år och i början var man nervös på alla tävlingarna. Mot slutet var jag aldrig nervös, vilket också innebar att jag inte var laddad ordentligt, så då var jag tvuungen att lära mig peppa mig själv… det ska vara en balans, det där. 🙂 Och det är inte det lättaste!!
Ja, kan bara instämma med de flesta kommentarerna här. Jag känner PRECIS samma sak! Hur ska man ta sig ur det här? Jag förstår inte…