Jag blir deprimerad av att vara nervös. Det är samma sak varje gång. Det konstiga är att jag fortfarande inte har lärt mig att känna igen symptomen som uppstår inför att jag ska sjunga, hålla föredrag, spela in tv – ptja, allt som är lite utanför min comfort zone. Dagarna innan blir jag nedstämd och tappar lusten inför att göra någonting alls. Inte bara själva den där grejen jag är nervös för utan för allt.  Borde jag byta jobb? Behöver jag semester? Borde jag ta järntabletter? Sådär håller jag på och känner mig smådeppig och olustig. Det konstiga är bara att deppigheten aldrig kommer samma dag som det pirriga ska ske, utan bara dagarna innan. När det ofrånkomligen närmar sig. När det dröjer tills jag kommer att ha det bortgjort.

Just den dagen då det ska ske brukar jag istället bli peppad och fokuserad och taggad till tänderna. Och sedan händer samma sak som alltid händer – jag sjunger min låt, håller min föreläsning, spelar in det där programmet. Och efteråt har jag världens mäktigaste adrenalinrusch och fattar inte alls var den där deppigheten kom ifrån? Jag mår ju som en prins! Jag var född att göra det här. Och sedan passerar några dagar och inför nästa tillfälle är jag lika deppig igen. Att jag aldrig lär mig!