Vi sĂ„gade ner ett stort trĂ€d pĂ„ vĂ„r tomt idag. Inte för att vi ville men för att trĂ€det var sjukt och skulle ramla över huset vid första bĂ€sta storm. Det var absolut nödvĂ€ndigt och helt rĂ€tt att göra. ÄndĂ„ kĂ€ndes det nĂ€stan brottsligt. Att ta ner ett trĂ€d som stĂ„tt dĂ€r sedan lĂ„ngt innan första vĂ€rldskriget rasade. Ett trĂ€d som funnits lĂ€ngre Ă€n de flesta levande varelser pĂ„ jorden. Ett trĂ€d som stretat och vuxit och överlevt otaliga vintrar med trettiofem minusgrader. Varje vĂ„r snĂ€llt skjutit nya skott. Och sĂ„ en dag kommer nĂ„gon bara och sĂ„gar ner det. MotorsĂ„gen tuggade igenom stammen och i en blinkning var det en gĂ„ng sĂ„ resliga trĂ€det borta. Slaget till marken.

NÀr jag mÄr dÄligt eller Àr stressad brukar jag gÄ ut i skogen och krama trÀd. Stora tallar eller björkar, dÀr armarna inte nÄr runt. Det ger en sÄdan obeskrivlig frid i hela kroppen att krama nÄgonting sÄ stort och starkt. Med rötter som strÀcker sig lÄngt ner i jorden och grenar som nÀstan snuddar vid molnen. NÀr mamma var sjuk hade jag en egen sten ocksÄ. Stor, platt, övervuxen med mossa. DÀr la jag mig pÄ rygg och stirrade upp i himlen och lÀt Ängest och sorg rinna ut genom ryggen. Försvinna ner i stenen som orkade och bar allting.