Varje oktober tänker jag att jag skulle vilja engagera mig för bröstcancerfondens räkning. Men varje oktober får jag andningssvårigheter av blotta tanken. Jag är inte där än. Jag är på inget sätt redo att prata om det. Inte på det sätter, det där uppenbara. Men så fick jag frågan om att skriva en text till en antologi som ska säljas för bröstcancerfondens räkning och plötsligt kände jag mig tvungen att tacka ja.
Det var det värsta jobb jag har gjort. Jag blev fysiskt sjuk av att skriva. Fick feber och hjärtklappning och kände mig nedstämd. Men den förbannade texten om mammas cancer skulle ändå ner på pränt. 25 000 tecken om det mörkaste jag upplevt. När det väl var färdigt kändes allting lite, lite lättare. Det var en viktig process.
Jag säger inte att resultatet blev så bra. Jag säger bara att det blev. Jag har inte klarat av att läsa den sedan jag fick texten färdig. Men nu finns den i en bok tillsammans med andra texter av andra författare som till exempel eminenta Johanna Nilsson. Antologin har också ett förord av Stefan Einhorn. Jag vet att boken är mycket bra, men jag har inte klarat av att läsa den. Men det tycker jag att ni ska göra. Köp den här. Kostar bara 42 kvonor och vinsten går till bröstcancerfonden.
Var tionde kvinna blir sjuk i cancer, men alla drabbas.
62 svar
den ska jag läsa.
Kram!
Jag känner igen det där.
Min pappa dog när jag var 9 år, nu är jag 24. Förra året fick jag en uppgift i skolan att göra en oljemålning med titeln ”Känslan som aldrig försvann”. Klasskamraterna som gav mig temat hade ingen aning om att min pappa var död att jag i många år hade försökt kväva de där känslorna tills jag till slut blev tvungen att ta tag i dem. Fanns liksom inget annat alternativ att försoka sätta de där åren på tavlan. En process som var sjukt jobbig men bra. Redosvisningen bävade jag för, men ville berätta. Jag klarade två meningar, sedan brast det. Med gråten i halsen och med fantastiska klasskamrater lyckades jag få fram i alla fall en del. Helt slut var jag efteråt, men också stolt. Jag hade tagit ett steg framåt, arbetat med de värsta som hänt i mitt liv och vågat blotta mig. Att tavlan inte är ett mästerverk struntar jag fullständigt i.
Boken med din text har jag redan beställt.
Oj, råkade komma åt skicka knappen innan jag hunnit skriva kram för en riktigt stor kram vill jag såklart också skicka!
Kan förstå känslan, min bror dog i cancer och jag vågar knappt tänka på honom för det gör så ont fastän det gått 20 år
Kram
Starkt gjort! Stooor kram
Kram!
Jag ska köpa den.
Hej Clara! Först och främst vill jag säga att det är starkt skrivet! Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det skulle vara att mista sin mamma. Sen har jag en fråga. Jag ser att länken till Bokus där man kan köpa boken är en sk tradedoublerlänk, och jag undrar hur mycket du får/tjänar om man köper boken via den länken? Tänker att det påverkar ju hur stor vinsten för boken blir? Inte för att jag har ngt emot att du tjänar cash på din blogg (tvärtom, klart du ska göra det!) men jag tycker samtidigt att det ska framgå att bloggare (ibland) faktiskt får betalt när man klickar på köplänkar. Hälsningar, Amanda
Hej Amanda! Vilken bra fråga. Det påverkar inte vinsten alls, efter vad jag kan förstå. För Bokus betalar tradedoublerlänken ur sin del av kakan. Och det är inte Bokus som skänker sin vinst till Bröstcancerfonden, utan det gör Bonnier. Och den vinsten är oberoende av vad Bokus tar för boken och har för omkostnader vid försäljningen. Så fick jag det förklarat för mig i alla fall. Jag håller med dig om att bloggare verkligen borde skriva ut att de får betalt för att någon trycker på deras köplänkar. Så att man som läsare inte ska bli vilseledd. Man vill ju veta att en blogg rekomenderar en vara för att den är bra – inte för att de ska tjäna pengar på ens konsumtion. Jag har ALDRIG köplänkar. Men på mina egna böcker har jag valt att ha köplänkar – där kan ju ingen tro att jag sysslar med dold marknadsföring. Jag VILL ju att folk ska köpa och läsa det jag skriver. Marknadsföringen är helt öppen och att jag är ”partisk” i mina rekommendationer blir uppenbart. Mvh Clara
Så himla bra att du svarar utförligt och att du svarar över huvud taget 🙂 Du är bra Clara, jag är glad för att det finns någon som du i bloggvärlden… och den stora världen också såklart!
Vilken tuff men ack så viktig process. Stor kram till dig och det är klart att jag köper boken.
Kram Victoria
Ta den tiden den tar. Men du har kommit ett JÄTTESTORT steg på väg, det har du verkligen Clara. Var stolt över dig själv att du klarade det. Som ett favoritcitat jag har:
”ta första steget. Du behöver inte se hela trappan, ta bara första steget.”
Får en klump i magen av att läsa. Har inte drabbats (tack och lov och ta i trä), men är så otroligt RÄDD. Vill bara gömma mig och glömma att det finns så hemska saker i världen. Men det kanske är bättre att möta rädslan och stödja kampen i processen.
Jag har Läst din text. Tycker att den var stark och äkta.Du bjuder ännu en gång många din verklighet. Vilket jag har stor respekt för.
Tack.
kramizar på dig, min mor gick bort i cancer när jag var 16 år. är glad för var år jag får leva å finnas för mina barn å barn barn
Du är så himla modig. Det hoppas jag du vet!
Det svåra brukar alltid bli lättare när man fått formulera det, inte hur mycket som helst, men åtminstone något. Kram!
Hej Clara!
Du är stark och modig! Det är så inspirerande och stärkande att läsa din blogg. Jag skummar igenom en hel del bloggar men din är den enda som jag noggrannt läser och lyfter mig istället för att få mig att känna mig lite illa till mods då det i andra bloggar mest handlar om utseende och kläder, man fastnar ju trots att det inte känns som att de ger än så mycket! Jag ville bara säga att du gör ett fantastiskt jobb med bloggen och allt det andra du jobbar med och samtidigt hinner vara en fin mamma! Fortsätt gärna som du gör du sprider så mycket bra kunskap, värme, motivation och inspiration! Heja dig!!
Vad modig du är Clara! Bra jobbat! Du är grym!! 🙂
2006 fick jag tyvärr uppleva samma sak som dig. Min älskade vän och mamma fick cancer och innan medicinering hunnit sättas in hade hon gått bort. Mamma hade nog vetat länge men inte vågat söka hjälp så det var långt gånget. Än idag smärtar det att hon inte finns hos oss längre, det är svårt att förstå att jag inte kan ringa henne och fråga hur hon mår. En av hennes önskningar var att jag och min sambo finge barn och då gärna en lite tjej. Det var ju inget hon fick uppleva tyvärr…
2009 sker samma sak igen, fast denna gång med min svärmor. Ny fick jag uppleva hela sjukdomsprocessen, från gul i huden, till strålning och håravfall. Det var också en otroligt jobbig period. Även hon önskade barnbarn förstås.
Jag vet inte vilket jag föredrar, det snabba sättet eller det utdragna. Men oavsett så smärtar båda så ända in i själen. Varje oktober gör jag det lilla jag kan och iår har jag slagit till på ett rosa bandet-skal till telefonen. 🙂
Tack för en jättefin blogg och för att du delar med dig av det här.
En stor kram till dig
Jättestarkt jobbat Clara, klapp på axeln till dig. Jag köper boken och hoppas att jag en gång ska orka berätta om när min mormor dog i cancer. Men än så länge kan jag knappt tänka på det utan att tårarna samlas i ögonen. Men jag har så fina minnen av henne som nästan utplånar de onda, så jag ska läsa boken som terapi och hoppas att det känns lättare efteråt. Det är bra att du vågade möta dina minnen tycker jag. Kämpa på!
Min mamma överlevde som tur är. Finaste Clara, kram.
Jag är en av dem som följer din blogg sen en tid tillbaka. En 41-årig ung mamma med två små pojkar. I januari hittade jag min jä-a knöl i armhålan som visade sig vara bröstcancer. Jag har nu gått igenom en tuff behandling med operation, cytostatika och strålning. Det har gått bra. Nu ber jag till högre makt att cancern, som slog ner som en bomb, aldrig ska komma tillbaka!
Min största rädsla under den här tiden har varit att dö för tidigt ifrån mina små söner. En tanke som är så svår, så svår. Den går knappt att tänka på.
Fint att du orkade skriva din text om något så svårt. Själv tänker jag mycket på vad jag nu kan göra för att dela med mig av mina erfarenheter och bidra med insamling till cancerfonden. Jag har lite ideer som jag hoppas att jag orkar genomföra.
Jag är djupt imponerad av din företagsamhet, din styrka och ditt driv! Och att du vågar lämna ut små, små, bitar av det svåra!
Varma hälsningar Maria
Fina du Maria! Det är du som är stark! Oj, vad stark du måste vara för att orka. Skickar världens största kram och så ett tack för dina fina ord. Må den fruktansvärda cancern aldrig komma tillbaka
Ja, det konstiga är att man blir otroligt stark mitt i allt. Och duktig. Man har ju liksom inget val om man vill leva… Sen mitt i allt är jag oerhört tacksam över den vård vi har i Sverige! Jag upplever att många klagar. Under det här året har jag tillbringat så mycket tid på olika avdelningar och fått ett fantastiskt bemötande från i princip alla! Engagemanget och satsandet på att jag ska förbli frisk har varit enormt! Är så otroligt tacksam!
Jeg er 43 år og har tre små barn. Jeg fikk brystkreftdiagnose i fjor sommer, og har kjempet, slik som deg. Vær sterk, søster! Det kommer til å gå bra. Takk Clara, for at du skriver for oss.
Tack! Ja, vilka kämpar vi är 😉
Jag förstår att det var tungt. Du tvingades ju gå igenom allt som hänt igen, utan att kunna blunda för något . Det var bra att du gjorde det, både för forskningens skull och din egen. Jag skulle inte vilja göra det. Det är för tidigt. Kommer kanske alltid att kännas så.
Tack för tipset Clara, dock väljer jag att sätta in en summa pengar istället för jag blir så orolig när det står att vinsten går vidare, hur stor är vinster? kommer det bara gå några kronor då? ne, jag fortsätter att sätta in istället så jag vet hur många kronor det blir… Stor kram från Ystad
Gör det! Alla bidrag behövs!
Vad duktig du är. ♥
Oerhört starkt av dig att skriva texten. Jag har själv inte läst den men varit i en liknande situation med en älskad pappa som försvann alldeles för tidigt (som att det någonsin skulle bli lättare?!) i prostatacancer för 6 år sedan, och förstår att det är inte är en lätt sak att göra.
Jag kommer inte köpa boken och läsa texten heller. För det är fortfarande för tungt för mig. Kanske i framtiden. Men allt gott till dig som orkade!
Kommer ihag nar jag laste pa din gamla blogg om din mamma. Jag ar ett par ar aldre an dig och tyckte det var sa ofattbart, gjorde sa ont bara att tanka tanken pa att behova ga igenom nat sant. Da hade jag ingen aning om att min pappa skulle bli sjuk ett par ar senare. Nu ar det snart 2 ar sen min pappa dog. Det har hjalpt mig mycket att tanka pa din blogg och erfarenheterna du har delat med dig av, och att se att det faktiskt gar att leva vidare. Gora saker, kopa hus, skaffa barn. Att man pa nagot satt gor det fast man inte tror att det gar eller fattar hur man orkar. Och att det kommer stunder da man t o m har lite trevligt och roligt. Hoppas det hjalper dig lite att veta att du verkligen verkligen hjalper andra, bade genom blogg och bokbidrag!
Jättestarkt att du orkar & så viktigt! Min bästa väns mamma gick bort i bröstcancer för snart fem år sedan & sedan dess brinner jag för den här frågan & försöker konstant komma på nya sätt att samla in pengar. Om forskningen kan rädda livet på en mamma/syster/vän/fru så vill jag verkligen göra allt jag kan för att hjälpa! Ska spana efter boken nästa gång jag är hemma i Sverige.
Du är så modig Clara som skriver om något så känsloladdat. Ha en bra kväll. Kram
Förlorade min sambo i cancer för lite mer än ett år sedan. Jag minns hur jag tidigare läste böcker om sådana händelser och grät över hur hemskt livet kunde bli, men tänkte någonstans där inom mig att det inte skulle hända just mig. Nu när jag själv varit där får jag ångest bara jag tänker tanken att läsa en bok om cancer… Är nog långt ifrån redo. Stor kram till dig som fixade skrivandet, och hoppas att forskare snart kan hitta bättre botemedel..
Massa kramar!
Hatar den där förbannade cancern! Den tog även min mamma alldeles, alldeles för tidigt! Klart att jag kommer att köpa boken, men den kommer nog få stå i bokhyllan ett bra tag, för jag är inte heller redo att läsa, inte än… Otroligt starkt av dig att orka skriva. Vad du måste ha gråtit under tiden.
Många kramar!!!
Lotta
Bra gjort! Vilken styrka du besitter. kram
Jag vill inte vara den som ser fan i allt och jag förstår att det är ett gott syfte med att samla in pengar till en god sak. Men sedan jag såg filmen Pink Ribbons, Inc. har jag blivit tveksam till alla dessa företag som marknadsför sina produkter med rosa bandet under oktober månad. Tycker inte att det är något fel med att uppmärksamma att cancer finns eller att ge pengar till cancerforskning. Men när pengarna går genom företag så är det tveksamt ifall de hamnar där de ska. Det finns faktiskt exempel på företag som har lagt ner mer pengar på själva kampanjen för deras ”rosa bandet”-produkter, än vad de gett i pengar till bröstcancerforskning. Tycker det är bättre att ge pengar direkt till ändamålet, istället för att köpa en produkt då jag själv tycker det är cyniskt. Sen så vet jag att vinsten går till bröstcancerforskning och det är klart att Rosa boken kan fylla ett syfte i att berätta om hur bröstcancer upplevs. Men tycker fortfarande att om man vill ge sina pengar till något är det bättre att man gör det direkt till en organisation eller fond istället för genom företag.
Det tycker jag låter som en vettig synpunkt. Men Ger du pengar istället då? Tycker tyvärr att många skeptiker är skeptiska mot mycket men sedan inte ger någonting själva och då kan man ju verklign Vara 100 procent säker på att ingenting kommer fram! Bara en tanke…
Jag ger pengar till vissa organisationer ibland, t.ex. Rädda barnen och Läkare utan gränser. Jag har på senare tid börjat engagera mig i en tjejjour för att jag är faktiskt intresserad av att hjälpa andra, och har även funderat på hur jag långsiktigt med mitt liv kan hjälpa andra, så jag vill inte vara skeptisk bara för att. Men med handen på hjärtat kan jag säga att det var länge sedan jag gav pengar till just bröstcancerforskning så jag kommer göra det nu. Min kritik var inte främst mot inlägget utan mer hur vissa företag använder sjukdomen som ett medel för att tjäna pengar på ett sätt som jag upplever som cyniskt.
Vad fint att höra att du är så engagerad! Heja!
Så mycket kärlek och styrka i alla kommentarer. Blir varm och rörd och önskar världen kunde lite mer vänlig och stöttande irl också.
Har under många år haft minimal eller ingen inkomst, men att köpa rosa bandet har varit prioriterat under oktober, om jag så ska ta till enkronor ur växel-burken vi har här hemma. Det ekonomiska stödet till forskningen blir kanske inte så stort, men det är minst lika viktigt som symbolhandling för mig. Jag visar att jag bryr mig, jag är medveten om att sjukdomen finns och slår till när man minst anar det, och jag visar mitt stöd till både de som har anhöriga som drabbats, och de som själva drabbats.
Så otroligt starkt och modigt att skriva den där texten, Clara! Har själv många gånger försökt sätta ord på den sorg och saknad jag känner för de två barn jag förlorat genom missfall, men det slutar bara med att jag mår fruktansvärt illa varje gång.
Starkt gjort Clara! Jag kan helt ärligt säga att jag förstår precis hur det kan kännas.
Hej Clara. Jag förlorade min mamma då jag var 18 år, hon hade cancer i bukspottkörteln och kämpade mot den i 2 år. Tycker du är otroligt stark som orkar skriva om när du förlorade din mamma. Det är nog bra att skriva om det. Det hjälper nog till med sorgearbetet. Jag ska köpa boken, men kommer nog fälla många tårar när jag läser den. Den kommer nog att röra upp många minnen. Tänk att man är så stark att man kan leva vidare efter att ha varit med om något sådant… det trodde man inte tidigare i sitt liv. För övrigt så älskar jag din blogg och läser den varje dag <3 Kram till dig!
Du är verkligen starkt som trots så kort tid har gått sedan din älskade mamma gick bort klarade att skriva texten. Tack underbaraclara för att du delar med dig! Satt här och läste alla kommentarerna och plötsligt slog det mig att min mamma har ju också haft cancer, vilket jag oftast lyckas förtränga. Visserligen på äggstockarna men det finns ett samband med det och bröstcancer. Min mamma klarade sig genom operation men jag var 7 år när det hände och trots att det gått 30 år är minnena av när hon var sjuk som om det vore igår.
Jag vet att man inte har så mycket val i sådana här situationer – får man cancer måste man liksom ta tag i det, får en anhörig eller vän cancer måste man också ta tag i det – men jag tycker att ni är så himla starka, ni som tar er igenom något sådant här. Kram till er alla!
Jag hoppas du inte tar illa upp om jag tipsar om en annan blogg här, Clara, för jag kan i sammanhanget inte riktigt låta bli. Taxilandet (www.taxilandet.com) är en blogg som innehåller en ung mammas tankar och funderingar i form av en dagbok riktad till hennes lilla dotter Snorpan. Mamman har fått ett canceråterfall och fått veta att hon troligen inte kommer att leva ett år till ens, och Snorpan är 2 år och det hela är SJUKT sorgligt. Men mamman skriver så fantastiskt bra!! Och hon är så fantastiskt stark i det hon gör och det hon planerar för att Snorpans liv ”efteråt” ska bli så tryggt och varmt som möjligt. Så läs, läs och stöd även henne med en kommentar. Verkligen: läs!
Kram fra Oslo!
Fint Clara,
Min arbetskamrat har just berättat att hennes mamma fick cancerbesked för ett tag sedan. Vi är inte så nära varandra men ses ändå nästan varje dag och pratar med varandra som man gör på en arbetsplats och jag känner att vi har en fin kontakt. Dock tycker jag det är svårt att veta hur jag kan vara ett stöd, jag vill ju berätta för henne att jag finns där oavsett vad det gäller, men jag vet inte hur hon känner för att prata om det. Jag gissar att hon kanske vissa dagar vill känna att allt är som vanligt på jobbet och andra dagar kanske hon inte vill mer än prata om sin mamma. Så skulle jag känna tror jag. Om du har något tips för en anhörig till en anhörig är jag tacksam och om du inte har det har jag stor förståelse.
Modigt av dig att skriva, att du klarade av det!
Intervjun ”Att leva när man vet att man ska dö” med Charlotte Sinding på Sveriges Radio, är berättelsen jag inte vågat lyssna på ännu. Det är min före detta lärare som fick cancerbesked när hon väntade sitt första barn. Hon gick bort 7 månader efter att hennes son hade fötts. Det är 3 år sedan nu och jag har fortfarande inte vågat lyssna på den.
Vad underbart fin bild på Bertil och boken. Och heja dig Clara, du är otroligt stark!
Man måste inte alltid orka och vara stark brukar jag försöka tänka, lättare sagt än gjort. Efter att min pappa dog för snart fyra år sedan kan jag ibland känna att vissa situationer känns svåra och hemskt jobbiga. Det är alltid bra att bearbeta saker och gå igenom den process det tar att sörja, det tycker jag verkligen, men ibland får man bara vara som man är utan att behöva tvinga sig igenom någonting. Kram på dig
Detta var nog den jobbigaste bloggen att läsa.
Tårarna rinner nerför kinderna.
Jag har idag firat min Mammas 60-årsdag. Är så glad att jag har min fina Mamma, och Gerda sin Mormor..
Förlorade min Morfar i cancer för 21 år sedan. Det gör fortfarande ont….
Jag har beställt boken nu, gruvar redan för att läsa det du och de andra skrivit. Jag kommer att gråta floder…
Din Mamma är stolt över dig där hon sitter på sitt moln Clara <3
Kram!!
Jag läste den text som publicerades i Damernas värld och tyckte det var fantastiskt fint skrivet! Vill absolut läsa den längre texten också.
Jag har precis börjat läsa din blogg och vet inte hur länge sedan det är som din mamma gick bort. Min mamma gick bort hastigt för sju år sedan, jag var 24 då. Det är först det senaste året som hennes död börjat bli endel av mitt liv. Förut pratade jag aldrig om henne, nämde aldrig hennes död. När hon dog flyttade jag, bytte jobb. Allt för att inte behöva prata om det. Det var skönt att vara där ingen visste. Det var för jobbigt och smärtsamt att behöva möta frågor och kramar till tröst. Jag antar att när man som du, flyttar tankar och känslor från ens inre, ner på papper för andra att läsa, kommer allt det hemska och jobbiga närmare. Man kan inte blunda och tiga, inte förtränga. Det är så starkt att orkar och att våga möta sina känslor på det viset. Jag är inte riktigt där än. Att jag nu skriver detta till dig, här där många läser, antar jag är endel av min process. Stor kram till dig och till alla där ute som kämpar!
Din berättelse var väldigt fin och jag gillade breven mellan dig och din kompis väldigt mycket, känns som om jag fick ett annat perspektiv.
Bästa Clara. Så himla starkt gjort. Kram!