Jag tycker att kärnfamiljen är ett tämligen klent påfund. Alldeles för bräckligt. Två vuxna människor som ska sköta heltidsjobb och hushåll och relationen och samtidigt ha barn ihop. För många går det absolut, men som skilsmässostatistiken visar är det lika många det inte funkar för. Dessa små enheter är verkligen utsatta. Vardagens alla vedermödor nöter sönder dem. Varför kan vi inte hitta på fler sätt att bo på? Varför bor vi inte längre ihop med äldre generationer? Varför kan inte två familjer köpa ett hus tillsammans och dela på? Varför betraktas kollektiv som socialistflum när det kanske är det mest rationella i världen? Och varför är vi så himla superkonservativa med vårt boende så fort vi bildat par och passerat 20 års ålder?

I vårt hem är vi tre vuxna i familjen, då Jakobs pappa bor hos oss under veckorna. På så sätt minskar han pendlingsavståndet till sitt jobb och vi får en extra vuxen famn för Bertil att söka sig till. Att det skulle vara något konstigt med vårt arrangemang har aldrig slagit mig men jag har förstått av andra att det är ovanligt. Jakobs mamma å sin sida. Hon bor ihop med sin dotter och en av sina bästa vänners vuxna döttrar. Och en kompis till mig letar efter en fastighet med ett gårdshus att köpa tillsammans med sina föräldrar så att hennes familj och den äldre generationen kan bo tillsammans men ändå lite avskilt. Ytterligare några bekanta, ett gäng frånskilda mammor som är bästa kompisar, letar efter ett lägenhetshus att köpa tillsammans. Där alla får varsin lägenhet för sina respektive familjer.

Varför tänker inte fler personer out of the box när det gäller boende? Mamma, pappa, barn i en egen liten bostad behöver inte vara den självklara lösningen. Att försöka bo nära släkt och vänner så att man kan hjälpas åt. Det borde egentligen vara en självklarhet.