Highschool

Värst vad du tror du är fin då. Hånfullt slängt över axeln när jag tränger mig igenom tuffa tjejgänget på skolan. Här äre visst nån som köpt nya kläder säger en av tjejerna i klassen över mig. Gapskratt när jag går genom uppehållsrummet. Jag vänder mig om för att se vad de skrattar åt och upptäcker att en av de coolaste tjejerna går efter och imiterar min gångstil.

Jag passar inte in. Jag försöker inte ens. Jag försöker sticka ut. Jag har alltid haft gott om vänner men i sjuan händer något. Jag slutar anpassa mig. Läser Fittstim och kommer till insikt om en massa saker. Byter till en konstig klädstil och börjar ta för mig mer på lektionerna.  Vägrar anpassa mig bara för att bli accepterad. Och det är det som är felet. Att jag inte anpassar mig. Att jag inte drar mig undan och blir blyg och vet min plats. Jag bara kör på ännu hårdare. Och det provocerar. Vem är den där lilla skitsjuan som försöker vara märkvärdig? Tror fan att hon är snygg, att hon är nått.

På slöjden tränger fem killar in mig i ett hörn. Höhö. Du tror typ att du har rätt jämt men ärligt talat, vem fan har rätt? Fem killar eller du?  Jag! ryter jag och knuffar undan en av dem. Det borde jag inte gjort. På en lektion några dagar senare blir jag kallad för massor av fula saker. Läraren låtsas inte höra. Tillslut rinner sinnet och jag flyger på en av killarna. Tar tag om hans huvud och dunkar det i bänken det hårdaste jag kan. Han sliter tag i mitt hår och gör samma sak med mig. Bara att han är mycket starkare. Under hånskratt blir jag förvisad ur klassrummet. Men inte han. Ingen av killarna som trakasserat mig.

Jag gråter när jag kommer hem. Gråter och lyfter vikter för att bli starkare än Pippi Långstrump. Stark så att jag kan försvara mig. För ingen lärare ser eller bryr sig. Jag ser ju inte ut som en tjej som blir retad. De ser bara en tjej med massor av attityd och skinn på näsan. Hon ber ju i princip om det! Clara tar för mycket plats heter det på betygssamtalen. Hon måste vara tystare så att andra tjejer får chansen att prata. Att killarna borde vara tysta – istället för den enda tjejen som säger något – det är det ingen som påpekar. Men allt är ändå inte piss. Några tjejer i nian kommer fram och viskar att jag klär mig fint. Att jag är tuff som är min egen. Att de beundrar mig.

Så är det dags för skolkonsert och jag har bestämt mig för att jag ska sjunga. Solo. Jag vågar egentligen inte. Men jag vill inte ge rädslan den makten över mig. Jag sitter bakom scenen och hånleende brudar sitter bredvid och sneglar, viskar och pekar på mig. Så går jag upp. Sjunger låten som jag valt. Utan att be om ursäkt eller darra på rösten.  Jag får dånande applåder och någon kramar mig innerligt. Jag vet att jag är bra. Det här är min grej. Min stora gåva. Varm av strålkastare och glädje sjunker jag ihop där bakom scenen. Plötsligt sitter några av tjejerna bredvid mig. En har tagit min hand. Nu är det som i en töntig highschool-film. Freaket blir cool. Offret blir stjärnan. Hånleenden ersatta av imponerade miner. Fy fan vad bra du var! Fan vad bra du sjunger. Var du inte nervös?

Jag tänker tillbaka på det där ibland och önskar att jag gett dem fingret. Bett dem dra. Jasså, nu passar det? Nu duger jag? Istället log jag stort mot dem, tacksam över att ha blivit räddad. Lättad över att sluta vara hackkyckling. Glad över att äntligen bli accepterad. Ibland ångrar jag det. Att jag inte gjorde något bra av den där stunden. Att jag inte orkade vara stark lite till och vända ryggen åt dem. Vägrat ta emot deras godtyckliga “vänskap” som plötsligt prackades på mig. Det hade känts bättre på något sätt. Att aldrig ha gett efter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

162 kommentarer på “Highschool”

  1. Jisses vad jag känner igen mig. Nästan sjukt. Sången, ja då var man cool när man vågade. Annars plugghäst, kaxig och gud vet vad. Fula kläder för man valde nåt inte alla andra hade. Men jag var likadan. Lång och reslig och jag gav på käften tillbaka när en mobbare skulle slå mig så jag skulle fatta min plats. Sa alltid vad jag tyckte, då trodde alla att man inte hade känslor. Hejåhå, tur man är vuxen nu!

    Heja Clara!

  2. Det griper verkligen tag, att läsa din berättelse. Speciellt med tanke på att så många andra går igenom liknande (utan att få “upprättelse”). Skolmiljön kan vara så grym och den är inte frivillig!

  3. Jag tycker verkligen inte att du ska ångra nåt! Ingen orkar stånga sig blodig dagarna i ända. Njut istället av att du tog de viktigaste fighterna och faktiskt hade rätt att “unna” dig lite lugn och ro emellanåt för att samla kraft för nya, viktigare, fighter. Heja dig!

  4. Tänker på filmen “Tusen gånger starkare”, som är en väldigt feministisk film och som tar upp precis det där du beskriver; när en tjej tar plats blir hon problemet, när killar gör det är det ingen som bryr sig. Kommer ihåg att en tjej i min klass på högstadiet blev utkastad för att hon hade skrattat lite medan några av killarna levde om. Hon gick ut och grät förstås, för den här tjejen liksom vi andra tjejer i klassen sa aldrig ett pip under någon lektion. Killarna ägde hela klassen inklusive lärarna. Och så var det hela högstadiet. De manliga lärarna speciellt två idrottslärare som också var klassföreståndare favoriserade några av killarna. Såg knappt oss tjejer. Känner också igen det att sticka ut. Jag kände mig som ett freak större delen av min skolgång! Ledsen att ingen såg dig i mobbningen.

  5. Fina underbara Clara! ♥
    Hemskt att så många barn går igenom detta och de kanske inte ens får någon upprättelse. Skolans värld är en hård plats att va i.
    Du var stark redan då.

  6. Folk som inte sagt ett ORD till mig på hela min skolgång, som inte annat än hånlett åt mig, tittat snett på mig, sett på när andra öppet har hånat mig och alltid lett i mjugg kom fram till mig efter studenten och sade “Jag har alltid beundrat dig och din stil, du är så stark och bra!” FUCK YOU. Jag blir arg. Varför inte ge mig en hand när jag var ensam, ledsen, utkastad från alla sociala grupper och fick gå mol allena var jag än skulle? Varför inte säga ifrån när hen ser alla andra skratta åt mig, komma med elaka uttalanden och gå ifrån mig?

    Jag älskar dig för att du sjöng, trots att du var rädd. Underbara Clara.

  7. Den är fint att höra att någon som är känd och man ser upptill har samma erfarenheter som en själv och erkänner och delar med sig av det. Det rinner en tår på min kind och jag nickar igenkännade. Stå på dig och visa att vi “udda” tjejer är de som lyckas!!

  8. Så bra skrivet! Att stå på sig och vara sig själv, oavsett ålder, är svårt. speciellt när det man vill inte följer de normer som finns (om vad det nu kan vara). När man gör det så inser man hur stark man kan vara. Det svåra är att vara det hela tiden.

  9. bra skrivet. känner igen mig i mycket. i sjuan händer nåt, man väljer väg liksom. jag gick ett pass i feministiskt självförsvar som var det läskigaste jag gjort. där sa coola tjejer till mig för första gången i mitt liv att jag fick ta hur mycket plats jag ville och att jag var värd att försvara. så mycket som det förändrade i mig. jag började våga, började ta plats och började inse hur skevt samhället är uppbyggt där tjejer och killar behandlas så sjukt olika.

    idag jobbar jag med feministiskt självförsvar och tjejgrupper på högstadiet. och får se unga tjejer komma till exakt samma insikt som jag gjorde en gång.

  10. Stark text, den berör verkligen. Det är ju just det som är det största, att kunna ge efter ibland. Kram

  11. Tack! Exakt det där behövde jag höra nu. Nu vet jag varför tjejerna i klassen drar sig undan, det är för att jag är annorlunda. Jag är den enda som vågar säga emot eller ifrågasätta. Det ska man inte göra som tjej. Då är du konstig. Tyvärr.

    Jag kan inte räkna hur många gånger jag önskat att jag också vore den där tysta tjejen som alla andra och bara passa in. Men det går ju inte. Man kan inte gå emot den människa man är till naturen. Det är helt omöjligt. Det är viktigare att vara sig själv än att vara andra till lags.

  12. Det är tråkigt att man ska bli behandlad på det viset. Jag känner igen mig i att inte försöka anpassa sig till mängden utan att vara sig själv och då bli utanför gruppen. Så var min uppväxt. Jag ville inte klä mig likadant som alla de andra, jag lyssnade inte på samma musik, jag ville inte göra vad de sa åt mig att göra. Jag ville vara mig själv. Jag är ju en egen individ. Men det resulterade i att jag blev utfryst. Man fick inte prata med mig. Enda gången jag blev tilltalad var när någon ville låna penna eller pengar till fika i skolan. Saker jag aldrig fick tillbaka om jag skulle låna ut. På vissa sätt har man blivit stark av detta, på vissa sätt svag. Jag har svårt att ta plats nu, tycker att jag inte duger som jag är. För då vill ju ingen vara med mig. Men oftast är jag nöjd. Nöjd över att inte följa strömmen.

    Ännu värre är att det fortfarande är så i skolorna. Ungdomar blir utfrysta, mobbade, särbehandlade. Alla är tydligen inte lika mycket värda i allas ögon. Inte om man följer sig själv istället för att följa strömmen.

    1. Oj, din kommentar hade kunnat vara skriven av mig! Känner precis så, på vissa sätt har man blivit stark av det och på vissa sätt svag. Jag vågar inte heller ta plats och har dåligt självförtroende, men på samma sätt känner jag att jag egentligen är nöjd med att jag är mig själv och inte försöker bli någon annan. Det känns mycket mer rätt än att “vara rätt”.

  13. Det är märkligt egentligen. De mest ondskefulla människorna är våra barn. Våra vackra oskuldsfulla barn. De är ju under upplärning, vet inte rätt och fel. Problemet är att det inte finns vuxna som lär dem rätt och fel idag, det är barnen som uppfostrar varandra. Lite som flugornas herre. Stora barngrupper på dagis, större barngrupper i skolan, krav på heltidsarbete för båda föräldrar, långa dagar för barn i förskola och skola, slutkörd familj som tittar på TV på kvällar, inga rastvakter och listan kan göras längre. Barn är elaka mot varandra, det är ingen nyhet. Men vart är de vuxna undrar jag?! Är den ekonomiska tillväxten viktigare än våra barn?

    1. Ja fy. Och det värsta är att många barn/unga (såklart) är livrädda för att bita ifrån. Både för sin egen och för andras del. Som det Clara skriver om killarna och bråket i klassrummet. Om inte de vuxna säger ifrån och vågar stå emot de elaka ungarna så hur ska då de andra unga våga (och orka) ryta ifrån.
      Jag tycker det är alla vuxnas förbaskade skyldighet att visa
      hur man beter sig och att våga säga ifrån. Jag tror dessutom att många fler, än det fåtal unga som redan törs säga ifrån, skulle göra det.

    2. Håller med dig fullt ut Kristina!! Det här rackarns samhället som tycker pengar, ekonomi och en hållbar budget är viktigast! Jättetrist att man glömmer bort människan idag! Alla fina, unika människor som har så många resurser men har inte lärt sig använda dem rätt! Det är bara att kämpa på!

      1. Fast tänk på hur vuxna beter sig mot varandra… Inte lika öppet som barn kanske, men bakom ryggen… Jag är övertygad om att barnen tar efter dem.

    3. Detta är inga nya problem. På det av många idealiserade 50- och 60-talen gällde verkligen “Flugornas herre”. barnen lekte i flockar på gårdarna, gatorna och i parkerna helt utan vuxna. Bortsett från när mammorna då och då stack ut huvudet från köksfönstret för att ropa “MAT”. Rastvakten i skolan (alltså en person på ca tusen ungar) hade som sin enda uppgift att bevaka skolportarna så att ingen försökte slinka IN, det var bara lärare som hade rätt att vara inomhus på rasterna.
      Idag får åtminstone de minsta barnen tillsyn på förskola och fritis, även om antalet pedagoger har krympts. Alla är ju inte så pigga på att betala skatt! Men, som sagt, glöm inte att alla dessa småbarn förr “vaktade” varandra, “passades” av syskon eller barnflicka, helt utan utbildning och ca 15 år.

  14. Usch, vad jobbigt att läsa (kände igen mig, även fast det för mig bara gällde två personer och inte “alla”).
    Du får jättegärna skriva ett uppföljande inlägg om hur du tänker kring uppfostran av Bertil och eventuellt framtida dotter. Hur jobbar du för att stärka självkänslan och hur kommer du hantera deras konflikter och “elaka ord”?

  15. Din berättelse är verkligen gripande! Och det är skrämmande hur mycket jag känner igen mig! I min grundskoleklass fanns det sedan ettan en stark hierarki. Vilka killar som var coola, vilka tjejer som var snygga… Bland oss som låg under i hackordningen härjade mobbing sinsemellan. I början av åttan fick jag nog. Jag bestämde mig för att skita i vad alla tyckte och tänkte, skita i om jag blev utfryst och hånad. Jag gick till skolan i knästrumpor och träskor när alla andra hade utsvängda byxor och hoodies. Men jag hade tur. Något alldeles magiskt hände. Helt plötsligt var alla häftiga ungar jättetrevliga mot mig. Jag fick vara med överallt, det var som om jag stod utanför hackordningen. Jag hade dock is i magen och sällade mig inte till någon särskild grupp utan fortsatte att hålla distansen till alltihop. Sedan dess har jag bara vänner som är ärliga och äkta. Bara vänner som verkligen känner mig och gillar det de ser. Tyvärr har det också gjort mig ensam långa perioder i mitt liv, men hellre det än att le falskt och försöka passa in bland människor som väntar på en chans att stick kniven i min rygg!

  16. Ja, fy fan vad mycket det är som skulle behövas ta tag i för att barn/ungdomar inte ska behöva ta skit i skolan. Vara rädda, behöva vara tuffa och ta stryk och glåpord.
    Och du, både du och jag ger dem fingret nu istället, på vårt sätt. Ibland undrar jag om denna drivkraften det gett oss är bra eller dålig, men jag har kommit fram till att den är bra sålänge den inte styr oss helt.

  17. Ryser.
    Är som att höra min älskade systers berättelse. Tror inte hon blev slagen men sången, den där dagen… Jag var där och det var enormt! Vilken vändning.

    När jag gick i sjuan ändrade jag mitt yttre totalt. Jag sa till min mamma “jag måste göra det fast jag inte vill, för jag orkar inte vara utanför.” men den kaxiga tjejen togs inte bort för det. Jag blev “populär” men vägrade sluta vara trevlig mot alla (hoppas att jag lyckades) och att ta plats. Blev dock mobbad av en manlig lärare som inte tålde det hela. Men flera andra hejjade på. Men det sved alltid i en del av mitt hjärta att veta att det var sminket och kläderna och de noga valda frisyrerna som gjorde så att jag “fick vara med och leka”.

    Det du, och min syster och såmånga andra, gjort är värt en guldmedalj. Hurra för er som vågar och kämpar. Jag önskar att jag hade det modet!

  18. Stark text, och många många tjejer har liknande upplevelser. Skoltiden kan vara brutal, verkligen! När jag försöker se det positiva i det så tänker jag att de tjejerna som blivit utsatta oftast lyckas jäkligt bra i sina liv, som tex du som driver eget och försörjer hela familjen. Det må vara en hård väg, men kanske ändå en skön revansch?

    Kram på dig

  19. Vad fint att du skriver om detta Clara! Jag kommer ihåg att jag under högstadiet alltid önskade att fler vågade stå på sig själva. Mina vänner kunde stå och prata skit om en jobbig kille bakom hans rygg. Men när han började bråka, tjafsa eller störa så vågade de inte säga ett pip ens. Det var jag som fick säga ifrån – och då bli dömd som en bitch av vissa av killarna. Mina vänner hurrade mig, men såklart inte när killarna såg det.

    Ibland tänkte jag att jag kanske skulle gjort som mina vänner, varit tyst och låtit killarna hålla på som ville, störa, ta all plats och hålla på. En gång gjorde jag det också. Men efteråt kändes tyngre än när jag brukade säga ifrån.

    Idag är jag stolt över de gånger jag stod upp för mig själv och mina vänner. Jag tänker inte skämmas för att jag sa ifrån när någon var elak eller störde på lektionen. Jag tänker inte skämmas för att jag hade lila moccaskor när de flesta hade svartvita adidas. Jag tänker inte skämmas för att jag hade bra betyg. Jag tänker inte skämmas för att jag stod upp för jämställdhet och för mitt och mina vänners värden. Och när jag läser din text känner jag mig ännu mer säker på det! Tack Clara!

  20. Ja högstadietiden var allt speciell. Tyvärr tror jag det bara blir hårdare.
    Vi tjejer ska hålla ihop, ne vänta lite. Vi människor ska hålla ihop 🙂
    Kram på dig clara

  21. Dette var et veldig bra innlegg, Clara!! Jeg synes at du har gitt mobberne “fingeren” med denne teksten 🙂

  22. Ja jösses det där känns bekant. Jag var absolut en sådan man inte trampade på och jag var ganska förbannad hela grundskolan ut, har fått höra i efterhand att killarna tyckte jag var en riktig tuffing. Inte en sådan som rökte och fjantade sig utan bara tuff rent allmänt, så till den milda grad att de nästan var rädda för mig. Jag hjälpte dem som blev mobbade även om jag var minst av alla och sa verkligen ifrån på skarpen, vilket jag är stolt över idag. Det var som att jag inte ens tänkte på vad som kunde hända mig själv. Det tycker jag inte man ska göra heller. Ingen fick trampa på mig trots att jag var livrädd jämt och den håller i sig än idag den där känslan. Ibland tänker jag att jag var tuffare som ung än jag är nu som vuxen. Det känns starkt, det är starkt och det är bra!

  23. Jag var ungefär i samma situation i högstadiet, jag var duktig i skolan utan att behöva plugga särskilt hårt, jag hade min egen stil, jag var blåsmusiktönt osv. Jag gillade att vara annorlunda, jag bad inte om ursäkt för mig när andra försökte trycka ner mig utan jag stod på mig. Men det gjorde mig fly förbannad när jag under en lektion förklarade någonting för en kompis som läraren sagt men hon inte förstått, varpå läraren bad mig att vara tyst. JAG, som alltid lyssnade och var TYST fick tillsägning. Då röt jag till och sa att killgänget som satt bredvid mig minsann satt och pratade varenda lektion och de fick aldrig någon tillsägning, de satt t.o.m med ryggen vänd mot läraren, och DET var tydligen okej. Då bad läraren om ursäkt.
    När jag sedan vann Lions stora resestipendium i en uppsatstävling mellan alla nior var det inte EN ENDA i min klass förutom min bästa vän som gratulerade mig. Den sista händelsen sammanfattar ganska bra mina år på högstadiet.

    Det roliga i historien är kanske att temat på uppsatsen skulle vara att “Vägsjäl i livet” och jag skrev om att våga stå på sig, att inte någon annan låta välja väg åt dig, satsa på det du drömmer om eller älskar och lyssna inte på vad andra säger när de tycker att du inte är cool eller inne. Det var egentligen min höstadieperiod, eller mitt liv det handlade om.
    OCH JAG VANN!

  24. “Läraren låtsas inte höra”…. Skrämmande, hemskt och fruktansvärt. Människor som blundar och låter det hända. Lärare, myndighetspersoner eller vilken vanlig människa som helst, man får inte göra så, kan inte göra så. Jag blir så arg och ledsen….

    Förstår att det hade känts bättre att inte gett efter, men du var såå värd att bli sedd och uppskattad, tänk på det Clara.

  25. Så intressant att läsa! När jag gick i högstadiet hade jag annorlunda kläder, ifrågasatte orättvisorna och var som jag var. Det började redan på mellanstadiet men jag har aldrig bli mobbad för det. Inte ens retad. Varför det är så vet jag inte men än i dag är det extremt sällan människor försöker sätta sig på mig. Och när det händer biter jag ifrån direkt. Men jag är otroligt glad att jag har den utstrålningen så jag slipper en massa skit.

  26. Detta, detta var bra. Så fantastiskt bra och tack! Tack för det här, det är något som alla behöver läsa oavsett vem man är och vilken plats man har i skolan.

    Fantastiskt, Clara!

  27. Så himla fint! Jag önskar att jag hade vågat sticka ut mer i skolan och tagit för mig. Istället var jag den gråa musen som ingen kommer ihåg. Men än är det inte försent! Du inspirerar verkligen, Clara!

  28. Jag tycker inte att du gjorde fel. Det du gjorde, att sjunga framfor alla, var en bragd. Glom inte bort att du var en liten tjej (galet stark) som bara gick i sjuan. Ibland kan man faktiskt fa luta sig tillbaka och ta lite beröm trots att det ar ifran de som har varit taskigas. Du blev ju accepterad for den du var/ar. Var inte for hard mot dig sjalv. Grymt bra skrivet!

  29. Gud vad jag känner igen mig. “Ifrågasätter för mycket, tar för mycket plats” stod det alltid när man skulle skriva sådana där bedömningar. Jag har aldrig stått tillbaka och det fick jag skit för hela vägen till gymnasiet. Då hamnade jag i världens bästa klass med världens bästa lärare och det var som att bli fri.

  30. Jag ångrar varje dag att jag inte vågade stå på mig och säga ifrån när jag såg något som var fel under högstadiet. Jag styrdes helt och hållet av rädsla, modet har kommit på senare år i takt med att jag hittat människor och böcker som upplyst mig. Tycker inte att du ska ångra att du inte gav dem fingret, men jag förstår. Sjukt imponerande att du hade det där modet redan då! Kram

  31. Om du inte har läst “Tusen gånger starkare” så kan jag verkligen rekommendera den (såg att någon mer har nämnt den ovan).

    1. …och Den hungriga prinsessan av samma författare, Christina Herrström, en bok som är fantastisk.

  32. Så många kommentarer att min bara blir en i mängden. Men en oerhört stark berättelse med stor igenkänningsgrad. Dina tankar är så kloka och jag tackar dig för att du gång på gång står stabil och stadig för dina åsikter och värderingar.
    Vore spännande att ses IRL.
    Önskar dig en fortsatt skön semester.

  33. Du Clara, du ska inte känna dig besviken på att du inte vågade sätta ner foten och säga ifrån när du plötsligt dög. Jag skulle aldrig heller vågat. Och fan vad jag önskar att du hade gått i min skola, då hade jag känt mig mindre ensam.

  34. Jag känner igen mig SÅ mycket i detta, i sjuan började jag odla min egen klädstil och sen dess har jag nog varit allt från punkare till gothbrud 🙂

    Föresten så bakade jag ditt morotsbröd med honung idag och det verkar skitgott! Men när brödet var “klart” efter en kvart och jag skar upp det var det alldeles degigt inuti! vad gjorde jag för fel?!

  35. Det är fruktansvärt att det är så som du beskriver för så många barn, ungdomar och vuxna. Jag arbetar som lärare på en högstadieskola där jag undervisar eleverna i bild, är klassföreståndare, rastvakt och lunchvakt. Jag rör mig bland eleverna helt enkelt. Det är så svårt att upptäcka mobbing och andra typer av kränkningar och förtryck. Det är endast en bråkdel av allting som märks och allting vi får reda på måste vi ta tag i! Med tanke på internet, sociala medier och mobiler blir det ännu svårare då det förlängs och fortsätter även utanför skoltid när eleverna inte träffas. Skolan har ett stort ansvar men det har även föräldrar och samhället i stort. Ett sätt att ta tag i det är att belysa det och lyfta fram exempel så som du gör. Många vågar inte dela med sig av sina upplevelser, det är också fruktansvärt!

  36. En stark berättelse som verkligen berör, ingen ska behöva ha det så. Var är de vuxna och vilket ansvar tar de vuxna, för lärarna måste väl ändå lagt märke till att du hade det jobbigt. Tänk om klimatet vore så i skolan att barnen vågade berätta att de är utsatta för trakasserier. I mina barns högstadieskola fanns en underbar kurator med skinn på näsan och hon var oerhört uppmärksam på om någon uppträdde olämpligt och kallade omedelbart in föräldrarna för samtal. Barnen såg verkligen upp till henne och gick gärna till henne om de var ledsna eller hade det tufft och pratade och fick råd. Sedan hade barnen en klassföreståndare som också verkligen tog sitt ansvar och hade dialog med föräldrarna. Det kändes så skönt som förälder, man kunde lita på dessa vuxna. Jag tror vi måste våga vara vuxna och säga ifrån till de barn och föräldrar till barn som mobbar. Det är inte ok att mobba överhuvudtaget, nolltolerans. Tack Clara att du orkar prata om detta, så viktigt.

  37. Som du skriver! Som du får mig att minnas, känna, rysa. Kan tänka mig att du, genom att dela med dig på det här sättet, ger många det hopp och mod de behöver för att orka stå ut i en överjävlig tillvaro. Du har inget att skämmas över. Du har allt att vara stolt över. Heja dig!

  38. På högstadiet var jag en bakgrundsfigur med konstiga kläder.
    På gymnasiet tog jag själv avstånd från de flesta, ville inte vara som alla andra.
    Efter gymnasiet flyttade jag till en ny stad, och då helt plötsligt blev jag den jag ville vara, inte den andra hade skapat mig till. Folk bjöd med mig på roligheter, för att jag var en charmig, rolig och kul prick med skojig klädstil. Den känslan hade jag aldrig haft förut.

    Min högstadielärare sa en gång till mig: Din tid kommer såsmåningom! Håll ut och var dig själv så kommer livet bra.

    Så rätt han hade.

  39. Igenkänningen är så stor så den kommer över mig som en lavin. Jag kan inte riktigt värja mig. Ändå var det ju precis sådär det var. Den första delen av berättelsen. För mig slutade det inte som en high school musical…

    Det slutade inte, men det gjorde ju jag, tillslut. Och började gymnasiet. Där var ju några av ungjävlarna bortbytta mot nya, lite justare, lite smartare. Jag var densamma, men kanske lite stukad i kanten. Drivet var borta, man jag var kvar.

    Det har gått bra för mig. Men om jag inte blivit nedtryckt hade det kanske gått fantastiskt. Jag var ju så läskigt bra i skolan. Men sen…

  40. Känner tyvärr igen det du beskriver, då jag har en dotter som går på högstadiet….
    Killarna får fortfarande ta mycket plats, hur mycket som helst känns det som !
    Själv var jag också bra på, och älskade att sjunga. Men när det var dags för Lucia-tåg fick jag inte vara med för jag hade rött hår och fräknar och det passade sig inte på 70-talet…
    Kan inte heller räkna hur oändligt många gånger jag fått kommentarer om min ljusa fräkniga hy som barn. Får det även som vuxen ibland. Numera brukar jag alltid svara: “Bättre vit i skinnet än dum i huvet” så brukar det bli tyst sen. ;-))

    1. Ja, det mest tragiska är väl egentligen att vi gärna intalar oss att barn inte förstår bättre och att det blir annorlunda när vi blir vuxna. Tyvärr så är det ju sällan sant; vuxna människor är sällan bättre eller sämre än de var som barn, de anpassar sig bara till något annorlunda spelregler. Som vuxen får man för det mesta inte vara fullt lika uppenbar med sina elakheter, så småsinta människor lär sig formulera sina obehagliga små stick på nya sätt som de snabbt ska kunna bortförklara om någon reagerar. Oftast reagerar dock inte folk utan är precis lika tysta som de var på högstadiet – för precis som då vill de inte stöta sig med såna de vet kan ge sig på dem själva när som helst.

      Vad gäller din hy så är ju smaken som baken; själv blir jag alldeles varm i själen av vackra fräknar. Min lillebror hade en klasskamrat som var alldeles överströdd av fräknar i ansiktet och över armarna. De två gjorde sällskap till sin studentbal och hennes uppenbarelse i balklänning var bland det mest trolska jag någonsin sett! Jag blir fortfarande alldeles lycklig över minnet 🙂

  41. Jag känner igen mig i allt utom att lärarna inte såg vad som hände. Jag fick alltid mycket uppmuntran av lärarna och råkade aldrig ut för något skuldbeläggande för att jag tog plats eller när jag gav igen när killarna var taskiga. Det är kanske därför jag själv är lärare idag pga goda förebilder i detta avseende.

    1. Det räcker ju med en lärare som inte ser eller hör. Det biter sig fast. Jag fick höra att jag var den dummaste tjejen i klassen i tvåan och jag minns hur jag tittade upp mot katedern där lärarinnan satt och tittade på mig för att sen titta bort.
      Fuck you, Linnéa. Det har jag velat säga länge.

  42. Precis så hade jag det också i sjuan. Jag var för ful, hade för fula kläder, ingen modern mobiltelefon som de andra tjejerna hade. Jag hade så mycket akne att jag enligt mina mobbare “inte skulle kännas igen utan de där finnarna”. Jag var fel, allt jag sa var fel, hur jag betedde mig var fel, min familj var fel, mina höga betyg var fel. Sen. Fick jag rollen i en musikal i den staden jag bodde i, och flera av skolans “innetjejer” hörde och såg mig stå där och sjunga solo. För 1000 pers. Rakt av utan krusiduller och med styrka. Samma sak på musiklektionerna. Jag sjöng för mitt liv. Där var där jag hörde hemma. Min arena, inte deras. Och förstå då accepterades jag. “Du är ju FAKTISKT duktig” sa de till mig. Alla lärare såg mobbingen, men ingen gjorde något. Och det gör så jävla ont idag. Mobbarna knäckte min självkänsla som ännu inte är helt återställd. Är alltid rädd för att folk ska tycka att jag är ful och kass. Och precis som du gjorde, Clara, blev jag så glad och lättad när de började bli snälla mot mig. Jag sa snälla saker tillbaka till dem. Och det är jag så jävla arg för att jag gjorde. Än idag känner jag att jag skulle vilja konfrontera dem, fråga vad fan de tänkte med. Fråga om de fattar att glåporden de sa till mig i sjuan fortfarande sitter kvar, har etsat sig fast i hjärtat. Att de gav mig psykiska ärr för lång tid framöver.

  43. Det skulle vara helt omöjligt med mobbning om inte den eller de som är mobbare alltid hade den tysta flocken med sig. Om inte den tysta flocken var så tyst utan bad den värsta mobbaren (för det finns alltid en sådan) att ge tusan i det den håller på med skulle mobbningen upphöra.
    Det är likadant i arbetslivet som i skolan. Jag har själv varit tyst och stått bredvid när någon mobbat på jobbet och det fattar jag inte idag. Vi, de tysta har en väldig makt både på ont och gott.

    1. Helt rätt! De aktiva mobbarna är egentligen sällan mer än nån enstaka person; alla de tysta vittnena är de som har makten att ändra på saker. Men oftast är de alldeles för rädda – de vill inte själva bli ifrågasatta och utsatta.

      Det tragiska är att människor är som pingviner, om en hoppar så följer resten snart med. Detta fungerar åt båda håll; en mobbare ger en mobb, en hjälte ger en försvarsarmé. Mobbare blir man ju oftast för att något i ens liv är riktigt fel, men hjälte måste man bli för att man vill och det är säkert därför mobbning överlever i så stor utsträckning.

  44. Läser kommentarer och funderar: Är det någon som kommer till sin rätt i högstadiet? Känns som en tid när man hålls tillbaka av olika anledningar. En tid av hämningar..:-

  45. Önskade att lite fler var som du! Fast i min klass (går i 9an) så är de flesta snälla hur man än ser ut och vad man än säger 🙂

  46. Jag fick under hela min grundskoletid i varje utvecklingssamtal höra att jag tog för mycket plats och att jag skulle vara lite lugnare. I bilen hem sa alltid mamma att fröken får tycka som hon vill, men att mamma var stolt över mig. Bra mamma!

    1. Och jag fick höra att jag var för tyst och tillbakadragen. Tänk att det alltid är något som är fel på oss hur vi än är!

  47. Blir så ledsen av att höra om alla som fått höra på utvecklingssamtal att de “tagit för mycket plats”… helt sjukt att läraren tar upp det som något negativt!

    1. Hehe, och det är samma sak nu på jobbet! Jag tar för mycket plats. Jag är mitt i livet med ett bra jobb och bra utbildning. Men jag tar för mycket plats. En del saker ändras inte…

  48. Det är så skönt att få veta att någon hade liknande upplevelse som mig, men jag försökte inte sticka ut utan jag ville vara genomskinlig istället. Det var också svårt, men på ett liknande sätt. Nu har jag hittat mig själv och gör det mer och mer varje dag. Tänk om man hade vågat då… Beundrar ditt mod Clara! Och tvi vale för de lärare som tyckte att du tog för mycket plats för att vara tjej.

  49. Åh underbara fina, och återigen underbara Clara!<3

    I min klass, när jag gick i åttan och var sjuk sa min lärare " Undra varför det är så tyst, kan det vara så att Sanna är borta?"
    Bara för att jag var en av dom få tjejerna i klassen som vågade säga något. Vågade säga "håll käften" till killar som skulle kommentera hur snygga ens bröst hade blivit under sommaren osv.

    Om nån av dom killarna hade varit borta så kan jag slå vad om att läraren inte hade sagt ett ord. Inte ett jäkla ord.
    Killar får ju liksom vara tuffa, eller hur?
    Stor kram på dig Clara!

  50. Fyfan vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag var också en sådan som inte anpassade mig. Som lät mitt hår vara jättelockigt och stå åt alla håll fastän det var platt hår som gällde. Som inte hade mascara eller foundation utan bara en jäkla massa rosa läppstift. Som pratade, hördes och syntes trots att jag inte var populär. Och jävlar vad hårt straffad jag blev för det. Av både killar och tjejer. Och lärarna ignorerade oftats bara. Förutom när jag hämnades, då såg de plötsligt. Tyvärr slutade det för min del med att jag slutade hämnas och började anpassa mig. Inte för att jag blev så värst omtyckt då heller, men jag fick i alla fall vara ifred.
    Tack snälla för det här inlägget. Det är skönt att veta att man inte är ensam om sina upplevelser.

  51. fy vad jag känner igen mig i detta. den första delen. och fy vad det gör mig deppig när jag tänker på det. och när jag tänker på att det inte bara var/är jag. en gång när jag var liten på lågstadiet när kanske 5-6 killar i klassen slog ner mig, sparkade och försökte strypa mig på en rast så tyckte läraren att jag bad om det för att jag tog plats och sa min åsikt i diskussioner. och att vi skulle vara tysta jag och mina kompisar och glömma detta, lägga det bakom oss, de var ju inte så farligt! Han uppmanade oss att inte berätta om dethär för våra föräldrar. Så det gjorde vi inte. Långt många år senare förstod jag bättre och kan idag bli så förbannad när jag tänker på denhär läraren ur en vuxen människas perspektiv. Om inte annat borde ju läraren iallafall pratat med killarna om det. Men han höll tyst och det gjorde vi med. Många var de som uppfostrade oss tjejer att det var helt rätt att vi skulle få stryk om vi sa emot killarna. Och killarna lärde sig att man visst får slå tjejer om det får dom att hålla käften. Denhär händelsen påverkar inte mig speciellt idag men det sättet att uppfostra barn kanske har en del i att kvinnor blir misshandlade av sina män idag .. vad vet jag

  52. Tycker inte heller du ska ångra att du gav efter och antog deras hastigt påkomna vänskap. Man ska välja sina strider heter det och du vann ju! Man kan behöva lite lugn och ro i skolan, inte bara stå och parera hugg och slag. Jag tycker du var klok! Du var snäll mot dig själv som gav dig andrum. Att det inte var några riktiga vänner visste du säkert men vapenvila är inte så dumt det heller.

  53. Funderar på att så många haft så svårt under högstadieåren. Jag var ensammast i världen då kändes det som. Jag var mobbad och det fanns en skam. Jag kände mig bara ung och konstig. Varje morgon när jag klev ur skolbussen tänkte jag varje dag att jag aldrig ska glömma hur svårt det här är. Jag har heller inte glömt. Och jag försöker göra något bra av mitt liv nu när jag är älskad och önskad.
    Men min gamla hemstad besöker jag aldrig.

  54. Det var som att du beskrev hela min skolgång där, aldrig skämmas, varför skulle man göra det liksom?

  55. Mycket bra skrivet Clara! Kände igen mig. Jag hade också “fel” kläder enligt de flesta, second hand innan det var trendigt, mormors klänningar, ärvda grejer från pappa, mamma, syskon, faster etc. Fick kompisar som tyckte att jag var bra och fin som jag var och fick till slut respekt från alla “utfrysare” och mobbare. Jag sa alltid ifrån till en början, även å andras vägnar men en period orkade jag inte på vissa lektioner, då lärarna inte vågade eller ville se/höra. Det var även flera killar som var så hotfulla att jag faktiskt blev rädd, dumt nog sa jag inget till mina föräldrar eller någon annan, jag skämdes och tänkte att det skulle bli värre. Till slut fick jag nog, sa till den värsta mobbaren att han skulle slå och då vågade han inte, och sen sparkade jag till en annan. Inte stolt över det men det var nödvändigt, sen fick jag respekt av honom. Någon sa i nian att de gillat att jag vågat köra min stil, lite sent men jag kan förstå att just den personen inte vågat säga det tidigare då hon också var utsatt från och till och den rädslan har jag förståelse för. Sedan började jag spela teater fast jag var livrädd och det var fantastiskt! Fick många nya vänner där med. Samt det jag är mest stolt över, jag sjöng med en kompis på avslutningen, och sjung solo ett parti, det jag fortfarande är mest skraj för inför alla balla tjejer och killar. Såg att några tappade hakan, haha. Väldigt skönt, kändes som jag vann, både över mig själv och de negativa, avundsjuka personerna. Stor kram till dig och alla ni andra på denna sida

  56. Just det, glömde tillägga att jag fick hånfulla kommentarer om mina ögonbryn, brydde mig inte att plocka dem, och om att jag inte använde mascara etc. Kommentarerna gavs av de coola, (egentligen osäkra), tjejerna i klassen. Jag vägrade vara tjejig på deras sätt, jag var tjejig på mitt sätt. Och jag fick höra i nian (återigen) att killarna i klassen tyckte att jag var söt, en av de sötaste i klassen. Jag fick jordens chock. Det jag vill säga är att man ska vara sig själv. Och jag vill poängtera att jag aldrig tyckte det var viktigt att vara en av de sötaste i klassen. Jag brydde mig mest om att vara sann mot mig själv och hoppades att killen jag gillade skulle tycka om mig som jag var.

  57. Bra skrivet! Jag förstår inte att man som lärare vänder ryggen till och inte vågar ta tag i saker. Det är vår uppgift! Tycker inte heller du ska ångra något, men känner igen känslan som du beskriver. Du var du och det är det som räknas!=)

  58. Underbara Clara!

    Vakkert og sårt.

    Takk for at du deler! Jeg har fulgt bloggen din nå i et par år, og dette er noe av det fineste jeg har lest.

  59. Jag önskar att jag inte hade gett med mig. Men till slut… så orkade jag bara inte. Känslan av att bli accepterad när jag anpassade mig var underbar. Idag så har jag tappat bort den del jag förträngde, en del som jag hade haft nytta av idag. Bra att du stod på dig, Clara!

  60. Underbara Clara, verkligen! Takk for dette innlegget. Eg kjennar så veldig godt til denne situasjonen. Eg var og annleis, ikkje i det at eg kledde meg konstigt, men likevel annleis (annorlunda). Eg vart mobba gjennom heile skuletida, frå eg var seks år til eg var 19. Men det vart aldri merka av lærarar, dei gjorde ikkje noko med det før eg braut saman i gymtimen ein gong. Det var forferdeleg. Det er noko som har vore med å forma meg som person.

    Og den dag i dag hadde eg vore kjempelukkeleg (lycklig) om ein av mobbarane mine kom opp til og ville vere venn med meg. Patetisk av meg, eller hur?

    Du er tøff som skriv om dette, supertøff! Og sjå kor langt du har kome i livet, du inspirerar meg!

  61. Hur många av oss vuxna sätter ner foten i dag för någon ex kollega som råkar för samma sak som Clara och många av oss andra gjorde? Hur många står enad vid en konflikt på arbetsplatsen när något är fel? Hur många vuxna väljer att göra det rätta eller det tillfälliga enkla utan att tänka hur deras enkla väg kan påverka en annan? Jag får stånga pannan blodig bara för att någon annan vuxen inte vågar säga nej det är inte rätt. Om vi som vuxna tog ansvar för varandra och oss själva och inte tycker synd om de som utsätter( för de hade ju trots allt en taskig barndom eller?) andra för mobbning och säger det är inte okej att bete sig så. Samt att vi vuxna inte säger så att barnen hör, hur konstig är inte den mamman? Då skulle vi kunna rädda många barn från detta samt ge de en kunskap om tolerans och respekt för andra utan att man måste tycka om alla.

    1. Exakt! Jag har precis tagit mig ifrån en arbetsplats med en chef som lismar in sig hos personalen när de är nya och sen börjar utnyttja dem så sakteliga. Jag kämpade som besatt för att få folk att dels erkänna att chefen lider av meglomani, mobbar ut de anställda hon inte gillar och utnyttjar de övriga så mycket hon kan, men till slut orkade jag inte vara kvar. Personalomsättningen var givetvis hög och att ständigt få in ny personal som inget hellre vill än att vara chefen till lags blev ohållbart. Efter att ha blivit sjukskriven för grava stresssymptom har jag precis sett till att ta mig därifrån.

      Samtidigt som jag skäms över att ha gett upp (jag är en enveten jävel efter att ha mobbats under hela min grundskoletid) så fick jag helt enkelt bita i det sura äpplet och erkänna att det är verkligen inte bara barn som gärna håller tyst så länge som de själva inte är offret – eller tom hjälper till med trakasserierna – det är i princip lika vanligt bland vuxna. Enda skillnaden är egentligen att som vuxen har man större möjligheter att själv styra över var man spenderar sin tid och vilka människor man omgärdar sig med.

  62. Alltså WOW. Det är detta som jag hatar. Att tjejen som sticker ut alltid ska ses som jobbig. I högstadiet blev jag jobbiga feministbruden. Jag är stolt över det men inte fan var det enkelt alltid. Blir fett imponerad och pepp + arg av den här texten. Du är en prima mänska du..

  63. Modigt. Känslan av upprättelse. Kan man rå för att man som 13-åring trots allt ändå vill höra till på sina egna villkor? Ens högstadieskola är ju hela ens värld. Där skolgården tar slut tar livet slut innan man börja blicka upp mot gymnasiet, flytta hemifrån, växa upp, bli vuxen. Men det är för långt bort när man är 13. Du ska vara stolt över din 13-åring inom dig. Hon är garanterat stolt över dig.

  64. Jag tycker att du ska vara stolt över den du var, och ge den där unga Clara en kram och en klapp på axeln för att hon har stått upp för sig själv sådär mycket. Att hon duger som hon är, och att det är okej att inte alltid vara förberedd med gaddarna utåt. Att det är okej att ibland flyta med strömmen för att kunna lägga sin energi på positiva saker i livet. Jag ryser när jag läser din text, och jag tycker att du ska ge ditt tonåriga jag en varm kram. Det är okej. Du är stark, och det är bra. Att vara stark innebär inte att man aldrig är svag, men det är inte alltid lätt att vara det i en värld som bara accepterar starka och hårda sidor. En sida som aldrig krackelerar utan alltid står beredd med ett nytt knep.

  65. Har du sett Julia Gillards fantastiska feministiska brandtal på youtube? Rekommenderas starkt till alla feminister!

  66. Det är så konstigt det där, att de som tar plats får tillsägelse för det och de som inte gör det får höra att “du är ju lite tyst…” “Du borde ta mer plats på lektionerna…”

  67. Oj, snacka om att man känner igen sig. Det gäller att vara stark när man går i skolan.

  68. Bra skrivet! Själv tog jag inte så stor plats och gör väl inte nu heller men ändå mycket mer än någonsin förr. Många händelser “ploppar” upp då och då där jag nu tycker att jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Synd att det så ofta ska bli en sådan strid om det. Att vara till, oavsett. Ja, vare sig man är tjej eller kille. I efterhand kan jag ofta se när jag verkligt fick stöd eller hjälp av människor som kom i min väg för att stärka mig och den jag var. En del av oss får stort stöd genom våra föräldrar och andra får ingenting. Det är ju verkligen en STOR hjälp att få det stödet från barnsben. Jag är kristen och tror på en väg att finnas till i Jesus och där försvinner all mänsklig strid och strävan tycker jag. I honom är vi alla lika och vi får slappna av. Hos honom får jag hjälp att förlåta och försonas med det som har varit. Ha det bra!

  69. Fast samtidigt så tycker jag man förstår sitt eget och andras”högstadie-jag” bättre nu, femton år senare. Så ensam jag kunde känna mig, och sårad av s.k. kompisar, och nu i efterhand har jag förstått att de som verkade så tuffa och självsäkra då i själva verket kände precis likadant! Det är inte lätt att vara fjorton. =) Har ännu inte träffat någon (tjej) som INTE tycker högstadiet var rätt pissigt till stor del.

  70. När vi slog ihop två klasser inför 4:an varnade min gamla fröken den nya klassen för mig. Jag var superpopulär, påhittig och ledartyp. Hemska egenskaper för en tjej tydligen inte kunde ta så stor plats. Snacka om att det kändes som en kalldusch att på omvägar höra vad hon sagt om mig.

  71. Har ett liknande förflutet, blev mobbad och trakasserad för att jag VAR. Försökte. Lyckades. Fick byta skola efter två år i helvetet. I den nya skolan blev jag hon ingen vågade ge sig på. Hon den där annorlunda tjejen, som ingen muckade med för att hon var så hård och så tuff. Jag var ökänd för min styrka där i nian – men omtyckt och respekterad för min människosyn. Jag hade ett jävla bra år i åttan och ett skönt år i nian. Men sexan och sjuan… jag minns dem knappt, så fruktansvärda var dem att hjärnan stängde av sig. Mina mobbare? Killar. Tjejerna höll tyst. Förutom i omklädningsrummet, där vågade dem stötta mig. Men i klassrummet? Icke. It made me the person I am today, so I’m grateful. But no girl should live like that. Fy i helskotta. tack för din berättelse. Vi är nog många med liknande historier. Måtte våra döttrar ha annat att berätta om när dem om tjugo år sitter och bloggar…

  72. Dina ord går rätt in i mitt hjärta känner igen mig i varje stavelse. Så var det och ibland gör det mig fortfarande ont. Men det var då och nu är jag hon som är!!:) Tack för att du delade med dig av dina upplevelser finaste Clara! Du är så vacker som människa och imponerar ständigt på mig!

  73. Clara.. Tycker det är fantastiskt att du kan beskriva denna viktiga del i ditt liv och röra mig till tårar. Jag beundrar dig för hur du lyckades stå upp för dig själv! Jag hade varit glad att ha dig som vän både då och nu. Underbar du är <3

  74. Man skall aldrig lâta rädslan ta överhand för dâ kan du inte tänka klart och rädsla är smittsamt och kan fâ andra att göra saker och ting som de ângrar efterât. Varför skall man vara stark i stället för snabbtänkt ?? Det lâter som en inbjudan till kom och pröva mig, jag tâl det mesta, ha ! Typiskt gorilla beteende ! Min kompis Lizette kunde verkligen ge svar pâ tal eller vända sig snabbt och fatta tag i handen som drog flätan och ge killen en spark pâ smalbenet eller i den “känsliga delen”. I regel blev hon aldrig mobbad mer än en gâng och i mer än 5 minuter 🙂 I stället sâ började killarna respektera henne och flickorna blev naturligvis gröna av avundsjuka. Fast inte hennes vänner.

  75. Fantastiskt bra skrivet Clara. Känner igen mig på många sätt. Jag har också stuckit ut från mängden. Dels pga av min invandrar bakgrund dels genom min personlighet. Tonårstiden var en jobbig period och det är det för många. En ständigt kamp för att bygga sin identiteten. Tyvärr hamnar många unga utanför och drabbas psykiskt. Tack Gode Gud it’s over!! Kram

  76. Ja tänk att det alltid är fel på tjejerna och bråkar killarna så “är dom ju bara som dom är”. Det är inte okej tycker jag! Bara för att en tjej vågar ta plats betyder inte det att hon är störig. Jag är trött på att tjejer och kvinnor ska vara små och spröda och säga förlåt innan hon yttrar sig. Jag har alltid valt att vara udda, med runda former och 178 cm så kan man inte vara annat än det och det är klart att folk glor. Det har dom gjort så länge jag kan minnas. Så till sist tyckte jag att de lika gärna kunde få något att glo på. Varför orka bry sig liksom? Energin la jag på att lära mig sy kläder istället, och umgås med min underbara mormor. Mycket bättre spenderad tid 🙂

  77. Jag slutar aldrig imponeras av dig. Du är en sådan inspirationskälla och önskar att jag skulle ha haft lite mer skinn på näsan när jag var i den åldern. Du är fantastisk 🙂

  78. Tusen takk for at du er deg selv og at du inspirerer andre- som meg, til å bli mer modig. Jeg har også tatt litt mye plass, men jeg vil IKKE ligge under for Jante-loven. Leste om deg på dagen.no. Stå på videre 😀 klem

  79. TACK för ett starkt och gripande inlägg! Hoppas att många högstadieelever (och lärare) får tips om det och inser hur det INTE får gå till. Tyvärr tror jag att det förekommer men du är ett underbart föredöme så än en gång TACK!
    Fortsätt nu att njuta av semestern!

  80. Jag tycker du var starkare än vad man kan förvänta sig av en tjej i den åldern och att alla har nog sin gräns för hur länge man kan vara stark. Idag tänker du som vuxen hur du borde ha gjort, när du har “facit”, men hade du verkligen förutsättningar att stå emot att bli accepterad, eller att fortsätta vara “stark” och ensam.
    Läste ett citat förra veckan som har landat långt inne i mig. “Jag gråter, gråter och gråter. Inte för att jag är svag utan för att jag varit stark för länge”.
    Jag tycker du ska se tillbaka på vad gjorde utifrån vad du hade mod att göra då. 🙂

  81. Åh vilket bra inlägg. Tack för att du delar med dig!

    Jag har under alla mina skolår varit mobbad, för att jag va annorlunda. Jag va lill-gammal (kan inte förklara det bättre än med det ordet) och eleverna på skolan tyckte därför att jag va konstig. Jag väljer att sätta punkt här, vill inte berätta mer om vad, varför, hur, osv… Det är för känsligt för mig och något som jag just nu inte vill dela med andra än mig själv och min pojkvän/sambo.

  82. Tack clara! Vet ju att jag absolut inte ar ensam om dessa upplevelser. Men sa fint att du delar med dig. En sak till alla larare där ute… sta på er! Våga saga ifrån när ni ser att era elever far illa. Visa att ni ser dem. Tveka inte, vänta inte på att få se om det ni tror händer är sant. Då kan det ha hänt för. Mycket redan. Era elever behover er. Heja er! Och heja Clara och alla ändra som delar med sig och berattar om detta hemska.

  83. så himla fin, bra och viktig text! tack.

    känner så mycket igen mig i det där om att jag också tog plats. jag fick höra på varje jävla utvecklingssamtal att jag pratade för mycket, att jag ville visa att jag kunde och var duktig. för att röja undan “problemet” satte lärarna mig på att ta hand om den stirrigaste killen i klassen och i stället för att lära mig mer kunskap skulle jag alltså lära honom för att de inte kunde? så jävla sjukt att jag ens gick med på det.

  84. Tack! Så uppriktigt och så naket! Tänk att det ska vara så himla svårt för människor att acceptera att andra är som de är. Tänk att folk tycker sig ha rätten att döma andra pga av hur man är/klär sig osv, att någon kan anse sig ha rätten att sätta normen för hur det är ok att vara och att i och med det också anse sig ha rätten att trycka ner de som inte vill rätta sig till det ledet. Fy f-n för fega vuxna! Känner igen detta från min skoltid och det är fortfarande så aktuellt nu ser jag när mina barn är i skolåldern, att vi människor aldrig lär oss.
    Jag länkar till detta från min blogg idag om det är ok.. ?
    Stoor kram till dig för att du visar att du går/gått din väg, trots att det inte är och har varit enkelt och att det gör och har gjort ont ibland!

  85. Du ska inte ångra någonting. Du var tuff! Men också en människa! Stor varm kram till dig

  86. Döm inte dig själv så hårt. Det är inte du som gjort fel. Dessutom var det du gjorde bra. Du var förlåtande mot dem – det är stort! Större än hämnd. Du svarade inte med deras elaka sätt, du fortsatte att vara du. Du visade att du ville vara vän och inte fiende.

    Att de inte kunde ta emot dig så som du var innan du sjöng är förkastligt (blir galet upprörd, inte minst på lärarna) men det du gjorde var bra. Magkänslan är ofta den bästa. Du reagerade så som du ville – på ett vänskapligt sätt.

  87. Det är viktigt att läraren har ögon i nacken och ingriper snabbt och bestämt med smâ medel och visar vad han/hon tänker och vill. Det är läraren som sätter gränserna och inte de “starka” killarna. Det är precis som att uppfostra unga hundvalpar 🙂 Ofta brister det i kommunikationen med eleverna för de är osäkra, villrâdiga, har inte fâtt lära sig hemma att alla är olika, även om de försöker dölja sin personlighet under samma märkesklâder. Duktiga Clara har hoppat över nâgra klasser och är inte rädd att visa vem hon är och har dessutom hittat personliga lösningar pâ en massa saker (och hon bor i ett rött drömhus…!!) Hon hade blivit en jätteduktig svensklärare.

  88. Vilken berättelse.. Fin men sorglig också såklart. Barn/unga vuxna/vuxna kan vara så elaka så det är inte klokt. Men ångra inget du inte gjorde, tänk vad bra du hanterade mobbarna istället.

  89. tack för en sån bra och viktig text. jag var nog lite tvärtom – var mig själv och sa vad jag tyckte tills jag började anpassa mig i sjuan. önskar att jag hade gjort som du!

  90. Mycket inspirerande inlägg – jag blev såväl förbannad som peppad. Igenkänningsfaktorn är på många ställen stor. Det krävs bevisligen ett par tappra, modiga och “tjurskalliga” som går mot strömmen. Jag tror faktiskt inte att människor som trakasserar sina medmänniskor förstår dess medförande konsekvenser – att människor faktiskt kan gå sönder. Det krävs att någon som du gör det där modiga som att sjunga trots alla ods eller sätta ner foten, HÅRT. När dessa klasskamrater kom fram till och berömde dig var det deras dåliga samvete som talade. Ett mycket ynkligt tillvägagångssätt och det visar bara hur små dom själva var. Usch. Jag blir bara arg.

  91. Tack underbara Clara för ett starkt inlägg om mobbing. Blev också mobbad, men inte för att jag tog plats utan för att jag var tyst och inte vågade ta plats…
    Kram till dig <3

  92. FATTAR INTE hur lärare kan anse sig ha rätt att säga att nån tar för mycket plats, för lite plats och måste prata mer och blablabla. Ursäkta men vi var barn, levande barn helt olika som individer. Vi var inte kloner stöpta i samma form.

  93. En ångrar ofta det en inte gjorde. Jag tycker du gjorde rätt som blev vän med dem och förlät dem. För på ett sätt var det det du gjorde. De bad om ursäkt genom att vara snälla mot dig igen.
    Jag tror på det att ta emot den utsträckta handen och inte förgås av ensamhet i sin egen stolthet. Det är min erfarenhet.

  94. Att så många redan kommenterat beror såklart på att det här är ett ämne som många tyvärr känner igen sig i eller så tycker de bara precis som jag att HUR KAN DET BARA FÅ GÅ TILL SÅ HÄR!??? Vad är vi för ena som gör så här mot varandra? Vem kan egentligen glädjas över att trakassera någon? Jag är själv lärare och jag hoppas kunna lyfta fram tjejer i rampljuset så att de vågar ta för sig mer utan att på något sätt få skit för det. Du är otroligt bra Clara, så fantastiskt bra skrivet. Tack för att du delar med dig. Detta berörde långt in i mig.

  95. Clara! Vad ärligt, öppet och fint berättat. Mycket modigt! Jag hoppas du och den lille har en riktigt härlig semester. : )

  96. Tack för en bra text! Min son på 4 år vill inte gå till dagis just nu pga en stor bufflig kille i samma ålder lyckas slå andra i huvudet när fröknarna ser bort…

  97. Fast jag tycker inte att du gav efter, du segrade! Det var de som kom krypandes till dej, och säkert skämdes de rejält… Det är alltid är fega osäkra människor som mobbar. Du däremot, var starkare än hela bunten tillsammans.

  98. Otroligt vad berörd man fortfarande kan bli av skoltiden, den har en förmåga att prägla en människa länge länge. De skulle bara veta de där hemska, flocken – som inte har någon egen vilja. Jag skulle kunna skriva en bok om det där. Jag blir så ledsen att så många har behövt känna så där som du beskriver, även om varje människa är unik och det kanske inte var exakt så för andra så tror jag många kan känna igen sig. Även jag, även om jag aldrig blev retad – men annorlunda, jag gick min egen väg – men jag var diplomaten.

    Du har gåvan Clara, glöm aldrig det! Tack för att du delar med dig.

  99. Hurra för dig, Clara! Och bra, tycker jag, att du inte vände ryggen till den där gången. Jag tror inte att det skulle ha lett till nåt bättre. Dom var ju också bara högstadieungdomar och även om dom hade fel i så mycket så tror jag att världen blev bättre av att dom insåg att du var bra — då kanske du kunde börja påverka dom och då lärde dom sig förhoppningsvis nåt som gjorde att dom ändrade sitt beteende. Jag vill i alla fall tro att det är så; att alla kan bli bättre. Sen önskar man ju att vuxenvärlden ständigt ska bli bättre på att stötta och guida unga.

  100. Men jag tror inte att man ska hacka på sig själv för att man för en gångs skull blev accepterad. Jag förstår dig så väl. Men du behöver inte klandra dig själv för att du inte gav dem fingret. Att vilja bli accepterad och inte retad och mobbad är inte en liten sak. Att vara sig själv och våga stå för den man är kan låta som enkla saker, men när man väl står det tycker jag att det kan vara det absolut svåraste som finns. Och genom det här blogginlägget framstår du som ännu coolare, modigare och mer mänsklig. Hurra!

  101. Jag tror inte det var något misslyckande att du lät de där tjejerna komma in i din värld.
    Men jag vet att man kan ångra både när man varit för snäll och när man varit för hård. Jag tror man mår bäst när man varit rak. I den där situationen hade jag inte velat ge fingret, jag hade velat säga “Så nu passar det att vara snäll? Varför kunde ni inte vara det förut?”. Kanske hade de sagt förlåt då.

  102. Grejen är att man KAN ta för mycket plats, oavsett om man är kille eller tjej. Nu menar jag inte att skuldbelägga någon som vågade ta ton och plats, jag vill bara belysa att alla som tar ton och plats inte alltid framför något “gott” eller låter andra komma till tals. Dock är det lärarens ansvar att se till att alla får chansen att tala lika mycket. Har medverkat i och iakttagit många grupper där folk som tar ton inte alltid tillför något konstruktivt, utan ibland är rätt ut respektlösa eller babblar bara för att tiden ska gå och man inte orkar mer av det arbete som ska göras, eller bara refererar till sig själv utan någon poäng förutom att skryta, eller bara inte tål att andra pratar och kanske har en annan åsikt. Dessa tar för mycket plats. Inte sådana som Clara.

  103. Du skriver så bra och levande! Jag hoppas innerligt att det är en skönlitterär bok du filar på där borta i värmen 😉

  104. jag börjar tro mer och mer att ingen mår bra i den åldern. jag har pratat med alla möjliga olika “typer”. här ger du exempel på hur även den som tar plats och är sig själv har det svårt. så har vi hon som var skolans populäraste tjej, och tyckte det var jättejobbigt med alla ögon på sig, den sortens uppmärksamhet som killarna gav henne var inte alltid så rolig att utsättas för, och dessutom fick hon ständigt elaka kommentarer från avundsjuka tjejer…

  105. Jag läser din text och blir väldigt stolt över 13åriga Clara! Samtidigt blir jag så avundsjuk. Jag blev också trakasserad i högstadiet, men istället för att ifrågasätta och gå emot dem så gick jag in i mitt skal som en sköldpadda. Jag minns någon gång då jag slog tillbaka, men det blev 1000 gånger värre dagen efter. Jag önskar att jag var lika modig och unik när jag var 13! Att få gå tillbaka i sin 13åriga kropp med sitt 19åriga (så gammal som jag är nu) sinne hade inte varit fel. Att ge precis rätt svar på tal, att våga våga våga, att säga emot könsrollerna. Att säga emot lärarna som alltid ställde sig på mobbarnas sida. Tack för din reflektion! Den värmde!

  106. Bara en sak jag inte fattar. Varför skulle det vara fel att ge utrymme till andra? Det är ju inte bara positivt att ta för sig, oavsett vilket kön man har. En del människor har svårt att känna in andra, att ge andra utrymme och få komma till tals. De ursäktar sig ofta med att de brinner, har mycket åsikter, är så himla drivna osv. Visst är det positivt med sådan energi! Men baksidan är att de ibland verkar tro att det bara är deras åsikter som betyder något och som får komma fram. Har sett detta en massa gånger både i skola och på jobb när man arbetar i grupp. Några dominerar hela samtalet och vissa får kämpa för att komma till tals. Sen ibland kan en av de pratglada inse att hen tagit för mycket plats och kan då helt ställa en av de som varit tyst med att lite småfrustrerat säga “men du då, vad tycker DU”. Fast det hela tiden varit ganska uppenbart att den tyste har försökt nå fram med sina åsikter men ångvälten vägrat släppa in hen i samtalet. Att ge utrymme till andra ser jag som något bra, särskilt om man nu råkar vara en person som vet med sig att hen är ganska gåpåig.

  107. ALTTSÅ. tack. sitter fan och gråter för jag är den tjejen som har så mycket att säga och vill säga men vågar aldrig öppna munnen och säga det.
    Jag är alltid den som läraren uppmanar: Tro mer på dig själv och ta mer plats. HUR FAN TAR MAN PLATS? När all plats upptas av de andra och man inte har en chans att prata? Eller när det är knäpptyst och man är så jävla rädd att säga fel och bli utskrattad? Men imorgon ska jag försöka. Jag ska säga de sakerna. Och SKITSAMMA om det blir fel. GAAAH TACK, du är underbar.