Det Àr en konstig Ärstid det hÀr. Det Àr sÄ mörkt att det aldrig blir ljust. Jag kan aldrig slÀcka lampan, för dÄ ser jag prick ingenting.  Men jag gillar den pÄ nÄgot vis. NÄgot annat som Àr lite konstigt som jag gillar Àr den hÀr tavlan. Hötorgskonst kanske nÄgon fnyser och det Àr det ju pÄ sÀtt och vis men ibland slÄr hötorgskonst an nÄgonting hos en och man blir berörd. Den hÀr mÄlade blombuketten satt och stirrade pÄ mig hela prisutdelningen pÄ ErikshjÀlpen i SpÄnga förra veckan. Direkt efterÄt var jag tvungen att slita ner den och köpa med mig den hem. MÄlad 1945 stÄr det pÄ signaturen vilket fÄr mig att tÀnka pÄ tiden efter andra vÀrldskriget, min favoritbokserie En ö i havet som utspelar sig dÄ. Och sÄ mormor och morfar som hade en vaktkur pÄ sitt tak under kriget, dÀr soldaterna satt och spanade efter misstÀnkta flyg. Hur det mÄste ha kÀnts att vara ung och nygift dÄ nÀr Hitler fortfarande var som ett mullrande Äskmoln vid horisonten.

SÄ mycket kan en tavla fÄ en att tÀnka och kÀnna. DÄ spelar det ingen roll att det Àr hötorgskonst.