Det är en konstig årstid det här. Det är så mörkt att det aldrig blir ljust. Jag kan aldrig släcka lampan, för då ser jag prick ingenting.  Men jag gillar den på något vis. Något annat som är lite konstigt som jag gillar är den här tavlan. Hötorgskonst kanske någon fnyser och det är det ju på sätt och vis men ibland slår hötorgskonst an någonting hos en och man blir berörd. Den här målade blombuketten satt och stirrade på mig hela prisutdelningen på Erikshjälpen i Spånga förra veckan. Direkt efteråt var jag tvungen att slita ner den och köpa med mig den hem. Målad 1945 står det på signaturen vilket får mig att tänka på tiden efter andra världskriget, min favoritbokserie En ö i havet som utspelar sig då. Och så mormor och morfar som hade en vaktkur på sitt tak under kriget, där soldaterna satt och spanade efter misstänkta flyg. Hur det måste ha känts att vara ung och nygift då när Hitler fortfarande var som ett mullrande åskmoln vid horisonten.

Så mycket kan en tavla få en att tänka och känna. Då spelar det ingen roll att det är hötorgskonst.