Igår när jag skulle ringa ett samtal och presentera mig för en kollega hörde jag att hon inte kopplade vem jag var. Clara Lidström? Ja, alltså, sa jag – det är Underbaraclara. Det händer ibland att jag presenterar mig så och det känns lika absurt som att ringa och presentera mig som gammelsmurf eller ninjaturtle. Inte för att Underbaraclara inte är jag men det är ju liksom ett smeknamn. Eller artistnamn nästan. Ett ganska fånigt sådant men det tänkte jag inte på när jag startade bloggen för sju år sedan. Då tänkte jag bara på att det rimmade.

Idag när jag föreläste fick jag frågan om vem jag egentligen är? Om det skiljer mycket mellan Underbaraclara och Clara? Jag har faktiskt inte tänkt så mycket på det. Det är svårt att se det utifrån. Men det är klart att bloggen bara är en tårtbit av vem jag är i min vardag. Fast jag har aldrig varit så himla strategisk med min bloggpersona. Jag har bara bloggat på. Mitt liv är helt annorlunda nu än för sju år sedan och det kommer att fortsätta förändras.

När jag berättade att jag var gravid uttryckte några läsare farhågor om att jag nu skulle bli en sådan där mammabloggare. Men jag är ju den jag är och det är helt omöjligt att tänka sig att mammalivet inte skulle påverka min blogg, precis som allting annat jag går igenom. Och vad som startade som en modeblogg har transformerats till en blogg som lika mycket handlar om mat, pyssel, barn och inredning. Och en skopa samhällskritik förstås. Men det har liksom gått av sig själv. Jag kan inte blogga om något jag tycker är tråkigt bara för att tillfredsställa andras förväntningar. Det har jag aldrig gjort – bloggen har följt den utveckling jag själv har gjort och jag hoppas att det kan få fortsätta så. Och Underbaraclara kommer aldrig bli en karaktär eller statisk person. Hon är en reflektion av vad jag befinner mig just för stunden.